DÖDSKRASH

Skolan går långsamt. Jag äter. Sover mycket. Är förkyld. Tillvaron är trög och därmed inte gett mig något som motiverat bloggandet på ett tag. Mitt liv alltså. Landet I är fyllt av händelser. Som att Indonesien just nu är den tredje mest snabbväxande ekonomin efter Indien och Brasilien. Indonesiska språket omdiskuteras nu till att bli "Asiens nationella språk". Och här om dagen skakades hela Java utav tragedin som ledde till att nio personer lämnade jordelivet mitt i centrala Jakarta.

Jag var själv i Jakarta i helgen för ett ärende på den svenska ambassaden och det var ett människovimmel vill jag lova. Det är tid för Imlek, det kinesiska nyåret som firas av 3 % av befolkningen. Må låta som en fjuttig siffra, men det var tillräckligt många för att skapa kaos i trafiken. Alla ville ut från Jakarta, hem till familjen. Flygbiljetter och tågbiljetterna var helt slut på terminalen för hela helgen. I trängseln på tågstationen Gambir närmade vi oss istället busstationen där enda alternativet hem till Yogyakarta var en buss utan AC och fungerande motor vilket ledde till en 22 timmars bussresa (mot slutet bytte vi buss till den buss som avgått nästa morgon, 12 timmar efter vår buss. Den hade hunnit i kapp oss). Ja efter en helvetesresa är det en paradisdush och ett klick på fjärrkontrollen för att se senaste nytt... Vi ser....

Vi ser en stor svart sönderkrashad bil, på samma plats jag befunnit mig cirka 30-40 timmar tidigare. Reportern talar om att en kraftigt berusad och drogpåverkade kvinna kört rakt in i ett hav av människor vilket ledde till att åtta personer dog omedelbart, och ett litet barn senare på sjukhuset. Att händelser som denna inte händer allt mer ofta förvånar mig. Ungefär 45 timmar tidigare hade jag suttit och druckit Juice tillsammans med en vän (född, uppvuxen och fortfarande i Jakarta) i Jakartas rikare kvarter. Hon klagade sig på den nya pojkvännen och talade om att de varje torsdag fram till söndag inte sov. De proppade i sig sabu och drack ungefär 5 000 kronor per kväll (dag?) och så fortsatte det. Min vän, som alltid tillhört den indonesiska över-överklassen har sedan ung spenderat kvällarna på nattklubbarna. Alla tar piller för att orka och trots den stenhårda lagen, som tilloch med kan ha dötsstraff som utgång så är det ingen som tvekar till att svälja det ena eller det andra. Vissa åker hem med taxi. Andra åker hem med BIL. Dessvärre är inte detta enbart ett storstadsfenomen, varje helg ser jag personer i Yogyakarta som överförfriskat glatt sätter sig på mopeden. Det gäller inte bara indoneserna, utan även européer som varit här så länge att de glömt den gamla moralen och det smutsiga i att dricka och köra som är så SJÄLVKLART på deras hemmaplaner. Gudskelov har inte partydrogerna sett en väg hit - det är ännu enormt svårt med en dessutom aktiv och aggressiv letande polis som burar in vem som haver, efter enbart lukten på brajj.
Hur som helst, kvinnan i partybilen som hade ihjäl nio gångtrafikanter den där dagen sades ha sabu i sitt blod. Jag kommer inte på tänka på någon annan än min juice och partyälskande vän. DET HADE KUNNAT VARA HON.
Eller vem som helst. Jakarta stinker utav eländet, och kanske kan detta bli ett litet varningstecken?

Pratandet om olyckan har flugit vidare. Alla lägger en kommentar om hur tragiskt det är och ett "har du hört?". Människors nyfikenhet nådde nyss sitt klimax på Facebook. Jag såg för en stund sedan hur ett nytt inlägg landat i min profil, ett videoklipp med titeln "olyckan på Gambir". Utan att riktigt veta vad det är öppnar jag det och mänsklig etik, respekt för den döde och allt vad det kallas hade inte kunnat vara lägre. Vad jag ser i detta videoklopp är ett live-inslag efter olyckan. En kille/tjej har alltså tagit någon enklare form av kamera och filmat gatan med kroppar utliggandes här och var. Det är blodiga huvuden, stela kroppar, på flera olika platser, inte något som skett i en smäll utan i omgångar (att avgöra från placeringarna). I slutet sitter en förtvivlad fader med ett spädbarn i arm. Spädbarnets ögon är lika öppna som dess mun och fadern håller en mjölkflaska i handen som om att han tror att barnet skall sjunga, dansa och skratta om denne bara får lite mjölk. Förrutom mjölken försöker fadern hålla bort tre människor med kamera. Förrutom mannen som uppenbarligen filmat detta klipp så står två andra runt mannen med det döda barnet i famn. Av kvaliten att dömma så är det filmklipp jag ser av en privatperson, men de andra kamerorna ser ut att tillhöra media? Mannen lyckas inte skydda sitt döda barns ansikte från kameran. Detta ansikte cirkulerar nu på internet tillsammans med åtta andra kroppar, mellan vänners "facebook-loggar" på internet. "KOLLA-DET-HÄR-FAN-VAD-HEMSKT!!" säger man till varandra utan en tanke på att de bidrar till offrenas olycka. Vem vill först höra att sin bästa väninna/fader eller son just blivit påkörd med dödlig utgång på stan, för att sedan filmas och ses utav alla via facebook. Är det vad man vill se på NYHETER när man loggar in på facebook. Min pojkvän sitter en bit bort och ger bara en kommentar.
- Var är etiken? På tv censurerar journalisterna i alla fall ansikterna när de har mage att filma den sortens scener

Ja. Var är etiken?
2012-01-24 @ 16:26:13 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

LURA SKJORTAN AV TURISTEN!

Lombok är Indonesiens finaste ö. Det har en vän som redan besökt ön 5 gånger sagt mig. Det har min syster sagt mig och en rad andra personer. Givetvis också samtliga indonesiska kamrater med ursprung på denna ö, som indones anser man att Indonesien är bäst, men allra bäst är hemön. Efter en tentavecka som resulterade i en veckas ledighet så tänkte jag kolla vad det var för charm folk pratade om. Vad jag fick se var lokala priser på mat som kostade 5 gånger så mycket som Yogya - men bara hälften så god, en smutsig strand och en rad personer som försökte lura pungen av mig.

Bali. Det började med en flygtur till Bali och några öl i en reaggebar. Därefter en dag med att försöka finna nya turistspotts mer än det jag redan sett av Balis och Indonesiens turisttätaste stad, Kuta. Utöver att dricka ölet bintang, sola och titta på första-gången surfare innehöll detta Bali-besök också en titt på minnesmonumentet från Balibomben 2002. Detta var platsen där ungdomarna en gång festade, vissa mötte de indonesiska cowboysen vars uppgift var att underhålla blonda kvinnor och göra vad hon än behagade, de surfande australienarna som ville koppla av med en stor stark efter dagens tuffa vågor var där och där fanns även resenärer från hela världen som hört att Bali vart ett coolt ställe att skaka rumpa på. Festerna på Legian har pågått i decennier och kalasen fram till år 2002 blev allt större och allt stökigare. Incidenten 11 september 2001 i USA med följden av kriget mot talibanerna fick allt fler extrema muslimska grupper (med al-Qaeda anslutning eller support) att se rött. Så var även fallet i Indonesien och tanken på "amerika-isering" är lika skrämmande för denna gruppens muslimer som ordet "islamisering" är för några välkända radikaler i väst. Skräcken för Amerika gav uttryck i två bomber i Kuta, med målet att ha ihjäl Islams fiende - Amerika. Resultatet blev 100 döda australienare, 38 indoneser, 23 engelsmän, 5 svenskar och.... 7 amerikaner.... Ja. Festen på Legian slutade med en eldboll inhoppades från någonstans och den en gång populära nattklubben är idag en minnessten med blommor med ständigt nya ögon riktade mot sig, mittemot detta moment är en nattklubb. Till höger om detta monument är en nattklubb. Till vänster är likaså en nattklubb. Festen går vidare. För oss andra.


Gili Trawangan. Från Bali finns det två båtar som går till Gili Trawangan. Den ena tar 3 och den andra 10 timmar. Den ena kostar 300-700 (beroende på hur rik man ser ut att vara) och den andra någonstans mellan 100-300 kronor. De billigaste priserna går dock att bita sig på vid kvällstid då försäljarna tröttnat. Så blev fallet för oss och utan ett försök om prutning gav säljaren oss genast priset 150 kronor. Resan kom oss senare att ta 12 timmar och överallt på vägen fanns säljare som menade att returbiljetterna på Gili Trawangan skulle vara dyra som skjortan och att det var klokt att handla så fort som möjligt. Med en något tränad reseinstinkt nekade jag dock dem alla och kunde senare få tag på billigare hemresor från Gili Trawangan. Men ja, det och rummen är nog det enda som är billigt på denna ön.
.
Men annars DYRT. Dyrt att äta. Dyrt att dricka. Dyrt med aktiviteter. Vi ansåg oss vara smarta när vi gått långt in på en avlägsen plats mitt på ön med ett enkelt kök med en tant som sålde mat vid ett ställe några indonesiska snubbar åt. Vi hävade i oss glatt utan att fråga om priset men fick när allt låg i magen veta att priset var detsamma som de finare restaurangerna vid stranden? Ja. Har man vit hud spelar det ingen roll var man går på Gili.
.
För övrigt har Gili-öarna några av de finaste stränderna i Indonesien. Snorklingen är magnifik med skölpaddor, färggladda firrar och koraller var man än stoppar huvudet i blöt. Lokalbefolkningen som på Trawangan är runt 800 personer är faktiskt schyssta typer som gillar att samla ihop turister, dricka bärs, spela gitarr och bjuda på lokalt vin. Den yngre generationen bär nästan alla dreads och bär t-shirtar med kungen Bob Marley. För övrigt är Gili Trawangan platsen förrutom Yogyakarta som jag är riktigt förtjust i, i Indonesien.


Senggigi. Senggigi är Lomboks huvudstad. Vi kom dit för att nyfiket ta reda på vad som var grejjen med ön. De första vi möter är några som vill sälja tur för att besöka Indonesiens högsta berg, Rinjani (3276 meter) för strax över en tusing. Vi tog en titt på vädret. Sedan en titt på vår budget. Sedan sa vi Nej tack.

Senare söker vi hotell, vi blir lovade gratis skjuts till billigt hotell vid stranden. Vi går på knepet och det billiga hotellet är cirka Rp 100 000 dyrare än vad som utlovats. De säger därför att de kört fel och tar oss till nästa hotell. Det är billigt. Men långt från staden. Dessutom fick vi betala för skjutsen som skulle varit gratis.
.
Vi tittar på stranden på Senggigi. Det är svart korn och ett öppet hav med några svaga vågor som tar sig in. Några souvernirförsäljare hackar envetet på oss med livsnödvändiga prylar såsom; piprör, plastbrickor med orden "Lombok" och sjalar. Det är omöjligen Senggigi som Lombok-älskarna facineras av.
Så... Vad fan är grejjen med Lombok?
.
Vi stöter på några av alla dessa försäljare med dagsturer runt om i Lombok. Efter att ha bläddrat i pärmar verkar turerna runt om i Lombok innehålla följande Snorkling, Vattenfall, Sasak Village & Kuta Beach samt bergsvandring upp på Rinjani. Vi konstaterar att vädret är för dåligt för Rinjani, eftersom vi just kommer från Gili känns snorkeltur som en repitition, vattenfall känns föga imponerande så vi bestämde oss för att ta oss en rundtur för att se Lombok och den lokala Sasak-kulturen. Med biljetterna i hand säger försäljaren försiktigt till mig.
- Nå du kan vara glad över att din pojkvän är indones. Jag vågar ju inte ge några bule-priser till någon av min egen sort hahahaha.
.
Tja. Till det har jag bara en sak att säga; Kyss mig i Arslet! På Lombok lurar man lokalbefolkningen lika gärna som de utländska turisterna. Kan man - så gör man!
.
Jag tar senare en titt på en svensk artikel; http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/asien/indonesien/article12030848.ab som är skriven av en av alla dessa som vill hålla myten uppe om Lombok som en oslipad diamant. "Balis orörda granne" - Jo. Det finns en anledning till att det inte är rört. Det finns inget att röra. Så som så många resejournalister så vill även denne tvätta bort Lomboks tomhet med att få två tredjedalar av artikeln att handla om de tre gili-öarna. Fortsättningsvis beskrivs Senggigi på följande sätt;
"Motsvarigheten till Balis Kuta ­Beach heter Senggigi, ett turistnäste med hotell i alla prisklasser, souvenir­shoppar och diskotek som stänger på ­morgonen. Men Senggigi bjuder på svårslagbara stränder. Bäst gör sig orten när fiskeflottan kommer in med sina båtar i den spektakulära solnedgången och lyktorna lyser upp himlen som en by på havet."
.
Att våga jämföra Balis partyliv som är det bästa i hela Indonesien och bland de bättre i sydostasien med spökstaden Senggigi är en skam. Diskotek som stänger på morgonen? Ja det fanns en mager karaokebar och ett par ställen med livemusik där en äldre publik stillsamt tuggar i sig en Nasi Goreng till en stor stark. Mer party än så finns det inte. Svårslagbar strand? Pliiiiiiiz änna! Bara en lantorts-svenne med flera års solbrist och med mycket liten solorts-vana skulle kunna säga det. Stranden är svart. Havet är sopigt.
Så. Även resejournalistiken hjälper till att måla upp Lombok som ett paradis som faktiskt inte finns. Fy skam!


