Sa Nära... Sa Langt.... BORTA

Wakatobi, ett litet ö-paradis pa Sulawesis sydöstra kust är främst känt för att ha perfekta platser för dykning. Pa grund av sitt läge, langt bort fran andra turistdestinationer pa Sulawesi och för att det tar ungefär lika lang tid att ta sig dit fran Makassar som det tar för mig att resa fran Yogyakarta, i sydostasiens sydostiska spets till Sveriges huvudstad. Med batbyten och flyg tog det för oss 26 timmar. Vissa säger att den fantastiska snorklingen och dykningen är värd besväret. För mig blev allt en KATASTROF. 

Var resa började i Makassar, där jag och min tyska vän Helly möter upp med vart resesällskap Hesti pa flygplatsen. Efter att ha kramat adjö till min syster (som hälsat pa mig nagra veckor) och yttrat om att vi nog ses nästa ar började resan mot KENDARI. Kendari tillhör fortfarande Sulawesis fastland och min närmsta vän i Indonesien, Aya har sitt ursprung i denna lilla ort. Planen var att hon skulle resa med oss men pa grund av tentaproblem följde hon inte med pa var tur. Väl i Kendari möter vi i alla fall upp med Ayas mamma och andra släktingar. Det gar för första gangen upp för mig att Ayas familj är mycket känd och högt respekterad pa den ort  vi befinner oss pa. Dels för att fadern är en stor politiker och modern har visst en viktig roll pa en islamsk förening. Andra familjemedlemar äger stor mark och ett antal hotell runtomkring. Det är nagonting Aya aldrig nämnt nagonting om vilket förvanar mig med tanke pa hur människor pa Java annars gillar att skryta om sin ställning och slantar. Aya har istället troget malat upp bilden av sig själv som en halvfattig student som ocksa ofta uttlar orden "Jag hatar rika människor".

Naväl, efter lunch med min bästa väns moder och andra släktingar var det dags att ta den 5 timmars langa batturen till Bau-Bau, Boton. Batfärden blev lite för mycket för mig och min tyska vän som fick allas blickar riktade mot oss. HELLO MISTER blev sedan nagot vi fatt hora cirka 80-90 ganger om dagen. När vi anlänt i Bau-Bau blev vi uppmötta utav ännu en släkting till Aya som lät oss duscha pa hennes hotell innan hon ocksa bjöd oss pa mat. Mot kvällen började den 8 timmars langa batturen mot nästa destination, Wangi-wangi, Wakatobi. Pa grund utav en kraftig försening pa 6 timmar dröjde det länge innan vi anlände i Wakatobi. Väl i Wakatobi var planen att vi skulle ta oss till ännu en bat, nästkommande dag pa tre timmar till vad som kallas PARADISET, med andra ord; HOGA. Jag och Helly räknade ut att vi skulle hinna tillbringa lite mindre än 20 timmar i Hoga innan vi skulle tvingas tillbaka igen.

Med 20 kg tyngds resetröthet i bade ögon och själ bestämde vi oss att stanna pa Wakatobis huvudö tva dygn istället. STORT misstag. Vi hade hört att snorklingen skulle vara relativt fin även pa Wangi-wangi sa vi hyrde snorkelutrustning och tog oss till snorkelomradet för ett par timmar. Väl där var det första vi sag i vattnet tomma burkar och kitkatpapper. De första minutrarna var det inte mycket mer intressant i vattnet men sa smaningom fick vi se lite färgglada firrar som swishade förbi, ingen utav dem som jag inte sett pa annan snorklingsplats i sydostasien och INGEN som var värd 26 timmars resa.

En utav oss, Hesti bestämde sig för att se vad det där HOGA var medan jag och Helly inte orkade bli besvikna en gang till utan höll oss kvar pa Wangi-wangi.  Nästkommande dag kommer sms:et fran Hesti:
"Hoga är paradiset. Det är färgglatt, jättemycket turister, kul folk och snorklingen är fantastisk! Jag ska se om jag kan omboka mitt flyg och stanna nagra dagar extra. Vi var pa fel ö tidigare"
Vi VAR pa fel ö? Jag och Helly är fortfarande kvar.

Det blev ingen mer snorkling. Vi spenderade istället var tid med att sitta pa världens langsamaste internetkafe, äta äcklig mat och lyssna till de lokala som skrek HELLO MISTER I LOVE YOU. Det är vad en 26 timmars battur gav oss.

Pa kvällen dök dock Bayu Pedas (den hete bayu) upp pa ett matställe. Bade jag och Helly blev som stormförtjusta i den pojken som lagade mat medan vi satt som sma tonarsflickor och glatt tittade pa medan Bayu hackade grönsaker och stekte ris. Efter maten höll vi oss kvar nästan en timma, vi ville be om hans nummer men eftersom vi bada just förvandlats till 12 aringar i blygaste art blev det ingenting med det utan vi betalade notan, började vandra mot hotellet i besvikelsen över att vi inte orkat ens be om numret - vi hade nog kunnat roa oss med roliga sms pa baten nästa dag med det. Men besvikelsen blev inte langvarig. Plötsligt aker Bayu Pedas förbi oss med sin motorcykel och undrar om vi vill ha skjuts till vart hotell. Det vill vi. Väl pa hotellet stammar Bayu medan han ber om mitt telefonnummer.
Dagen därpa börjar ett dygns resa tillbaka till Makassar och Bayu Pedas är definitivt det enda intressanta vi sag under tiden i Wakatobi.

