EN VÄLDIGT HET OCH KYLIG KONFLIGT
En granne. Ett syskon. En tjuv. Indonesien har många ord för att beskiva landet som gränsar i norr. Själv brukar jag kalla landet Malaysia och trots många förklaringar vet jag fortfarande inte vad den där avskyn till Malingsia (= Tjuv-sia) beror på. Inte heller blev jag klokare av att läsa en bok om konflikten av en indonesisk professor, hans bok visar ingen fakta eller rot till grannhatet, författaren maler istället på irritation som tillhör en indones vardag. Hatet till grannlandet.
Panas Dingin, eller Hett - Kallt är titeln på boken som med drygt 250 sidor försöker förklara relationen mellan Indonesien och Malaysia; tvister om var gränsen går - vad Malaysia anser klart och tydligt tillhör Malaysia anser Indonesien klart och tydligt tillhör Indonesien, Kulturfejden - Malaysia menar att batik, redang (kötträtt från Sumatera) och javanesisk dans härstammar från Malaysia vilket har synts i deras kampanj "Malaysia, truely Asia". Indonesiska nationalister har känt sig kränkta och blivit nästan vansinniga utav denna löjliga fräckhet, hur kan man behandla sin granne på detta vis frågar de sig. Det tredje är behandlingen av indonesiska medborgare på malaysisk mark - för det ena så står 177 indonesiska medborgare i riskgruppen att bli dömda till dödsstraff för brott som narkotikasmuggling och mord och för det andra så har många fall visat att indonesiska hembiträden i Malaysia blivit misshandlade och dessutom blir indoneser i allmänhet kallade "Indon" (ett hån för att visa någon att denna har lägre rank) när de arbetar i Malaysia.
Landskonflikten.
En av mina favoritplatser för dykning heter Sipadan, och ligger sedan 2002 på Malaysisk mark men hade mycket väl kunnat bli en indonesisk ö. Malaysia blev en brittisk koloni runt 1700-talet medan Indonesien blev en engelsk koloni runt 1500-talet. Malaysia blev självständigt 1957, medan Indonesien blev det 12 år tidigare, 1945. De nya nationerna var vilsna till en början men vad som kom att bli Malaysia var i huvudsak det som legat på kartan för den engelska kolonin medan Indonesien blev det som holländarna menat varit deras. Dock fanns det frågetecken i kartan, bland annat om öar och attraktiva fiskeområden i närheten av gränsen.
Sipadan, fanns varken på den Holländska eller Brittiska kartan men både Malaysia och Indonesien var väldigt ivriga på att få bli moder till denna ö. Konflikten landade i internationell domstol där 11 malaysiska och en indonesisk domare nådde beslutet att det skulle tillhöra Malaysia. Författaren till boken jag läser stormar och kokar över orättvisan att man valt att tillkalla ett jätteantal malayer men enbart en stackars indones för beslutet, varför det blivit på detta viset diskuteras inte. Jag antar dock att beslutet är fattat på internationella lagar för havet, där det är så simpelt beskrivet att den som först tar en orörd plats automatiskt blir ägaren. Min gissning är att de enkla fiskemännen som bodde på ön (som kanske egentligen inte brydde sig så mycket om de är malyer eller indoneser bara de fick sin firre) hade större koppling till Malaysia än Indonesien, på historisk, kulturell eller geografisk nivå. Detta blev dock en stor förlust för Indonesien som blev av med ett intressant olje, fiske och industriområde. Liknande konflikter pågår i områden i norra Kalimantan och attraktiva områden nära Singapore, där både Malaysia och Indonesien är glasklara på sin sak "Landet är MITT". På båda sidor av gränsen blir dessutom stackars fiskare (fattiga män som antagligen inte har den minsta aning vilken landssida deras båtar gungar på) blivit tagna av militär för tjuvfiske när de korsat gränsen. Det i alla fall påstås att malaysisk militär är bra mycket hårdare än indonesisk militär som kan vara förstående och ta det lättsinnigt att en malaysisk fiskare råkat segla en bit för långt söder ut för sin fisk.
Sipadan, fanns varken på den Holländska eller Brittiska kartan men både Malaysia och Indonesien var väldigt ivriga på att få bli moder till denna ö. Konflikten landade i internationell domstol där 11 malaysiska och en indonesisk domare nådde beslutet att det skulle tillhöra Malaysia. Författaren till boken jag läser stormar och kokar över orättvisan att man valt att tillkalla ett jätteantal malayer men enbart en stackars indones för beslutet, varför det blivit på detta viset diskuteras inte. Jag antar dock att beslutet är fattat på internationella lagar för havet, där det är så simpelt beskrivet att den som först tar en orörd plats automatiskt blir ägaren. Min gissning är att de enkla fiskemännen som bodde på ön (som kanske egentligen inte brydde sig så mycket om de är malyer eller indoneser bara de fick sin firre) hade större koppling till Malaysia än Indonesien, på historisk, kulturell eller geografisk nivå. Detta blev dock en stor förlust för Indonesien som blev av med ett intressant olje, fiske och industriområde. Liknande konflikter pågår i områden i norra Kalimantan och attraktiva områden nära Singapore, där både Malaysia och Indonesien är glasklara på sin sak "Landet är MITT". På båda sidor av gränsen blir dessutom stackars fiskare (fattiga män som antagligen inte har den minsta aning vilken landssida deras båtar gungar på) blivit tagna av militär för tjuvfiske när de korsat gränsen. Det i alla fall påstås att malaysisk militär är bra mycket hårdare än indonesisk militär som kan vara förstående och ta det lättsinnigt att en malaysisk fiskare råkat segla en bit för långt söder ut för sin fisk.
And then... it was... WAR!
Malaysia och Indonesien har varit i ett riktigt krig med varandra. Ett sådant krig med vapen och bröder som kämpat för liv och fosterland. Det var september 1963 som hade sin grund i att den indonesiske presidenten Sukarno som inte gillade tanken på att Malaysia skulle bli ett självständigt land, oberoende av Storbrittanien. Sukarno som i många år lett kampen för ett självständigt Indonesien såg på något sätt ett självständigt Malaysia som ett hot för Indonesiens ganska nyvunna självständighet, han var orolig över att ön Borneo svävade i fara. I sina tal hånade han Malaysia som i hans mening bara var Storbrittaniens lilla docka, inte värd någon respekt. Den nationalistiske presidenten blev också flyförbannad när han fick höra om anti-indonesiska protester som rådde i Malaysias huvudstad, därefter han höll ett av de mest kända anti-Malaysia talen osm löd något såhär med min väldigt fria översättning;
Kalau kita lapar itu biasa (Om vi blir hungriga, så är väl det okej)
Kalau kita malu itu juga biasa (Om vi skäms, så är väl det också okej)
Namun kalau kita lapar atau malu itu karena Malaysia kurang ajar!
Kalau kita malu itu juga biasa (Om vi skäms, så är väl det också okej)
Namun kalau kita lapar atau malu itu karena Malaysia kurang ajar!
(För, om vi blir hungriga eller skäms så beror det på Malaysias "inteligensbrist")
När FN 1962 skulle bestämma om Malaysias fall protesterade Soekarno hårt till att Malaysia skulle få bli fritt från eget styre. Soekarno tog fram sin anti-Malaysia kampanj, kallad "Ganyang Malaysia" - Förstör Malaysia som propagerades överallt i Indonesien under slutet av 1963. 1964 tog sig indonesisk guerilla in på malaysisk mark för ett kortlivat krig, Indonesien visade sig vara mycket svaga med Malaysias stöd från omvärlden som gärna ville försvara det område som snart skulle bli en egen nation. När FN kom att erkänna Malaysia som ett nytt land blev det för mycket för Indonesien som valde att avsluta sitt medlemsskap om Malaysia fick vara med. Och så blev det. Indonesien är med det, det enda landet i FNs historia som någonsin avslutat sitt medlemskap, dock blev Indonesien snabbt medlem på nytt 1966.
Indonesiska medborgare i Malaysia
Författaren i boken Panas Dingin förklarar hur indonesisk arbetskraft, TKI har byggt Malaysia. Stolt talas det om Malaysias landssymbol, "Petronas Tower" är byggt på indonesisk arbetskraft. Det är drygt två miljoner människor som tvingas ut från Indonesien till Malaysia då Indonesiens regering är okapabel att erbjuda de runt 250 miljoner invånarna arbete. I Malaysia är lönerna högre och lockar många kvinnor över gränsen för att försörja sina familjer hemma i Indonesien, där blir de tvingade att lämna ifrån sig sina pass och sedan slava för en arbetsgivare helt utan skydd eller garanti för varken att deras pengar kommer fram eller andra rättigheter en indonesisk medborgare har - det försvinner med inlämnandet av passet. Det rapporteras då och då om grova misshandlar, frihetsberövningar och uteblivna löner hos de som jobbar dygnen runt hos malaysiska arbetsgivare. Tyvärr verkar det på håll vara så att indoneser ses som mindre värde än andra medborgare i Malaysia, en underklass som ofta förnedras. Indonesien har försökt med att försöka hindra kvinnor till att bli hembiträden eftersom regeringen inte kan skydda dem när de gått utanför landet. Men kvinnorna som väljer att åka, lämna familj och trygghet gör det av en enda orsak - de har inget annat val. Stannar de kvar i Indonesien riskerar de fattigdom och svält medan Malaysia ger ett alternativ, som tyvärr inte är riskfritt.
Kulturfejden - Malaysia truly Asia... Malaysia truly Indonesia?
Detta bråk började med en enkel reklam från Malaysias sida för att locka till sig turister. Slogan för reklamen var "Malaysia truly Asia", och ja förrutom just denna slogan så var det inte mycket som hade koppling till Malaysia där i. Det visas traditionell batik från Yogyakarta, soliga strandbilder från Bali, Redang - populär kötträtt från Sumatra, en äldre sång från ön Maluku etcetera - och allt detta, som kommer från de indonesiska öarna påstås i Malaysia - truly Asia vara Malaysia. Förvisso är det ganska svårt att med säkerhet veta vem som äger vad när det gäller kultur, särkilt eftersom både Malaysia och Indonesien uppstått som en kulturmix från Arabvärlden, Indien och Europa - och det för ganska många hundra år sedan, men jag väljer dock att stå på Indonesiens sida här; särkilt där det finns tydliga bevis för att batik har sitt ursprung i Yogya och att "balonesisk dans" är från Bali, men priset på allt är nog Bilderna. Malaysia har också soliga stränder, natur och i alla fall några öar - varför i all friden väljer man inte att ta bilder som är från Malaysia? Eller handlar det om en förtjusning i att provocera och reta galla på Indonesien? Come on lah, Malaysia.... Nu har ni gått för långt!
(Arg blogg på temat: http://nugrahaperkasa.blogspot.com/2009/08/pendet-dance-is-from-indonesia-not.html)
Hat för hatets skull
Den där boken som jag läste, Panas Dingin, rabblar kanske upp tio olika anledningar varför Malaysia är dumma och Indonesien är offer, för att vara så snälla och förstående. Dock så tycker jag enbart att det är det ovanstående som handlar om riktiga konflikter, resten är enbart en hets om att locka fram ett onödigt hat, vilket också gör boken oerhört farlig för den som inte vet vad den läser. En ung okritisk indonesisk nationalist skulle kunna använda den informationen till att blåsa upp en ny konflikt istället för att stänga av den som pågår (vilket författaren ändock menar är hans syfte - stänga av konflikten).
Exempelvis säger författaren att det är MALAYSIAS fel att några män blev sura på, och misshandlade en indonesisk domare i boxning. Det är ocksa MALAYSIAS fel att en islamsk militant nätverk (undergren till Al-Qada) skickade folk (bland annat två personer från Malaysia) till att spränga en nattklubb på Bali som ledde till hundratals döda. Det beskrivs med att "MALAYSIA SKICKADE TERRORISTER TILL VÅRT LAND"...
Jag menar....Hey... Inte riktigt så, coola ner dig! Det är väl inte så troligt att Malaysias regering skickar två hjärntvättade sektmedlemmar för att spränga nattklubb på Bali (med syftet att döda amerikaner)....
Svalka ner den där heta ilskan med ett isflak...
Eller värm det där kyliga hatet med en kopp malaysisk teh tarik.
Lägg Av....
Kulturfejden - Malaysia truly Asia... Malaysia truly Indonesia?
Detta bråk började med en enkel reklam från Malaysias sida för att locka till sig turister. Slogan för reklamen var "Malaysia truly Asia", och ja förrutom just denna slogan så var det inte mycket som hade koppling till Malaysia där i. Det visas traditionell batik från Yogyakarta, soliga strandbilder från Bali, Redang - populär kötträtt från Sumatra, en äldre sång från ön Maluku etcetera - och allt detta, som kommer från de indonesiska öarna påstås i Malaysia - truly Asia vara Malaysia. Förvisso är det ganska svårt att med säkerhet veta vem som äger vad när det gäller kultur, särkilt eftersom både Malaysia och Indonesien uppstått som en kulturmix från Arabvärlden, Indien och Europa - och det för ganska många hundra år sedan, men jag väljer dock att stå på Indonesiens sida här; särkilt där det finns tydliga bevis för att batik har sitt ursprung i Yogya och att "balonesisk dans" är från Bali, men priset på allt är nog Bilderna. Malaysia har också soliga stränder, natur och i alla fall några öar - varför i all friden väljer man inte att ta bilder som är från Malaysia? Eller handlar det om en förtjusning i att provocera och reta galla på Indonesien? Come on lah, Malaysia.... Nu har ni gått för långt!
(Arg blogg på temat: http://nugrahaperkasa.blogspot.com/2009/08/pendet-dance-is-from-indonesia-not.html)
Hat för hatets skull
Den där boken som jag läste, Panas Dingin, rabblar kanske upp tio olika anledningar varför Malaysia är dumma och Indonesien är offer, för att vara så snälla och förstående. Dock så tycker jag enbart att det är det ovanstående som handlar om riktiga konflikter, resten är enbart en hets om att locka fram ett onödigt hat, vilket också gör boken oerhört farlig för den som inte vet vad den läser. En ung okritisk indonesisk nationalist skulle kunna använda den informationen till att blåsa upp en ny konflikt istället för att stänga av den som pågår (vilket författaren ändock menar är hans syfte - stänga av konflikten).
Exempelvis säger författaren att det är MALAYSIAS fel att några män blev sura på, och misshandlade en indonesisk domare i boxning. Det är ocksa MALAYSIAS fel att en islamsk militant nätverk (undergren till Al-Qada) skickade folk (bland annat två personer från Malaysia) till att spränga en nattklubb på Bali som ledde till hundratals döda. Det beskrivs med att "MALAYSIA SKICKADE TERRORISTER TILL VÅRT LAND"...
Jag menar....Hey... Inte riktigt så, coola ner dig! Det är väl inte så troligt att Malaysias regering skickar två hjärntvättade sektmedlemmar för att spränga nattklubb på Bali (med syftet att döda amerikaner)....
Svalka ner den där heta ilskan med ett isflak...
Eller värm det där kyliga hatet med en kopp malaysisk teh tarik.
Lägg Av....
ÖNSKAR DIG GOD BÄTTRING ÖSTTIMOR
På mitt universitet finns det relativt många elever från Östtimor. Vissa utav dem ser sig själva som indoneser och tycker att det var ett dumt beslut ur ekonomiskt synsätt att Östtimor skulle bli självständigt från Indonesien år 2002 . Andra ser det som att de äntligen blivit fria från 24 års förtryck.
I Portugals händer.
Östtimor ramlade i kolonihänder redan på 1500-talet. Det var Portugal som kom att styra i det lilla området, beläget längst öster ut på den indonesiska kartan i flera hundra år. Ön blev dock snart intressant för en annan känd kolonimakt som sedan tidigare redan erövrat stora delar av Indonesien. Men nu var de också törstiga på ön Timor. Denna kolonialmakt var Holland. Efter bråk och gnäll kom dock Portugal och Holland på 1800-talet överrens om att dela stället på två, Väst och Östtimor. Västtimor tillsammans med större delar av det indonesiska öriket hamnade i händerna på Holland medan Östtimor blev en portugisisk erövring.
Portugal hade dock inget intresse alls utav att vårda sin koloni så på 1970-talet tillhörde Östtimor bland de fattigaste och outvecklaste områdena i världen. Analfabetismen var närmare 99 procent och barnadödligheten så absurt hög som 75 procent.
Frihetskämpar såsom José Ramos Horta var trött på portugisernas usla roll som storebroder roll så Horta startade på 70-talet en kamp för friheten. Även utan Hortas och frihetsorganisationernas hjälp skulle självständigheten bli ett faktum 1974 då Portugal upplevde politiska förändringar på hemmapland där den socialistiska revolutionen ledde till att man 1975 ändrade sitt synsätt om de gamla kolonierna. Portugal valde att släppa sin fyrahundra år gamla koloni och tillät självständighet utropas i Östtimor.
En självständighet som inte varade många dagar innan indonesisk militär invaderade området och skapade ett helvete för de flesta östtimorer på denna tid, drygt 200 000 miste livet som resultat av våld och svält från den nya kolonialledaren. 200 000 människor är det samma som en tredje del av Östtimors dåvarande population.
Vad skulle indonesisk militär in i Östtimor o göra?
Vad som verkar ha skrämt Indonesien med Östtimors självständighet var att självständigheten utropades i kommunismens namn. Konspirationsteorier drog igång och snart började indonesiska makthavare bli oroliga att kommunismen i grannlandet även skulle inspirera mindre grupper i Indonesien till att vilja bryta sig loss.
Indonesien valde inte först att gå till vapen utan försökte fredligt och schysst erbjuda Östtimor att bli en del av landet men detta med negativt resultat. Portugal insåg att en konflikt var på väg och stack huvudet i sanden för att slippa få en bricka i spelet. Östtimor var i kaos och Indonesien tänkte inte dra sig för våldsamma konflikter för att få vad de ville ha. Samma dag som Östtimors självständighet utropades, 28 november 1975 lät Indonesien trupper ta sig in i landet.