Södra Lombok. Den "packagetour" vi valt med bil till några ställen på södra Lombok kostade oss kanske 500 svenska silvermynt för fyra personer. När vi på morgonen sätter oss i bilen frågar chauffören oss "Jaså, vart vill ni då". Frågan är seriöst ställd trots att chauffören antagligen mycket väl vet vad vi betalt för. Han hoppas att vi har glömt, men med en karta lyckas vi minnas alla platser vi blivit utlovade dagen innan. Det börjar med en marknad. Lustigt. Vilken asiatisk stad man än är, och vilken "packagetour" man än beställt så skall det ingå en lokal marknad. Det var föga imponerande (att tillägga: 3 vegeterianer av 4 möjliga) att se levrar och grisfötter utlagda på marken med ett gäng flugor ovanför sig. Vi fortsatte ganska genast.
.
Vad vi senare fick se var en tygfabrik med vävnaden Songket. Från barnsben lär sig kvinnorna på Lombok att väva och brodyren, gjord av antingen bomull eller banantråd tar 2 veckor upp mot en månad att göra och resultatet är mycket vackert. På denna fabrik fick vi först se kvinnorna väva, och senare provbära songket-klädseln. Några priser vågade ingen av oss prata om.
.
Nästa aktivitet på listan var att se de traditionella husen. Detta var egentligen höjdpunkten på turen men våra föreställningar om att få se familjer i deras traditionella kläder, fråga dem om deras liv och se lite från deras dagliga aktiviteter och kanske få syn på dans eller matkultur - så.... mötte vi några "de-tre-små-grisarna"-hus och en guide som förvisso hade sin bakgrund i byn, men som på senare år avlägsnat sig. Han berättade faktiskt ingenting som jag kan minnas på efterhand. Ingen av oss var i vilket fall imponerade.
.
Sista stoppet blir stranden Kuta. Stranden är vit och det är tomt på människor runtom oss. Det är faktiskt en ganska trevlig strand och havet bjuder på små vågor och en privat simtur. Restaurangen är dock sådär. Maten smakar tråkigt och priserna är dyra, dessutom påkommer skatter till priset.
- Jag har då aldrig sett skatter i Jogja, eller någon annan restaurang i landet. Här på Lombok verkar det då förekomma. Ja. Vad som är säkert är att det inte är skatter från regeringen. Det är för dem själva...
Jaså. Vi är lurade igen... Förvånande.
.
Sista dagen får jag ett sms från Jogja, en vän som ursprungligen kommer från Lombok talar om att han har en vän som kan ta mig till Rinjani gratis om jag vill. Tyvärr är detta sista dagen så det blir ingen tur till Rinjani. Bilderna säger att det är fint. Vännerna som varit där säger att det är fint, men vad vet jag? Det verkar som att det är såpass dyrt att ingen skulle våga erkänna om de inte var nöjda med vistelsen. Så som det gäller resterande Lombok.
Men.
Om någon frågar mig om vad jag tyckte om "Balis orörda granne" så kommer jag svara.
- Det finns inget att röra.





2011-11-17 @ 13:39:12 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

BARNEN PÅ GATAN

När det talas om gatubarn i Indonesien är det inte Yogyakarta som först kommer på tal. Det är Jakarta, år 2010 fanns 5650 hemlösa ungar i huvudstaden medan det följande år, 2011 redan hunnit bli 12000. De är dock inte osynliga i Yogyakarta. De syns varje dag och jag springer in i dem i min vandring till skolan varje dag, de sitter ofta tiggandes vid trafikljusen.
.
Totalt i Indonesien talar vi om 233 000 gatubarn.
.
PENGARNA PÅ GATAN
I Jakarta talas det ofta om sexuella övergrepp som gatubarnen blir offer för, barnen må vara chockade men med tiden och när barnen kommit in i det tuffa gatulivet börjar de se de sexuella övergreppen som något de kan göra pengar på. Andra barn blir uttvingade av föräldrarna på gatan, för där kan de tigga mynt. Det finna även fall där vuxna tiggare "hyr barn" av föräldrarna för att få bättre chans att få en slant i mössan.
.
MORDEN PÅ BARNEN
I början av 2010 blev sitsen ännu läskigare för huvudstadens gatubarn. Det var efter att den så kallade Babe, gängledare för gatubarn, hade mördat åtminstonne sju barn under 12 år. Mannen hade haft sexuellt umgänge med samtliga, i vissa fall även efter att han haft ihjäl dem. Ett av offrena fick huvudet avkapat och hittades i en sjö vid östra Jakarta. Utav polisen beskrivs mannen som "våldtäksman, mördare men inte mentalt störd".
.
De arbetande barnen på gatan sägs gå ner i ålder. Förr kunde en "startålder" uppskattas till tio år, men nu har det trillat ner på bara ett par år. Att de hamnat där de hamnat. Ja, det har tre huvudorsaker.
1) De har inga hem eller familjer
2) De flyr från fattigdomen eller de dåliga tillstånden hemma
3) Deras familjer själva lever i fattigdom
.
TA BORT UNGARNA FRÅN GATAN?
Det lovas och lovas. Lovas. från politiker att nästa år, ja nästa år då skall gatubarnen rensas bort. De skall få hjälp att ta sig ton i samhället, komma innanför den mur som är så tjock mellan dem och verkligheten. Men det är bara löften. Orden har viskats sedan länge. I verkligheten blir gatubarnen sedda som kriminella, och polisen klår dem mer än gärna, lika gärna slår de sönder barnens "tiggarverktyg", de älskade instrumenten.
Makthavarna måste sluta se barnen som kriminella, och se dem som dem de är. Fattiga barn.
.
ETT NYTT PROJEKT
En av mina vänner, Marvin från Tyskland bodde i Yogyakarta under sex månader. Under denna tiden blev han chockad och äcklad av att se de små vandra på gatorna för att be om några Rupiah vid trafikljusen klockan ett på ljusa dagen med närvaron av en mycket intensivt stekande sol.
.
Bilden av barnen följde med honom till Tyskland. Väl där talade han om för sina vänner om sina upplevelser och att han ville samla i hop en fond innan han tog sig tillbaka till Indonesien några månader senare. Marvin fick medgivande och lyckades få ihop runt 10,000 euro. Väl i Yogyakarta samlade han i hop några av sina vänner och vi diskuterade tillsammans om vart pengarna skulle gå. Lösningen fick Marvin senare av flickvännen som länge velat undervisa gatubarnen engelska. Hon har dock alla gånger blivit nekad, främst från gatubarnens föräldrar som ansett att livet på gatan är mer lönsamt än att studera böcker. Ja, vad är det för mening med att skola upp någon som ändå kommer att komma ut på gatan igen? Kanske för att motivera dem att det går att komma till någonting annat.
.
En dag ringer i alla fall flickvännen upp mig och medan tårarna rinner på kinderna talar hon om att hennes dröm gått i uppfyllelse, hon har hittat en stor hjälporganisation som bland annat lär barnen tillverka sandaler, laga mat och andra aktiviteter som de sedan säljer. Pengarna Marvin har tagit med sig till Indonesien skall gå till denna organisation och till arbetsmaterial för dem, och vad som finare är, är att de har gett Marvin tillåtelse att ha engelskalektioner med dem varje torsdagseftermiddag. Lärarna skall komma dit voluntärt och det är det som nu beskymrar Marvin hur han skall locka dit folk. Men oron blir kortlivad, han behöver bara nämna projektet och 10 händer hoppar upp från hans vänner om vilka som kan tänkas hjälpa honom. Det inkluderar mig själv.
.
Att undervisa gatubarn är lite annorlunda än barnen i klassrummet. Barnen i klassrummet sitter vid sina bänkar och antecknar kanske lite av vad de ser från tavlan och håller sedan tyst. De kanske lär sig lite, men allt är i passiv form. När jag möter gatubarnen för att lära dem djur, kroppsdelar och sporter sker allt i aktiv form. Barnen skriker och matar in orden jag skriver upp som om det vore chokladbitar. De kommer fram till mig, frågar aktivt om hur man säger det ena och andra.
.
Barnen på gatan är överlevarsjälar. De har blivit tvingade till att ta vara på sig själva och de vet att ska man få någonting här i livet måste man ta det själv och inte vänta på att någon skall ge. Det är den främsta skillnaden mellan dem och barnen i klassrummen. Barnen i klassrummen har fortfarande någon som vakar och bryr sig om dem, någon som jobbar för maten de äter, någon som handlar kläderna de bär och någon som kör dem till skolan varje dag.... Sedan är det NÅGON som lär dem engelska. Barnen på gatan sjunger vid trafikljusen för sin mat, de klär sig i det som de hittar på övergivna platser och sedan går de själva med de brännande stegen vart de än ska. Sedan lär DE SIG SJÄLVA engelska. Och vem är det som kommer att komma någonstans i livet, ha ett hem, en familj och ett fint jobb? Klassrumsbarnen....
.
En av mina nya vänner genom organisationen har gett sin själ för barnen. Han åker till den lilla gatubarns-organisationen så ofta han kan, ser barnen antingen arbeta eller leka med varandra. Han organiserar lektionerna med dem, turer till zoon med mera. Jag bor i samma område som honom och stötte på honom när jag var på väg ut.
- Igår såg jag Dimas (en av pojkarna på barnhemmet) när jag tog mig hem från krogen. Han satt vid gatan och spelade gitarr. Helt fantastiskt vad den pojken spelar.
.
Ja, barnen har de alla talanger men ingen som ser till att de får dem utvecklade. UNICEF vill bland annat placera några av barnen på caféer eller de tekniskt kunniga på motorcykelsreparatör service för ett något bättre liv än att be om pengar vid trafikljusen.
Men att flytta dem från gatan verkar ta lång tid.
Från politiker och regeringar är det än så länge tomma löften.
För dem är gatubarnen kriminella. Och ingen vill hjälpa en kriminell.
2011-10-29 @ 06:38:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