Nu har jag redan ankommit till Papua för att slas utav nästa besvikelse.
Varan plan om att aka till Raja Ampat för att dyka och snorkla pa Indonesiens vackraste marina plats dog.
1) Det finns bara tva resort pa Raja Ampat varav det billigaste ar 70 euro per person och natt
2) Ett dykpaket kostar ungefär 20 000 euro.... Ungefär det dubbla av vad jag antagligen skulle tjäna pa ett heltidsjobb i Sverige....

Jaha.... En vecka av att inte kunna göra nagot igen da.... Underbart....
Semester.... Inlast pa ett hotell i en smutsig ort, ett stenkast fran Paradiset....

Sa Nära....
Men Ända...
Sa LANGT borta....

TANA TORAJA

Sulawesi ar on som ar format som ett K och sags vara varldens elfte storsta o och i Indonesien ligger det pa fjarde platsen. En utav de turistomraden som suger till sig turister over hela varlden i Sulawesi ar Tana Toraja. Har finns stambefolkningen som har en utav den mest spektakulara relationen till DODEN man kan finna.

 

Livet efter doden ar nagonting man satter stor vikt pa i Toraja. Begravningssassongen som det kallas, ager oftast  rum mellan juli och agusti, i den har perioden ar det alltsa begravningstid och vi fick delta under en cermoni.

 

De flesta toraja's ar kristna men de haller fortfarande liv deras gamla seder och traditioner. Efter doden halls kroppen av den dode inne i huset flera dagar, ibland veckor eller manader. Denna begravningen vi deltog i holls cirka 1,5 manader efter att han avlidit. Kroppen bevaras val med hjalp av orter och anledningen till att man behaller kroppen en tid fore begravningen har med den enorma summan en begravning kostar. Den fattige maste ofta samla pengar betydligt langre an en rik.

 

I en torajas syn, sa bade borjar och slutar livet i himlen. I en begravningscermoni skall sa manga grisar och buffalas som mojligt offras. Normalt slaktas 24 buffalos (varav en buffalo kostar cirka 200 000 SKR, en fattig offrar sallan mer an en buffalo).

 

Begravningscermonin ar alltsa oppen for turister men man forvantas ha med sig gavor, vilket ofta ar tobak till familjen. Man bygger sedan upp traditionella sma torajahus for cermonin och tre danser kommer att hallas. Senare laser jag att denna dans tydligen halls for att den dodes sjal skall komma i ratt stamning nar han eller hon lamnar jorden. Pa scenen kommer det ocksa att finnas en stor tradocka som forestaller den dode. Efter dansen och efter att gasterna blivit serverade te och kakor borjar buffaloslakten.

 

Vi ar ett stort gang som samlas runt en man med en stor kniv och en frustande buffalo som inte har en aning om vad som snart skall ske. Mannen med slaktkniven drar upp buffalons huvud sa att hela halsen blottas fram. Han drar sedan kniven sa snabbt att knappt nagon ser mot buffalons strupe. Det rinner rott blod darifran. Mangder. Men bufallon springer. Rakt in i oss och vi rusar alla skrikandes at sidan och jag hor var guide skrika

- Spring INTE! Sta still, annars springer han in i er!

 

Guidens hander ar fyllda med blod eftersom buffallon sprungit rakt mot honom. Buffalon lagger sig sedan ner men andas annu, trots att det ar ett gigantiskt stort hal i halsen och blodet tappas ut med snabb takt.

- HAN LEVER JU FORTFARANDE!

- NEJ HAN AR DOD

- MEN HAN ANDAS JU!

- Ja. Han andas.... Han ar dod....

 

Under cermonin kan vi se nagra kvinnor sla med ett bambotrad mot en stor tralada. Jag fragar guiden vad de gor men han svarar sa snabbt att jag inte riktigt hinner uppfatta vad han menar. Senare kommer kistan att forvaras i en grotta och varje lik kommer att fa en tradocka utanfor grottan. Tradockarna ar gjorda av cassawa trad och ar prydligt malade som charmig konst.

 

Den nast kommande dagen besokte vi torajabyar dar vi sag hus med tak bojda som batar. Guiden forklarade tydlien for mig tre ganger varfor husen skulle vara formade som batar, det hade nagot med tradition och tron fran forgaende generationer. Mer an sa orkade jag inte folja.

 

For ovrigt ar jag nu pa resande fot med Helliana, min van fran Tyskland...

I morse mottog jag ett mail med betyg fran forgaende termin som bestod av fyra B och ett A sa hellat ar jag

i alla fall inte^^

 

I morgon aker jag till PAPUA. Det kanns hur sjukt som helst.

PAPUA!

