BOJKOTTA MEDIA?

En man föreslog för ett tag sedan att media borde bojkottas efter att de rapporterat negativa nyheter om regimen. Anledningen var att det kanske skulle bli skada för Indonesien som nation eftersom utländska företag inte längre skulle intressera sig för att investera i Indonesien. Att låta media rapportera lite om vad som helst och hur de vill skulle ge stora problem för hela nationen menade han. Och vad hände?

Det vet jag inte. Men detta ämne var dagens diskussionsämne i Criminal Law, en av de kurser jag läser. Jag hade inte sovit på några nätter och nickade till när jag hörde lektorn fråga
- Vem är för, och vem är emot? Dela upp er till två delar och diskutera saken.

Jag visste inte ännu vad saken gällde och hörde bara ordet för eller emot.
Jag valde att tillhöra gruppen Emot och såg att vi var ungefär lika många på båda sidorna. När orden yttrandefrihet och mediamakt kom upp började jag förstå fallet. Från att vara den som ofta är tyst kände jag plötsligt hur bensin började pumpa runt i blodet. Jag var upprörd över att så gott som halva klassen ansåg att det var rätt att göra inskränkningar i yttrandefriheten och stänga människors öron om den icke-fungerande regimen för att skydda landets rykte. Sådana åsikter har jag aldrig stött på någonsin tidigare och jag skräms allvarligt i att åsikterna finns inne i huvudena på våra framtida advokater och jurister. Den andra utländska eleven, Abdullah var lika upprörd som jag. Jag blev utvald till debattören från vår sida och killen som argumenterade för det andra hållet var det mest urusla jag någonsin hört.
- Om vi låter media rapportera så att det ger dåligt rykte för nationen kommer det att skada folket. Folket har ingen nytta av att veta allting, för om utländska företag inte vill invistera i vårat land, kommer det att långsiktigt leda till fattigdom.

Ja. Ganska kraftig överdrift. Så jag svarade lika barnsligt med att hans åsikt och argumentering var grundstenarna till korruption och maktmissbruk i landet.

Om media inte får rapportera om allt, kommer folket aldrig att kunna få den information de behöver för att ta beslut som är nödvändiga för att skapa demokrati.
Om media inte får lov att övervaka makten kommer det att bli degen för en auktoritär stat där regeringen styr folket, men ingen kritiserar regimen.

Vad får jag för svar? Jo...
- Ja. Du är ju journalist va.... Så du måste tycka så...
Mmmm???

Slutligen började en flicka tala som vände mitt västländska perspektiv radikalt.
- Media är inte alltid sann. Om rapporteringarna är osanna och det når det outbildade folket kommer det att i sin tur leda till att den som läser slukar i sig nyheten utan att tänka objektivt.
Ja juste. Mediasynen är inte samma här. Medan västvärlden har lämnat samhällsrapporteringen till dem som strikt letar efter sanningen, med 15 kg kunskap om källkritikens innebörd och hotar att bli hårt straffad om denne inte följer regeln om att söka objektivitet så kan den indonesiska journalisten (enligt klasskamraten) lämnas till att skriva vad som helst.
Okej en poäng dit då.

Men jag menar dock att om det är på det sättet, så är det sättet i mediarapporteringen som bör förändras och inte något petande i yttrandefriheten. Låt yttrandefriheten vara och glöm det där med att slicka röv för en regim.


ÖVRIGT OM KLASSEN ÄN SÅ LÄNGE....
I övrigt så kommer jag mycket bra överens med mina klasskamrater än så länge.
Jag pratar ofta med Abdulah, 33 årig student från Gambia som redan länge arbetat juridiskt i hemlandet.
Helt random talar han även lite svenska (god morgon, allt väl och lite andra fraser) eftersom hans hemstad
är fyllt av svenska turister.
- När du kommer till min stad i Gambia kommer du höra svenska överallt, vi kan det eftersom många äldre svenskar inte kan engelska så turismen är beroende av att vi kan svenska.

Jaha. Där hör man. Förrutom det har jag fått lära mycket om Afrika, den enda världsdel jag aldrig besökt och blev idag upplärd om en av de sista absoluta monarkierna i världen, Swaziland.
Ett land jag bara sett när jag nästan råkat trycka fel när jag skall klicka på SWEDEN vid internetbeställningar.

Litteraturen är tjock. På indonesiska men jag klarar det än så länge.
Med hjälp av ett ordlexikon

MS BUSY

Har inte uppdaterat bloggen på en stund.
Har varit stressad.
Haft några privata beskymmer men börjar stå på fötterna igen.