MISSHANDLING TILL SALU

Ett pass. Ett arbetsintyg. En flygbiljett. En lön som kallar. En familj som har lagt allt sitt hopp till dig. Saudiarabien. Eller Malaysia. Du har sett bilderna. Av kvinnor som fått öronen avbrända. Av ansikten som försvunnit av frätande syra som svider något ordentligt. Avklippta fingrar. Det finns inga jobb i Indonesien som ger en vettig lön. Det vet du. Det vet också din man och det vet de runt omkring dig. Lönen är förfärlig och räcker inte till att mätta många munnar. Du blir nog hellre slagen i ansiktet än att känna den där tortyren av en hungrande mage. Du vet att din regering inte kommer att skydda dig vad som än händer. Du har sett det i tidningen, den 20 åriga Sudartik från Desa Besole begav sig till Tekong, Singapore för arbete. Det frågades om Sudartik under tre års tid. Den indonesiska regeringen var aktionslös. Du vet allt deta men vill ändå bort. Här finns ingen framtid. Här finns bara hunger.
.
Det handlar om hembiträden, husslavar som lämnar Indonesien för bättre möjligheter i andra länder. Men i samma sekund de klivit av planet försvinner deras rättigheter. Från 2005 till 2009 har bara i Malaysia 173 hembiträden allmänt sina chefer för övervåld. Enbart nio av fallen har dock ledit till åtal. Värre ser relationen dock ut med Saudiarabien. Där har 5336 personer anmält sina chefer för övervåld.
.
NÅGRA EXEMPEL PÅ ÖVERVÅLD
*Blinda Hariyatin, 32 år gammal arbetade som hembiträde i Saudiarabien mellan 2006-2010. Åren kostade henne synen, en avbruten svanskota och förlamning i båda benen.
*Unga Nita dog under mystiska omständigheter tidigare i år i Hong Kong efter en månads arbete. Familjen har bara lyckats få uppgifterna hon är död, och allt annat verkar enkelt ha sopats under mattan.
*2009 fick 26 åriga Modesta Rengga Kaka från östra Indonesien smaka på misshandel på hela sin kropp när hon var hembiträde i Malaysia. Hennes ena öronsnibb hade bränts av. Kroppen slagen av trädverktyg och rottan (piska). Mat fick hon en gång om dagen.
* Winfaidah från indonesiska Lampung blev 2010 våldtagen och misshandlad av sin chef i Malaysia.
.
ALLMÄNT
- Någongång under 2009 fick Indonesien nog och la in ett förbud om att skicka fler arbetare till Malaysia, även om det nu råder arbetsbrist i Malaysia. Detta förbud skulle gälla tills att Malaysia infört ett samarbete med Indonesien om de arbetandes rättigheter. Anledning är förståss allt övervåld som sker mot de hembiträden som skickats dit. Runt maj i år kom dock Indonesien överens om att bryta detta. Nu får åter igen indonesiska kvinnor ta sig över gränsen för att låta sig misshandlas och få en peng för det.
- Relationen mellan Malaysia och Indonesien har i försöksform velat förbättras. Tre nya regler har utformats, där båda länderna hållt med om att imigranter arbetande i Malaysia skall få en ledig dag varje vecka och om detta inte utges skall arbetaren kunna kräva ersättning, för det andra skall alla immigranter ha rätten att hålla sitt egna pass och för det tredje så skall både Malaysia och Indonesien göra utredning utav lagen för att se vilka brister som kan förbättras. Detta kom man överrens om tidigare i år, april och hur det ser ut i praktiken är ännu inte glasklart.
- 4,3 miljoner indonesiska invånare jobbar utomlands i huvudsakligen Mellanöstern och Asien (Saudiarabien, Malaysia, Hong Kong och Kuwait). Det är definitivt fler kvinnor än män, ungefär 80 procent.
- Malaysisk lag är ett tydligt exempel på hur migranters position försvagas, arbetsgivarna har för exempel rätt att tillhandata passet.
- Nästan så mycket som hälften utav vad som tjänas ihop skickas tillbaka till familjen i hemlandet.
- Sedan 1997 har siffran över personer som sticker utomlands för att hitta ett jobb ökat markant.
- Etta på listan är Saudiarabien och 2006 var det dryga 300 000 medborgare som lämnade Indonesien för Saudiarabien.
- I Malaysia är runt 17 procent av arbetskraften utifrån och 60 procent är från just Indonesien. Ungefär 1,5 miljon indoneser arbetade år 2006 i Malaysia där de inte har något legalt skydd och därför utnyttjas utav sina bossar på alla tänkbara sätt.
- En snittmånadslön för hembiträden i Malysia ligger på cirka 1500 svenska riksdaler.

2011-10-09 @ 14:34:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Pornografilagen

Det finns några samtalsämen som är total tabu i detta land. En utav dessa total tabu ämnen är SEX.
Det finns ingen sexundervisning i skolan.
De flesta flickorna vet inte vad en tampong är för något
(ty denna uppfinning må vara allt för vulgär)
De nyförälskade vågar bara närma sin partner om dörrarna är låsta och lampan är släckt.
Parkromantik med filtar och en medtagen tetermos existerar inte.


ATT TYCKA OM NÅGON ÄR DÅLIG MORAL.
En tysk väninna hade under ett halvårs tid en indonesisk pojkvän.
Han var politiker med hög lön, högt rykte och målade upp en falsk fasad om en öm vältalig person som alltid engagerat lyssnade till de runt omkring. En person med god moral. Precis som alltid med politiker var detta bara en fasad. Min väninna fick aldrig lov att röra vid honom utanför sovrummet eftersom det var ett tecken på dålig moral. Enligt denna pojkvän skulle majoriteten utav dem som såg paret tro att min tyska vän var en köpt produkt. Att ha en vit flickvän är ett tecken på dålig moral hette det. Så deras förhållande var i sovrummet och aldrig att några ord av ömhet fick nå utanför den ytan.
- Deras syn till förhållande är sinnessjuk. Ohälsosam. De har en sjuklig syn på sex, gnällde min väninna efter att hon gjort slut efter ett halvårs förhållande med politikern.
Upp till vuxen ålder, fram tills gifta-sig-dagen är förhållande pojke och flicka väldigt strängt. Visst finns det dem som är flickvän och pojkvän men många gånger är det svårt att se skillnad på dessa förhållanden och vanlig vänskap. De umgås kontinuerligt, de vågar kanske säga att de älskar varandra och om ingen ser vågar de kanske ge varandra en lätt liten puss på kinden. Sedan är det STOPP.
.
PORNOGRAFILAGEN
I början på detta året blev en välkänd sångare Ariel, från popbandet Peterpan (som hädanefter blivit kallad Peterporn) dömd till 42 månader (3,5 års fängelse) samt 200 000 kronors böta för att ha brutit mot landets sjuka sexmoral. Sångaren skall ha brutit mot "anti-pornografi-lagen". Förra året hade mannen, i privat bruk gjort privata sexvideos för eget nöje (med välkända kvinnor). Någon skall senare ha hittat videon och laddat upp denna på internet. Där har det spridits som pesten på sociala communitys, mobiler och DVD. Jurryn dömde Ariel Peterpan för att ha "gett möjlighet" till andra att sprida, producera och förbereda en pornografisk video. Sex-skandaler innebär alltid förolämpningar, ängslan och skam för de inblandade men eftersom det här är Indonesien tar det inte stopp där.
.
Enligt 2008 års anti-pornografi-lag är det förbjudet att såväl producera som ladda upp sexvideos.
.
44/2008
Anti pornografilagen (RUU APP,Rancangan Undang-Undang Pornografi Anti Pornografi & Pornoaksi) skuttade först upp som förslag den 14 februari 2006. Det hade redan börjat pratas om det i början på 1990-talet men mötte ett starkt motstånd. Efter två års diskussion blev lagen 2008 verklighet. "Pornoaction" blev något olagligt från detta år och "pornoaction" betyder här:
offentligt kyssande,
kvinnor som visar navel/axlar och sola i bikini och badkläder.
Självklart gav denna (PUCKADE) lag många arga och negativa reaktioner och regeringen anklagades utav folket för att sno deras frihet. Trots protesterna så blev den 30 oktober 2008 instoppad i akt 44/2008 pornografi. Ordförandet för ett av landets partier, DPRD (västra Papua), Jimmya Demianus Ilje ville tvinga regeringen till att stoppa lagen och menade att Papua annars skulle kräva självständighet från Indonesien.
.
"Pornografi är sexuellt material i form av bilder, sketcher, illustreringar, foton, texter, röster, ljud, animering, poesi, kroppsrörelser som skapats av människan och finns i antingen media eller på allmänna platser och detta framkallar upphöjande känsla av sexuell lust och sänker/tar bort moralvärderingar från samhället".


EXEMPEL
Enligt RUU APP ska den som under en bröllopsmottagning och bär en skjorta som är lite öppnad vid bröstet (för sexig) bli fängslad två till tio år eller få böter på 200 juta Rupiah (180 000 SKR) - 1 miljard Rupiah (0,8 miljoner SKR).

Den som sportar i korta skjorts på den tidiga morgonen kan också straffas av lagen för denne är inte inne i ett sportcenter...


OCH DET VAR EVA SOM GAV ADAM ÄPPLET....
Att det, som så många gånger, är kvinnan som blir hårdast drabbad är mycket uppenbart.
Genom RUU uppfattas det att den dåliga moralen i samhället har skapats på grund av kvinnorna.
De klär sig inte anständigt!
De döljer inte hela sina kroppar framför männen!
Kvinnan är ensam ansvarig för alla sexuella övergrepp som sker.
Kvinnans kropp och sexualitet ses som "smutsig" och som ett hot för samhällets moral.


Jag får ständigt höra hur liberal samhällssynen är i Indonesien.
På många punkter går det att hålla med.
Men jag vet en där jag definitivt inte håller med.
Förhållandet till sex.
Det förhållandet är verkligen inte hälsosamt.
2011-09-26 @ 16:38:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

RÖKARNAS PARADIS?

Cigaretter. Cigaretter. Här var det cigaretter. I Indonesien finns det inte många platser som kallas RÖKFÖRBUD och rökarna finns överallt. På bussen. I klassrummet. I den fina lunchrestaurangen. I duschen. Och i handen på ett två årt gammalt barn. "Vilda västern" beskriver vissa dessa reguleringar.

FLEST RÖKARE I SYDOSTASIEN
Indonesien är det enda landet i hela sydost-Asien där det faktiskt är tillåtet att röka på offentliga platser. Medan många utav världens länder försöker lösa hälsoproblemen med rökning genom regleringar i tv-rutan låter Indonesien istället skådespelarna stolt glorifiera cigaretterna. Med en snabb statistikkoll på världen så är Indonesien med sina runt 240 miljoner invånare världens fjärde största land för tobaksindustrin och så många som 63 procent utav alla männen i landet röker (fem procent kvinnor). Totalt röker 63 miljoner personer i landet och statistik visar även unga kidz så unga som 10 år redan vara aktiva rökare. Ja. Det är inte ens olagligt för minderåriga att köpa cigaretter. Så hög siffra som 25 procent av alla unga 10-15 år har någongång provat att röka.

Indonesien är det enda landet i hela sydostasien som ännu inte skrivit under WHO's internationella konvention om tobakskontroll från 2005. Denna konvention innebär att tobaksbolagen är förbjudna till att sponsra och annonsera evanemang samt att det ska finnas begränsningar om rökning på offentliga platser. Att sponsring utav många evannemang och platser är mycket väl tydligt. När jag för nästan ett år sedan skulle ut till en utav de kändare klubbarna i Yogyakarta gav en man mig ett cigarettpaket i handen med märket Djarum Black efter att jag betalat entréavgiften.
- Det är en service. Vi ger ett gratis paket cigaretter till alla som kommer in.
- Jag röker inte....
- Du kanske kan ge paketet till en kompis?
Jag slängde cigarettpaketet genast i papperskorgen precis vid ingången där vakterna kunde se mig. Inte konstigt att nästan vartenda nisse i det här landet röker. De är mer eller mindre tvingade till det!

DET ÄR COOLT ATT RÖKA
Rökning är då inget skamligt och ingen skäms utav att trycka in en liten luring i käften. Tvärtom. Det klassas som häftigt och med reklam, söta unga modeller och goda förebilder så lyckas tobaksbolagen med vad de vill. Nå de unga med budskapet "Det är coolt att röka". Många musikevanemang, sportmatcher och uteställen är sponsrade av cigarettbolagen.

Ett av cigarettbolagen i Indonesien kallas Sampoerna och detta bolag bygger skolor, sponsrar kulturevanemang, sponsrar hem för föräldralösa, ger katastrofhjälp vid översvämningar och delar ut stipendier. Många menar att Indonesien, som ett utvecklingsland inte har råd att leva utan cigaretterna. De har en betydande del för utbildningen, sporten och kulturen. Idag tillverkar Indonesien cirka 220 miljarder cigaretter varje år.
Indonesien sägs vara det enda landet i världen där rökningen ökar varje år.