Läser man indonesiska versionen på Wikipedia, Sejarah Timor Leste (Östtimors historia) ser Indonesiens inflytande inte alls ut som några vargar som blodtörstigt satte tänder i var och varannan östtimoran för att de var kommunister. Nej. I denna versionen är det frihetskämparna och grupperna som ville skapa ett självständigt Östtimor som är vargarna. En av de större frihetsgrupperna mördade enligt indonesiska Wikipedia år 1975 60 000 civila - många kvinnor mördades, vars män var öppna anhängare av Indonesien och strax kom ett rop av hjälp - Hjälten, Indonesien skulle snart komma att rädda Östtimor från de ottäcka frihetskämparna och. Kommunismen. Det var alltså ett rop från Östtimor självt, Östtimor ville att landet skulle ockuperas av Indonesien.
Död och tortyr = Indonesiskt styre.
Bara den inledande invasionen 1975 tog livet av tusentals östtimorianer, vad tjugotals år förtryck skulle ge för slutsiffra är betydligt högre. Trots våldet, så var svälten ett större hot för utrotningen på Östtimor. Rester från den indonesiska militärens kemiska vapen förgiftade mat och vatten (huruvida detta var en önskad effekt är oklart). Indonesien var nöjd med sin nya, den 27e provinsen och uppmanade strax människor att flytta ut dit för att försvara den indonesiska kulturen.
Allt motstånd mot militären förbjöds.
Alla negativa uttalanden om indonesiskt styre förbjöds.
Visst fanns det dem som gav sig på protester och fortfarande hade drömmarna kvar om självständighet men dessa fängslades, upp till livstid om de inte lyckats fly utomlands.
Omvärldens tystnad.
Att säga Nej var lätt för omvärlden, Indonesiens invasioner fördömdes av FN och de flesta länder i världen men på reaktionsfronten var det dödstyst. FN nästintill blundade till vad som pågick och behandlade situationen som om att det var Portugal som fortfarande hade ansvaret för sin gamla koloni. USA och Australien verkade dock stödja, om på indirekt väg Indonesiens styre på området.
Australien erkände tidigt Östtimor som en indonesisk provins medan USA stödde på politisk och militär väg, bland annat har de stoppat FN resolutioner om att söka fred i Östtimor. Både Australien och USA har hjälpt till att utforma indonesiska soldater.
Anledning till detta agerande? Tja, de vill behålla en god relation till Indonesien och kampen mot kommunismen har i alla fall i USAs ögon inga hinder. Med tiden började uppgifter att läcka om våldet mot civilbefolkningen och Portugals "storebror ansvar" började synas när Portugal skickade stöd för att försvara den östtimorianska självständigheten.
1991 vaknade världen från tystnaden. En indonesisk invasion på en östtimoriansk kyrkogård tog livet från 300 civila vilket för första gången fångats på både bild och journalister kunde först nu få närbevakning om vad som faktiskt hända därborta.
En annan symbol för omvärldens uppvaknande var 1996 när biskop Carlos Belo och José Harta fick Nobels fredspris för sin kamp om Östtimors självstyre.
Under 1990-talet började världens missnöje synas över skötseln över "Östtimor-frågan" och också ett massivt missnöje över Indonesiens agerande. Krav ställdes, krav på Indonesien att lösa frågan och detta med fredens hjälp.
Självständigheten 1999.
1999 var det Habibie som satt vid makten i Indonesien, och han valde att sköta Östtimor på ett annat sätt än den förgående Soeharto. Året 1999 lät Habibie införa en folkomröstning för östtimoranerna huruvida de ville stanna kvar som indonesisk provins eller bli självständiga.
När resultaten från omröstningen kom stod det klart att närmare 80 procent ville ha ett självständigt Östtimor. Detta blev början på ett nytt kaos eftersom de som stödde Indonesiens inflytande i landet inte kunde acceptera siffrorna, svaret på valresultatet var att förstöra 80 procent av landets infrastruktur och 95 procent av skolorna försvann, en halv miljon östtimoraner satte sig landsflykt. Till sist skickade Australien in militär för att få en ordning på kaoset som nådde sitt slut 2002, då Östtimor äntligen kunde se sin självständighet.
En FN-domstol invigdes med åtalspunkterna: folkmord, brott mot mänskligheten, mord, våldtäkt och tortyr. År 2005 stod det klart att 84 personer var skyldiga medan tre personer friades.
En kommision har sedan efter självständigheten uppkommit med syftet att skapa vänskapsband mellan Indonesien och Östtimor, och kommisionen ser Indonesien som skyldig till konflikten och har där med krävt en offentlig ursäkt från Indonesiens nuvarande president, SBY. SBY sa 2008 att han "BEKLAGAR DET SOM HÄNT" men någon offentlig ursäkt har inte utgivits.
Ett kaos i fattigdom.
Olja. Enligt vissa var det detta som var östtimoranernas hopp, enligt vissa är det oljan som lockade Indonesien till att kämpa för denna provins och enligt vissa är det detta som intresserade Australien (vars närmaste granne i Asien är just Timor) till att lägga vantarna i konflikten. Men. Hur som helst så har oljan inte gett de vinster som den nya nationen Östtimor hoppats på, för större delar av landet lever fortfarande i fattigdom, många tidigare revolutionärer som kämpat för självständigheten har hoppat av och 2006 ledde protester med dödsfall ute på gatorna, något som fick regeringen att kalla hjälp från Australien för att stanna av konflikten. Den genomsnittliga lönen var i landet mindre än en dollar om dagen vid denna tid. 2007 valdes den tidigare nobelpristagaren José Horta till president och även han har smakat av de gamla revolutionärernas missnöje när han 2008 blev allvarligt skottskadad utanför sitt hem. Sedan 2010 har en mager förbättring visats på ekonomin, men den förbättringen får inte glömma att över 40 procent fortfarande lever i fattigdom.
Det ser trasigt ut, men trots det menar de flesta östtimoraner jag möter i Yogyakarta på att det är en säker plats att vara på nu, det är en lugn och vacker plats, och så som så många indoneser så tillägger de glatt
- Ja, snälla, kom och hälsa på min ö!
Och kanske är det just vad Östtimor behöver, besökare och turister och eftersom landet numera inser att naturgas och olja inte är tillräckligt vill de nu satsa på turism, med bergsklättring, dykning och vita stränder som sin främsta lockelse. Turism sägs vara något som kommer bli centralt i nästa vals fråga, och nästa val kommer att hållas detta år.
Filmtips - Balibo
Filmen Balibo är berättelsen om fem australienska journalister (de enda utländska journalister som befann sig i landet vid denna tidpunkt) som år 1975 ville rapportera om den tysta indonesiska invasionen som snart var på väg till den nya nationen Östtimor. När indonesiskt befäl möter journalisterna i staden Balibo, som gränsar Indonesien och Östtimor, bestämmer de sig för att röjja undan journalisterna för det kommer inte att se snyggt ut om världen får veta om den blodiga ockupationen som pågår i Östtimor. Journalisterna avrättas på plats och deras utrustning bränns upp men några bevis finns kvar - det finns frihetskämpare från Östtimor som bevakar händelsen och deras historier blir snart utgångspunkten för denna film. Sedan efter filmen har även en indonesisk militär bekräftat händelsen, även om den överste militären som också är den som gett ordern att mörda journalisterna fortfarande förnekar händelsen.
I denna film uppmålas de 200 000 människor som mördats under nästan 25 år som en droppe i havet gentemot dessa fem vita journalister som mördats 1975. Det är givetvis tråkigt att vi inte får se mer ingripande om folkets egna historia men fortfarande så har filmen ett viktigt budskap;
Omvärldens läskigt tysta tystnad om ett land som håller på att utplånas, bit för bit, dag efter dag i 20-tals år.
EN MUSIKALISK LEGEND
- Han skrev en hatsång till Soehartos son.. ja alltså... medan Soeharto fortfarande höll makten! Hur vågade han? Med risken för att bli både bli inspärrad och få ett skott i sig. Jag menar Soeharto var ju diktator och säga vad man ville fick man inte då...
Dessa ord sades av en bekant och stort fan till Iwan Fals. Precis som många håller han en blandad känsla av fasa och beundran till artisten som vägrade hålla tyst.
Dessa ord sades av en bekant och stort fan till Iwan Fals. Precis som många håller han en blandad känsla av fasa och beundran till artisten som vägrade hålla tyst.
Han sa emot när ingen annan vågade.
Han kritiserade vilt med sin sång, i en tid då ingen visste vad Yttrandefrihet var för något.
Han straffades. Fängslades, och hatades av landets diktator.
Men han älskades, och älskas av sitt folk.
Denna indonesiska legend heter Iwan Falls och han föddes någon gång på 60-talet. Hans sånger började kika fram på 70-talet och dessa sånger var något annat än de kärleksdyngor och dangdutverser som annars brukar ligga på en meny hos en indonesisk musiker. Iwan Falls skrev samhällskritisk lyrik till lättsamma balader eller visor till gitarr som lätt gick att sjunga med i till ett solklart budskap. Musiken skulle jag nog bäst beskriva som en indonesisk version av Björn Afzelius.
Till en början var Iwan en gatumusiker som levde på att få in slantar av de sånger han spelade på Jakartas gator och med att gå från hem till hem för att spela en trudelut. Hans humoristiska och politiska texter som allt oftare kritiserade makten gjorde att Iwan Falls konserter ofta förbjöds under "Orde Baru" - Den nya ordern, med Soeharto som ledare. Iwan Falls vågade, med tidens situation, inte alltid lägga ut sina sånger på sina album. Däremot kunde dessa sånger händelsevis spelas på radion, eller under hans egna konserter. 1984 blev Iwan Falls fängslad under två veckors tid efter en konsert där han framfört sånger som kritiserat makten; Risdemokrati (Demokrasi Nasi), Enkelt mönster (Pola sederhana) och Fru Tini (Mbak Tini).
Mbak Tini handlar om en prostituerad kvinna som öppnar ett enkelt kaffestånd. Denna Mbak Tini är gift med en man som heter Soeharyo (syftning ligger förståss på president Soeharto).
Under denna tid var det bara de mest fanatiska fansen som vågade behålla skivor med Iwan Falls.
När jag fick se planchen om att Iwan Fals förra helgen skulle spela i Yogyakarta var jag mycket intresserad av att gå men jag lyckades inte få sällskap så den planen rök, inte ens de som kallades fans hade en större lust att se legenden sjunga sina ballader.
- Du vet, han brukade ha sånna låtar och sådant mod. Men numera skriver han bara halvdana kärlekstrudeluter. Tja, han har väl tröttnat på att reta galla på makten efter alla hot och risker att hamna bakom lås och bom.
När jag läser texterna till de låtar Iwan Fals gjort tycker jag inte att han angriper makten på ett rakt sätt. Ja nu har jag förvisso bara läst de låtar som tillåtits bli kommersiella och de låtar de flesta känner till.
Gav mig på en snabböversättning utav en av hans mest kända låtar, Bongkar
Om kärleken har blivit bortkastad,
Hoppas då inte på att rättvisan skall komma,
Sorgen är bara en show
För dem som förslavats av sin position
O ja... Kliv ner
O ja... Kliv ner
Ha tålamod, Ha tålamod och vänta!
Det är svaret som vi får
Vi måste visst ta det med egna händer,
Riva ner satan som står där
O ja... Kliv ner
O ja... Kliv ner
Förtrycket och godtyckligheten
Det är mycket, för mycket att kunna uppräkna
Hallå sluta!
Sluta, fortsätt inte så
Vi blir illamående med osäkerheten och girigheten
O ja... Kliv ner
O ja... Kliv ner
Vi far ut på vägen för att försöka nå våra förhoppningar,
För att där hemma finns inget vi kan lita på
Föräldrarna ser väl oss som människor,
Vi frågar, kan du snälla svara med kärlek,
O ja... Kliv ner!
O ja... Kliv ner
http://www.youtube.com/watch?v=fP99l8sz7CI
* Denna låt verkar vara Ivan Falls mest populäraste och kanske speglar den bäst samhället på 80-90 talet när svaren på folkets klagan ständigt blev "Vänta, ha tålamod" men någon förändring fick de aldrig, och med tiden tappar de unga hoppet och de går ut på gatorna för att demonstrera med hoppet om att Soeharto skall störtas.
Denna indonesiska legend heter Iwan Falls och han föddes någon gång på 60-talet. Hans sånger började kika fram på 70-talet och dessa sånger var något annat än de kärleksdyngor och dangdutverser som annars brukar ligga på en meny hos en indonesisk musiker. Iwan Falls skrev samhällskritisk lyrik till lättsamma balader eller visor till gitarr som lätt gick att sjunga med i till ett solklart budskap. Musiken skulle jag nog bäst beskriva som en indonesisk version av Björn Afzelius.
Till en början var Iwan en gatumusiker som levde på att få in slantar av de sånger han spelade på Jakartas gator och med att gå från hem till hem för att spela en trudelut. Hans humoristiska och politiska texter som allt oftare kritiserade makten gjorde att Iwan Falls konserter ofta förbjöds under "Orde Baru" - Den nya ordern, med Soeharto som ledare. Iwan Falls vågade, med tidens situation, inte alltid lägga ut sina sånger på sina album. Däremot kunde dessa sånger händelsevis spelas på radion, eller under hans egna konserter. 1984 blev Iwan Falls fängslad under två veckors tid efter en konsert där han framfört sånger som kritiserat makten; Risdemokrati (Demokrasi Nasi), Enkelt mönster (Pola sederhana) och Fru Tini (Mbak Tini).
Mbak Tini handlar om en prostituerad kvinna som öppnar ett enkelt kaffestånd. Denna Mbak Tini är gift med en man som heter Soeharyo (syftning ligger förståss på president Soeharto).
Under denna tid var det bara de mest fanatiska fansen som vågade behålla skivor med Iwan Falls.
När jag fick se planchen om att Iwan Fals förra helgen skulle spela i Yogyakarta var jag mycket intresserad av att gå men jag lyckades inte få sällskap så den planen rök, inte ens de som kallades fans hade en större lust att se legenden sjunga sina ballader.
- Du vet, han brukade ha sånna låtar och sådant mod. Men numera skriver han bara halvdana kärlekstrudeluter. Tja, han har väl tröttnat på att reta galla på makten efter alla hot och risker att hamna bakom lås och bom.
När jag läser texterna till de låtar Iwan Fals gjort tycker jag inte att han angriper makten på ett rakt sätt. Ja nu har jag förvisso bara läst de låtar som tillåtits bli kommersiella och de låtar de flesta känner till.
Gav mig på en snabböversättning utav en av hans mest kända låtar, Bongkar
Om kärleken har blivit bortkastad,
Hoppas då inte på att rättvisan skall komma,
Sorgen är bara en show
För dem som förslavats av sin position
O ja... Kliv ner
O ja... Kliv ner
Ha tålamod, Ha tålamod och vänta!
Det är svaret som vi får
Vi måste visst ta det med egna händer,
Riva ner satan som står där
O ja... Kliv ner
O ja... Kliv ner
Förtrycket och godtyckligheten
Det är mycket, för mycket att kunna uppräkna
Hallå sluta!
Sluta, fortsätt inte så
Vi blir illamående med osäkerheten och girigheten
O ja... Kliv ner
O ja... Kliv ner
Vi far ut på vägen för att försöka nå våra förhoppningar,
För att där hemma finns inget vi kan lita på
Föräldrarna ser väl oss som människor,
Vi frågar, kan du snälla svara med kärlek,
O ja... Kliv ner!
O ja... Kliv ner
http://www.youtube.com/watch?v=fP99l8sz7CI
* Denna låt verkar vara Ivan Falls mest populäraste och kanske speglar den bäst samhället på 80-90 talet när svaren på folkets klagan ständigt blev "Vänta, ha tålamod" men någon förändring fick de aldrig, och med tiden tappar de unga hoppet och de går ut på gatorna för att demonstrera med hoppet om att Soeharto skall störtas.
STAR OF CORRUPTION
Vill du bli en stjärna? En _riktig_ stjärna? Då skall du bli en korruptionsstjärna. Faktum är att de politiker i landet som bedragit sitt folk genom korruption är något en indonesisk medborgare intresserar sig mer för än skvaller om en sångerska, skådespelare eller andra kändisar. Från skvallermagasinet, damtidningen till landets dagstidningar så skiner de på framsidan; the stars of corruption. I tv-rutan sänds deras rättegAngar i live-sändning och var månad dyker en ny kändis av detta slag upp, de senaste kändisarna bär namnen Angelina Sondakh (Angie) och Muhammad Nazaruddin.
En gång känd som "Puteri Indonesia" (eller Fröken Indonesien) men nu känd för något annat än att vara vacker på bild. Ar 2004 blev Angelina Sondakh invald som riksdagspolitiker för det demokratiska partiet, partai demokrat. Hennes karriär blomstrade inte speciellt länge eftersom hon 2011 misstänktes vara invald i en muthärva i ett projekt för "Sea Games Atlet 2011". I denna historia misstänks Angie tagit emot en muta på cirka 5 miljarder Rupiah, någonstans runt fyra miljoner svenska kronor. Eftersom det är känt att politiker tjänar 20 tusen Rp i månaden (17 000 SKR) anses det vara lite märkligt att hon nyligen shoppat loss på ett miljardbelopp på nätet.
En annan politiker i Partai Demokrat, Nazaruddin har blivit en tv-stjärna av samma fall som Angie, nämligen av korruptionsfallet i Sea Games Atlet. Redan i första delen av 2011 blev han anklagad för att ha tagit emot över tre miljoner amerikanska dollar till att utföra ett kontrakt om att bygga atleternas rum. Sedan efter misstankarna började komma upp och på sekunden innan Nazaruddin skulle bli förbjuden att lämna landet stack han till Singapore med anledningen att han behövde göra en medicinsk koll. Sedan... var han borta. Några månader senare hittades han dock i Colombia dit han rest med sin kusins pass då hans eget sedan länge blivit indraget. Arresterad och frustrerad avslöjade han några andra namn från partiet som ingått korruptionsskandalen, däribland Angie.
Nazaruddin misstänks ha ingått i ett trettiotal andra skandaler som tillsammans kan gå upp mot triljonbeloppet Rupiah.