Jag har nyss börjat studera på UGM, lag av olika former vilket både är spännande och jättesvårt.
Jättesvårt av anledningen att jag trots att jag är satt i det "Internationella programmet" är den enda, förrutom en kille från Gambia som inte är från Indonesien.
Resterande personer har dessutom redan studerat lag ett år.
Deras livstid i Indonesien har även gjort dem alla involverade i politik, lagar och samhälle.
Det betyder att jag kommer få lägga ner 10 x så mycket tid för att närma mig deras nivå.
En spännande men tuff utmaning.

Exempelvis hade vi första lektionen i Kriminal Lag imorse. Jag hade enorma problem med att följa med och vi diskuterade problemet med "religionsfrihet" med tanke på att detta gör det svårt att förbjuda extrema islamstiska grupper som FPI. Även om jag nog läser nyheterna och ver att FPI är en terroristgrupp så har jag egentligen inga större kunskaper om vilka dåliga influenser den gett landet. Vi fick senare se ett filmklipp med några killar som aggressivt slog på två brutalförstörda kroppar i några kravaller i Jakarta. Polisen stod lugnt och såg på i bakgrunden. Efter det 40 sekunders långa filmklippet vände sig docenten mot mig och log
- Varför händer det där?! Vad kan vi göra för att förhindra extrema grupper som FPI? Varför ser Indonesien ut såhär?
Jag var mållös. Varför i all världen valde docenten att peka ut klassens nykomling som inte vet ett skvatt om indonesisk politik (än!). Antagligen för att jag är en ovanlig ingrediens i en klass som denna. Och jag bestämde mig för att jag ska studera hårt. Minst 10 x så mycket som alla andra för att ha en ärlig chans att bli jämförbar med övriga i klassen.

Jag tar indonesiska lektioner sporadiskt. Nu två eftermiddagar i veckan. Varje kväll bläddrar jag igenom mitt ordförråd innan jag blundar.

Det är måndag till fredag.

På lördag har jag börjat undervisa lågstadieelever engelska på en muslimsk skola i Kotagede. De vill att jag ska ta mig tid fler gånger i veckan, men Kotagede ligger långt bort och jag är upptagen. De kan redan millängder mer engelska än vad jag själv kunde vid åtta års ålder.

Jag har slutat dricka och festa så våldsamt också.
Dels för att jag börjar bli extremt upptagen. Dels för att det är dyrt.

Så på fredagsnatten kan ingen längre hitta mig, eller fråga efter mig i Bintangbar.
För jag sitter med en laptop med Aya på Peacock 24 hr Café och studerar.
Jag - en värld full av lagar, Aya - sin avhandling i marinbiologi.
Vi skålar inte längre med en flaska bintang.
Vi sippar lugnt på en varsin Café Latte.


Jag får se när jag får tid för att få ur mig något ordentligt.
Nu vill jag sova. Jag måste upp klockan fem i morgon.
Det börjar bli tungt. Och jag gillar pulsen!

INTRO TILL DET INDONESISKA KÖKET

“Har du ätit ris I dag? … Inte? Ja men då har du inte ätit i dag?”
Det är inga, eller väldigt få mål som inte innehåller ris i Indonesien. Det är få som tror att man kan bli mätt på en rätt som inte innehåller ris och de flesta verkar tro att bröd är västvärldens motsvarighet till ris. De undrar hur vi kan bli mätta på bröd, och det spelar inte någon roll om hur många gånger jag förklarar för dem att bröd vanligtvis är ett frukostmål eller en sidorätt, de tror att vi äter vitt sockerbröd till frukost, lunch och middag.


Trots att riset ingår i nästan alla rätter är det indonesiska köket väldigt varierat. Man äter ofta med sked och gaffel, men på västra Java och Sumatera är det även vanligt att man äter med handen. Precis som alla platser i Asien är Chilifrukten hyllad även om det här, på ön Java, är mer populärt med söt än stark mat.


Ketupat -
Ketupat är ris som pressas in i kokosnötsblad och sedan kokas. Medan det kokas, trycks riset ihop och blir till en mer kompakt form. Detta är en sidorätt som gärna äts i många olika sammanhang. Bland annat till Satay och Gado-gado.



Gado Gado -
En av mina två favoriträtter, som jag äter minst en gång i veckan. Detta är en kall sallad med en spenatartad grönsak som kallas kangkung, groddar, potatis, tempe, tofu, tomat, morot, gurka, kål och ibland några bitar ketupat. Detta äts tillsammans med en tjock jordnötssås, ett ägg och rischips (alternativ räkchips).