UTLÄNDSKA MÄN SOM SATT VANTARNA PÅ INDONESISK TOBAK
PHILIP MORRIS - tog över Sampoerna 2005 (Indonesiens nummer 1 säljande cigg)
BRITTISH AMERICAN TOBACCO - Tog över Bentoel 2009


KRETEK
Sedan slutet på 1800-talet finns det i Indonesien en cigarettsort som kallas Kretek. De har smak av nejlikolja och myten menar att detta skall mildra smärta. Rökning har sedan dess blivit en del av kulturen i Indonesien och sjukdomar som KOL och lungcancer ökar årligen....

För en tid sedan publicerade svenska expressen en tv-nyhet om tvååringen Ardi som röker 40 cigaretter om dagen. Han började som 11 månader gammal och även om hans fall är det mest uppmärksammade är han inte den enda. Att små barnrumpor, inte ens i åldern för att få gå in
http://tv.expressen.se/nyheter/utrikes/1.2002542/ardi--2--roker-40-cigaretter-om-dagen

Förra veckan publicerade svenska dagbladet en artikel om att djuraktivister blivit upprörda då det uppmärksammats att orangutangerna på flera utav Javas djurparker röker, för att locka uppmärksamhet från parkens besökare: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/rokande-orangutanger-uppror_6478930.svd



Varje år dör 400 000 personer i landet till följd utav rökning.
Ungefär 8,5 procent utav de inkomna skatterna kommer från cigaretterna
Varje år bidrar cigaretterna med 50 biljoner SKR till landets ekonomi....
(Dock påstås följdsjukdomarna kosta cirka 160 biljoner SKR enligt anti-tobaksbyråer i landet).

Vad skulle hända om cigarettindustrin dog i Indonesien?
Skulle arbetslösheten öka? Skulle ekonomin rasa?

Eller vad sägs som att avsluta jobbet med att tillverka giftpinnar och börja i läkemedelsföretagen och tillverka piller för hjärtmedicin i stället?

2011-09-25 @ 19:06:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

MÖRDARVALS

Det sjungs mördarvalser i Jogja. Det går en lyeman som slaktar om natten. Indonesien är inget Mexiko med en statistik på en halvmiljon mord varje år. Men det innehåller som alla andra länder psykopater, våldtäksmän, psykiskt störda och mördare.

Den officiella mordsiffran ligger på 420 mord per år (250 miljoner invånare) jämfört med Sveriges 212 (9 miljoner). Per invånare är alltså siffran betydligt större i Sverige, som har 1/28 utav Indonesiens invånare men morden är så högt som hälften utav Indonesiens antal. Det som stör jämförelsen är att fallen som nämns är rapporterade fall. De flesta tredje världen-länderna har låg kriminalitetsstatistik. Korruption är givetvis en faktor eftersom många mordfall kan "köpa sig fria", svag polis och vaga tillgångar till att hitta kriminalitet är andra faktorer. Ett exempel på detta är kravallerna i Jakarta 1998 där 1500 personer rapporterades ha dött trots att man kunde räkna med att det faktiskt var 5000 som miste livet.

Med de usla metoderna att mäta mordstatistik lever många på rykten. I Yogyakarta åker det en man runt på svart moped och mördar människor med lie sägs det. Det tros vara fem personer som dött inom en veckas tid och ingen är gripen för detta. Istället för att följa nyhetsrapporteringar så sker informationen på sms-väg istället.
"Hej!
Detta är ett medelande till alla medborgare i Jogja. Det finns en psykopat som fortfarande inte är gripen som under några kvällars tid tagit livet utav flera personer i dessa områden: x, y, a. Ni som bor där bör vara varsamma. Psykopaten mördar med en slänga. Var försiktig va!"

Min vän som skickat detta sms är livrädd. En bekant till oss har tidigare talat om att en tjej blivit mördad vid hans bostad den förgående kvällen och det är ingen som blivit gripen.
Själv så ser jag inte någon direkt personlig risk från det hela även om det är en nivå obehagligt att det springer runt psykopater i närheten. Nåväl. Jag talar senare med andra vänner som fått samma varningar men på nyhetsrapporteringen på internet ser det ganska fattigt ut. En av mina vänner säger att ett utav morden är falskt alarm och en "utsago från regeringen för att få Jogjas medborgare att tro att det inte är en säker stad". I mina öron låter det helt absurt, men det är sådana typer av rykten som skapas i en stad där nyhetsrapporteringen och polisarbetet är väldigt SÅDÄR. Man förlitar sig mer på rykten, eftersom polisarbetet verkar vara allt för korrumperat. En kvinna berättade för mig om en man i Jakarta som "råkade" ha ihjäl en kille. Han tog sig senare till polisstationen och frågade "Hur mycket är jag skyldig herrn?" och så var det med några större sedlar utsuddat. Det finns ingen mordsiffra i statistiken att plussa på.

Det enda mordet jag känner till har hänt är en man som blev mördad vid diket på Jalan Gejayan, ett litet gångavstånd från där jag bor. Det var för cirka två månader sedan och det upptäcktes utav en kvinna som just tagit sig ut från en klädesbutik när hon såg ett fruktat ansikte tillhörande en man med panikuttryck. Kvinnan ringde polisen för att be någon kolla upp vad som stod på. Senare hittades mannen död i diket vid gatan och det förklaras med all säkerhet ha handlat om mord med tanke på de stora sår som var på mannens rygg.

Förra året skall det, här i norra Jogja ha skett ett familjemord. Även då var historian om en mopedist som använde sig utav en slägga till vapen. Slitz-slotz! Lokalbefolkningen i Jogja tog det som en ruskig blodig spökhistoria och ingen vågade längre vistas själva på kvällstidens slag.

Föräldrar som mördar barn har alltid varit en het fråga för kvällsposten vart man än befinner sig. Det är något sorgligt förunderligt att förstöra något man själv skapat, en motstridighet att välja att ge livet åt någon och sedan ha ihjäl det. Ett fall av en mamma som ströp sin dotter blev ett hett nyhetsmaterial under mars månad tidigare i år. Flickan hette Agnes Kharisma och var sjutton år när modern med två medhjälpare tog sig till Agnes bostad för att "hämta en tandborste". Mamman fick inte med sig en tandborste från huset, men ett lik förpackat i ett täcke. Liket lämnades dock i bostaden under tre dagar. Efter det hämtades flickans döda kropp förpackad i täcket, som kördes i väg med en moped till ett vattendrag där hon dumpades. Mammans motiv låg i ordet BESVIKEN. Mamman sa att förhållandet mellan henne och dottern inte liknade en normal moder-dotter-relation vilket hon sörjde, då hon plötsligt blev sedd som någon annan än en mamma. Medhjälparna, mammans syster och kollega tog emot 2 miljoner Rupiah, det vill säga 1600 svenska kronor för besväret innan de fort som tusan flydde Jakarta. Alla är dock nu tagna utav polisen och kan vänta sig 20 års fängelse eller dödsstraff för brottet.

Det finns inget Aftonbladet med slaffsig och hjärtgripande mordfall.
Men det förnekar inte mörkrets existens. Vi låser dörrarna och hoppas att mördarvalsen inte skall sjungas i vårt hem i natt.

2011-09-11 @ 11:27:44 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

LÄSA KULTUR FRÅN ETT SPRÅK

- Har du tänkt på hur mycket man kan förstå om den indonesiska kulturen genom deras språk?
Det säger en av mina tyska vänner en dag.
- Jag menar sättet de pratar på, hur de lägger orden i mun, vilka frågor de väljer och så...

Varje språk har sin identitet.
Bahasa Indonesia, ett barn förr från det malaysiska språket och som blivit mer utav den indonesiska identiteten sedan efter självständigheten för över 60 år sedan. Det indonesiska språket användes även på den holländska kolonialtiden som började för cirka 400 år sedan men då var det mer sätt som ett administrativt språk använt utav den holländska regeringen. Språket kallades för "Hög-Malaysiska", för att det var det malaysiska språket på en hög nivå som pratades, och det var främst sett inom litterära kretsar.

TIDLÖSHETEN
Indonesien är ett land utan tid. I västvärlden är klockan och punktligheten det viktigaste som finns och det syns i våra tempus och i våra verb. Det har man glömt bort i indonesiskan där man säger "jag äter" oavsett om det innebär igår, just nu, om en stund eller i morgon. Det är inte viktigt när händelsen sker. Enkelt språk säger vissa, utan tempus och krångel, men det är faktiskt ganska lustigt att komma från ett språk där tiden är en viktig del av såväl livet och hur vi berättar våra historier att gå till ett språk där man helt skall glömma begreppet tid. Det kan också ses i att det inte finns en exakt term över begreppet "i morgon" eller "igår"... När en professor talar om gårdagens (kemarin) lektion kan det faktiskt lika gärna handla om en lektion som var för tre dagar sedan, eller förra veckan. Då ordet igår inte alltid måste betyda vad som hände inom en ram för 24 timmar sedan utan faktiskt bara betyder något som hände förut någon gång. Och så skall man inte bli för glad om en trevlig typ man gillar säger "Vi ses i morgon" (besok) för det kan gott och väl betyda nästa vecka!

MÅNGKULTURELLT SPRÅK?
Indonesien har koloniserats av Holland. Portugal. England. Det syns i ord från holländskan som i indonesiskan blivit kontor (sv: kantor), wastafel (sv: handfat), handuk (sv: handuk) etcetera, portugisiskans dominggu -> minggu (sv: söndag), bandara -> bendera (sv: flagga) etcetera. Med alla religioner som ramlat in så är det många ord från arabiskan (islam) som ramlat in i vardagsspråket såsom manfaat (sv: fördel), sunah (valfri), sholat (bön), salam (hälsning), koran (nyhet) etcetera. Med hindduismen vet jag bara maaf (förlåt) från indiskan men när det kommer till den kristna delen så är antagligen ordet Kristen från de holländska kolonisatörerna och egglesia (som egentligen kallas gereja) från latinskan kyrka (spanska: iglesia). Det är ett multikulturellt och multireligöst land vilket ger ett multikulturellt språk.

ENGGELSKA-ARROGANS-SJUKAN (PENYAKIT SOK-INGGRIS) SPRIDER SIG I INDONESISKAN
Det finns någon romantiskt förkärlek till engelska språket hos många indoneser vilket märks i nyare termer, sätt folk pratar på och till och med i tidningspappret. I en bok om koppling mellan språk och stolthet (Bahasa menunjukkan bangsa; Alif Danya Munsyi) beskrivs det hur en man en dag greppar tag i en tidning utanför ett hotell i Yogyakarta och upprört hittar följande fras;
"Like other guests, I feel good stay in Santika. Manajment tahu bagaimana memperlakukan tamu secara profesional".
Det intressanta i artikeln mannen läste är ordet manajment som varken passar in i indonesiskan eller engelskan. Engelska; management medan indonesiskan hade varit manajemen.

Jag känner igen författarens exempel i såväl matmenyer där det går att läsa
"Hot roti tawar with keju served with coffe and susu" eller
"Fresh fruitsallad disajikan dengan krim on a big plate. We garantee enak banget!"
Det inriktar inte sig till turister; den här märkliga språkblandningen; det är ett sätt att få det att låta roligt på, ett lite "coolt" sätt att uttrycka sig på. Även i tidningen; som är inriktad för att alla läsare skall förstå har det hoppat in engelska uttryck så som
"Soal timing juga menarik",
"Keuntungan return earning yang diraih",
"bunga SBI dan naiknya yield to maturity obligasi pemerintah".
Hade Dagens Nyheter fått för sig att fräsch upp sig med att bara använda engelska rubriker och då och då slänga in engelsk-svenska fraser hade jag blivit rasande. Inte av anledningen för att min engelska suger (mja lite kanske) men mest för att det är en brutalmisshandel utav ett språk.

Författaren frågar sig varför det är såpass mycket engelska småuttryck som blottar sig i språket; handlar det om en viss stolthet att närma sig väst, en ton av snobbig karaktär eller för att visa sig vara en smart typ?
Enligt Sumpah Pemuda, Komite Bahasa finns det fyra sätt för att utveckla det indonesiska ordförrådet;
1) Välja ett ord från indonesiskan
2) Om det inte finns, välj ett lokalt ord från området
3) Om inte det heller finns, välje ett ord från ett asiatiskt språk
4) Om det fortfarande inte finns välj ett ord från ett främmande språk; framförallt; engelskan
Vissa ord har från skolgång ändrat form från att ha holländsk klang till att få engelsk klang så som;
potlot -> pensil (penna)
korting -> diskon (rabatt)

Well, vad jag mest stött på är de tuffa ungarna från Jakarta som gärna lägger in "it's ok", "thanks lho", "yeaah" "pliiis (please)" i sina meningar. Enligt författaren i boken jag läser beror det på känslan av att närma sig "Hollywood", använda tv-språket och orden som de vackra modellerna i tv-rutan har. Författaren kallar det larvigt, en ungdomssjuka om att tro sig vara så viktig eller intelligent med att "smutsa ner" språket.