Det sägs om och om igen. Korruptionen är en del av traditionen som började med Indonesiens första dagar och sedan dess blivit omöjligt att stänga av. Det har sedan 40-talet blivit intvålade i de första presidenterna och deras partier. Sedan dess är det en tradition som min vän beskriver på följande tragiska sätt;
"Redan första dagen som Politiker kommer man att bli erbjuden en summa pengar för att utföra vissa tjänster. Man kan då välja att vara en god medborgare och politiker genom att neka, Eller börja karriären med lögner och ta emot denna muta. Väljer man att neka kommer andra politiker att baktala en, man blir utfryst och får lämna sin politikerpost lika snabbt man fått den. Väljer man däremot att ta emot mutan, då följer man spelets regler. Man får stanna"
De fallen som dykt upp i tv är därmed bara några få exempel från den verklighet där alla politiker smusslar med en smutsig verksamhet för att hålla sin plats. A andra sidan håller de gärna kampanjer där de strängt talar om att vi måste stoppa korruptionen och skapa ett rent Indonesien. Hyckleri? Ja visst! Ovan; bild av Angelina Sondakh som säger NEJ till korruption.
För övrigt, sveriges radio gjorde i början av månaden en sändning om vardagskorruptionen som ligger några nivåer under den korruption som vanligtvis får plats i tv, trevlig lyssning på;
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4949984
TRANSA I EN MUSLIMSK VÄRLD
I Ryssland är det straffbart att tala om dem i positiv mening. I Iran blir de stenade. I över 80 länder är det olagligt att vara en utav dem. I Indonesien blir de "bara" ansedda som mentalt sjuka. De sexuellt avvikande. De homosexuella.
Jag får ofta höra att homosexualitet är olagligt och att det ger ett fängelsestraff på en viss tid. Det stämmer emmelertid inte. Det finns ingen lag i Indonesien som direkt förbjuder homosexualitet. Anledningen till att så många tror att homosexualitet är olagligt är stämningarna i landet, det är ett samhälle som trots sin liberala stämpel fortfarande kan ses som konservativa till sin religion och tradition. Enligt de flesta "lärda männen" går det inte för sig att vara både lesbisk/bög och samtidigt en god muslim.
Att vara homosexuell verkar vara lagligt enligt boken men inte enligt samhället. Med det menar jag att den som tar risken med att komma ut riskerar att förlora jobbet, ryktet och all social kontakt med familjen. Så många stannar i sin gaderob.
Transsexuell? De ses som aggressiva. De ses som mentalt obalanserade! I Yogyakarta, så som i de flesta indonesiska städer ses de oftast i grupper och som gatumusikanter. På nätterna säljer de sig själva för kanske en tiondel av vad "en riktig kvinna hade kostat".
- De som går till transsexuella är nog de som inte har råd att få en riktig kvinna. Jag vet inte om det är något de valt själva jag menar det finns ju massor av jobb!
Det ovanstådda citattecknet är en samling åsikter jag ofta hör som pekar åt samma håll. En transsexuell är "något" mindre värt än en riktig kvinna och denne har ingen skam i kroppen så att den antingen blottar upp sin kropp som ett vilddjur eller har mage att tigga pengar från dem som sitter och äter på stan. Det låter ganska osannolikt, för att det är inte speciellt sant. Ingen säljer sin kropp för ett pris på två kronor varje natt åt män som inte har råd med en "riktig kvinna". En transsexuell har kvinnliga känslor, uppfattar sig själv som en kvinna och vetskapen av att samhället varken definerar henne som en kvinna eller en man kan väl antas ses som ... Kränkande?
För ett tag sedan läste jag en artikel om en transgender som för ett tag sedan öppnat en skönhetssallong i Yogyakarta. Öppna en skönhetssallong är något de rikare transsexuella kan göra. Innan kvinnan öppnat sin sallong sålde hon sig på gatan för mindre än "några cent" per gång och även om hon aldrig velat ha mycket utav livet ansåg hon sig ha högre drömmar än så, så hon gav det ett försök - hon öppnade en sallong. Kvinnan i artikeln var djupt troende, men som alla andra med annan sexuell läggning än hetero, inte välkommen till moskén. Därför bestämde hon sig för att öppna en egen plats där alla är välkomna och hon har nu vid sin sallong vid sidan av en bön-lokal för alla trans, bi och homosexuella. Hon tror starkt på att gud är öppen för alla, och att gud ser till en persons handlingar snarare än hur denne ser ut på utsidan.
Förra året kom en dokumentär ut, "Tales of the Waria" (waria betyder transa på indonesiska) som består av några berättelser från indonesiska waria. Även om jag bara sett klipp från dokumentären så kan hålet spräckas på orden om att de transsexuella frivilligt blir gatumusikanter eller nattsällskap. Det börjar i skolåldern, familjen skolan vill inte acceptera dem om de inte klär sig som "riktiga pojkar", föräldrarna skäms och rätt vad det är blir de tvingade att sluta innan de äns klarat av grundskolan. Det starka religiösa klimatet gör det svårt för en transsexuell att hitta jobb och de blir därmed tvingade till att förnedra sig själva genom gatutiggeri och prostitution. Många är hemlösa och i väldigt dåligt skick med tanke på att samhället betraktar dem som smuts, det inkluderar polisen som finns för att spotta dem i ansiktet snarare än att beskydda medborgarna. Av polisen stämplas de ofta som "mentalt störda med multipla personligheter"
Well,
sedan hör jag folk spy ut sin avsky
- I Indonesien finns det massor av jobb. Men de föredrar visst att vara på gatan... Obildat....
Ja, vem *** är det som är obildad? Det tragiska är att det är vad de flesta anser. Ytterliggare en tragisk faktor är att de ofta blir kallade för "rika" efter att ha "snott" pengar via deras tiggerier.
Nästa gång vi sitter ute och äter kommer några att sluta att tugga, sätta riset i halsen eller enbart glo i avsky på dem som vandrar förbi för att tigga pengar för dagen. Jag kommer att glo i avsky på dem som glor i avsky. För det är deras blickars fel. Deras fel att de transsexuella inte får någon annan plats än på gatan.
Jag får ofta höra att homosexualitet är olagligt och att det ger ett fängelsestraff på en viss tid. Det stämmer emmelertid inte. Det finns ingen lag i Indonesien som direkt förbjuder homosexualitet. Anledningen till att så många tror att homosexualitet är olagligt är stämningarna i landet, det är ett samhälle som trots sin liberala stämpel fortfarande kan ses som konservativa till sin religion och tradition. Enligt de flesta "lärda männen" går det inte för sig att vara både lesbisk/bög och samtidigt en god muslim.
Att vara homosexuell verkar vara lagligt enligt boken men inte enligt samhället. Med det menar jag att den som tar risken med att komma ut riskerar att förlora jobbet, ryktet och all social kontakt med familjen. Så många stannar i sin gaderob.
Transsexuell? De ses som aggressiva. De ses som mentalt obalanserade! I Yogyakarta, så som i de flesta indonesiska städer ses de oftast i grupper och som gatumusikanter. På nätterna säljer de sig själva för kanske en tiondel av vad "en riktig kvinna hade kostat".
- De som går till transsexuella är nog de som inte har råd att få en riktig kvinna. Jag vet inte om det är något de valt själva jag menar det finns ju massor av jobb!
Det ovanstådda citattecknet är en samling åsikter jag ofta hör som pekar åt samma håll. En transsexuell är "något" mindre värt än en riktig kvinna och denne har ingen skam i kroppen så att den antingen blottar upp sin kropp som ett vilddjur eller har mage att tigga pengar från dem som sitter och äter på stan. Det låter ganska osannolikt, för att det är inte speciellt sant. Ingen säljer sin kropp för ett pris på två kronor varje natt åt män som inte har råd med en "riktig kvinna". En transsexuell har kvinnliga känslor, uppfattar sig själv som en kvinna och vetskapen av att samhället varken definerar henne som en kvinna eller en man kan väl antas ses som ... Kränkande?
För ett tag sedan läste jag en artikel om en transgender som för ett tag sedan öppnat en skönhetssallong i Yogyakarta. Öppna en skönhetssallong är något de rikare transsexuella kan göra. Innan kvinnan öppnat sin sallong sålde hon sig på gatan för mindre än "några cent" per gång och även om hon aldrig velat ha mycket utav livet ansåg hon sig ha högre drömmar än så, så hon gav det ett försök - hon öppnade en sallong. Kvinnan i artikeln var djupt troende, men som alla andra med annan sexuell läggning än hetero, inte välkommen till moskén. Därför bestämde hon sig för att öppna en egen plats där alla är välkomna och hon har nu vid sin sallong vid sidan av en bön-lokal för alla trans, bi och homosexuella. Hon tror starkt på att gud är öppen för alla, och att gud ser till en persons handlingar snarare än hur denne ser ut på utsidan.
Förra året kom en dokumentär ut, "Tales of the Waria" (waria betyder transa på indonesiska) som består av några berättelser från indonesiska waria. Även om jag bara sett klipp från dokumentären så kan hålet spräckas på orden om att de transsexuella frivilligt blir gatumusikanter eller nattsällskap. Det börjar i skolåldern, familjen skolan vill inte acceptera dem om de inte klär sig som "riktiga pojkar", föräldrarna skäms och rätt vad det är blir de tvingade att sluta innan de äns klarat av grundskolan. Det starka religiösa klimatet gör det svårt för en transsexuell att hitta jobb och de blir därmed tvingade till att förnedra sig själva genom gatutiggeri och prostitution. Många är hemlösa och i väldigt dåligt skick med tanke på att samhället betraktar dem som smuts, det inkluderar polisen som finns för att spotta dem i ansiktet snarare än att beskydda medborgarna. Av polisen stämplas de ofta som "mentalt störda med multipla personligheter"
Well,
sedan hör jag folk spy ut sin avsky
- I Indonesien finns det massor av jobb. Men de föredrar visst att vara på gatan... Obildat....
Ja, vem *** är det som är obildad? Det tragiska är att det är vad de flesta anser. Ytterliggare en tragisk faktor är att de ofta blir kallade för "rika" efter att ha "snott" pengar via deras tiggerier.
Nästa gång vi sitter ute och äter kommer några att sluta att tugga, sätta riset i halsen eller enbart glo i avsky på dem som vandrar förbi för att tigga pengar för dagen. Jag kommer att glo i avsky på dem som glor i avsky. För det är deras blickars fel. Deras fel att de transsexuella inte får någon annan plats än på gatan.
TEMPLETS LEGEND
För några veckor sedan hade en vän besök från Spanien. Min vän talade om för mig att spanjoren flertal gånger redan besökt Yogyakarta och nu ville se något nytt utöver allt på den vanliga check-listan. Efter några google-sökningar bestämde vi oss; Candi Ratu Boko, ett tempel inte så långt från Prambanan, det mest kända och också största hinduistiska templet i landet. Dessa två tempel delar också en legend, en folktro som lever kvar än idag över Java.
När spanjoren är på plats åker vi iväg till Candi Ratu Boko, men jag är något trött i fötterna och bestämmer mig för att inte ta mig in i templetm, utan sätter mig istället ner med en äppeljuice och tittar utöver Prambanan, kanske ett par kilometer bort. Utsikten till Prambanan, landets största hinduistiska tempel är fantastisk från den höjd jag befinner mig på, 196 meter. En stund senare slår sig min vän ner brevid mig men spanjoren följer inte med henne ut. Min vän förklarar att hon gick ut tidigare på grund av ett lätt obehag för precis som så många i landet är hon mycket vidskeplig. Hon förklarar att en bekant smugit sig hit på nattetid och blivit jagad utav något som saknade mänsklig skepnad och själ, någonting "ont".
- Det blir ju inte trevligare med tanke på platsens historia....
- Platsens historia?
Och så berättar hon....
....Det var en gång en plats med namnet Pengging, som tillsammans med palatset Boko var två stora hinduistiska kungadömen. I Pengging härjade den vise konungen Prabu Damar Moyo och han hade också en son vid namnet Raden Bandung Bondowoso.
Palatset Boko låg i samma område som Pengging men detta ägdes till motsats från Pengging av en ond kung. Denna kung var ingen människa sades det, denna kung var istället någon med stor aptit på människokött. Hans namn var Prabu Boko och han hade en änglalikt vacker dotter med namnet Loro Jonggrang. Prabu Bokos vilja var att överta hela kungadömet Pengging och bli den enda härskaren över de hinduistiska rikena. Han tog sig hjälp utav en person vid namn Patih Gupolo och de började tillsammans att träna upp utsedda militärer till att leda en kupp. Efter att Prabu Boko kände sig nöjd med förberedelserna var det dags att gå till attack mot Pengging. En vild strid tok fart mellan de båda kungarnas soldater som krävde många offer. Pengging led även, på grund av detta krig av både fattigdom och svält.
Prabu Damar och hans son lyckades förgöra den onda kungen från Boko i striderna. Prinsen, Raden Bandung Bondowoso jagade iväg Patih Gupolo upp till palatset Boko och där letade Patih Gupolo efter ankomsten upp prinsessan Loro Jonggrang för att tala om att hennes far hade blivit dödad i strid. Här fick prinsen, Raden Bandung Bondowoso syn på den vackra Loro Jonggrang och han blev genast förhäxat förälskad och kunde inte tänka på annat än att han ville gifta sig med henne. Detta gick Loro Jonggrang dock inte med på eftersom mannen som friat till henne också var hennes fars mördare. För att på ett så artigt sätt som möjligt neka prinsen hennes hand sade hon att hon gick med på giftemål med honom om två villkor var uppfyllda (hon visste dessa villkor var omöjliga till att uppnå.)
1) Bygga en brunn åt henne
2) Inom en natt bygga 1000 statyer.
Brunnen kom snabbt upp och Loro Jonggrang bad därefter Raden Bandung Bondowoso att sätta sig däri och när han just satt sig ner bad Loro Jonggrang Patih Gupolo att snabbt fylla brunnen med sten med syftet att prinsen där skulle dö. Dock visade de sig att de underskattat prinsens förmåga eftersom han snart lyckats ta sig upp utan en skråma från brunnen. Rasande sökte Raden Bandung Bondowoso upp Loro Jonggrang för att skälla ut henne över att hon försökt mörda honom i brunnen men när han fick se hennes skönhet glömde han genast bort sin ilska igen.
Istället tog han sig an prinsessans andra utmaning, att bygga 1000 statyer inom en natt. För detta projektet tog prinsen sig hjälp utav onda själar som tog sig till platsen för att bygga statyerna. Självklart ville Loro Jonggrang stoppa även detta projekt så hon bad en liten flicka att sätta eld på hus så att ljuset som kom liknade morgondagens ljus och hönsen att börja kuckla. Detta fick de onda själarna att avsluta sitt projekt och de talade om för Raden Bandung Bondowoso att de blivit tvungna att avsluta på grund av att morgonen kommit. Raden Bandung Bondowoso bad då Loro Jonggrang att räkna statyerna, som visade sig vara 999, det vill säga att en fortfarande saknades. Raden Bandung Bondowoso hade blivit lurad, hon hade lekt med honom och denna vetskap gjorde honom galen, därmed bestämd han sig för att HON skulle bli hans sista staty. Därmed var det uttalat och därmed blev hon förvandlad till en stenstaty. Tills idag, så tror många javaneser att en utav statyerna som finns inne i templet Prambanan är Loro Jonggrang. Man tror också att Raden Bandung Bondowoso vakar över området och att han bestraffar alla kvinnor som kommer i närheten, alla kärlekspar som ser denna staty kommer också att gå skilda vägar.
En staty i Prambanan som enligt folkmun är den vackra Prinsessan Joro Jonggrang som förvandlades till sten av prins Raden Bandung Bondowoso
Palats Boko, inte längre än tre kilometer från Prambanan
Just vid Prambanan ligger detta tempel, Candi Sewu; som betyder 1000. Detta sägs också vara ett tempel för Raden Bandung Bongowosos statyer.
*************************************************************************************
- Intressant spökhistoria, men hur vet du om den...ehr... riktiga historian?
- Vad menar du nu?
Ops.... glömde att myter inte är något folket som levde före ingången av förra seklet trodde på. Idagens Java är folktron inte död. Den är inte ens sedd som en legend, utan bär namnet "historia" ur många (men långt från allas) ögonen.
**************************************************************************************'
Snabbinfo Om Templena Prambanan och Boko
Prambanan byggdes 850-talet men övergavs snabbt efter att det blivit färdigställt. Det började förfalla och först 1918 bestämde man sig för att göra en rekonstruktion av templet. Templet byggdes som en gåva för de tre gudarna Brahma (skaparen), Wishnu (allsmäktiga och personliga guden) och Siwa (förstöraren). Utsprungsnamnet för Prambanan sägs vara Siwagrha vilket betyder just Siwas Hem.
Candi Ratu Boko är ett tempel som inte tros vara byggt av religiös anledning. Men på området, 196 meter över havet så finns det konst av både buddistiska och hinduistiska motiv vilket visar att buddister och hinduer på denna tid levde i fred. Funktionen av templet är okänt, vissa menar att det var ett monesterium, andra att det var ett kungapalats och en tredje grupp en form av viloplats. Idén om att bygga detta tempel kom år 792 och man tänkte sig att man skulle bygga templet på en hög kulle, som var helt fri från faror.
När spanjoren är på plats åker vi iväg till Candi Ratu Boko, men jag är något trött i fötterna och bestämmer mig för att inte ta mig in i templetm, utan sätter mig istället ner med en äppeljuice och tittar utöver Prambanan, kanske ett par kilometer bort. Utsikten till Prambanan, landets största hinduistiska tempel är fantastisk från den höjd jag befinner mig på, 196 meter. En stund senare slår sig min vän ner brevid mig men spanjoren följer inte med henne ut. Min vän förklarar att hon gick ut tidigare på grund av ett lätt obehag för precis som så många i landet är hon mycket vidskeplig. Hon förklarar att en bekant smugit sig hit på nattetid och blivit jagad utav något som saknade mänsklig skepnad och själ, någonting "ont".
- Det blir ju inte trevligare med tanke på platsens historia....
- Platsens historia?
Och så berättar hon....
....Det var en gång en plats med namnet Pengging, som tillsammans med palatset Boko var två stora hinduistiska kungadömen. I Pengging härjade den vise konungen Prabu Damar Moyo och han hade också en son vid namnet Raden Bandung Bondowoso.
