lifeinthebigdurian

Jakarta. December 2013. Det är nu två år sedan jag senast satte min fot i landet och lukten som redan slår mig på flygplatsen är en blandning av sötma från de lokala cigaretterna, bilarnas tjocka avgaser, oljan kayu putih som indoneser smörjer in sig med mot alla möjliga problem, däribland stoppa bakterier, förkylningar, torr hud och motverka infektioner från insekter. Mitt i denna luften igen. En underlig blandning av sötma och svårandad luft, precis så som jag minns den indonesiska stadsmiljön.

 

Vi hoppar in i en taxi och min pojkvän som varit borta fran sitt hemland 1,5 år börjar genast en konversation med taxichauffören.

Ja. En ny guvernör har tagit plats i Jakarta. Joko “Jokowi” Widodo från samma by som min pojkvän har valts ut och det är nog sällan detta land skådat en person som nått en sådan enorm populäritet. Den negativa synen om att ett korrupt och fattigt land aldrig kan förändras har börjat bytas ut mot tankar om att något kanske är på gång. Jokowi har en mer "mänsklig hållning" sägs det och under detta år som guvernör har han både genomfört ett program för fri hälso- och sjukvård samt ett program för fri utbildning. Det satsas mängdbelopp för att förändra Jakarta för att de som tidigare inte har haft råd skall få möjlighet till ett nytt liv. Det pratas om ett nytt Jakarta.

 

Under Jakartas broar är det fullt med folk som inte har möjlighet att bo någon annstans. Dagligen andas de i smoggen, badar i avgaserna och lever i skuggan av samhället. Med Jokowis nya program för att bygga tillfälliga hem för dem som inte har någonstans att ta vägen påstas problemet om hemlösheten vara löst. Det är ett hälsosammare Jakarta, även trafiken och dess trafikstockningar sägs ha mildrats med den nya guvernörens hungriga engagemang i staden, vägarna skall byggas ut och bilarna som sakta glider fram någon cm i minuten skall med Jokowi börja rulla. Det hoppas man.

 

Jokowis namn har till och med gjort sig känt internationellt och när hans favoritband Metallica besökte Jakarta visade de glatt sitt stöd till den nuvarande guvernören genom att efter spelningen skänka en gitarr till Jokowi (som senare beslagtogs av antikorruptionsbyran KPK med motiveringen att denna gåva kunde ses som korruption).

-----------------------------------------------------

Ute i Javas byar ar allt sig likt. Vi besöker min pojkväns släktingar, blir i vardera hem bjudna på riktigt sötat te som ger den ovane (mig) nästan huvudvärk och frågorna om Sverige och hur det går att leva med både kyla och utan ris ställs av nästan samtliga släktingar.

 

Min pojkväns farfar möter med glädje upp sin sonson och känner igen mig från ett besök ett par år tidigare

Min, och vår svenska väns närvaro med vita hud, långa kroppar och blåa ögon gör honom påmind om sin ungdom när han deltog i kampen för friheten från först Holland, och senare också Japan. Han tittar på oss och berättar skrattandes att han brukade skjuta på sådana som oss, men tillägger snabbt att han föredrog "våran sort" (holländarna) framför de japanska kolonisatörerna. Stolt berattär han hur japanerna lurades när de valde ut lokala indonesiska män till att vakta deras vapen, långa vassa spjut som sedan beslagstog av dem själva för att försvara sig mot, och besegra Japan. Min pojkvän ler och nickar, han har hört historierna förut. Många gånger förut.

 

--------

Tillbaka i Yogyakarta, staden där jag tillbringade över 1,5 år har mycket förandrats. Affärer har stängt. Affärer har öppnat. Priserna har gått upp i viss grad i samband med bensinpriserna. Jag möter gamla vänner, och nya. Jag frågar en av dem, Rendi, om hans uppfattning om Indonesien, kommer det att bli ett bättre land, vad händer när det blir val nästa år?

- Nej, svarar Rendi, nyutbildad advokat som redan hunnit tröttna pa fallen av korruption han sett ramla in pa sitt arbetsbord.

- Värst är det i Kalimantan där lokala politiker mutas för att skövla ner skog till framställning av palmolja och gummitillverkning.

Han suckar och talar om att kollegor redan nu låter sig mutas av klienter och att han skäms men försöker att på de sätt han kan förhindra och övertala kollegor om framtida konsekvenser av handlandet. även om inte Indonesien kommer att ändras på en natt, så finns det i alla fall en vilja om att snurra at en annan riktning - en vilja som Rendi har. Det behövs fler Rendi - många sådana.

- Nej, Indonesien är inte på väg mot förändring menar även Usman, en fotbollsälskande kille som tidigt gav upp sina drömmar om att själv bli fotbollsspelare.

- De egna färdigheterna räknas inte, vill man inte betala så hamnar man inte i landslaget. Där är det bara plånboken som bestämmer vem som skall vara med, inte hur bra man spelar.

 

Lite grann? Ekonomin växer och är nu en av de starkaste i sydostasien i jämförelse med början av 1990-talet då Indonesien tillhörde ett av världens fattigaste länder. Människor utbildar sig, pressen informerar dagligen om nya korruptionsskandaler som är bland de hetaste nyheterna och fyller ut många vardagssamtal. Unga människor utbildar sig och de vill någonting, de vill ha ett korruptionsfritt land och även om det kanske fortfarande i maktens händer är få som rör ett finger för förändring så finns det dem som faktiskt vill och tror på ett friskare land, och allting maste ju trots allt börja fran noll.