Inom de högre insanserna når indonesiskan en liten smak av "ngeinggris". I formulären på banken syns orden med engelsk text "Information flow", eller "Diamond shape" trots att kunderna är indoneser till 98% och trots att majoriteten av personalen inte kan så mycket som ett ord på engelska. Det är en barnslig förkärlek till engelskan, och i detta sammanhang finns det en indonesisk översättning som är bra mycket mer passande.

Vad som dock är mest störande är allt detta ursäktande över att de inte talar engelska.
Hallå eller! Befinner vi oss i England? Är det inte vi utomstående som borde skämmas för vår indonesiska?
Om någon försökt tala svenska med mig i Sverige skulle jag då aldrig be om ursäkt för min usla engelska.
Eller vad än värre är;
- Ja, ursäkta, jag hör att du talar bra indonesiska. Jag talar ingen svenska...

Kolonialtiden är över sägs det. Men ändå förtrycker de sig själva och trampar på sin egna stolthet.

ORDFÖRRÅDET
Något intressant med språk och ord är att antalet synonymer för något kan symbolisera föremålets betydelse.
Exempelvis RIS - som vi har ett ord för i svenskan blir plötsligt padi, beras, nasi, kupat och lontong i Indonesian vilket berättar olika former och olika stadium i odlingsprocessen. Och ris är då en viktig del i den indonesiska kultuern.
- Inte ätit ris idag? Ja då har du inte ätit idag!
Det kan jämföras med alkoholen i svenska kulturen som vi kallar alkohol / sprit / snaps som bara blir alkohol
 Öl/bira/bärs/storstark som i indonesiskan bara blir bir.
Åksjuk/ full/ på lyset/ packad/ berusad/ drucken = mabuk.
Bakfull/Bakis/Baksmälla/ Dagen-efter existerar inte ens så det blir enbart mabuk.
Det är väldigt förvirrande när någon säger dagen efter en natt på krogen att denne är "mabuk". Menar den att den fortfarande är full eller att den är bakfull?
Alkohol har ingen viktig funktion i språket. Men det har då ris!
2011-09-09 @ 18:08:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

LEBARAN

Matställena är stängda. Småbutikerna är likväl stängda. Det är ramadan och det uppfattas av muslimen som en helig tid för att öka sin medvetenhet och den spirituella själsliga känslan om att komma närmare Gud, Allah. För den icketroende är det mest en spirituell magvärk innan man luskat ut vilka ställen som trots fastan har öppet. Man får inte bli avundsjuk. Inte bli arg. Inte agera med snålhet. Vara god mot alla i sin närhet. Förrutom att under solens uppsyn inte äta mat eller dricka vatten så är det inte under en månads tid okej med sexuellt umgänge, att röka eller att förtära alkohol. Och trots att man skall avsäga sig från alla dessa mänskliga aktiviteter så skall man hålla humöret uppe och bara tänka snälla tankar. Wow, det är inte vem som helst som pallar att vara muslim menar då jag. Jag hade nog bara kunnat tänka på mord och ondska mot alla i min närhet i den sitsen.

INGA SYNDIGA TANKAR
Den som kallar sig halvreligös och säger att Allah nog är viktig men att det inte behöver vara en så märklig grejj av det ändrar lite inställning under den nionde månaden i den muslimska kalendern. Nu skall det bes, och det är rop om förlåtelse för årets synder, familjen skall respekteras på högsta nivån och så skall man undvika vad som kallas "syndiga tankar".
- Hur undviker man en syndig tanke, frågar jag ibland på mitt arroganta icke-religiösa sätt.
- Ja. Man undviker att se på bilder med snygga pojkar, svarar en flicka med ett brett leende medan en annan menar att man undviker samtal med negativa toner.
Jaha. Så enkelt är det alltså....

INGET VATTEN
För en av mina vänner är VATTNET det jobbigaste. Hon stiger upp tidigt på ottan, runt tre eller fyra för att dricka litervis med vatten för att orka med den tunga fastedagen.
- Vissa klarar inte av att avstå mat. Men för mig är det vatten. Under ramadan blir jag som besatt av vatten och är jätteorolig att jag ska börja dagen med att vara törstig.
I en stad där det är 35 grader är väl inte det så väldigt märkvärdigt.

Det är ingen plågotid Ramadan. Nej för all del, det är en lyckans tid. För det är i denna månad som de första verserna ur Koranen skapades. Gud uppenbarade sig för profeten Muhammed. Ramadan, fastan, är en spirituell tid. Fastan är obligatorisk enligt koranen och är muslimernas version av judarnas jom kippur.

INGEN ALKOHOL
En kväll är jag och några vänner oerhört trötta på Ramadan. Vi vill ha öl. Livemusik har försvunnit. Barerna är stängda men vi vet att det fortfarande säljs öl på Cirkle K (Indonesiens Pressbyrån). När vi kommer in är kyldörren överplanchad med en jilbab-bärande kvinna som ler mot oss med ett försiktigt leende. Vi öppnar kyldörren där de sköna uppenbarar sig, ölflaskorna. Om det är en affisch över kyldörren, och att det inte syns att det fortfarande säljs öl så räknas det nog inte. En bekant ung man ropar "Ms Isabel" några gånger där jag står och väljer ut den kallaste flaskan. Jag känner inte igen karln, men han förklarar att han jobbar på immigrationsverket och ofta utfärdar mina ärenden (vilket han tar god tid till vill jag lova!). Ja, jo jag kände nog igen ansiktet men i hårdrocksförklädnad och en liten flaska öl i hand var han inte densamma stränge karln i uniformen på kontoret. Han flinar när han ser att jag greppar tag i en flaska och säger att "Fröken Isabel är minsann en oanständig dam". Jag svarar inte (med tanke på vilken betydelse han har för stämplarna i mitt pass) men ger honom blicken av att
"Du är en jävla hycklare, där du står med din egna öl och kallar mig oanständig."
När jag skall betala kommer det andra intressanta. Försäljaren ställer min öl i en plastpåse och knyter igen just under flaskmunnen. Jag förklarar att vi skall sitta precis utanför och förtära innehållet och att en plastpåse är överflödig men han svarar mig
- Mbak, det här är Ramadan. Du förstår. Ja. Det blir bäst om jag slår in den i påsen.
Jag flinar åt idiotin. Det han inte säger är orden F P I. Ordet FPI har samma skrämseleffekt som Voldermort i Harry Potter. Inget man pratar om, men är väl medveten om. FPI är en utav de islamska extremare rörelserna i Jogja och de gillar visst att bråka sägs det. Men med en kyldörr med en sexig beslöjad kvinna och en plastpåse runt ölflaskorna tror man sig visst ha lurat hela organisationen. Bra Jobbat Cirkle K!

MENS - INGEN FASTA
En morgon under Ramadan sover en väninna över hos mig. På morgonen tjuter ett lyckoskrik från badrummet och jag frågar henne vad som står på. Hon förklarar glatt att hon får röka idag och att hon kan bjuda mig på lunch på ett Lotek hak i närheten. Hur sa?
- Jag har MENS! fortsätter hon glatt.
Ja. Det är då första gången jag gratulerat någon för att denne har mens eller känt att de där idiotdagarna i månaden har något bra att bjuda på. Den som fastar under mensen syndar.



RAMADANS AVSLUT
Ramadan avslutas i Lebaran, Idul Fitr. Jag blir medbjuden utav två systrar till deras hemort, Temanggung. Vi åker dit den 29e och är alla osäkra på om när fastan egentligen skall avblåsas. Det har med månens position får jag veta men de vet inte riktigt om det exakta datumet än, för det är något olika på olika platser. Den äldre systern suckar djupt och säger något jag hör ofta "Det är då inte lätt att vara muslim". Under natten sover inte systern utan håller sig vaken och uppdaterad med Twitter och Black Berry Mail. På morgonen säger hon trotsig t till sin moder att hon inte tänker fasta idag. Dottern förklarar att hon från Twitter läst att 90 procent av alla muslimer avslutar fastan denna dag. Mamman, som i de flesta indonesiska familjer fattar inte något beslut utan att familjens överhuvud uttalat några ord; PAPPAAAAA.... ropar hon och förklarar snabbt vad dottern sagt. Pappan nickar och säger OK. Den som fastar trots att fastan är slut syndar nämligen. Så nu är det tillåtet för mat och dryck på dygnets alla timmar. Förvirrande när man inte vet när fastan faktiskt avslutas.

DET AVSLUTANDE FIRANDET
Den 31:a är det Lebaran. Jag blir ombedd att sova medan de andra skall bege sig till moskén för att be, en timma eller två. Men de kommer aldrig iväg. De har tydligen missat Sholat och en familjeskara av fyra ansikten tittar besviker på varandra medan de säger att det då inte är lätt att vara muslim. Istället väntar vi till sju och drar oss vid den tiden i väg till systrarnas farmor. Vi blir bjudna på mat. Det är med tvång jag känner risklumparna nästan vill klättra upp innan jag ens riktigt svalt ner det, och det här är bara början utav en dag där det ständigt kommer att bjudas på kakor och saft av släktingar hit och dit. Hos farmodern är det ett tjugotalpersoner samlade och min telefon börjar tjuta utav sms från vänner i Jogja "Mohon, maaf lahir n batin" lyder orden. Det betyder ungefär "Snälla, förlåt för min födsel och för mitt inre". Det är dagens betydelse. Man skall samlas, och man skall förlåta för allt dumt man gjort under årets gång. Men mitt svar på mina inkomna sms blir enbart "Ha en trevlig lebaran". Det känns lite för mycket i mina icke-religiösa ögon att be om ursäkt för att jag finns till mina vänner. Om någon skall ursäkta så får det vara mamma och pappa ty de är mer ansvariga för den biten än vad jag är. Nåväl. Dagens stora cermoni tar fart i farmors hus. Det börjar med att familjens nästäldste lägger sitt huvud mot den äldstes knän, sittandes på huk och ber om ursäkt för årets galenheter. Denne skall då bli förlåten, sätta sig brevid den äldste och den tredje äldste ber sedan först om ursäkt till den äldste och sedan den näst äldste för att sedan ta sin plats i ledet. Så fortsätter det till familjens yngsta; nämligen mina vänner. När den yngsta systern ser sin äldre syster smäller hon dock till henne på kinden istället för att babbla något om förlåtelse. Så är cermonin avslutad.
Nästa dag är det rundtur runt till mammans del av familjen för samma procedur.

UNGDOMENS REVOLT
Den tredje är datumet då systrarnas hem skall besökas. Tillsammans med deras kusin låser vi dock in oss på deras rum och inväntar att gästerna skall försvinna.
- Lustigt, varje år så vill de likt förbannat att vi ska närvara. Men i verkligheten bryr de sig inte ett skvatt om vi sitter ute och pratar med dem eller inte.
Lebarans första betydelse: Matvåldtäkt
Lebarans andra betydelse: Social stress
Helt plötsligt kommer tiden tillbaka, den där tiden jag glömt för längesedan. Ja. Barndomen. Hur mycket jag avskydde de där släktträffarna med frågorna om vem och vad jag skulle bli en dag. Ja, jag skulle bli vakt på hunddagis eller kanske gatumusikant och de skrattade bara i ett "ja du lilla vän, du är för ung för att veta vad du vill om världen" så istället för att lyssna på idiotprat och vuxna människors nyfikenhet sprang jag och gömde mig lugnt under matsalsbordet på övervåningen. Det var fint där. Nu, femton år senare gömmer jag mig igen. Men nu för att slippa vuxnas hån om min konstiga accent, deras frågor om jag vet vad ris är för någonting och om jag kan bli mätt utan bröd och ost i mitt land. Så då. Då i deras rum, gick det upp för mig att jag under 15 års tid inte förändrats ett piss. Det är omvärldens ögon som ändrats om mig; svarar jag att jag ska bli gatumusiker som vuxen i nutiden tittar de på mig med oro och inte med ett enkelt skratt som om att framtiden kommer att snygga till det där. Nu för tiden behöver jag inte gömma mig under ett matsalsbord (det vore lite opassande för en 24:åring och dessutom ganska trångt för en 24:åring) men jag kan välja att inte närvara. Men mina vänner som också passerat 20 blir fortfarande behandlade som 12åringar. De förväntas bära rosa pyjamasar med nallar på, de får inte röka, de får inte prata efter klockan tio och de har inte rätt till ett privatliv.
- Du kan nog inte förstå Isabel. För du förstår inte Indonesien. Men mamma och pappa sa tidigare, när vi skulle be om ursäkt för årets synder vad de var besvikna över. De sa att de inte har råd att ge mig ett privatliv och att anledningen har religionen på sin sida. Att de vill att jag ska bära jilbab överallt.
Jag undrade över vad hennes svar blev, om hon agerade trotsande tonåring eller om hon backade lugnt så som många indonesiska flickor gör framför sina föräldrar.
- Jag svarade. Över min döda kropp att jag tänker bära Jilbab.
Det är vad jag som 24 år, eller 12 år också hade svarat. Jag är inte mer mogen nu.
Jag har bara inga regler att slå revolt mot.