Palatset Boko låg i samma område som Pengging men detta ägdes till motsats från Pengging av en ond kung. Denna kung var ingen människa sades det, denna kung var istället någon med stor aptit på människokött. Hans namn var Prabu Boko och han hade en änglalikt vacker dotter med namnet Loro Jonggrang. Prabu Bokos vilja var att överta hela kungadömet Pengging och bli den enda härskaren över de hinduistiska rikena. Han tog sig hjälp utav en person vid namn Patih Gupolo och de började tillsammans att träna upp utsedda militärer till att leda en kupp. Efter att Prabu Boko kände sig nöjd med förberedelserna var det dags att gå till attack mot Pengging. En vild strid tok fart mellan de båda kungarnas soldater som krävde många offer. Pengging led även, på grund av detta krig av både fattigdom och svält.
Prabu Damar och hans son lyckades förgöra den onda kungen från Boko i striderna. Prinsen, Raden Bandung Bondowoso jagade iväg Patih Gupolo upp till palatset Boko och där letade Patih Gupolo efter ankomsten upp prinsessan Loro Jonggrang för att tala om att hennes far hade blivit dödad i strid. Här fick prinsen, Raden Bandung Bondowoso syn på den vackra Loro Jonggrang och han blev genast förhäxat förälskad och kunde inte tänka på annat än att han ville gifta sig med henne. Detta gick Loro Jonggrang dock inte med på eftersom mannen som friat till henne också var hennes fars mördare. För att på ett så artigt sätt som möjligt neka prinsen hennes hand sade hon att hon gick med på giftemål med honom om två villkor var uppfyllda (hon visste dessa villkor var omöjliga till att uppnå.)
1) Bygga en brunn åt henne
2) Inom en natt bygga 1000 statyer.
Brunnen kom snabbt upp och Loro Jonggrang bad därefter Raden Bandung Bondowoso att sätta sig däri och när han just satt sig ner bad Loro Jonggrang Patih Gupolo att snabbt fylla brunnen med sten med syftet att prinsen där skulle dö. Dock visade de sig att de underskattat prinsens förmåga eftersom han snart lyckats ta sig upp utan en skråma från brunnen. Rasande sökte Raden Bandung Bondowoso upp Loro Jonggrang för att skälla ut henne över att hon försökt mörda honom i brunnen men när han fick se hennes skönhet glömde han genast bort sin ilska igen.
Istället tog han sig an prinsessans andra utmaning, att bygga 1000 statyer inom en natt. För detta projektet tog prinsen sig hjälp utav onda själar som tog sig till platsen för att bygga statyerna. Självklart ville Loro Jonggrang stoppa även detta projekt så hon bad en liten flicka att sätta eld på hus så att ljuset som kom liknade morgondagens ljus och hönsen att börja kuckla. Detta fick de onda själarna att avsluta sitt projekt och de talade om för Raden Bandung Bondowoso att de blivit tvungna att avsluta på grund av att morgonen kommit. Raden Bandung Bondowoso bad då Loro Jonggrang att räkna statyerna, som visade sig vara 999, det vill säga att en fortfarande saknades. Raden Bandung Bondowoso hade blivit lurad, hon hade lekt med honom och denna vetskap gjorde honom galen, därmed bestämd han sig för att HON skulle bli hans sista staty. Därmed var det uttalat och därmed blev hon förvandlad till en stenstaty. Tills idag, så tror många javaneser att en utav statyerna som finns inne i templet Prambanan är Loro Jonggrang. Man tror också att Raden Bandung Bondowoso vakar över området och att han bestraffar alla kvinnor som kommer i närheten, alla kärlekspar som ser denna staty kommer också att gå skilda vägar.
En staty i Prambanan som enligt folkmun är den vackra Prinsessan Joro Jonggrang som förvandlades till sten av prins Raden Bandung Bondowoso
Palats Boko, inte längre än tre kilometer från Prambanan
Just vid Prambanan ligger detta tempel, Candi Sewu; som betyder 1000. Detta sägs också vara ett tempel för Raden Bandung Bongowosos statyer.
*************************************************************************************
- Intressant spökhistoria, men hur vet du om den...ehr... riktiga historian?
- Vad menar du nu?
Ops.... glömde att myter inte är något folket som levde före ingången av förra seklet trodde på. Idagens Java är folktron inte död. Den är inte ens sedd som en legend, utan bär namnet "historia" ur många (men långt från allas) ögonen.
**************************************************************************************'
Snabbinfo Om Templena Prambanan och Boko
Prambanan byggdes 850-talet men övergavs snabbt efter att det blivit färdigställt. Det började förfalla och först 1918 bestämde man sig för att göra en rekonstruktion av templet. Templet byggdes som en gåva för de tre gudarna Brahma (skaparen), Wishnu (allsmäktiga och personliga guden) och Siwa (förstöraren). Utsprungsnamnet för Prambanan sägs vara Siwagrha vilket betyder just Siwas Hem.
Candi Ratu Boko är ett tempel som inte tros vara byggt av religiös anledning. Men på området, 196 meter över havet så finns det konst av både buddistiska och hinduistiska motiv vilket visar att buddister och hinduer på denna tid levde i fred. Funktionen av templet är okänt, vissa menar att det var ett monesterium, andra att det var ett kungapalats och en tredje grupp en form av viloplats. Idén om att bygga detta tempel kom år 792 och man tänkte sig att man skulle bygga templet på en hög kulle, som var helt fri från faror.
FARVÄL TILL GULD OCH GRÖNA SKOGAR
En liten pojke på Kalimantan skriver en dag ett brev om sin tillvaro i sin hemmilljö. Han lever i skogen, men den verkar inte må så bra skriver han. Den lilla pojken förklarar hur hans familj, far och morföräldrar försörjde sig på odling och naturresurserna som finns vid deras hus i skogen. Pojken älskar att klättra i träden, krama träden och leva på det skönheten omkring honom har att erbjuda. Men familjen är beskymrad, nyss har ett företag fått tillstånd att hugga ner träden som finns vid hans hus. Pojken förstår inte varför. De bodde ju där först. Farfadern är förtvivlad och vet inte längre hur familjen skall ta sig runt, de har ju levat sedan urminnestider, han och hans förfäder i skogen. Nu måste de hitta en annan väg att gå.
Vad göra?
* Låta bli att handla på Lidl och Coop och handla käket på ICA som WWF klassar som "miljösnäll palmolja" (http://www.testfakta.se/konsument/article55191.ece)
* Ta sig orken att kolla ursprunget på nya soffan....
* Informera och söka info
* Bli en aktiv NGO'are och rädda världen....
Pojkens brev till Jakarta blev till en kort dokumentärfilm. Det är bara ett litet exempel på det stora faktumet; Regnskogen kommer snart se sina sista dagar.
Det är tre länder i världen som brukar tas upp när det talas om skogsskövling, Brasilien, Indonesien och Kongo. Detta beror på ländernas biologiska mångfald
Orangutangen går i graven och tar andra arter med sig.
Orangutang (Orang Hutan, indonesiska för Skogsmannen) bor på två indonesiska öar, Sumatra och Kalimantan (Borneo). Av allt timmer som årligen försvinner från dessa två öar är nästan 80 procent illegal och om tio år beräknas 98 procent ha försvunnit. Det är en ganska radikal förändring och idag finns på Borneo bara 25 procent kvar utav den ursprungliga skogen. Allt för att vi ska få exotiska möbler av tropiskt timmer och för att lokalbefolkningen skall kunna utvinna palmolja. Orangutangen hänger med i utvecklingen och den nedgående kurvan på dess habitat har gjort att apan minskat med 90 procent, idag finns bara 30 000 djur kvar. I sällskap med orangutangen i Borneo finns också malabjörnen, borneoelefanten, trädleoparden och världens största blomma rafflesia. Unika växter som vissa tror i framtiden kan komma att bota sjukdomar som HIV och Malaria.
Farväl du söta lilla Oranghutang, snart finns du inte mer.
300 fotbollsplaner försvinner i timmen - Grattis Indonesien till placeringen i rekordboken
2008 hamnar Indonesien i Guiness Rekordbok men om det är något att vara stolt över är tveksamt. Indonesien är utnämt som "Världens värsta skogsskövlare". Varje timma försvinner en yta på 300 fotbollsplaner på Borneo menar Green Peace. Green Peace passar också på att beskylla Sverige för detta eftersom Sverige gärna köper in illegalt trä som klär våra golv, möbler och övrig inredning. Ett annat rekord som inte är värt att skryta med är att Indonesien ligger trea på listan om att bidra till världens växthusgaser. Enbart USA och Kina ligger före på den listan.
Sumatras skogar blir till pappersfabriker
Riau, Sumatra var en yta täckt av regnskog och vilt liv i början av 1980-talet. Men så kom den geniala idén 1984 att sätta upp ett pappers och massaanläggning. Suhartoregimen gav snällt två företag en stor yta att hugga på. Suharto beskrivs ofta som en nationalistisk president, stolt över traditionella befolkningsgrupper som han ansåg skulle skyddas. Men jag undrar om han inte hade andra prioriteringar i huvudet än vad han vackert målade i sina tal när han gav skogshuggarna fritt inträde till att hugga efter behov mitt i de traditionella områdena som användes för att odla gummi och nyttoträd. Men med diktatorn Suharto, som inte tillät någon kritik mot sig gjorde de lokala odlarna rädda och tysta fram till 1998, då regimen föll. Nu skriker protesterna i Riau. Lokalbefolkningen vill ha ersättning för sin förlorade mark. Lite har de fått. Ett annat problem har dock uppstått eftersom de nu inte har kvar sina gamla arbetsplatser, det finns inget kvar att hämta på den nu tomma platsen. Företagen är inte heller mätta, de hungrar efter fler timmer så att de kan nå upp till sina produktionsmål. Dessa företag gillar då verkligen inte protesterna mot sig och har på flera sätt ignorerat lokalbefolknings försök att locka till dialog. Denna ignorering fick de lokala odlarna att tvinga sig till ännu en nivå, de blockerade vägarna för att tvinga företagen till att diskutera saken men även detta misslyckades och istället för en diskussion blev bönderna misshandlade. Liknande planer diskuteras nu på Kalimantan, svenska företag verkar inte lägga in mycket i diskussionen och håller sig tysta till de ohållbara skogsskövlingarna och övergreppen mot lokalbefolkningen.
Ett grönt Sumatra övergår till ett svart Sumatra
Transmigrationsprogrammet...
Javas population har ökat snabbt och det bor närmare 100 miljoner på en yta som motsvarar halva Sverige. Sedan 70-talet har indonesien försökt bota detta genom transmigrationsprogramet. Ett program som fortsätter till idag. En javanes berättar stolt för mig hur bra detta program varit och att det verkligen är för trångt på Java medan den stora övriga ytan utnyttjas dåligt.
- Med detta program så får personerna som deltar gratis mark utav regeringen utanför Java, förståss så förväntas det att de odlar och tar hand om denna mark själva. Men det fungerar bra. Programmet.
Ja, nästan allt som som sägs om "transmigrasi" låter positivt och mycket är positivt men högre populationer på ett naturområde som Kalimantan orsakar förståss att mark försvinner till jordbruket.1971 fanns det på Kalimantan 10 personer per kvadratmeter och 2010 hade detta blivit till 23 personer per kvadratmeter. Dagens unga verkar också allt mer intresserade att jobba på fabriker, mineraler och olja tack vare de stora pengarna man drar in. När jag för ett tag sedan besökte en av öst-Javas byar fick jag se hur mycket fabriker som slagit upp, min vän förklarade att det berodde på att de unga inte längre ville odla ris på landet utan nu övergått till alla de stora fabrikerna med varierande produkter.
- Det är bara gamlingarna som är bönder numera....
Och den stora pengen som erbjuds i "Mörda-Skogen-Och-Kör-Slut-På-Naturresurserna-Fortast-Möjligt-Projekten" känns ganska lockande, någon talade om för mig att minimilönen på Pertamina (amerikanskägda oljeföretaget) ger 2 miljoner medan en skogshuggare kan tjäna upp till 4 miljoner Rupiah per månad (3700 SKR) vilket är betydligt mer än vad en risbonde skulle kunna drömma om. Pengarna är mer än tillräckligt för medelstandarden i landet. Men. Om inte ens de välmedvetna, unga, färskt utbildade studenterna nekar företagen i vetskapen om dess ohållbara utvecklig, hur ska det då gå att få ett stopp för det? Höja information och medvetandet om miljöns hälsa verkar inte ha effekt på den med dollartecken i ögonen.
Det brinner bort...
Naturligt. Kanske ett blixtnedslag som förmer positiva effekter när kvävet frigörs och återgår till kretsloppet. Djur och växter ges tillfället att sprida ut sig. Onaturligt. Det bränns för att få plats för oljepalmsplantage och detta är mer än vad djur, människor och växter är anpassade vid. Indonesien storår för bränder var 1997 och 1998 och bränderna skedde överallt på främst Kalimantans regnskogar. Orangutanger försökte fly lågorna men många försvann tillsammans med träden, 40 000 människor fick söka sig till sjukhus för främst hudskador men även andningsproblem.
Det är tre länder i världen som brukar tas upp när det talas om skogsskövling, Brasilien, Indonesien och Kongo. Detta beror på ländernas biologiska mångfald
Orangutangen går i graven och tar andra arter med sig.
Orangutang (Orang Hutan, indonesiska för Skogsmannen) bor på två indonesiska öar, Sumatra och Kalimantan (Borneo). Av allt timmer som årligen försvinner från dessa två öar är nästan 80 procent illegal och om tio år beräknas 98 procent ha försvunnit. Det är en ganska radikal förändring och idag finns på Borneo bara 25 procent kvar utav den ursprungliga skogen. Allt för att vi ska få exotiska möbler av tropiskt timmer och för att lokalbefolkningen skall kunna utvinna palmolja. Orangutangen hänger med i utvecklingen och den nedgående kurvan på dess habitat har gjort att apan minskat med 90 procent, idag finns bara 30 000 djur kvar. I sällskap med orangutangen i Borneo finns också malabjörnen, borneoelefanten, trädleoparden och världens största blomma rafflesia. Unika växter som vissa tror i framtiden kan komma att bota sjukdomar som HIV och Malaria.
Farväl du söta lilla Oranghutang, snart finns du inte mer.
300 fotbollsplaner försvinner i timmen - Grattis Indonesien till placeringen i rekordboken
2008 hamnar Indonesien i Guiness Rekordbok men om det är något att vara stolt över är tveksamt. Indonesien är utnämt som "Världens värsta skogsskövlare". Varje timma försvinner en yta på 300 fotbollsplaner på Borneo menar Green Peace. Green Peace passar också på att beskylla Sverige för detta eftersom Sverige gärna köper in illegalt trä som klär våra golv, möbler och övrig inredning. Ett annat rekord som inte är värt att skryta med är att Indonesien ligger trea på listan om att bidra till världens växthusgaser. Enbart USA och Kina ligger före på den listan.
Sumatras skogar blir till pappersfabriker
Riau, Sumatra var en yta täckt av regnskog och vilt liv i början av 1980-talet. Men så kom den geniala idén 1984 att sätta upp ett pappers och massaanläggning. Suhartoregimen gav snällt två företag en stor yta att hugga på. Suharto beskrivs ofta som en nationalistisk president, stolt över traditionella befolkningsgrupper som han ansåg skulle skyddas. Men jag undrar om han inte hade andra prioriteringar i huvudet än vad han vackert målade i sina tal när han gav skogshuggarna fritt inträde till att hugga efter behov mitt i de traditionella områdena som användes för att odla gummi och nyttoträd. Men med diktatorn Suharto, som inte tillät någon kritik mot sig gjorde de lokala odlarna rädda och tysta fram till 1998, då regimen föll. Nu skriker protesterna i Riau. Lokalbefolkningen vill ha ersättning för sin förlorade mark. Lite har de fått. Ett annat problem har dock uppstått eftersom de nu inte har kvar sina gamla arbetsplatser, det finns inget kvar att hämta på den nu tomma platsen. Företagen är inte heller mätta, de hungrar efter fler timmer så att de kan nå upp till sina produktionsmål. Dessa företag gillar då verkligen inte protesterna mot sig och har på flera sätt ignorerat lokalbefolknings försök att locka till dialog. Denna ignorering fick de lokala odlarna att tvinga sig till ännu en nivå, de blockerade vägarna för att tvinga företagen till att diskutera saken men även detta misslyckades och istället för en diskussion blev bönderna misshandlade. Liknande planer diskuteras nu på Kalimantan, svenska företag verkar inte lägga in mycket i diskussionen och håller sig tysta till de ohållbara skogsskövlingarna och övergreppen mot lokalbefolkningen.
Ett grönt Sumatra övergår till ett svart Sumatra
Transmigrationsprogrammet...
Javas population har ökat snabbt och det bor närmare 100 miljoner på en yta som motsvarar halva Sverige. Sedan 70-talet har indonesien försökt bota detta genom transmigrationsprogramet. Ett program som fortsätter till idag. En javanes berättar stolt för mig hur bra detta program varit och att det verkligen är för trångt på Java medan den stora övriga ytan utnyttjas dåligt.
- Med detta program så får personerna som deltar gratis mark utav regeringen utanför Java, förståss så förväntas det att de odlar och tar hand om denna mark själva. Men det fungerar bra. Programmet.
Ja, nästan allt som som sägs om "transmigrasi" låter positivt och mycket är positivt men högre populationer på ett naturområde som Kalimantan orsakar förståss att mark försvinner till jordbruket.1971 fanns det på Kalimantan 10 personer per kvadratmeter och 2010 hade detta blivit till 23 personer per kvadratmeter. Dagens unga verkar också allt mer intresserade att jobba på fabriker, mineraler och olja tack vare de stora pengarna man drar in. När jag för ett tag sedan besökte en av öst-Javas byar fick jag se hur mycket fabriker som slagit upp, min vän förklarade att det berodde på att de unga inte längre ville odla ris på landet utan nu övergått till alla de stora fabrikerna med varierande produkter.
- Det är bara gamlingarna som är bönder numera....
Och den stora pengen som erbjuds i "Mörda-Skogen-Och-Kör-Slut-På-Naturresurserna-Fortast-Möjligt-Projekten" känns ganska lockande, någon talade om för mig att minimilönen på Pertamina (amerikanskägda oljeföretaget) ger 2 miljoner medan en skogshuggare kan tjäna upp till 4 miljoner Rupiah per månad (3700 SKR) vilket är betydligt mer än vad en risbonde skulle kunna drömma om. Pengarna är mer än tillräckligt för medelstandarden i landet. Men. Om inte ens de välmedvetna, unga, färskt utbildade studenterna nekar företagen i vetskapen om dess ohållbara utvecklig, hur ska det då gå att få ett stopp för det? Höja information och medvetandet om miljöns hälsa verkar inte ha effekt på den med dollartecken i ögonen.