Lotek -
Min andra favoriträtt. Den är mycket lik gado-gado men innehåller inte potatis och ägg. Det brukar normalt vara fler grönsakssorter i Lotek, mer ketupat och istället för att få allt fint uppdelat ligger allt ”huller om buller” i Lotek. Såsen är dessutom mer rinnande och är betydligt starkare än i Gado-gado. Medan Gado-gado finns i hela Indonesien så finns Lotek bara i Yogyakarta.



Jengkol -
En speciell grönsak som bara äts i Indonesien. Jag blev introducerad till det på en av de warungerna jag går till för att köpa hem mat. Jag blev uppmanad att prova och jag blev stormförtjust. Som små potatisar fast saltare. När jag senare gogglade på nätet fick jag veta att Jengkol mest äts av de fattiga för att det luktar så illa, och att livnära sig på detta är något man skäms över. Men det har många fördelar att äta Jengkol såsom att det motverkar diabetes och är bra för hjärtat. För utländska besökare kan dock Jengkol vara farligt då de inte är vana vid bakterierna i Jengkol. Det orsakar lätt magsmärta och illamående. Tydligen skall det även finnas sulfat i aminosyrouppbygnaden som kan störa urineringen (jag är ingen kemist så jag förstår inte det där).



Nasi Goreng -
Tillsammans med Satay och Gado-Gado står Nasi Goreng för Indonesiens nationalrätter. Friterat ris med frityrolja och en söt sojasås. Förutom det brukar det vara grönsaker och väldigt ofta innehåller rätten kyckling också. Nasi goreng äts ofta med räkchips och ett stekt ägg på toppen. Nasi Goreng ses som ett frukostmål i Indonesien.



Mie Goreng -
Betyder friterade nudlar och är förutom i Indonesien också populärt i Malaysia och Singapore. Mie goreng kan variera stort men brukar innehålla ägg, grönsaker och kyckling.



Soto -
En traditionell soppa gjort på grönsak eller köttbuljong (ko eller kyckling). Det är svårt att säga hur Soto ska göras med tanke på att det finns med stora variationer på olika delar av landet. Den mest vanliga versionen av Soto brukar innehålla vermicellinudlar, kyckling, ketuput och bitar av potatis.



Gudeg -
Gudeg är traditionell mat i Yogyakarta och består av nangka som kokats upp några timmar med palmsocker, koriander, vitlök och kokosnötsmjölk. Den bruna färgen får Gudeg att se oaptitlig ut, men det är framför allt sockret som sedan gör att smaken inte är speciellt mysig. Det är extremt sött. Gudeg äts tillsammans med ris och ibland även ägg och kyckling. Staden Yogyakarta bär även smeknamnet ”Kota Gudeg” (Gudegstaden).



Nasi Pecel -
En traditionell rätt med ris som bas. Detta äts med grönsaker och jordnötssås. Gröna bönor, spenat, basilika, singkong (en typ av ”söt potatis”), papayalöv och någon form av rischips. Mycket likt Gado-gado.




Satay -
Köttspett med jordnötssås.




Sayur Lodeh -
Grönsaker i kokosnötsgryta, antingen röd eller vit i färgen..



Oseng-oseng -
Grillad tempe med gröna bönor, chili och salt. Tempe är en sojaprodukt som är mycket populär i Indonesien, påminner om tofu men mer kompakt.



Cap cai -
En grönsaksrätt med influenser från Kina. Det är olika grönsaker som morötter, blomkål, papayablad, lök och svamp som tillagas i sojasås.



Perkedel Jagung -
Friterad majs som är mycket populär på buffetbordet.



Sayur Asem -
En soppa på sura grönsaker med jackfruit, jordnötter, gröna bönor och majs.



Rujak -
En efterätt med olika frukter som vattenmelon, papaya, ananas, guava, gurka, stjärnfrukt och mango. Detta äts tillsammans med en söt men stark jordnöts och chilisås.



Rambutan -
En söt och populär frukt som ser ut som en hårboll, eller en katleksak.



Bakso -
Köttbullesoppa med vermicellinudlar, grönsaker, tofu och rischips.



Bubur -
En form av gröt, eller rispudding som är populär som frukost i framförallt Jakarta. Äts ofta med chilisås, jordnötter och chips.



En soppa jag inte minns namnet på, men den äts som efterätt och består av ingefära, inlagda frukter, mandel och jordnötter. Poppis bland studenterna i Yogya!

YOGYAS METALSCEN

Metalkompis i Stockholm: Hur är Indonesien då?
Jag: Fantastiskt.
Metalkompis i Stockholm: Hur är det med metalen då?
Jag: Det suger. Musiken suger verkligen. Det är det enda som suger.