2011-09-04 @ 19:34:45 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

NATIONALDAGEN ÄR HÄR

De senaste kvällarna har det, trots att det är olagligt, smällts ordentligt med raketer. Det har också slagits upp många rödvita flagor. Är det "avslutandet av fastan" som smällandet signalerar? Nej, smällandet dånar om att det börjar närma sig 17 augusti. Indonesiens nationaldag.

Den 17 augusti. Året 1945. Klockan slår tio på för middagen. Indonesiska styrkor tar upp fighten mot Holländarna som snart leder till födseln av ett nytt land och en självständighet människorna längtat efter i hundratals år. Bakgrunden till självständigheten ligger i en annan hisotrisk viktig händelse; en bomb som smällde på ett visst japanskt område 6 augusti samma år. Ja. Det är Hiroshimabomben jag talar om. Ameikanarnas attack fick japanska militärer att ändra sin attityd världen över. Japans försvagade position, stärkte i sin tur Indonesiens som började mala och viska om en ny tid. En demokratisk sådan i sjävlständighet från andra stormakters inflytande. 14 augusti blev det officiellt men japanska styrkor höll sig ändock kvar i landet även om de redan sagt sig ge upp striden om att hålla makten i Indonesien.


Den 17 augusti kom proklomationen:
Kami bangsa Indonesia dengan ini menjatakan kemerdekaan Indonesia.
Hal² jang mengenai pemindahan kekoeasaan d.l.l., diselenggarakan
dengan tjara saksama dan dalam tempoh jang sesingkat-singkatnja.

Djakarta, 17-8-'45
Wakil2 bangsa Indonesia.


Vi, nationen Indonesien vill med detta utroppa ett självständigt Indonesien
Detta maktutbyte skall utfärdas på ett noggrant sätt
och så fort som möjligt

Jakarta, 17-08-45

Varje år firas denna dag med stolthet i Indonesien och det syns mest på landsorten.
Bland annat firas dagen med en tävling kallad Panjang pinang som går ut på att ett träd (pinang) sätts upp på en plats och i detta träd finns en intressant gåva som tävlingsanordnaren placerat ut. Trädet är inoljat och senare skall de tävlande försöka klättra upp och hitta gåvan men vägen är mycket hal och tävlarna faller ofta av vilket är underhållande för åskådarna. Visst finns det en historisk bakgrund till denna lek. Leken härstammar nämligen från de holländska kolonisatörerna. På den tiden, när det var ett stort event i gång, så som bröllop så fick indoneserna utföra denna lek som underhållning på eventetet. Gåvorna på den tiden som var utplacerade var ofta mat såsom socker eller ost. Klädesplagg förekom också. Stambefolkningen ansåg att dessa varor var lyxiga och gjorde ALLT för att få tag i det medan holländarna satt runt omkring och skrattade för fullt. Denna lek finns visst kvar. Fram tills i dag varje år den 17 augusti.


En annan lek är äta kerupuk tävlingen. Den påminner om svenska "godissnöresleken". Ett rischips (kerupuk) är uppsatt med en tråd på en lina. Varje tävlingsdeltagare får ett varsit chips upsatt på en lina som de ska försöka äta upp så fort som möjligt utan att använda händerna. Precis som förgående beskrivna lek så firas det mest ute på landsorten.

Storstaden då?
Ja. Jag tyckte att det ju var typiskt att jag skulle befinna mig i SINGAPORE på självständighetsdagen för dumma ärenden i Indonesiska ambassaden i kväll... Så här svarar mina vänner när jag frågar dem om hur de ska fira sin nationaldag.
- Sova. Det är ju trots allt en allmän helgedag.
- Ehr? Inget. Kanske dra till Nanamias pizzeria.

Okej. Det låter inte som att nationaldagen är en så stor hit i alla fall.
Inte bland Jogjas ungdomar i alla fall
2011-08-16 @ 19:15:46 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

SLOW-MOTION GENOCIDE I PAPUA

De talar otydligt, skär av ord på mitten. Är sluskiga typer med breda käkar. De snaskar på tobak och har röda tänder, dessutom spottar de ut rött saliv överallt. De har krulligt hår och mörkare hud än Indonesiens mariotet. Ser ut som afrikaner. Är outbildade och kriminella. Alla bär vapen och så röker de cigaretter hela dagarna. De har även Indonesiens högsta HIV-antal....

Det är inte lätt att vara från Papua. Det är inte lätt att slåss mot fördommar från resterande Indonesien.

DE FÖRSTA MÄNNISKORNA
- De ser ut som de första människorna, du vet dom man ser i skolböckerna....
Så säger min kompis när vi landar i Sorong, Papua.
Senare gör jag en snabb översiktlig wikipedia-sökning.
"Papuan people, together with Melanesians, are the only known modern humans whose prehistoric ancestors interbred with the Denisova hominin, sharing 4%–6% of their genome with this ancient human species"
Den svenska versionen säger att de troligtvis är ättlingar till de första människorna som kom till ön för 40 000 år sedan. Denisova hominin, är för övrigt en människostam som sägs ha levt för 41 000 år sedan i samma period som Neandertalarna och Homo erectus. De första papuanerna sägs ha nått landsområdet för 50 000 år sedan och mängder utav stambefolkningar utvecklades snabbt med anledningen av bergen som isolerade folken. Än idag finns det mängder utav olika stammar. Innan européerna (portugiserna) kom till Papua pågick fortfarande "headhunting" men det är något man inte behöver oroa sig när man reser i moderna papua....

FÖRDOMARNA OM DE ONDA PAPUANERNA
På Flores ser de inte kloka ut, folk från Sumatra är otrogna mot sina fruar och det är mycket lögner, på java finns många söta men också onda människor. Papuanerna är de värsta. De lever som apor och vet inget hyffs.
Så pratas det varje dag och för en tid sedan talade min taxichaufför om för mig att han aldrig plockade upp papuaner eftersom de bara bråkar. De ställer till med så mkt och så talar de ohyffsat.
- De ska korta av vart enda ord, "Saya pergi" (Jag går nu) blir på Papua "Sapi", inte ens vi indoneser själva kan förstå det där språket de har!
I Jogja finns det vissa kos, särkilt gjorda för papuaner. Där inne får enbart papuaner bo och jag hör i bland papuaner klaga.
- Folk stirrar. Med förakt. De avskyr oss för att vi är lite mörkare. Ibland tafsar de på mitt hår och undrar varför det är så tjockt, så lockigt och inte rakt och glänsigt som de indonesiska flickorna.
Jag har känt en likhet med att vara bule och papuan på Java. Stirrandet. När jag klagar inför papuaner får jag medhåll och de säger att de förstår hur jobbigt jag känner att vara annorlunda. En indones hade skrattat åt det.
- Det är jobbigt med stirrandet och alla idiotfrågor! "Hur bor ni på papua, bor ni i träd?" "Har ni ris på papua?"
- SUCK.... Vi bor i hus... som alla andra! Vi har Nasi Goreng och Warung som överallt i Indonesien. Och de anklagar oss för att vara outbildade.... Vilka är det som är outbildade egentligen?

KAMPEN OM ETT EGET PAPUA
Småbråk. Storbråk. Väpnade konflikter. Det har alltid existerat på Papua och med alla imigranter från övriga Indonesien in till västra Papua blev det allt mer konflikter. När den indonesiska regeringen 1969 skulle införa "Act Of Free Choise" blev det stora jubel. Det var ett steg till demokrati för Indonesien. Men. För Papua avkoloniseringen ett steg mot förtryck mot papuaner, skada mot de politiska och mänskliga rättigheterna etc.

 Tortyr på Papua är ingenting hemligt eller dolt, det kallas även "public spectable". Det utförs mot de fattiga papuanerna som en skrämselmetod att hålla indonesernas maktgrepp på platsen. SBY, landets president tar problemet med största lathet. Ett exempel är 2010, när två indonesiska soldater torterade två papuaner (som senare blev ett känt Youtobe-klipp), en äldre man fick sina genitalier brända "with a stick". Vem som helst hade kallat detta kulturell brutalitet, diskriminering och allvarligt fel med landets säkerhetsstyrkor. Men SBY valde att kalla det en incident. Soldaterna dömdes dock senare till 8-10 månaders fängelse men detta var för "disobeying orders" och inte för "crimes against humunity".

SLOW MOTION GENOCIDE
Hälsa, utbildning och välfärd är tre punkter som ser rysligt dåliga ut på Papua i jämförelse med resterande Indonesien. Landskapet Papua med sina mängder av naturresurser borde göra det till Indonesiens RIKASTE del men det är Indonesiens FATTIGASTE provins. Svaret är militärens involvering och dess (olagliga) aktiviteter på Papua. De flesta papuaner är ordentligt utfrysta från samhället och bilden om att alla på papua är separatister jobbar både militär och den indonesiska befolkningen på att hålla kvar. Det finns en myt om att ALLA västpapuaner håller i pil och båge som de använder för att slå ner den indonesiska militären med. Behandlingen mot papuaner från den indonesiska regeringen och militären har fått många att kalla processen för "Slow Motion Genocide".

De stora männen fortsätter att pumpa ut bilden av att papuaner är lata och aldrig arbetar. De är dumma av naturen, de är inte kapabla till att förändra något och staten fortsätter till att neka Papua bättre utbildning. Den indonesiska regeringen har nekat internationell granskning på västpapua så världen utanför vet relativt lite om den våldet och exploationen mot "indigenous" populationen på Papua, exempel har Amnesty, Röda korset och andra organisationer bannats från västra papua.

De flesta papuaner vill inte bli sedda som indoneser, efter hur de blir behandlade av sin regering rynkar jag inte det minsta på pannan när jag hör
"Jag är inte indones. Jag är papuan."

OCH HURRA. JAG FÖRSTÄRKER DERAS BILD....
När jag var i Jayapura, väst-papuas  för några dagar sedan vandrade jag hem ganska sent efter middag mot mitt hotell tillsammans med min vän Helliana. Plötsligt från ingenstans kommer en man med stort svart skägg mot oss. Helliana hoppar fram ett steg och jag bak så att han kan passera men han rör sig istället närmare mig utan att han möter mig med blicken. Istället räcker han fram en hand och greppar hårt tag om mitt ena bröst och skriker på en sluddrig dialekt om att han vill ha pengar. Jag håller min påse med en ölflaska och börjar svinga den mot honom samtidigt som både jag och Helly skriker. På någotvis blir han skrämd och springer ifrån oss. Senare på kvällen skriver jag en uppdatering om vad som hänt på facebook. Blixtsnabbt svarar vartenda vän jag har i Java/Jogja.
- VAD I HELVETE GÖR DU I PAPUA?
- KOM HEM SNABBT!
- MÄNNISKOR ÄR ONDA PÅ PAPUA! ÅK HEM!
- KOM HEM TILL JOGJA, DRÖJ INTE KVAR!!!
- JÄVLA PAPUANER.... DE ÄR SOM APOR!
Jag shockas över reaktionerna. Jag har haft två liknande erfarenheter av detta slag; ena gången i Malaysia och andra gången i Jogja och visst fick jag tröstande ord om vilken idiot det var som kunde med att göra på det där viset men då var det den specifika personen det talades om och INTE att indoneser/malayer var ett dåligt folk.