Det brinner bort...
Naturligt. Kanske ett blixtnedslag som förmer positiva effekter när kvävet frigörs och återgår till kretsloppet. Djur och växter ges tillfället att sprida ut sig. Onaturligt. Det bränns för att få plats för oljepalmsplantage och detta är mer än vad djur, människor och växter är anpassade vid. Indonesien storår för bränder var 1997 och 1998 och bränderna skedde överallt på främst Kalimantans regnskogar. Orangutanger försökte fly lågorna men många försvann tillsammans med träden, 40 000 människor fick söka sig till sjukhus för främst hudskador men även andningsproblem.
Vad göra?
* Låta bli att handla på Lidl och Coop och handla käket på ICA som WWF klassar som "miljösnäll palmolja" (http://www.testfakta.se/konsument/article55191.ece)
* Ta sig orken att kolla ursprunget på nya soffan....
* Informera och söka info
* Bli en aktiv NGO'are och rädda världen....
FARVÄL DU FÄRGGLADA KORALL
En åttondel av all världens korall hittar vi på indonesiskt landsområde. Precis som i övriga Asien så ligger Indonesiens korallrev nu inför dödshot. Kanske känner fiskemännen till deras bidragande till att snabba på korallrevens domerdag, eller så vet de inte det. Men vad de gör ger pengar.
Dåtid och till viss del Nutid
Nutid och självklar framtid
Korallerna och dess fiskar befinner sig i kris. De krigar om att behålla sin existens men har inga vapen. Människan däremot slänger både i bomber och gift i det indonesiska havet för att få död på allt som finns där. Redan för 12 år sedan, 2000 höll dåvarande presidenten Megawati Sukarno Putri ett tal på Bali om att 94 procent av allt korallrev var i alvarlig fara. Förrutom människans flitiga bidrag så tog tsunamin 2004 ett starkt slag mot korallerna. Tsunamin temperaturhöjning blev lite för mycket än vad korallernas ekosystem orkade med. På Sumatera verkar medeltemparturen stigit med fyra grader, från 30 till 34 Celcius grader och detta har gett stora konsekvenser. Varmare vatten och kontakt till solljus skapar något som kallas koral blekning vilket innebär att algerna inom korallvävnaden kommer ut. Åttio procent av dessa blekta koraller kommer att dö. Tsunamin 2004 blir ibland beskriven som en repitition av El Niño 1998 i Sydamerika vilket ledde till att 16 procent av världens korall försvann, visst hade det funnits en chans att på naturlig väg återhämta sig efter denna naturkatastrof men den globala uppvärmningen ligger som ett hinder för detta.
Det är runt 480 hårdkoraller i de östra indonesiska korallerna och det sägs att Indonesien är bland de mest biodiversa marina områdena i världen. Dessa 480 arter täcker 60 procent av världens olika "hårdkorall arter". Det finns cirka 1650 korallfiskarter och med det har Indonesien vunnit priset i att ha flest sorters korallfiskar i världen. Men. Det verkar vilja förändras. BOMBER. Fiskemännen använder bomber för att snabbt få in en lagom stor omgång död fisk. Maluku, ön mellan Sulawesi och Papua verkar vara hårt drabbad av dessa bomber. Detta bombandet visar sig rätt stor ekonomisk skada då statistiken visar på att Indonesien kommer förlora runt 570 miljoner dollar inom 20 år på detta bombandet. Förgiftandet med cyanid som också är populärt bland fiskemännen är inte billigare, det kostar 46 miljoner dollar per år. Cyaniden som drogar små och stora fiskar till döds suger också upp korallernas vackra färger. De blir vita. Sedan dör de.
MÄNSKLIGA AKTIVITETER och destruktivt fiske är definitvt det största hotet som verkar kunna ta död på 60 procent av det kvarlevande korallet i raketfart. Tyvärr når denna information sällan ut till fiskemännen själva och regelbundna kontroller av korallerna går väldigt långsamt.
Varför behålla korallreven?
Det står ju bara för en procent utav världens ekosystem MEN.... så mycket som 25 procent av alla världens fiskar som är basfödan för flera miljoner människor i världen befinner sig i en korallmiljö. Reven fungerar också som skydd från storm för öar runt omkring i sydost Asien. Kanske är det en anledning till att behålla korallet?
Lösning?
Indonesiska lagen säger Nej till överfiske, men regeringen är inte så noga med att få ut detta Nej till alla. Så som så ofta med miljöproblem så är det främst problemet som diskuteras och lösningen är något man får sitta och klura på själv. Ibland känns Miljöproblemen lika tabu som döden. Ett ämne man inte pratar om för att det inte går att göra NÅGONTING åt det. Naturen kommer att bli totalpajad och ingen kommer stoppa det (vi bara PRATAR om att stoppa det). Alla vi levande skall efter användning slängas ner i jord. THATS IT.
Varför diskutera någonting som vi inte verkar vilja förändra på ändå? Det är väl inte så konstigt att en enkel fiskeman tänker mer på sin försörjning för dagen än över hur hans jobb är beskrivet i lagboken.
Konsumentmakt då? Sluta grilla illegal fisk? Det kan väl vi i den upplysta fina västvärlden göra som är så vackert PK. Hoppa över att handla asiatisk fisk och framförallt de där jätteräkorna som många gånger beskrivs verkar som thailändska (trots att de faktiskt finns över hela sydostasien). De finns härute också och dess odlingar verkar sluka bort allt större plats från den en gång gröna mangroveskogen.
Den enes bröd den andres död...
Gynnar vi fiskemännen försvinner korallreven, räddar vi korallreven dör fiskemannen...
(Nåväl, ett lite väl cyniskt avslut kanske, kanske går det att göra prinsar av grodor, legala fiskare utav illegala fiskarre. NÅGON får väl ändra på det. Men inte jag.)
(Jag vill lägga till en video om fiskbombning; http://www.youtube.com/watch?v=XYKLHCyBgIk&feature=fvst)
Dåtid och till viss del Nutid
Nutid och självklar framtid
Korallerna och dess fiskar befinner sig i kris. De krigar om att behålla sin existens men har inga vapen. Människan däremot slänger både i bomber och gift i det indonesiska havet för att få död på allt som finns där. Redan för 12 år sedan, 2000 höll dåvarande presidenten Megawati Sukarno Putri ett tal på Bali om att 94 procent av allt korallrev var i alvarlig fara. Förrutom människans flitiga bidrag så tog tsunamin 2004 ett starkt slag mot korallerna. Tsunamin temperaturhöjning blev lite för mycket än vad korallernas ekosystem orkade med. På Sumatera verkar medeltemparturen stigit med fyra grader, från 30 till 34 Celcius grader och detta har gett stora konsekvenser. Varmare vatten och kontakt till solljus skapar något som kallas koral blekning vilket innebär att algerna inom korallvävnaden kommer ut. Åttio procent av dessa blekta koraller kommer att dö. Tsunamin 2004 blir ibland beskriven som en repitition av El Niño 1998 i Sydamerika vilket ledde till att 16 procent av världens korall försvann, visst hade det funnits en chans att på naturlig väg återhämta sig efter denna naturkatastrof men den globala uppvärmningen ligger som ett hinder för detta.
Det är runt 480 hårdkoraller i de östra indonesiska korallerna och det sägs att Indonesien är bland de mest biodiversa marina områdena i världen. Dessa 480 arter täcker 60 procent av världens olika "hårdkorall arter". Det finns cirka 1650 korallfiskarter och med det har Indonesien vunnit priset i att ha flest sorters korallfiskar i världen. Men. Det verkar vilja förändras. BOMBER. Fiskemännen använder bomber för att snabbt få in en lagom stor omgång död fisk. Maluku, ön mellan Sulawesi och Papua verkar vara hårt drabbad av dessa bomber. Detta bombandet visar sig rätt stor ekonomisk skada då statistiken visar på att Indonesien kommer förlora runt 570 miljoner dollar inom 20 år på detta bombandet. Förgiftandet med cyanid som också är populärt bland fiskemännen är inte billigare, det kostar 46 miljoner dollar per år. Cyaniden som drogar små och stora fiskar till döds suger också upp korallernas vackra färger. De blir vita. Sedan dör de.
MÄNSKLIGA AKTIVITETER och destruktivt fiske är definitvt det största hotet som verkar kunna ta död på 60 procent av det kvarlevande korallet i raketfart. Tyvärr når denna information sällan ut till fiskemännen själva och regelbundna kontroller av korallerna går väldigt långsamt.
Varför behålla korallreven?
Det står ju bara för en procent utav världens ekosystem MEN.... så mycket som 25 procent av alla världens fiskar som är basfödan för flera miljoner människor i världen befinner sig i en korallmiljö. Reven fungerar också som skydd från storm för öar runt omkring i sydost Asien. Kanske är det en anledning till att behålla korallet?
Lösning?
Indonesiska lagen säger Nej till överfiske, men regeringen är inte så noga med att få ut detta Nej till alla. Så som så ofta med miljöproblem så är det främst problemet som diskuteras och lösningen är något man får sitta och klura på själv. Ibland känns Miljöproblemen lika tabu som döden. Ett ämne man inte pratar om för att det inte går att göra NÅGONTING åt det. Naturen kommer att bli totalpajad och ingen kommer stoppa det (vi bara PRATAR om att stoppa det). Alla vi levande skall efter användning slängas ner i jord. THATS IT.
Varför diskutera någonting som vi inte verkar vilja förändra på ändå? Det är väl inte så konstigt att en enkel fiskeman tänker mer på sin försörjning för dagen än över hur hans jobb är beskrivet i lagboken.
Konsumentmakt då? Sluta grilla illegal fisk? Det kan väl vi i den upplysta fina västvärlden göra som är så vackert PK. Hoppa över att handla asiatisk fisk och framförallt de där jätteräkorna som många gånger beskrivs verkar som thailändska (trots att de faktiskt finns över hela sydostasien). De finns härute också och dess odlingar verkar sluka bort allt större plats från den en gång gröna mangroveskogen.
Den enes bröd den andres död...
Gynnar vi fiskemännen försvinner korallreven, räddar vi korallreven dör fiskemannen...
(Nåväl, ett lite väl cyniskt avslut kanske, kanske går det att göra prinsar av grodor, legala fiskare utav illegala fiskarre. NÅGON får väl ändra på det. Men inte jag.)
(Jag vill lägga till en video om fiskbombning; http://www.youtube.com/watch?v=XYKLHCyBgIk&feature=fvst)
RELIGÖS EXTREMISM
En flicka försvunnen sedan 2008. Hon visas på ett fotografi i tv-rutan. Hon heter Sulistyoningsih och bär en vit slöja över huvudet med ett stelt ansiktsuttryck på bilden. Familjen menar att hon blivit kidnappad av en islamsk sekt kallad Negara Islam Indonesia (NII, Det islamska landet Indonesien) som dock förespråkar en lära som kan liknas en rak motsats till det islam de flesta tror på. Att råna, stjäla och sälja sexuella tjänster är nämligen okej - OM du gör det för landets skull. Ja, för att ingå NII så måste man säga av sig det indonesiska medlemsskapet och bli en medborgare av NII. Familjen i filmklippet förklarar hur flickan ljög. Om att hon hela tiden skulle till köpcentrat, träffa vänner och att hon skaffat ett jobb på ett företag. Det där företaget kollad mamman upp, och det visade sig inte finnas. Pappan kollade hennes mobil som var full utav sms med löften om möten och inbetalningar till NII. NII är sedd som en islamsk extremistgrupp som lockar unga missnöjda människor till att spränga kyrkor och ta livet utav sig. Det är redan 160 000 medlemar men regeringen verkar blunda för allt vad gruppen medfört. Flickan i tv försvann för fyra år sedan. Hon är fortfarande försvunnen. Och hon är inte den enda som försvunnit genom NII...
Missnöje. Som så många andra sekter, politiska extrema grupper så startade det med Missnöje. Den självständiga republiken INDONESIEN hade just bildats men strax tyckte några att det var fel. De var missnöjda. Missnöjda för att den imperialism som sades ha besegrats fortfarande lös rakt igenom landets utveckling. Indonesien skannade Västländska ideal rakt in i hjärtat. Blint. Missnöjet över att koranen inte skulle bli landets lagbok fick en grupp att starta vad som blev Negara Islam Indonesia. Ett nytt land lett av "islam". Ledaren hette Sekarmadji Maridjan Kartosoewirjo och bildade NII 1949. "Lagen som skall gälla i NII är den islamska lagen" sade man (vilket visar sig ha gått ganska ..ehr... tvärtom?). Högsta lagen är Al Qur'an. De växte snabbt och 1957 så kontrollorades en tredjedel av hela Java av NII samt så mycket som 90 procent av Sulawesi. De hade också en militär på 15 000 personer, Tentara Islam Indonesia (den indonesiska islamska amén). Den missnöjda gruppen sågs snart som ett hot för Indonesien så 1962 tillfångatogs dess ledare för att avrättas och gruppen blev samma år olaglig efter ett regeringsbeslut. Men. Organisationen dog aldrig helt ut. Sedan 1962 har NII fortsatt att spridas med det tysta.
Följer inte islams stadgar. Flera kritiska talare känner äcklad av NII eftersom de inte följer islam. De gör handlingar som för de flesta muslimer ses som 'haram' (olagligt) till något som blir 'halal' (lagligt). Bland detta kan nämnas råna, snatta, ljuga, prostituera för 'landets skull'. Till och med sholat, bönen som bör utföras fem gånger om dagen inom islam skall inte följas utav en medlem i NII. Det är något som finns i de otrognas och sanningsförnekarnas land och därför skall sholat utebli i de rättroendes menar de. Idag sägs gruppen återigen växa och det är studenter; ofta de där tystlåtna och lättpåverkade som blir hjärntvättade till att bli medborgare i Negara Islam Indonesia. I början av 2010 var det ett fall av 15 universitetselever som försvann på östra Java och man tror att dessa nu har invigt ett nytt liv i NII. Det finns dock de elever som lyckats ta sig ur eländet. En ung avhoppare som kallas Ken säger i det indonesiska ViaNews att NII har ett speciellt bestämelsemönster för hur de väljer vilka som skall rekryteras. De vet vem offret är. Om det handlar om ett rikemansbarn så är det ett perfekt byte för rekryterarna i NII. Ken och hans vänner köpte alla sorters tidningar för att söka arbetsannonser och fick de napp på jobb så försökte de sno chefens ägodelar om de fick möjlighet. Men dessa kriminella beteenden har nu lämnats bakom ryggen. Anledningen är att det är för farligt.
Sektens Offer. Offrena är vilsna ungdomar. Och NII väljer ofta att sätta tänderna i universitetsstundenter, vilket har gjort samhället oroliga för städer som Yogyakarta och Malang. Ungdomarna får klart för sig att alla som lever utanför deras livssyn anses vara 'kafir', eller sanningsförnekare. Alla är kafir, det inkluderar även föräldrar (om de inte själva tillhör NII) men deras ägodelar ses ändå vara högst lagliga och "rena" föremål. Har någon väl gått med i NII är det hög diciplin som krävs, inte 12 men 24 timmar om dygnet är alla ens aktiviteter för NII's sak.
Var vaksam på NII-medlemarnas hjärntvätt
Polisen vill inte. Så anser i alla fall vissa, en muslimsk imam från Java menar att det är mycket tydligt att regeringen inte vill få bort grupperna. Hur kan han säga så? Jo, för att NII trots att den är olaglig ändå existerar! Hur kan den existera? En gång i tiden var det avrättning för den som tillkännagav sig tillhöra NII men nu sprids de i stället som klådande hårloppor. Allt mer öster ut har man i alla fall valt att tackla problemet lite allvarligare, på Indonesiens östra öar har det fattats beslut om razzior mot studentbostäder och hotell för att få tag på hjärntvättarna. Ja. Att säga att polisen inte vill, må vara en stark förvrängning för det verkar finnas ett engagemang att få bukt med det hela men problemet är kanske att det är för svårt. Några undrar hur man skall kunna få tag på någon, dömma denne när den inte har ett identietskort eller flagga. Som medlem av NII har man ju inte längre en nationalitet eller identitet. I Yogyakarta lyckades man i alla fall 22 april förra året gripa en kvinlig student för att ha stått bakom rekrytering för NII. Tydligen hade denna kvinna möten i sitt studentboende för potentiella offer och varje ny medlem blev krävd att betala 400 000 Rp (340 SKR) för att få ingå i NII. I april 2011 (när uppmärksamheten till NII var som starkast) rapporterade tidning efter tidning om oenggemanget. Såväl president och religionsminister menade att man måste göra NÅGOT. NII går emot landets ideal, NII förstör Indonesiens neutrala stämpel skrev man, i den vanliga oron om att bilden utifrån kommer att safta efter ännu en negativ nyhet om Indonesien och ännu något om Islam som världens hot.
Alla synder är ursäktade - om du betalar. Det låter som en grundregel för ett korrupt system, men det är också en grundregel för NII. Rökning är förbjudet, men man kan lätt bli ren genom att betala 30 000 Rp (ca 25 SKR). Även andra brott som Zina (det utomäktenskapliga samlaget) kan bli ursäktat med en bunt pengar. Innan man vill ingå blir man tillfrågad hur många gånger personen onanerat, detta är en stor synd som måste bli betalad innan man är redo att rekryteras. Allt förbjudet blir tillåtet med pengar.
Även Yogyakartas sultan oroas över detta och utgav en varning 2011 till alla stundenter om att vara vaksamma, han menar sig också undra om denna grupp verkligen är seriös eller om de bara söker pengar för egen glädje. Sultanen blir misstänkt eftersom det flera gånger har förekommit historier där offren har tvingats betala 20-30 miljoner Rupiah (upp till 25 000 SKR).
Vad säger folk om detta då?
Ja, mest retade är folk på hur så högutbildade personer kan bli indragna i en så ful och uppenbart lögnaktig sekt. Det suckas över att den som var så smart och hade så fina betyg kunde ge upp hela världen för en skrattretande dum sekt. Har de ingenting i huvudet eller? Tydligen verkar det visst vara ett märkligt samband mellan intelligenta och sekter. I svenska boken SEKTER av Clas Svahn (som inriktar sig på främst kristna sekter) förklaras den som löper störst risk för att gå med i sekter är den som har ett högt intellekt.