Det var förra veckan det. Jag har verkligen saknat snabba trummor tillsammans med djupa, mörka röster och de våldsamma fingrarna som slår på gitarrsträngarna. Jag har saknat att skaka mitt huvud fram mot scenen, snurra på skallen tills jag blir alldeles yr, slåss lite kamratligt och samla på mig några blåmärken som man sedan skrattar åt . Jag saknar alla kamrater som förvandlas till vilddjur när de placeras framför scenen.


DEN INDONESISKA METALSCENEN

Jag hade aldrig förväntat mig att höra något hårdare än möjligtvis Iron Maiden och Pantera i Indonesien. Mycket av religiösa skäl. Men så här om dagenmötte jag Made. En långhårig, mager pojke i 20-årsåldern som bar en svart t-shirt med några oläsliga bokstäver på.
Kan den här killen vara ett metalfan,
Kan den här killen vara ett tvättäkta metalhead?
- Gillar du hårdrock?
- Nej. Jag gillar Death Metal.

Okej. De senaste månaderna har jag alltid fått utveckla ordentligt om skillnaderna mellan olika genre inom metalscenen eftersom de flesta enbart känner till ordet Hard Rock, så när det var Made och inte jag som först nämnde orden Death Metal blev jag lite tagen på sängkanten. Ganska snabbt fick jag lära mig att allt jag tidigare föreställt mig om metalinfluenserna i Indonesien har varit en illusion. Det finns hur mycket som helst hör jag. Hur mycket som helst och redan dagen därpå ska det vara en konsert med fem death metal band och ett black metal band.

Death Metal har definitivt slått igenom med starkare kraft än Black Metal i Indonesien. Antagligen för att black metal är betydligt mer religiös än vad death metal är. Black Metal har inte sällan kopplingar med kärleken till Satan och det skulle vara konstigt om sådan musik slog igenom på stort i ett land där de flesta är religiösa.
Made kallar sig själv troende.

KONSERT I RRI
Under gårdagens konserten möter några av Mades vänner och vi pratar om musik.
-    För tio år sedan fanns knappt någon death metal musik här i kring. Folk trodde att jag var kriminell, eftersom det bara var kriminella som bar svarta kläder och tattueringar. Nu är det helt klart annorlunda.

Jag undrar lite om var brudarna är, för runt om kring oss är de flesta killar.
-  Alltså samma sak där. För tio år sedan skulle du inte se en enda tjej här, men de börjar tuffa till sig. Det är allt fler som gillar underground-musik och även om killarna klart dominerar så är det inte alls som för tio år sedan.

Vi går in i lokalen. Det spelas. Det headbangas. Det moshpintas. Men jag ville inte delta eftersom jag bara bar sandaler på fötterna. Det är röj och mitt under konserten faller en kille ihop. Han kryper undan, och lägger sig ner. Han spottar ut lite blod och försvinner ur medvetandet. Hans kompisar slår på honom och skrattar. Det gör även Made.
-   Haha killen är helt väck fan!
-   Men herre gud han är ju medvetslös?! Eller?
-   Ja… Kanske… Eller mja… Han är nog bara lite trött.

Jag tittar mig omkring för att se om det finns någon Security-vakt utan resultat. Det är bara unga metalheads som skuttar runt som galningar runt om oss. Det är ordentligt varmt också. Det finns inga fläktar och vi är många som going Rock N Roll. Säkerligen är risken stor att svimma av all utmattning. Men det hindrar oss inte. Frestelsen av den inbjudande musiken är visst för stark.

Efter konserten ser jag några inkommande sms i telefonen. Från Bayo och Ziko med samma budskap
”Tjenna, det är metalkonsert på Liquid i kväll. Du måste ju komma hit, du som hela tiden klagar över hur lite metal det är här.”

Okej. Jag fortsatte mig dit och där var det metalheads av ett annat slag. Musiken som spelas är covers av kända band som Megadeath, Pantera, Iron Maiden och Metallica. Men jag är nöjd. Jag har fått en portion metal och dövat min hemlängtan något.

Fast jag saknar de kyliga lokalerna och den flödande ölen som svenska spelningar erbjuder.


I väntan på att det skall dra igång...

Black Metal it is

Min nyfunna bästis i deathmetal-form

"Bel... Du kan nog hitta mig vid scenen... Jag står längst fram och röjer" Vid scenen? Jag skulle nog säga PÅ scenen... (Liquid, efter DM+BM-konserten på RRI)

Med Muzda, Liquid