Tydligen är mina vänner lika idiotiskt hjärntvättade som den indonesiska regeringen vill att de ska vara.
Congratulation u filty government of Republic Indonesia....
U succeed in the mission of fucking up the brains of your people....
2011-08-11 @ 12:18:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

LONELY PLANET HAR ALDRIG BESÖKT PAPUA

Raja Ampat (Fyra Kungar) är ett ö-paradis beläget pa indonesiska Papuas västra sida. Det sägs vara Indonesiens bästa plats för dykning. Med sin position pa Indonesiens nordvästra spets flörtar det lite med Mikroindonesien samtidigt som det ligger rakt ovanför Australien. Biodiversiteten sägs pa Papua paminna om Australien där känsliga arter lyckats halla sig kvar trots att de pa manga andra platser för längesedan petats bort fran kartan.
När jag sitter i baten för att aka ut och snorkla i detta ö-paradis hör jag ett par tjeckier säga
"Dykningen här slar malaysiska Sipadang*".
Jag svarar med att SNORKLINGEN här slar DYKNINGEN i Sipadang.


LONELY PLANET HAR ALDRIG VARIT PA PAPUA; BEVIS 1
För att na paradisöarna maste man först flyga in till Sorong. Jag och min vän läser i Lonely Planet att vi borde ta oss till ett turistkontor för att fa information och att det där finns "Mycket trevlig och hjälpsam personal". Vem som än arbetade pa detta turistkontor medan Lonely Planet besökte Papua maste ha slutat eller sa är det helt enkelt sa.... Att LP aldrig varit pa Papua! Personen pa detta turistkontor talar om för oss att det finns tva alternativ till boende i Raja Ampat och bada dessa alternativ är lyxresort. Bada resorten erbjuder dykpaket en vecka för cirka 20 000 Euro.
Min kompis: Heeey! Stopp ett tag! Det är vad vi tjänar ett ar tillsammans i Europa. Glöm dykningen. Lat oss prata om snorklingen!
Mycket trevlig och hjälpsam personal: Okej...
Min kompis: Okej? Visst gar det att snorkla?
Mycket trevlig och hjälpsam personal: Jag vet inte...
Min kompis: Du vet inte? Vada? Vad har du att säga till alla backpackers eller studenter som kommer hit?
Mycket trevlig och hjälpsam personal: Ja det är ju dessa paket vi erbjuder...
Min kompis: Jaha? Sa bara rika personer kommer till Raja Ampat?
Mycket trevlig och hjälpsam personal: hehhehe... ja...
Min kompis: Vad kostar hotellen da? Utan dykningen alltsa
Mycket trevlig och hjälpsam personal: Just nu kan ni komma undan med bara 70 euro per person och natt!
Jag: MEN JÖSSES! Vi är STUDENTER. Vad kan du säga om homestay och lokala losmen i omradet?
Mycket trevlig och hjälpsam personal: Det finns enbart tva resort.
Jag: Det betyder att du inte kan säga nagot för att hjälpa oss?
Mycket trevlig och hjälpsam personal: Hehehhee... Nej....

Bade jag och min vän har varit länge i Indonesien sa vi vet hur de lokala gillar att lura skjortan av den med vit hud. Vi gar ut och bestämmer oss för att leta information pa egen hand.

BEVIS 2:
Enligt LP finns det tva alternativ att ta sig fran Sorong till Raja Ampat. Det första alternativet är att ta morgonbaten klockan nio eller fastboat klockan tva. Sa vi bestämmer oss för att ta oss till hamnen för att hinna den som gar klockan nio. Taxichauffören tar oss förvirrat dit och verkar inte veta nagot om denna bat trots att han kör turister varje dag. Pa hamnen verkar inte nagon annan veta nagot heller. Hamnkaptenen säger att han ringt alla bolag och att det eventuellt gar ett kryssningsfartyg för 8000 SKR till Raja Ampat senare pa dagen.
Jag: I var guidebok ska det ga en bat nio regelbundet varje dag. Hur kan INGEN känna till det?
Hamnkaptenen: Nej.... Det finns inte...
Jag börjar fundera pa att leta en tändare sa att jag kan bränna upp Hokus Pokus boken "Lonely Planet - Indonesia"...
Jag:  Jaha... Sa da finns det förstass ingen som gar klockan 2 heller?
ALLA: JODA!!!
Taxichauffören vet absolut och säger att han ofta kör personer till den baten. Vi tar oss till den baten och betalar cirka 100 skr för att na Raja Ampat.

BEVIS 3:
I Lonely Planet maste alla som nar öarna betala Rp 500 000. Det nämnde inte nagon om....

PARADISET ÄR SMUTSIGT
De där 70 euro per person och natt kunde vi snabbt glömma när vi kom till ett hotell där vi tillsammans betalade 35 euro per natt med AC, hot water, eget badrum och frukost. Vi sägs bo nära en fantastisk strand men när vi nar dit ser vi bara stora stenblock fyllda med alla sorters sopor. Senare letar vi ocksa snorkelpaket men de erbjudanden vi far ligger pa 1500 SKR per dag och vi vägrar lata oss bli lurade pa en sadan summa. Det verkade ettt tag som att vi skulle lasa in oss pa hotellet under fyra dygn men sa moter vi en herre som tycker synd om oss och lovar att göra allt han kan för att hjälpa oss. Men i slutändan ger han oss samma erbjudande 1500 SKR per dag sa vi ger upp... Dessutom säger han att vi kan fa gratis snorkling om han kan fa se pa medan vi har sex.
GREAT! Antingen försöker de lura skjortan av oss eller sa är de allmänt oseriösa och efterblivna.

Senare ser kvinnan i hotellreceptionen var desperation sa hon kontaktar en av hennes polare, Arif. Jag var verkligen inte vänlig när jag mötte Arif och jag tänkte om att han försöker sälja nagot jävla snorkelpaket igen för 1500 SKR sa ska jag spotta honom i ansiktet. Men han ger inget sadant erbjudande. Han säger istället att det är tva bules som ska dyka med honom imorgon och undrar om vi vill följa med pa baten och snorkla för 100 SKR per person och dag. Jag kvittrar JA men min kompis NEJ för att hon bränt sig pa stranden tidigare.

Snart förvandlades Raja Ampat fran värsta till bästa platsen jag besökt! Med ett par tjecker och fyra dykinstruktörer aker vi sedan runt till öarna runt om. Jag ser under mina snorklingsturer skölpaddor, napoleonfiskar, nemos, sjöormar och: FYRA hajar! Alla firrar runt om är enormt oblyga och vi är de enda snorklarna och dykarna i vattnet. Raja Ampat har inte än fatt allmänhetens dykare att öppna  en ögonen och är ännu en dold skatt i havet. Senare lunchar vi pa en vit sandstrand, en vit ö mitt i havet. Vattennyanserna runt om denna strandö gar fran vitt, turkos och klarbla. Runt om finns andra öar och vi ser en babyhaj simma runt oss medan vi äter.
Härifran är  en av Windowsbakgrunderna tagna.
Wow! Raja Ampat är inte bara den vackraste platsen jag sett i Indonesien. Även i världen.

BEVIS 4:
Tjeckerna som är med pa turen börjar plötsligt att klaga över Lonely Planet. De tror inte att LP nagonsin varit i Papua. Kvällen innan hade de gatt till en restaurang som var rekomenderad i LP med "delikat och fantastisk mat". Maten de at var mjöliga pommes och indonesiska köket var horribelt. Den värsta restaurangen de vart pa.

Senare jämför vi även var LP fran 2010 med deras fran 2006. LP skall uppdateras varje ar men vara LP-böcker är identiska.... Ja...

Lonely Planet har ALDRIG varit pa Papua...

* Sipadang: Klassats som en av världens bästa platser för dykning, malaysiska borneo. För att fa dyka här maste man ofta sätta upp sig pa kö manader innan.

2011-08-02 @ 09:02:09 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sa Nära... Sa Langt.... BORTA

Wakatobi, ett litet ö-paradis pa Sulawesis sydöstra kust är främst känt för att ha perfekta platser för dykning. Pa grund av sitt läge, langt bort fran andra turistdestinationer pa Sulawesi och för att det tar ungefär lika lang tid att ta sig dit fran Makassar som det tar för mig att resa fran Yogyakarta, i sydostasiens sydostiska spets till Sveriges huvudstad. Med batbyten och flyg tog det för oss 26 timmar. Vissa säger att den fantastiska snorklingen och dykningen är värd besväret. För mig blev allt en KATASTROF. 

Var resa började i Makassar, där jag och min tyska vän Helly möter upp med vart resesällskap Hesti pa flygplatsen. Efter att ha kramat adjö till min syster (som hälsat pa mig nagra veckor) och yttrat om att vi nog ses nästa ar började resan mot KENDARI. Kendari tillhör fortfarande Sulawesis fastland och min närmsta vän i Indonesien, Aya har sitt ursprung i denna lilla ort. Planen var att hon skulle resa med oss men pa grund av tentaproblem följde hon inte med pa var tur. Väl i Kendari möter vi i alla fall upp med Ayas mamma och andra släktingar. Det gar för första gangen upp för mig att Ayas familj är mycket känd och högt respekterad pa den ort  vi befinner oss pa. Dels för att fadern är en stor politiker och modern har visst en viktig roll pa en islamsk förening. Andra familjemedlemar äger stor mark och ett antal hotell runtomkring. Det är nagonting Aya aldrig nämnt nagonting om vilket förvanar mig med tanke pa hur människor pa Java annars gillar att skryta om sin ställning och slantar. Aya har istället troget malat upp bilden av sig själv som en halvfattig student som ocksa ofta uttlar orden "Jag hatar rika människor".

Naväl, efter lunch med min bästa väns moder och andra släktingar var det dags att ta den 5 timmars langa batturen till Bau-Bau, Boton. Batfärden blev lite för mycket för mig och min tyska vän som fick allas blickar riktade mot oss. HELLO MISTER blev sedan nagot vi fatt hora cirka 80-90 ganger om dagen. När vi anlänt i Bau-Bau blev vi uppmötta utav ännu en släkting till Aya som lät oss duscha pa hennes hotell innan hon ocksa bjöd oss pa mat. Mot kvällen började den 8 timmars langa batturen mot nästa destination, Wangi-wangi, Wakatobi. Pa grund utav en kraftig försening pa 6 timmar dröjde det länge innan vi anlände i Wakatobi. Väl i Wakatobi var planen att vi skulle ta oss till ännu en bat, nästkommande dag pa tre timmar till vad som kallas PARADISET, med andra ord; HOGA. Jag och Helly räknade ut att vi skulle hinna tillbringa lite mindre än 20 timmar i Hoga innan vi skulle tvingas tillbaka igen.

Med 20 kg tyngds resetröthet i bade ögon och själ bestämde vi oss att stanna pa Wakatobis huvudö tva dygn istället. STORT misstag. Vi hade hört att snorklingen skulle vara relativt fin även pa Wangi-wangi sa vi hyrde snorkelutrustning och tog oss till snorkelomradet för ett par timmar. Väl där var det första vi sag i vattnet tomma burkar och kitkatpapper. De första minutrarna var det inte mycket mer intressant i vattnet men sa smaningom fick vi se lite färgglada firrar som swishade förbi, ingen utav dem som jag inte sett pa annan snorklingsplats i sydostasien och INGEN som var värd 26 timmars resa.

En utav oss, Hesti bestämde sig för att se vad det där HOGA var medan jag och Helly inte orkade bli besvikna en gang till utan höll oss kvar pa Wangi-wangi.  Nästkommande dag kommer sms:et fran Hesti:
"Hoga är paradiset. Det är färgglatt, jättemycket turister, kul folk och snorklingen är fantastisk! Jag ska se om jag kan omboka mitt flyg och stanna nagra dagar extra. Vi var pa fel ö tidigare"
Vi VAR pa fel ö? Jag och Helly är fortfarande kvar.

Det blev ingen mer snorkling. Vi spenderade istället var tid med att sitta pa världens langsamaste internetkafe, äta äcklig mat och lyssna till de lokala som skrek HELLO MISTER I LOVE YOU. Det är vad en 26 timmars battur gav oss.