Märkligt men tydligen bevisat via statistik.
Andra säger att NII har dragit negativa konsekvenser för hela islam som religion. Offrens föräldrar börjar bli rädda för sin egen religion och blir tveksamma till alla sorters religiösa aktiviteter trots att många islamska föreningar inte har minsta samband till våld, manipulering och mystiska inbetalningar för oklara ändamål.
Kartosoewarjo med NII's flagga i bakgrunden.
DE FEM REGLERNA
1) Man måste läsa eden Bismillah, "In the name of God, Most Gracious, Most Mercifull"
2) Man bör läsa de två heliga fraserna
3) Man måste ge sodaqoh, gåvor.
4) Man får inte ha ett förhållande, ingen pojk eller flickvän
5) Man får inte röka
* för att slutas och för att göra Bismillah bör man åka till Jakarta och hela vägen dit skall mobiltelefonen vara avstängd och ögonen slutna.
Missnöje. Som så många andra sekter, politiska extrema grupper så startade det med Missnöje. Den självständiga republiken INDONESIEN hade just bildats men strax tyckte några att det var fel. De var missnöjda. Missnöjda för att den imperialism som sades ha besegrats fortfarande lös rakt igenom landets utveckling. Indonesien skannade Västländska ideal rakt in i hjärtat. Blint. Missnöjet över att koranen inte skulle bli landets lagbok fick en grupp att starta vad som blev Negara Islam Indonesia. Ett nytt land lett av "islam". Ledaren hette Sekarmadji Maridjan Kartosoewirjo och bildade NII 1949. "Lagen som skall gälla i NII är den islamska lagen" sade man (vilket visar sig ha gått ganska ..ehr... tvärtom?). Högsta lagen är Al Qur'an. De växte snabbt och 1957 så kontrollorades en tredjedel av hela Java av NII samt så mycket som 90 procent av Sulawesi. De hade också en militär på 15 000 personer, Tentara Islam Indonesia (den indonesiska islamska amén). Den missnöjda gruppen sågs snart som ett hot för Indonesien så 1962 tillfångatogs dess ledare för att avrättas och gruppen blev samma år olaglig efter ett regeringsbeslut. Men. Organisationen dog aldrig helt ut. Sedan 1962 har NII fortsatt att spridas med det tysta.
Följer inte islams stadgar. Flera kritiska talare känner äcklad av NII eftersom de inte följer islam. De gör handlingar som för de flesta muslimer ses som 'haram' (olagligt) till något som blir 'halal' (lagligt). Bland detta kan nämnas råna, snatta, ljuga, prostituera för 'landets skull'. Till och med sholat, bönen som bör utföras fem gånger om dagen inom islam skall inte följas utav en medlem i NII. Det är något som finns i de otrognas och sanningsförnekarnas land och därför skall sholat utebli i de rättroendes menar de. Idag sägs gruppen återigen växa och det är studenter; ofta de där tystlåtna och lättpåverkade som blir hjärntvättade till att bli medborgare i Negara Islam Indonesia. I början av 2010 var det ett fall av 15 universitetselever som försvann på östra Java och man tror att dessa nu har invigt ett nytt liv i NII. Det finns dock de elever som lyckats ta sig ur eländet. En ung avhoppare som kallas Ken säger i det indonesiska ViaNews att NII har ett speciellt bestämelsemönster för hur de väljer vilka som skall rekryteras. De vet vem offret är. Om det handlar om ett rikemansbarn så är det ett perfekt byte för rekryterarna i NII. Ken och hans vänner köpte alla sorters tidningar för att söka arbetsannonser och fick de napp på jobb så försökte de sno chefens ägodelar om de fick möjlighet. Men dessa kriminella beteenden har nu lämnats bakom ryggen. Anledningen är att det är för farligt.
Sektens Offer. Offrena är vilsna ungdomar. Och NII väljer ofta att sätta tänderna i universitetsstundenter, vilket har gjort samhället oroliga för städer som Yogyakarta och Malang. Ungdomarna får klart för sig att alla som lever utanför deras livssyn anses vara 'kafir', eller sanningsförnekare. Alla är kafir, det inkluderar även föräldrar (om de inte själva tillhör NII) men deras ägodelar ses ändå vara högst lagliga och "rena" föremål. Har någon väl gått med i NII är det hög diciplin som krävs, inte 12 men 24 timmar om dygnet är alla ens aktiviteter för NII's sak.
Var vaksam på NII-medlemarnas hjärntvätt
Polisen vill inte. Så anser i alla fall vissa, en muslimsk imam från Java menar att det är mycket tydligt att regeringen inte vill få bort grupperna. Hur kan han säga så? Jo, för att NII trots att den är olaglig ändå existerar! Hur kan den existera? En gång i tiden var det avrättning för den som tillkännagav sig tillhöra NII men nu sprids de i stället som klådande hårloppor. Allt mer öster ut har man i alla fall valt att tackla problemet lite allvarligare, på Indonesiens östra öar har det fattats beslut om razzior mot studentbostäder och hotell för att få tag på hjärntvättarna. Ja. Att säga att polisen inte vill, må vara en stark förvrängning för det verkar finnas ett engagemang att få bukt med det hela men problemet är kanske att det är för svårt. Några undrar hur man skall kunna få tag på någon, dömma denne när den inte har ett identietskort eller flagga. Som medlem av NII har man ju inte längre en nationalitet eller identitet. I Yogyakarta lyckades man i alla fall 22 april förra året gripa en kvinlig student för att ha stått bakom rekrytering för NII. Tydligen hade denna kvinna möten i sitt studentboende för potentiella offer och varje ny medlem blev krävd att betala 400 000 Rp (340 SKR) för att få ingå i NII. I april 2011 (när uppmärksamheten till NII var som starkast) rapporterade tidning efter tidning om oenggemanget. Såväl president och religionsminister menade att man måste göra NÅGOT. NII går emot landets ideal, NII förstör Indonesiens neutrala stämpel skrev man, i den vanliga oron om att bilden utifrån kommer att safta efter ännu en negativ nyhet om Indonesien och ännu något om Islam som världens hot.
Alla synder är ursäktade - om du betalar. Det låter som en grundregel för ett korrupt system, men det är också en grundregel för NII. Rökning är förbjudet, men man kan lätt bli ren genom att betala 30 000 Rp (ca 25 SKR). Även andra brott som Zina (det utomäktenskapliga samlaget) kan bli ursäktat med en bunt pengar. Innan man vill ingå blir man tillfrågad hur många gånger personen onanerat, detta är en stor synd som måste bli betalad innan man är redo att rekryteras. Allt förbjudet blir tillåtet med pengar.
Även Yogyakartas sultan oroas över detta och utgav en varning 2011 till alla stundenter om att vara vaksamma, han menar sig också undra om denna grupp verkligen är seriös eller om de bara söker pengar för egen glädje. Sultanen blir misstänkt eftersom det flera gånger har förekommit historier där offren har tvingats betala 20-30 miljoner Rupiah (upp till 25 000 SKR).
Vad säger folk om detta då?
Ja, mest retade är folk på hur så högutbildade personer kan bli indragna i en så ful och uppenbart lögnaktig sekt. Det suckas över att den som var så smart och hade så fina betyg kunde ge upp hela världen för en skrattretande dum sekt. Har de ingenting i huvudet eller? Tydligen verkar det visst vara ett märkligt samband mellan intelligenta och sekter. I svenska boken SEKTER av Clas Svahn (som inriktar sig på främst kristna sekter) förklaras den som löper störst risk för att gå med i sekter är den som har ett högt intellekt.
Märkligt men tydligen bevisat via statistik.
Andra säger att NII har dragit negativa konsekvenser för hela islam som religion. Offrens föräldrar börjar bli rädda för sin egen religion och blir tveksamma till alla sorters religiösa aktiviteter trots att många islamska föreningar inte har minsta samband till våld, manipulering och mystiska inbetalningar för oklara ändamål.
Kartosoewarjo med NII's flagga i bakgrunden.
DE FEM REGLERNA
1) Man måste läsa eden Bismillah, "In the name of God, Most Gracious, Most Mercifull"
2) Man bör läsa de två heliga fraserna
3) Man måste ge sodaqoh, gåvor.
4) Man får inte ha ett förhållande, ingen pojk eller flickvän
5) Man får inte röka
* för att slutas och för att göra Bismillah bör man åka till Jakarta och hela vägen dit skall mobiltelefonen vara avstängd och ögonen slutna.
DÖDSKRASH
Skolan går långsamt. Jag äter. Sover mycket. Är förkyld. Tillvaron är trög och därmed inte gett mig något som motiverat bloggandet på ett tag. Mitt liv alltså. Landet I är fyllt av händelser. Som att Indonesien just nu är den tredje mest snabbväxande ekonomin efter Indien och Brasilien. Indonesiska språket omdiskuteras nu till att bli "Asiens nationella språk". Och här om dagen skakades hela Java utav tragedin som ledde till att nio personer lämnade jordelivet mitt i centrala Jakarta.
Jag var själv i Jakarta i helgen för ett ärende på den svenska ambassaden och det var ett människovimmel vill jag lova. Det är tid för Imlek, det kinesiska nyåret som firas av 3 % av befolkningen. Må låta som en fjuttig siffra, men det var tillräckligt många för att skapa kaos i trafiken. Alla ville ut från Jakarta, hem till familjen. Flygbiljetter och tågbiljetterna var helt slut på terminalen för hela helgen. I trängseln på tågstationen Gambir närmade vi oss istället busstationen där enda alternativet hem till Yogyakarta var en buss utan AC och fungerande motor vilket ledde till en 22 timmars bussresa (mot slutet bytte vi buss till den buss som avgått nästa morgon, 12 timmar efter vår buss. Den hade hunnit i kapp oss). Ja efter en helvetesresa är det en paradisdush och ett klick på fjärrkontrollen för att se senaste nytt... Vi ser....
Vi ser en stor svart sönderkrashad bil, på samma plats jag befunnit mig cirka 30-40 timmar tidigare. Reportern talar om att en kraftigt berusad och drogpåverkade kvinna kört rakt in i ett hav av människor vilket ledde till att åtta personer dog omedelbart, och ett litet barn senare på sjukhuset. Att händelser som denna inte händer allt mer ofta förvånar mig. Ungefär 45 timmar tidigare hade jag suttit och druckit Juice tillsammans med en vän (född, uppvuxen och fortfarande i Jakarta) i Jakartas rikare kvarter. Hon klagade sig på den nya pojkvännen och talade om att de varje torsdag fram till söndag inte sov. De proppade i sig sabu och drack ungefär 5 000 kronor per kväll (dag?) och så fortsatte det. Min vän, som alltid tillhört den indonesiska över-överklassen har sedan ung spenderat kvällarna på nattklubbarna. Alla tar piller för att orka och trots den stenhårda lagen, som tilloch med kan ha dötsstraff som utgång så är det ingen som tvekar till att svälja det ena eller det andra. Vissa åker hem med taxi. Andra åker hem med BIL. Dessvärre är inte detta enbart ett storstadsfenomen, varje helg ser jag personer i Yogyakarta som överförfriskat glatt sätter sig på mopeden. Det gäller inte bara indoneserna, utan även européer som varit här så länge att de glömt den gamla moralen och det smutsiga i att dricka och köra som är så SJÄLVKLART på deras hemmaplaner. Gudskelov har inte partydrogerna sett en väg hit - det är ännu enormt svårt med en dessutom aktiv och aggressiv letande polis som burar in vem som haver, efter enbart lukten på brajj.
Hur som helst, kvinnan i partybilen som hade ihjäl nio gångtrafikanter den där dagen sades ha sabu i sitt blod. Jag kommer inte på tänka på någon annan än min juice och partyälskande vän. DET HADE KUNNAT VARA HON.
Eller vem som helst. Jakarta stinker utav eländet, och kanske kan detta bli ett litet varningstecken?
Pratandet om olyckan har flugit vidare. Alla lägger en kommentar om hur tragiskt det är och ett "har du hört?". Människors nyfikenhet nådde nyss sitt klimax på Facebook. Jag såg för en stund sedan hur ett nytt inlägg landat i min profil, ett videoklipp med titeln "olyckan på Gambir". Utan att riktigt veta vad det är öppnar jag det och mänsklig etik, respekt för den döde och allt vad det kallas hade inte kunnat vara lägre. Vad jag ser i detta videoklopp är ett live-inslag efter olyckan. En kille/tjej har alltså tagit någon enklare form av kamera och filmat gatan med kroppar utliggandes här och var. Det är blodiga huvuden, stela kroppar, på flera olika platser, inte något som skett i en smäll utan i omgångar (att avgöra från placeringarna). I slutet sitter en förtvivlad fader med ett spädbarn i arm. Spädbarnets ögon är lika öppna som dess mun och fadern håller en mjölkflaska i handen som om att han tror att barnet skall sjunga, dansa och skratta om denne bara får lite mjölk. Förrutom mjölken försöker fadern hålla bort tre människor med kamera. Förrutom mannen som uppenbarligen filmat detta klipp så står två andra runt mannen med det döda barnet i famn. Av kvaliten att dömma så är det filmklipp jag ser av en privatperson, men de andra kamerorna ser ut att tillhöra media? Mannen lyckas inte skydda sitt döda barns ansikte från kameran. Detta ansikte cirkulerar nu på internet tillsammans med åtta andra kroppar, mellan vänners "facebook-loggar" på internet. "KOLLA-DET-HÄR-FAN-VAD-HEMSKT!!" säger man till varandra utan en tanke på att de bidrar till offrenas olycka. Vem vill först höra att sin bästa väninna/fader eller son just blivit påkörd med dödlig utgång på stan, för att sedan filmas och ses utav alla via facebook. Är det vad man vill se på NYHETER när man loggar in på facebook. Min pojkvän sitter en bit bort och ger bara en kommentar.
- Var är etiken? På tv censurerar journalisterna i alla fall ansikterna när de har mage att filma den sortens scener
Ja. Var är etiken?
Jag var själv i Jakarta i helgen för ett ärende på den svenska ambassaden och det var ett människovimmel vill jag lova. Det är tid för Imlek, det kinesiska nyåret som firas av 3 % av befolkningen. Må låta som en fjuttig siffra, men det var tillräckligt många för att skapa kaos i trafiken. Alla ville ut från Jakarta, hem till familjen. Flygbiljetter och tågbiljetterna var helt slut på terminalen för hela helgen. I trängseln på tågstationen Gambir närmade vi oss istället busstationen där enda alternativet hem till Yogyakarta var en buss utan AC och fungerande motor vilket ledde till en 22 timmars bussresa (mot slutet bytte vi buss till den buss som avgått nästa morgon, 12 timmar efter vår buss. Den hade hunnit i kapp oss). Ja efter en helvetesresa är det en paradisdush och ett klick på fjärrkontrollen för att se senaste nytt... Vi ser....
Vi ser en stor svart sönderkrashad bil, på samma plats jag befunnit mig cirka 30-40 timmar tidigare. Reportern talar om att en kraftigt berusad och drogpåverkade kvinna kört rakt in i ett hav av människor vilket ledde till att åtta personer dog omedelbart, och ett litet barn senare på sjukhuset. Att händelser som denna inte händer allt mer ofta förvånar mig. Ungefär 45 timmar tidigare hade jag suttit och druckit Juice tillsammans med en vän (född, uppvuxen och fortfarande i Jakarta) i Jakartas rikare kvarter. Hon klagade sig på den nya pojkvännen och talade om att de varje torsdag fram till söndag inte sov. De proppade i sig sabu och drack ungefär 5 000 kronor per kväll (dag?) och så fortsatte det. Min vän, som alltid tillhört den indonesiska över-överklassen har sedan ung spenderat kvällarna på nattklubbarna. Alla tar piller för att orka och trots den stenhårda lagen, som tilloch med kan ha dötsstraff som utgång så är det ingen som tvekar till att svälja det ena eller det andra. Vissa åker hem med taxi. Andra åker hem med BIL. Dessvärre är inte detta enbart ett storstadsfenomen, varje helg ser jag personer i Yogyakarta som överförfriskat glatt sätter sig på mopeden. Det gäller inte bara indoneserna, utan även européer som varit här så länge att de glömt den gamla moralen och det smutsiga i att dricka och köra som är så SJÄLVKLART på deras hemmaplaner. Gudskelov har inte partydrogerna sett en väg hit - det är ännu enormt svårt med en dessutom aktiv och aggressiv letande polis som burar in vem som haver, efter enbart lukten på brajj.
Hur som helst, kvinnan i partybilen som hade ihjäl nio gångtrafikanter den där dagen sades ha sabu i sitt blod. Jag kommer inte på tänka på någon annan än min juice och partyälskande vän. DET HADE KUNNAT VARA HON.
Eller vem som helst. Jakarta stinker utav eländet, och kanske kan detta bli ett litet varningstecken?
Pratandet om olyckan har flugit vidare. Alla lägger en kommentar om hur tragiskt det är och ett "har du hört?". Människors nyfikenhet nådde nyss sitt klimax på Facebook. Jag såg för en stund sedan hur ett nytt inlägg landat i min profil, ett videoklipp med titeln "olyckan på Gambir". Utan att riktigt veta vad det är öppnar jag det och mänsklig etik, respekt för den döde och allt vad det kallas hade inte kunnat vara lägre. Vad jag ser i detta videoklopp är ett live-inslag efter olyckan. En kille/tjej har alltså tagit någon enklare form av kamera och filmat gatan med kroppar utliggandes här och var. Det är blodiga huvuden, stela kroppar, på flera olika platser, inte något som skett i en smäll utan i omgångar (att avgöra från placeringarna). I slutet sitter en förtvivlad fader med ett spädbarn i arm. Spädbarnets ögon är lika öppna som dess mun och fadern håller en mjölkflaska i handen som om att han tror att barnet skall sjunga, dansa och skratta om denne bara får lite mjölk. Förrutom mjölken försöker fadern hålla bort tre människor med kamera. Förrutom mannen som uppenbarligen filmat detta klipp så står två andra runt mannen med det döda barnet i famn. Av kvaliten att dömma så är det filmklipp jag ser av en privatperson, men de andra kamerorna ser ut att tillhöra media? Mannen lyckas inte skydda sitt döda barns ansikte från kameran. Detta ansikte cirkulerar nu på internet tillsammans med åtta andra kroppar, mellan vänners "facebook-loggar" på internet. "KOLLA-DET-HÄR-FAN-VAD-HEMSKT!!" säger man till varandra utan en tanke på att de bidrar till offrenas olycka. Vem vill först höra att sin bästa väninna/fader eller son just blivit påkörd med dödlig utgång på stan, för att sedan filmas och ses utav alla via facebook. Är det vad man vill se på NYHETER när man loggar in på facebook. Min pojkvän sitter en bit bort och ger bara en kommentar.
- Var är etiken? På tv censurerar journalisterna i alla fall ansikterna när de har mage att filma den sortens scener
Ja. Var är etiken?
LURA SKJORTAN AV TURISTEN!
Lombok är Indonesiens finaste ö. Det har en vän som redan besökt ön 5 gånger sagt mig. Det har min syster sagt mig och en rad andra personer. Givetvis också samtliga indonesiska kamrater med ursprung på denna ö, som indones anser man att Indonesien är bäst, men allra bäst är hemön. Efter en tentavecka som resulterade i en veckas ledighet så tänkte jag kolla vad det var för charm folk pratade om. Vad jag fick se var lokala priser på mat som kostade 5 gånger så mycket som Yogya - men bara hälften så god, en smutsig strand och en rad personer som försökte lura pungen av mig.
Bali. Det började med en flygtur till Bali och några öl i en reaggebar. Därefter en dag med att försöka finna nya turistspotts mer än det jag redan sett av Balis och Indonesiens turisttätaste stad, Kuta. Utöver att dricka ölet bintang, sola och titta på första-gången surfare innehöll detta Bali-besök också en titt på minnesmonumentet från Balibomben 2002. Detta var platsen där ungdomarna en gång festade, vissa mötte de indonesiska cowboysen vars uppgift var att underhålla blonda kvinnor och göra vad hon än behagade, de surfande australienarna som ville koppla av med en stor stark efter dagens tuffa vågor var där och där fanns även resenärer från hela världen som hört att Bali vart ett coolt ställe att skaka rumpa på. Festerna på Legian har pågått i decennier och kalasen fram till år 2002 blev allt större och allt stökigare. Incidenten 11 september 2001 i USA med följden av kriget mot talibanerna fick allt fler extrema muslimska grupper (med al-Qaeda anslutning eller support) att se rött. Så var även fallet i Indonesien och tanken på "amerika-isering" är lika skrämmande för denna gruppens muslimer som ordet "islamisering" är för några välkända radikaler i väst. Skräcken för Amerika gav uttryck i två bomber i Kuta, med målet att ha ihjäl Islams fiende - Amerika. Resultatet blev 100 döda australienare, 38 indoneser, 23 engelsmän, 5 svenskar och.... 7 amerikaner.... Ja. Festen på Legian slutade med en eldboll inhoppades från någonstans och den en gång populära nattklubben är idag en minnessten med blommor med ständigt nya ögon riktade mot sig, mittemot detta moment är en nattklubb. Till höger om detta monument är en nattklubb. Till vänster är likaså en nattklubb. Festen går vidare. För oss andra.
Gili Trawangan. Från Bali finns det två båtar som går till Gili Trawangan. Den ena tar 3 och den andra 10 timmar. Den ena kostar 300-700 (beroende på hur rik man ser ut att vara) och den andra någonstans mellan 100-300 kronor. De billigaste priserna går dock att bita sig på vid kvällstid då försäljarna tröttnat. Så blev fallet för oss och utan ett försök om prutning gav säljaren oss genast priset 150 kronor. Resan kom oss senare att ta 12 timmar och överallt på vägen fanns säljare som menade att returbiljetterna på Gili Trawangan skulle vara dyra som skjortan och att det var klokt att handla så fort som möjligt. Med en något tränad reseinstinkt nekade jag dock dem alla och kunde senare få tag på billigare hemresor från Gili Trawangan. Men ja, det och rummen är nog det enda som är billigt på denna ön.
Bali. Det började med en flygtur till Bali och några öl i en reaggebar. Därefter en dag med att försöka finna nya turistspotts mer än det jag redan sett av Balis och Indonesiens turisttätaste stad, Kuta. Utöver att dricka ölet bintang, sola och titta på första-gången surfare innehöll detta Bali-besök också en titt på minnesmonumentet från Balibomben 2002. Detta var platsen där ungdomarna en gång festade, vissa mötte de indonesiska cowboysen vars uppgift var att underhålla blonda kvinnor och göra vad hon än behagade, de surfande australienarna som ville koppla av med en stor stark efter dagens tuffa vågor var där och där fanns även resenärer från hela världen som hört att Bali vart ett coolt ställe att skaka rumpa på. Festerna på Legian har pågått i decennier och kalasen fram till år 2002 blev allt större och allt stökigare. Incidenten 11 september 2001 i USA med följden av kriget mot talibanerna fick allt fler extrema muslimska grupper (med al-Qaeda anslutning eller support) att se rött. Så var även fallet i Indonesien och tanken på "amerika-isering" är lika skrämmande för denna gruppens muslimer som ordet "islamisering" är för några välkända radikaler i väst. Skräcken för Amerika gav uttryck i två bomber i Kuta, med målet att ha ihjäl Islams fiende - Amerika. Resultatet blev 100 döda australienare, 38 indoneser, 23 engelsmän, 5 svenskar och.... 7 amerikaner.... Ja. Festen på Legian slutade med en eldboll inhoppades från någonstans och den en gång populära nattklubben är idag en minnessten med blommor med ständigt nya ögon riktade mot sig, mittemot detta moment är en nattklubb. Till höger om detta monument är en nattklubb. Till vänster är likaså en nattklubb. Festen går vidare. För oss andra.
Gili Trawangan. Från Bali finns det två båtar som går till Gili Trawangan. Den ena tar 3 och den andra 10 timmar. Den ena kostar 300-700 (beroende på hur rik man ser ut att vara) och den andra någonstans mellan 100-300 kronor. De billigaste priserna går dock att bita sig på vid kvällstid då försäljarna tröttnat. Så blev fallet för oss och utan ett försök om prutning gav säljaren oss genast priset 150 kronor. Resan kom oss senare att ta 12 timmar och överallt på vägen fanns säljare som menade att returbiljetterna på Gili Trawangan skulle vara dyra som skjortan och att det var klokt att handla så fort som möjligt. Med en något tränad reseinstinkt nekade jag dock dem alla och kunde senare få tag på billigare hemresor från Gili Trawangan. Men ja, det och rummen är nog det enda som är billigt på denna ön.
.
Men annars DYRT. Dyrt att äta. Dyrt att dricka. Dyrt med aktiviteter. Vi ansåg oss vara smarta när vi gått långt in på en avlägsen plats mitt på ön med ett enkelt kök med en tant som sålde mat vid ett ställe några indonesiska snubbar åt. Vi hävade i oss glatt utan att fråga om priset men fick när allt låg i magen veta att priset var detsamma som de finare restaurangerna vid stranden? Ja. Har man vit hud spelar det ingen roll var man går på Gili.
Men annars DYRT. Dyrt att äta. Dyrt att dricka. Dyrt med aktiviteter. Vi ansåg oss vara smarta när vi gått långt in på en avlägsen plats mitt på ön med ett enkelt kök med en tant som sålde mat vid ett ställe några indonesiska snubbar åt. Vi hävade i oss glatt utan att fråga om priset men fick när allt låg i magen veta att priset var detsamma som de finare restaurangerna vid stranden? Ja. Har man vit hud spelar det ingen roll var man går på Gili.
.
För övrigt har Gili-öarna några av de finaste stränderna i Indonesien. Snorklingen är magnifik med skölpaddor, färggladda firrar och koraller var man än stoppar huvudet i blöt. Lokalbefolkningen som på Trawangan är runt 800 personer är faktiskt schyssta typer som gillar att samla ihop turister, dricka bärs, spela gitarr och bjuda på lokalt vin. Den yngre generationen bär nästan alla dreads och bär t-shirtar med kungen Bob Marley. För övrigt är Gili Trawangan platsen förrutom Yogyakarta som jag är riktigt förtjust i, i Indonesien.
Senggigi. Senggigi är Lomboks huvudstad. Vi kom dit för att nyfiket ta reda på vad som var grejjen med ön. De första vi möter är några som vill sälja tur för att besöka Indonesiens högsta berg, Rinjani (3276 meter) för strax över en tusing. Vi tog en titt på vädret. Sedan en titt på vår budget. Sedan sa vi Nej tack.
Senggigi. Senggigi är Lomboks huvudstad. Vi kom dit för att nyfiket ta reda på vad som var grejjen med ön. De första vi möter är några som vill sälja tur för att besöka Indonesiens högsta berg, Rinjani (3276 meter) för strax över en tusing. Vi tog en titt på vädret. Sedan en titt på vår budget. Sedan sa vi Nej tack.
Senare söker vi hotell, vi blir lovade gratis skjuts till billigt hotell vid stranden. Vi går på knepet och det billiga hotellet är cirka Rp 100 000 dyrare än vad som utlovats. De säger därför att de kört fel och tar oss till nästa hotell. Det är billigt. Men långt från staden. Dessutom fick vi betala för skjutsen som skulle varit gratis.
.
Vi tittar på stranden på Senggigi. Det är svart korn och ett öppet hav med några svaga vågor som tar sig in. Några souvernirförsäljare hackar envetet på oss med livsnödvändiga prylar såsom; piprör, plastbrickor med orden "Lombok" och sjalar. Det är omöjligen Senggigi som Lombok-älskarna facineras av.
Så... Vad fan är grejjen med Lombok?
.
Vi stöter på några av alla dessa försäljare med dagsturer runt om i Lombok. Efter att ha bläddrat i pärmar verkar turerna runt om i Lombok innehålla följande Snorkling, Vattenfall, Sasak Village & Kuta Beach samt bergsvandring upp på Rinjani. Vi konstaterar att vädret är för dåligt för Rinjani, eftersom vi just kommer från Gili känns snorkeltur som en repitition, vattenfall känns föga imponerande så vi bestämde oss för att ta oss en rundtur för att se Lombok och den lokala Sasak-kulturen. Med biljetterna i hand säger försäljaren försiktigt till mig.
- Nå du kan vara glad över att din pojkvän är indones. Jag vågar ju inte ge några bule-priser till någon av min egen sort hahahaha.
.
Tja. Till det har jag bara en sak att säga; Kyss mig i Arslet! På Lombok lurar man lokalbefolkningen lika gärna som de utländska turisterna. Kan man - så gör man!
.
Jag tar senare en titt på en svensk artikel; http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/asien/indonesien/article12030848.ab som är skriven av en av alla dessa som vill hålla myten uppe om Lombok som en oslipad diamant. "Balis orörda granne" - Jo. Det finns en anledning till att det inte är rört. Det finns inget att röra. Så som så många resejournalister så vill även denne tvätta bort Lomboks tomhet med att få två tredjedalar av artikeln att handla om de tre gili-öarna. Fortsättningsvis beskrivs Senggigi på följande sätt;
"Motsvarigheten till Balis Kuta Beach heter Senggigi, ett turistnäste med hotell i alla prisklasser, souvenirshoppar och diskotek som stänger på morgonen. Men Senggigi bjuder på svårslagbara stränder. Bäst gör sig orten när fiskeflottan kommer in med sina båtar i den spektakulära solnedgången och lyktorna lyser upp himlen som en by på havet."
.
Att våga jämföra Balis partyliv som är det bästa i hela Indonesien och bland de bättre i sydostasien med spökstaden Senggigi är en skam. Diskotek som stänger på morgonen? Ja det fanns en mager karaokebar och ett par ställen med livemusik där en äldre publik stillsamt tuggar i sig en Nasi Goreng till en stor stark. Mer party än så finns det inte. Svårslagbar strand? Pliiiiiiiz änna! Bara en lantorts-svenne med flera års solbrist och med mycket liten solorts-vana skulle kunna säga det. Stranden är svart. Havet är sopigt.
Så. Även resejournalistiken hjälper till att måla upp Lombok som ett paradis som faktiskt inte finns. Fy skam!
Södra Lombok. Den "packagetour" vi valt med bil till några ställen på södra Lombok kostade oss kanske 500 svenska silvermynt för fyra personer. När vi på morgonen sätter oss i bilen frågar chauffören oss "Jaså, vart vill ni då". Frågan är seriöst ställd trots att chauffören antagligen mycket väl vet vad vi betalt för. Han hoppas att vi har glömt, men med en karta lyckas vi minnas alla platser vi blivit utlovade dagen innan. Det börjar med en marknad. Lustigt. Vilken asiatisk stad man än är, och vilken "packagetour" man än beställt så skall det ingå en lokal marknad. Det var föga imponerande (att tillägga: 3 vegeterianer av 4 möjliga) att se levrar och grisfötter utlagda på marken med ett gäng flugor ovanför sig. Vi fortsatte ganska genast.
.
Vad vi senare fick se var en tygfabrik med vävnaden Songket. Från barnsben lär sig kvinnorna på Lombok att väva och brodyren, gjord av antingen bomull eller banantråd tar 2 veckor upp mot en månad att göra och resultatet är mycket vackert. På denna fabrik fick vi först se kvinnorna väva, och senare provbära songket-klädseln. Några priser vågade ingen av oss prata om.
.
Nästa aktivitet på listan var att se de traditionella husen. Detta var egentligen höjdpunkten på turen men våra föreställningar om att få se familjer i deras traditionella kläder, fråga dem om deras liv och se lite från deras dagliga aktiviteter och kanske få syn på dans eller matkultur - så.... mötte vi några "de-tre-små-grisarna"-hus och en guide som förvisso hade sin bakgrund i byn, men som på senare år avlägsnat sig. Han berättade faktiskt ingenting som jag kan minnas på efterhand. Ingen av oss var i vilket fall imponerade.
.
Sista stoppet blir stranden Kuta. Stranden är vit och det är tomt på människor runtom oss. Det är faktiskt en ganska trevlig strand och havet bjuder på små vågor och en privat simtur. Restaurangen är dock sådär. Maten smakar tråkigt och priserna är dyra, dessutom påkommer skatter till priset.
- Jag har då aldrig sett skatter i Jogja, eller någon annan restaurang i landet. Här på Lombok verkar det då förekomma. Ja. Vad som är säkert är att det inte är skatter från regeringen. Det är för dem själva...
Jaså. Vi är lurade igen... Förvånande.
.
Sista dagen får jag ett sms från Jogja, en vän som ursprungligen kommer från Lombok talar om att han har en vän som kan ta mig till Rinjani gratis om jag vill. Tyvärr är detta sista dagen så det blir ingen tur till Rinjani. Bilderna säger att det är fint. Vännerna som varit där säger att det är fint, men vad vet jag? Det verkar som att det är såpass dyrt att ingen skulle våga erkänna om de inte var nöjda med vistelsen. Så som det gäller resterande Lombok.
Men.
Om någon frågar mig om vad jag tyckte om "Balis orörda granne" så kommer jag svara.
- Det finns inget att röra.
BARNEN PÅ GATAN
När det talas om gatubarn i Indonesien är det inte Yogyakarta som först kommer på tal. Det är Jakarta, år 2010 fanns 5650 hemlösa ungar i huvudstaden medan det följande år, 2011 redan hunnit bli 12000. De är dock inte osynliga i Yogyakarta. De syns varje dag och jag springer in i dem i min vandring till skolan varje dag, de sitter ofta tiggandes vid trafikljusen.
.
Totalt i Indonesien talar vi om 233 000 gatubarn.
.
PENGARNA PÅ GATAN
I Jakarta talas det ofta om sexuella övergrepp som gatubarnen blir offer för, barnen må vara chockade men med tiden och när barnen kommit in i det tuffa gatulivet börjar de se de sexuella övergreppen som något de kan göra pengar på. Andra barn blir uttvingade av föräldrarna på gatan, för där kan de tigga mynt. Det finna även fall där vuxna tiggare "hyr barn" av föräldrarna för att få bättre chans att få en slant i mössan.
.
MORDEN PÅ BARNEN
I början av 2010 blev sitsen ännu läskigare för huvudstadens gatubarn. Det var efter att den så kallade Babe, gängledare för gatubarn, hade mördat åtminstonne sju barn under 12 år. Mannen hade haft sexuellt umgänge med samtliga, i vissa fall även efter att han haft ihjäl dem. Ett av offrena fick huvudet avkapat och hittades i en sjö vid östra Jakarta. Utav polisen beskrivs mannen som "våldtäksman, mördare men inte mentalt störd".
.
De arbetande barnen på gatan sägs gå ner i ålder. Förr kunde en "startålder" uppskattas till tio år, men nu har det trillat ner på bara ett par år. Att de hamnat där de hamnat. Ja, det har tre huvudorsaker.
1) De har inga hem eller familjer
2) De flyr från fattigdomen eller de dåliga tillstånden hemma
3) Deras familjer själva lever i fattigdom
.
TA BORT UNGARNA FRÅN GATAN?
Det lovas och lovas. Lovas. från politiker att nästa år, ja nästa år då skall gatubarnen rensas bort. De skall få hjälp att ta sig ton i samhället, komma innanför den mur som är så tjock mellan dem och verkligheten. Men det är bara löften. Orden har viskats sedan länge. I verkligheten blir gatubarnen sedda som kriminella, och polisen klår dem mer än gärna, lika gärna slår de sönder barnens "tiggarverktyg", de älskade instrumenten.
Makthavarna måste sluta se barnen som kriminella, och se dem som dem de är. Fattiga barn.
.
ETT NYTT PROJEKT
En av mina vänner, Marvin från Tyskland bodde i Yogyakarta under sex månader. Under denna tiden blev han chockad och äcklad av att se de små vandra på gatorna för att be om några Rupiah vid trafikljusen klockan ett på ljusa dagen med närvaron av en mycket intensivt stekande sol.
.
Bilden av barnen följde med honom till Tyskland. Väl där talade han om för sina vänner om sina upplevelser och att han ville samla i hop en fond innan han tog sig tillbaka till Indonesien några månader senare. Marvin fick medgivande och lyckades få ihop runt 10,000 euro. Väl i Yogyakarta samlade han i hop några av sina vänner och vi diskuterade tillsammans om vart pengarna skulle gå. Lösningen fick Marvin senare av flickvännen som länge velat undervisa gatubarnen engelska. Hon har dock alla gånger blivit nekad, främst från gatubarnens föräldrar som ansett att livet på gatan är mer lönsamt än att studera böcker. Ja, vad är det för mening med att skola upp någon som ändå kommer att komma ut på gatan igen? Kanske för att motivera dem att det går att komma till någonting annat.