Pa kvällen dök dock Bayu Pedas (den hete bayu) upp pa ett matställe. Bade jag och Helly blev som stormförtjusta i den pojken som lagade mat medan vi satt som sma tonarsflickor och glatt tittade pa medan Bayu hackade grönsaker och stekte ris. Efter maten höll vi oss kvar nästan en timma, vi ville be om hans nummer men eftersom vi bada just förvandlats till 12 aringar i blygaste art blev det ingenting med det utan vi betalade notan, började vandra mot hotellet i besvikelsen över att vi inte orkat ens be om numret - vi hade nog kunnat roa oss med roliga sms pa baten nästa dag med det. Men besvikelsen blev inte langvarig. Plötsligt aker Bayu Pedas förbi oss med sin motorcykel och undrar om vi vill ha skjuts till vart hotell. Det vill vi. Väl pa hotellet stammar Bayu medan han ber om mitt telefonnummer.
Dagen därpa börjar ett dygns resa tillbaka till Makassar och Bayu Pedas är definitivt det enda intressanta vi sag under tiden i Wakatobi.

Nu har jag redan ankommit till Papua för att slas utav nästa besvikelse.
Varan plan om att aka till Raja Ampat för att dyka och snorkla pa Indonesiens vackraste marina plats dog.
1) Det finns bara tva resort pa Raja Ampat varav det billigaste ar 70 euro per person och natt
2) Ett dykpaket kostar ungefär 20 000 euro.... Ungefär det dubbla av vad jag antagligen skulle tjäna pa ett heltidsjobb i Sverige....

Jaha.... En vecka av att inte kunna göra nagot igen da.... Underbart....
Semester.... Inlast pa ett hotell i en smutsig ort, ett stenkast fran Paradiset....

Sa Nära....
Men Ända...
Sa LANGT borta....
2011-07-27 @ 16:43:05 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

TANA TORAJA

Sulawesi ar on som ar format som ett K och sags vara varldens elfte storsta o och i Indonesien ligger det pa fjarde platsen. En utav de turistomraden som suger till sig turister over hela varlden i Sulawesi ar Tana Toraja. Har finns stambefolkningen som har en utav den mest spektakulara relationen till DODEN man kan finna.

 

Livet efter doden ar nagonting man satter stor vikt pa i Toraja. Begravningssassongen som det kallas, ager oftast  rum mellan juli och agusti, i den har perioden ar det alltsa begravningstid och vi fick delta under en cermoni.

 

De flesta toraja's ar kristna men de haller fortfarande liv deras gamla seder och traditioner. Efter doden halls kroppen av den dode inne i huset flera dagar, ibland veckor eller manader. Denna begravningen vi deltog i holls cirka 1,5 manader efter att han avlidit. Kroppen bevaras val med hjalp av orter och anledningen till att man behaller kroppen en tid fore begravningen har med den enorma summan en begravning kostar. Den fattige maste ofta samla pengar betydligt langre an en rik.

 

I en torajas syn, sa bade borjar och slutar livet i himlen. I en begravningscermoni skall sa manga grisar och buffalas som mojligt offras. Normalt slaktas 24 buffalos (varav en buffalo kostar cirka 200 000 SKR, en fattig offrar sallan mer an en buffalo).

 

Begravningscermonin ar alltsa oppen for turister men man forvantas ha med sig gavor, vilket ofta ar tobak till familjen. Man bygger sedan upp traditionella sma torajahus for cermonin och tre danser kommer att hallas. Senare laser jag att denna dans tydligen halls for att den dodes sjal skall komma i ratt stamning nar han eller hon lamnar jorden. Pa scenen kommer det ocksa att finnas en stor tradocka som forestaller den dode. Efter dansen och efter att gasterna blivit serverade te och kakor borjar buffaloslakten.

 

Vi ar ett stort gang som samlas runt en man med en stor kniv och en frustande buffalo som inte har en aning om vad som snart skall ske. Mannen med slaktkniven drar upp buffalons huvud sa att hela halsen blottas fram. Han drar sedan kniven sa snabbt att knappt nagon ser mot buffalons strupe. Det rinner rott blod darifran. Mangder. Men bufallon springer. Rakt in i oss och vi rusar alla skrikandes at sidan och jag hor var guide skrika

- Spring INTE! Sta still, annars springer han in i er!

 

Guidens hander ar fyllda med blod eftersom buffallon sprungit rakt mot honom. Buffalon lagger sig sedan ner men andas annu, trots att det ar ett gigantiskt stort hal i halsen och blodet tappas ut med snabb takt.

- HAN LEVER JU FORTFARANDE!

- NEJ HAN AR DOD

- MEN HAN ANDAS JU!

- Ja. Han andas.... Han ar dod....

 

Under cermonin kan vi se nagra kvinnor sla med ett bambotrad mot en stor tralada. Jag fragar guiden vad de gor men han svarar sa snabbt att jag inte riktigt hinner uppfatta vad han menar. Senare kommer kistan att forvaras i en grotta och varje lik kommer att fa en tradocka utanfor grottan. Tradockarna ar gjorda av cassawa trad och ar prydligt malade som charmig konst.

 

Den nast kommande dagen besokte vi torajabyar dar vi sag hus med tak bojda som batar. Guiden forklarade tydlien for mig tre ganger varfor husen skulle vara formade som batar, det hade nagot med tradition och tron fran forgaende generationer. Mer an sa orkade jag inte folja.

 

For ovrigt ar jag nu pa resande fot med Helliana, min van fran Tyskland...

I morse mottog jag ett mail med betyg fran forgaende termin som bestod av fyra B och ett A sa hellat ar jag

i alla fall inte^^

 

I morgon aker jag till PAPUA. Det kanns hur sjukt som helst.

PAPUA!

2011-07-21 @ 14:23:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

LIVET PÅ BALI ÄR INTE LÄTT

LIVET PÅ BALI ÄR INTE LÄTT.... Det säger en 22årig strandpojke till mig efter att han just lyckats tigga en cigarett från en blond flicka brevid oss. Han tänder sin cigarett och ser sig om. Han måste alltid tigga ciggaretter från turisterna, för han har inga pengar till det själv längre. Han har bott i balonesiska Kuta, staden som har så många turister att det ses som en Australiensk stad, i femton år. I femton år har pojken bejakat folket på stranden. De som dricker för många öl och försöker uttala det indonesiska ordet för tack ehr.. ter...ehr..ima?...kas?iiiiih?.... Strandpojken säger att livet på Bali inte är lätt och att han har sprungit 1,5 timme till stranden tidigare för att hans moped blivit indragen för att han under en tid inte kunnat betala hyran.
- Om jag ändå hade kunnat engelska, då hade jag kanske kunnat sälja något... Eller jobba på någon travelfirma eller hotell men nu kan jag ju inte det...
Femton år i en stad där det finns fler engelsktaliga än indonesisktalande personer. Det borde väl vara enkelt att snappa upp någonting här ifrån.
- Jag var lat i skolan så jag lärde mig inte någonting där. Och nu är allt jag kan göra att designa skor, men hur ska jag komma fram till mina kunder om jag inte ens kan prata med dem

Pojken designar skor och vandrar 1,5 timmar om dagen från sitt hem till stranden. Hjälp hemifrån får han inte för han har sagt upp kontakten med dem alla. Pojken klagar och undrar hur han ska få ihop sina 5 miljoner Rupiah för mopeden så att han kan komma till Java i nästa månad. Han säger att han har gått ner fem kilo senaste månaden på grund av stress,och klagar över att han måste leva på Tempe (sojabönsbiffar) varje dag. Att leva på tempe är tydligen ett första tecken för fattigdom, för det är det mest näringsrika men billiga födan man kan hitta i Indonesien.
- HJÄLP MIG.... Jag behöver 5 miljoner.... (5000 SKR).... Jag behöver det verkligen! Hjälp mig då... Snälla söta....

....De ber då alla om hjälp. Och jag nekar dem nästan alltid. Och det känns lika elakt var gång. Men det är för många... För många som erfarar det svåra livet på Bali.

DE ÄR ENORMT OTREVLIGA PÅ KUTA, OCH TALAR JAG INDONESISKA MED DEM VILL DE ÄNDÅ BARA SVARA PÅ ENGELSKA, sa min australienska vän som är lärare i indonesiska. Jag håller inte med om hennes erfarenhet och anser att det förter sig mer på det viset i Yogya där det finns många som studerar engelska och gärna vill öva genom att alltid svara på engelska. På Bali såg de snarare mer lättade ut eftersom de kunde tala och öppna sig på ett bredare sätt på sitt modersmål; indonesiskan.

- Du ska veta att det inte är lätta tider på Bali nu. Konkurrensen är stenhård och det har inte varit några kunder här på hela dagen.

- I mitt hem har jag min fru och två döttrar att försörja. Jag har inte råd med mina barns skolgång så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vore väldigt tacksam om du kunde köpa... ja men... den här... jag har gjort den för hand, ja med hjälp av min fru alltså. Det har tagit oss lång tid och nu vill bara alla fulla aussies pruta ner den till ett pris som inte ens täcker materialkostnaden. Suck. Det är inte lätt livet här....

- Jag brukade bo i Norge två år. Lönen där var bra och det var ett fint folk. Regeringen var stark och inte som här där man måste jobba tills benen blöder. Konkurrensen är stenhård på Bali numera. Vi är kanske 20 taxichaufförer på en kund hahah.... Ja, vi blir fler och kunderna färre. Livet på Bali min vän... Det är inte lätt....

Vill hjälpa alla men... Jag hjälper inte någon. Lyssnar bara på deras historier och tänker den där klyshiga tanken om att världen är orättvis....

HUR LÅNGT SKULLE DU GÅ FÖR PENGAR? Råna en turist? Sälja din kropp på Kutas bargata? Eller kanske... MÖRDA DIN SYSTER? Jag känner tre äldre rika brittiska män som är bosatta på Kuala Lumpur (Malaysia). De är egentligen mer förtjusta i Indonesien och skulle gärna leva sina sista dagar på Bali om det inte vore för att någonting gör det förskräckligt svårt för dem att leva där. Utlänningar får inte lov till att investera eller äga mark i Indonesien. En utav de tre männen mötte dock en kvinna på Bali. De blev förälskade och mannen bestämde sig för att köpa mark, en bil och ett stort hus i Bali. En dag när han är tillbaka i Malaysia får han ett samtal från en god vän om att han har förlorat sitt allt. För att flickvännen var dum? Nej. Det är värre än så.
- Det finns inget lätt sätt att säga det här på så jag säger som det är. Din flickvän har blivit mördad... Torterad... Och knivmördad.....
Den brittiske mannen åker tillbaks på stört till Bali. Han har förlorat den han älskat och dessutom sina investeringar och den plats han tänkt spendera sina sista dagar på. Begravning beskrev han som en kall tillställning. Syskonen och föräldrarna diskuterade ivrigt om vad HON lämnat efter sig... Bilen... Huset... Marken.... Saker som inte ens var hennes, men som blivit skrivit i hennes namn för att den brittiske mannen inte fått lov till att investera i någonting själv. Det finns ingen lag som skyddar hans egendomar nu, för allt skall ärvas till hans flickväns giriga släktingar.
- Var finns bilen parkerad någonstans? frågar modern kyligt honom under begravningen.
Det finns inga bevis om vad som hänt kvinnan. Vem som ligger bakom mordet eller varför det hänt. Men den brittiske mannen är övertygad.
- Det är hennes familj.... Så måste det vara....

Hur långt är du beredd att gå för ett lite bättre liv?


Lustigt att en och samma plats kan betyda PARADIS för den ene... och HELVETE för den andre...

Trodde jag var lycklig när jag hittade det svenska fiket "SMÖRGÅS" men lyckan blev kortvarig. På menyn fanns "Smörgås mess" i betydelsen ovan. På "Smörgås classics" fanns tapas för 2, bakad potatis, greksallad och American Cheescake.
- Ursäkta, är ägaren verkligen svensk?
- Ja. Hur visste du det?
(ja jag undrar då det. Vi har en svensk som inte vet något om svensk mat, eller förstått innebörden av ordet Smörgås)

2011-07-05 @ 14:14:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0