.
En dag ringer i alla fall flickvännen upp mig och medan tårarna rinner på kinderna talar hon om att hennes dröm gått i uppfyllelse, hon har hittat en stor hjälporganisation som bland annat lär barnen tillverka sandaler, laga mat och andra aktiviteter som de sedan säljer. Pengarna Marvin har tagit med sig till Indonesien skall gå till denna organisation och till arbetsmaterial för dem, och vad som finare är, är att de har gett Marvin tillåtelse att ha engelskalektioner med dem varje torsdagseftermiddag. Lärarna skall komma dit voluntärt och det är det som nu beskymrar Marvin hur han skall locka dit folk. Men oron blir kortlivad, han behöver bara nämna projektet och 10 händer hoppar upp från hans vänner om vilka som kan tänkas hjälpa honom. Det inkluderar mig själv.
.
Att undervisa gatubarn är lite annorlunda än barnen i klassrummet. Barnen i klassrummet sitter vid sina bänkar och antecknar kanske lite av vad de ser från tavlan och håller sedan tyst. De kanske lär sig lite, men allt är i passiv form. När jag möter gatubarnen för att lära dem djur, kroppsdelar och sporter sker allt i aktiv form. Barnen skriker och matar in orden jag skriver upp som om det vore chokladbitar. De kommer fram till mig, frågar aktivt om hur man säger det ena och andra.
.
Barnen på gatan är överlevarsjälar. De har blivit tvingade till att ta vara på sig själva och de vet att ska man få någonting här i livet måste man ta det själv och inte vänta på att någon skall ge. Det är den främsta skillnaden mellan dem och barnen i klassrummen. Barnen i klassrummen har fortfarande någon som vakar och bryr sig om dem, någon som jobbar för maten de äter, någon som handlar kläderna de bär och någon som kör dem till skolan varje dag.... Sedan är det NÅGON som lär dem engelska. Barnen på gatan sjunger vid trafikljusen för sin mat, de klär sig i det som de hittar på övergivna platser och sedan går de själva med de brännande stegen vart de än ska. Sedan lär DE SIG SJÄLVA engelska. Och vem är det som kommer att komma någonstans i livet, ha ett hem, en familj och ett fint jobb? Klassrumsbarnen....
.
En av mina nya vänner genom organisationen har gett sin själ för barnen. Han åker till den lilla gatubarns-organisationen så ofta han kan, ser barnen antingen arbeta eller leka med varandra. Han organiserar lektionerna med dem, turer till zoon med mera. Jag bor i samma område som honom och stötte på honom när jag var på väg ut.
- Igår såg jag Dimas (en av pojkarna på barnhemmet) när jag tog mig hem från krogen. Han satt vid gatan och spelade gitarr. Helt fantastiskt vad den pojken spelar.
.
Ja, barnen har de alla talanger men ingen som ser till att de får dem utvecklade. UNICEF vill bland annat placera några av barnen på caféer eller de tekniskt kunniga på motorcykelsreparatör service för ett något bättre liv än att be om pengar vid trafikljusen.
Men att flytta dem från gatan verkar ta lång tid.
Från politiker och regeringar är det än så länge tomma löften.
För dem är gatubarnen kriminella. Och ingen vill hjälpa en kriminell.
MISSHANDLING TILL SALU
Ett pass. Ett arbetsintyg. En flygbiljett. En lön som kallar. En familj som har lagt allt sitt hopp till dig. Saudiarabien. Eller Malaysia. Du har sett bilderna. Av kvinnor som fått öronen avbrända. Av ansikten som försvunnit av frätande syra som svider något ordentligt. Avklippta fingrar. Det finns inga jobb i Indonesien som ger en vettig lön. Det vet du. Det vet också din man och det vet de runt omkring dig. Lönen är förfärlig och räcker inte till att mätta många munnar. Du blir nog hellre slagen i ansiktet än att känna den där tortyren av en hungrande mage. Du vet att din regering inte kommer att skydda dig vad som än händer. Du har sett det i tidningen, den 20 åriga Sudartik från Desa Besole begav sig till Tekong, Singapore för arbete. Det frågades om Sudartik under tre års tid. Den indonesiska regeringen var aktionslös. Du vet allt deta men vill ändå bort. Här finns ingen framtid. Här finns bara hunger.
.
Det handlar om hembiträden, husslavar som lämnar Indonesien för bättre möjligheter i andra länder. Men i samma sekund de klivit av planet försvinner deras rättigheter. Från 2005 till 2009 har bara i Malaysia 173 hembiträden allmänt sina chefer för övervåld. Enbart nio av fallen har dock ledit till åtal. Värre ser relationen dock ut med Saudiarabien. Där har 5336 personer anmält sina chefer för övervåld.
.
NÅGRA EXEMPEL PÅ ÖVERVÅLD
*Blinda Hariyatin, 32 år gammal arbetade som hembiträde i Saudiarabien mellan 2006-2010. Åren kostade henne synen, en avbruten svanskota och förlamning i båda benen.
*Unga Nita dog under mystiska omständigheter tidigare i år i Hong Kong efter en månads arbete. Familjen har bara lyckats få uppgifterna hon är död, och allt annat verkar enkelt ha sopats under mattan.
*2009 fick 26 åriga Modesta Rengga Kaka från östra Indonesien smaka på misshandel på hela sin kropp när hon var hembiträde i Malaysia. Hennes ena öronsnibb hade bränts av. Kroppen slagen av trädverktyg och rottan (piska). Mat fick hon en gång om dagen.
* Winfaidah från indonesiska Lampung blev 2010 våldtagen och misshandlad av sin chef i Malaysia.
.
ALLMÄNT
- Någongång under 2009 fick Indonesien nog och la in ett förbud om att skicka fler arbetare till Malaysia, även om det nu råder arbetsbrist i Malaysia. Detta förbud skulle gälla tills att Malaysia infört ett samarbete med Indonesien om de arbetandes rättigheter. Anledning är förståss allt övervåld som sker mot de hembiträden som skickats dit. Runt maj i år kom dock Indonesien överens om att bryta detta. Nu får åter igen indonesiska kvinnor ta sig över gränsen för att låta sig misshandlas och få en peng för det.
- Relationen mellan Malaysia och Indonesien har i försöksform velat förbättras. Tre nya regler har utformats, där båda länderna hållt med om att imigranter arbetande i Malaysia skall få en ledig dag varje vecka och om detta inte utges skall arbetaren kunna kräva ersättning, för det andra skall alla immigranter ha rätten att hålla sitt egna pass och för det tredje så skall både Malaysia och Indonesien göra utredning utav lagen för att se vilka brister som kan förbättras. Detta kom man överrens om tidigare i år, april och hur det ser ut i praktiken är ännu inte glasklart.
- 4,3 miljoner indonesiska invånare jobbar utomlands i huvudsakligen Mellanöstern och Asien (Saudiarabien, Malaysia, Hong Kong och Kuwait). Det är definitivt fler kvinnor än män, ungefär 80 procent.
- Malaysisk lag är ett tydligt exempel på hur migranters position försvagas, arbetsgivarna har för exempel rätt att tillhandata passet.
- Nästan så mycket som hälften utav vad som tjänas ihop skickas tillbaka till familjen i hemlandet.
- Sedan 1997 har siffran över personer som sticker utomlands för att hitta ett jobb ökat markant.
- Etta på listan är Saudiarabien och 2006 var det dryga 300 000 medborgare som lämnade Indonesien för Saudiarabien.
- I Malaysia är runt 17 procent av arbetskraften utifrån och 60 procent är från just Indonesien. Ungefär 1,5 miljon indoneser arbetade år 2006 i Malaysia där de inte har något legalt skydd och därför utnyttjas utav sina bossar på alla tänkbara sätt.
- En snittmånadslön för hembiträden i Malysia ligger på cirka 1500 svenska riksdaler.
Pornografilagen
Det finns några samtalsämen som är total tabu i detta land. En utav dessa total tabu ämnen är SEX.
Det finns ingen sexundervisning i skolan.
De flesta flickorna vet inte vad en tampong är för något
(ty denna uppfinning må vara allt för vulgär)
De nyförälskade vågar bara närma sin partner om dörrarna är låsta och lampan är släckt.
Parkromantik med filtar och en medtagen tetermos existerar inte.
ATT TYCKA OM NÅGON ÄR DÅLIG MORAL.
En tysk väninna hade under ett halvårs tid en indonesisk pojkvän.
Han var politiker med hög lön, högt rykte och målade upp en falsk fasad om en öm vältalig person som alltid engagerat lyssnade till de runt omkring. En person med god moral. Precis som alltid med politiker var detta bara en fasad. Min väninna fick aldrig lov att röra vid honom utanför sovrummet eftersom det var ett tecken på dålig moral. Enligt denna pojkvän skulle majoriteten utav dem som såg paret tro att min tyska vän var en köpt produkt. Att ha en vit flickvän är ett tecken på dålig moral hette det. Så deras förhållande var i sovrummet och aldrig att några ord av ömhet fick nå utanför den ytan.
- Deras syn till förhållande är sinnessjuk. Ohälsosam. De har en sjuklig syn på sex, gnällde min väninna efter att hon gjort slut efter ett halvårs förhållande med politikern.
Upp till vuxen ålder, fram tills gifta-sig-dagen är förhållande pojke och flicka väldigt strängt. Visst finns det dem som är flickvän och pojkvän men många gånger är det svårt att se skillnad på dessa förhållanden och vanlig vänskap. De umgås kontinuerligt, de vågar kanske säga att de älskar varandra och om ingen ser vågar de kanske ge varandra en lätt liten puss på kinden. Sedan är det STOPP.
.
PORNOGRAFILAGEN
I början på detta året blev en välkänd sångare Ariel, från popbandet Peterpan (som hädanefter blivit kallad Peterporn) dömd till 42 månader (3,5 års fängelse) samt 200 000 kronors böta för att ha brutit mot landets sjuka sexmoral. Sångaren skall ha brutit mot "anti-pornografi-lagen". Förra året hade mannen, i privat bruk gjort privata sexvideos för eget nöje (med välkända kvinnor). Någon skall senare ha hittat videon och laddat upp denna på internet. Där har det spridits som pesten på sociala communitys, mobiler och DVD. Jurryn dömde Ariel Peterpan för att ha "gett möjlighet" till andra att sprida, producera och förbereda en pornografisk video. Sex-skandaler innebär alltid förolämpningar, ängslan och skam för de inblandade men eftersom det här är Indonesien tar det inte stopp där.
.
Enligt 2008 års anti-pornografi-lag är det förbjudet att såväl producera som ladda upp sexvideos.
.
44/2008
Anti pornografilagen (RUU APP,Rancangan Undang-Undang Pornografi Anti Pornografi & Pornoaksi) skuttade först upp som förslag den 14 februari 2006. Det hade redan börjat pratas om det i början på 1990-talet men mötte ett starkt motstånd. Efter två års diskussion blev lagen 2008 verklighet. "Pornoaction" blev något olagligt från detta år och "pornoaction" betyder här:
offentligt kyssande,
kvinnor som visar navel/axlar och sola i bikini och badkläder.
Självklart gav denna (PUCKADE) lag många arga och negativa reaktioner och regeringen anklagades utav folket för att sno deras frihet. Trots protesterna så blev den 30 oktober 2008 instoppad i akt 44/2008 pornografi. Ordförandet för ett av landets partier, DPRD (västra Papua), Jimmya Demianus Ilje ville tvinga regeringen till att stoppa lagen och menade att Papua annars skulle kräva självständighet från Indonesien.
.
"Pornografi är sexuellt material i form av bilder, sketcher, illustreringar, foton, texter, röster, ljud, animering, poesi, kroppsrörelser som skapats av människan och finns i antingen media eller på allmänna platser och detta framkallar upphöjande känsla av sexuell lust och sänker/tar bort moralvärderingar från samhället".
EXEMPEL
Enligt RUU APP ska den som under en bröllopsmottagning och bär en skjorta som är lite öppnad vid bröstet (för sexig) bli fängslad två till tio år eller få böter på 200 juta Rupiah (180 000 SKR) - 1 miljard Rupiah (0,8 miljoner SKR).
Den som sportar i korta skjorts på den tidiga morgonen kan också straffas av lagen för denne är inte inne i ett sportcenter...
OCH DET VAR EVA SOM GAV ADAM ÄPPLET....
Att det, som så många gånger, är kvinnan som blir hårdast drabbad är mycket uppenbart.
Genom RUU uppfattas det att den dåliga moralen i samhället har skapats på grund av kvinnorna.
De klär sig inte anständigt!
De döljer inte hela sina kroppar framför männen!
Kvinnan är ensam ansvarig för alla sexuella övergrepp som sker.
Kvinnans kropp och sexualitet ses som "smutsig" och som ett hot för samhällets moral.
Jag får ständigt höra hur liberal samhällssynen är i Indonesien.
På många punkter går det att hålla med.
Men jag vet en där jag definitivt inte håller med.
Förhållandet till sex.
Det förhållandet är verkligen inte hälsosamt.
RÖKARNAS PARADIS?
Cigaretter. Cigaretter. Här var det cigaretter. I Indonesien finns det inte många platser som kallas RÖKFÖRBUD och rökarna finns överallt. På bussen. I klassrummet. I den fina lunchrestaurangen. I duschen. Och i handen på ett två årt gammalt barn. "Vilda västern" beskriver vissa dessa reguleringar.
FLEST RÖKARE I SYDOSTASIEN
Indonesien är det enda landet i hela sydost-Asien där det faktiskt är tillåtet att röka på offentliga platser. Medan många utav världens länder försöker lösa hälsoproblemen med rökning genom regleringar i tv-rutan låter Indonesien istället skådespelarna stolt glorifiera cigaretterna. Med en snabb statistikkoll på världen så är Indonesien med sina runt 240 miljoner invånare världens fjärde största land för tobaksindustrin och så många som 63 procent utav alla männen i landet röker (fem procent kvinnor). Totalt röker 63 miljoner personer i landet och statistik visar även unga kidz så unga som 10 år redan vara aktiva rökare. Ja. Det är inte ens olagligt för minderåriga att köpa cigaretter. Så hög siffra som 25 procent av alla unga 10-15 år har någongång provat att röka.
Indonesien är det enda landet i hela sydostasien som ännu inte skrivit under WHO's internationella konvention om tobakskontroll från 2005. Denna konvention innebär att tobaksbolagen är förbjudna till att sponsra och annonsera evanemang samt att det ska finnas begränsningar om rökning på offentliga platser. Att sponsring utav många evannemang och platser är mycket väl tydligt. När jag för nästan ett år sedan skulle ut till en utav de kändare klubbarna i Yogyakarta gav en man mig ett cigarettpaket i handen med märket Djarum Black efter att jag betalat entréavgiften.
- Det är en service. Vi ger ett gratis paket cigaretter till alla som kommer in.
- Jag röker inte....
- Du kanske kan ge paketet till en kompis?
Jag slängde cigarettpaketet genast i papperskorgen precis vid ingången där vakterna kunde se mig. Inte konstigt att nästan vartenda nisse i det här landet röker. De är mer eller mindre tvingade till det!
DET ÄR COOLT ATT RÖKA
Rökning är då inget skamligt och ingen skäms utav att trycka in en liten luring i käften. Tvärtom. Det klassas som häftigt och med reklam, söta unga modeller och goda förebilder så lyckas tobaksbolagen med vad de vill. Nå de unga med budskapet "Det är coolt att röka". Många musikevanemang, sportmatcher och uteställen är sponsrade av cigarettbolagen.
Ett av cigarettbolagen i Indonesien kallas Sampoerna och detta bolag bygger skolor, sponsrar kulturevanemang, sponsrar hem för föräldralösa, ger katastrofhjälp vid översvämningar och delar ut stipendier. Många menar att Indonesien, som ett utvecklingsland inte har råd att leva utan cigaretterna. De har en betydande del för utbildningen, sporten och kulturen. Idag tillverkar Indonesien cirka 220 miljarder cigaretter varje år.
Indonesien sägs vara det enda landet i världen där rökningen ökar varje år.
UTLÄNDSKA MÄN SOM SATT VANTARNA PÅ INDONESISK TOBAK
PHILIP MORRIS - tog över Sampoerna 2005 (Indonesiens nummer 1 säljande cigg)
BRITTISH AMERICAN TOBACCO - Tog över Bentoel 2009
KRETEK
Sedan slutet på 1800-talet finns det i Indonesien en cigarettsort som kallas Kretek. De har smak av nejlikolja och myten menar att detta skall mildra smärta. Rökning har sedan dess blivit en del av kulturen i Indonesien och sjukdomar som KOL och lungcancer ökar årligen....
För en tid sedan publicerade svenska expressen en tv-nyhet om tvååringen Ardi som röker 40 cigaretter om dagen. Han började som 11 månader gammal och även om hans fall är det mest uppmärksammade är han inte den enda. Att små barnrumpor, inte ens i åldern för att få gå in
http://tv.expressen.se/nyheter/utrikes/1.2002542/ardi--2--roker-40-cigaretter-om-dagen
Förra veckan publicerade svenska dagbladet en artikel om att djuraktivister blivit upprörda då det uppmärksammats att orangutangerna på flera utav Javas djurparker röker, för att locka uppmärksamhet från parkens besökare: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/rokande-orangutanger-uppror_6478930.svd
Varje år dör 400 000 personer i landet till följd utav rökning.
Ungefär 8,5 procent utav de inkomna skatterna kommer från cigaretterna
Varje år bidrar cigaretterna med 50 biljoner SKR till landets ekonomi....
(Dock påstås följdsjukdomarna kosta cirka 160 biljoner SKR enligt anti-tobaksbyråer i landet).
Vad skulle hända om cigarettindustrin dog i Indonesien?
Skulle arbetslösheten öka? Skulle ekonomin rasa?
Eller vad sägs som att avsluta jobbet med att tillverka giftpinnar och börja i läkemedelsföretagen och tillverka piller för hjärtmedicin i stället?