LIVET PÅ BALI ÄR INTE LÄTT

LIVET PÅ BALI ÄR INTE LÄTT.... Det säger en 22årig strandpojke till mig efter att han just lyckats tigga en cigarett från en blond flicka brevid oss. Han tänder sin cigarett och ser sig om. Han måste alltid tigga ciggaretter från turisterna, för han har inga pengar till det själv längre. Han har bott i balonesiska Kuta, staden som har så många turister att det ses som en Australiensk stad, i femton år. I femton år har pojken bejakat folket på stranden. De som dricker för många öl och försöker uttala det indonesiska ordet för tack ehr.. ter...ehr..ima?...kas?iiiiih?.... Strandpojken säger att livet på Bali inte är lätt och att han har sprungit 1,5 timme till stranden tidigare för att hans moped blivit indragen för att han under en tid inte kunnat betala hyran.
- Om jag ändå hade kunnat engelska, då hade jag kanske kunnat sälja något... Eller jobba på någon travelfirma eller hotell men nu kan jag ju inte det...
Femton år i en stad där det finns fler engelsktaliga än indonesisktalande personer. Det borde väl vara enkelt att snappa upp någonting här ifrån.
- Jag var lat i skolan så jag lärde mig inte någonting där. Och nu är allt jag kan göra att designa skor, men hur ska jag komma fram till mina kunder om jag inte ens kan prata med dem

Pojken designar skor och vandrar 1,5 timmar om dagen från sitt hem till stranden. Hjälp hemifrån får han inte för han har sagt upp kontakten med dem alla. Pojken klagar och undrar hur han ska få ihop sina 5 miljoner Rupiah för mopeden så att han kan komma till Java i nästa månad. Han säger att han har gått ner fem kilo senaste månaden på grund av stress,och klagar över att han måste leva på Tempe (sojabönsbiffar) varje dag. Att leva på tempe är tydligen ett första tecken för fattigdom, för det är det mest näringsrika men billiga födan man kan hitta i Indonesien.
- HJÄLP MIG.... Jag behöver 5 miljoner.... (5000 SKR).... Jag behöver det verkligen! Hjälp mig då... Snälla söta....

....De ber då alla om hjälp. Och jag nekar dem nästan alltid. Och det känns lika elakt var gång. Men det är för många... För många som erfarar det svåra livet på Bali.

DE ÄR ENORMT OTREVLIGA PÅ KUTA, OCH TALAR JAG INDONESISKA MED DEM VILL DE ÄNDÅ BARA SVARA PÅ ENGELSKA, sa min australienska vän som är lärare i indonesiska. Jag håller inte med om hennes erfarenhet och anser att det förter sig mer på det viset i Yogya där det finns många som studerar engelska och gärna vill öva genom att alltid svara på engelska. På Bali såg de snarare mer lättade ut eftersom de kunde tala och öppna sig på ett bredare sätt på sitt modersmål; indonesiskan.

- Du ska veta att det inte är lätta tider på Bali nu. Konkurrensen är stenhård och det har inte varit några kunder här på hela dagen.

- I mitt hem har jag min fru och två döttrar att försörja. Jag har inte råd med mina barns skolgång så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vore väldigt tacksam om du kunde köpa... ja men... den här... jag har gjort den för hand, ja med hjälp av min fru alltså. Det har tagit oss lång tid och nu vill bara alla fulla aussies pruta ner den till ett pris som inte ens täcker materialkostnaden. Suck. Det är inte lätt livet här....

- Jag brukade bo i Norge två år. Lönen där var bra och det var ett fint folk. Regeringen var stark och inte som här där man måste jobba tills benen blöder. Konkurrensen är stenhård på Bali numera. Vi är kanske 20 taxichaufförer på en kund hahah.... Ja, vi blir fler och kunderna färre. Livet på Bali min vän... Det är inte lätt....

Vill hjälpa alla men... Jag hjälper inte någon. Lyssnar bara på deras historier och tänker den där klyshiga tanken om att världen är orättvis....

HUR LÅNGT SKULLE DU GÅ FÖR PENGAR? Råna en turist? Sälja din kropp på Kutas bargata? Eller kanske... MÖRDA DIN SYSTER? Jag känner tre äldre rika brittiska män som är bosatta på Kuala Lumpur (Malaysia). De är egentligen mer förtjusta i Indonesien och skulle gärna leva sina sista dagar på Bali om det inte vore för att någonting gör det förskräckligt svårt för dem att leva där. Utlänningar får inte lov till att investera eller äga mark i Indonesien. En utav de tre männen mötte dock en kvinna på Bali. De blev förälskade och mannen bestämde sig för att köpa mark, en bil och ett stort hus i Bali. En dag när han är tillbaka i Malaysia får han ett samtal från en god vän om att han har förlorat sitt allt. För att flickvännen var dum? Nej. Det är värre än så.
- Det finns inget lätt sätt att säga det här på så jag säger som det är. Din flickvän har blivit mördad... Torterad... Och knivmördad.....
Den brittiske mannen åker tillbaks på stört till Bali. Han har förlorat den han älskat och dessutom sina investeringar och den plats han tänkt spendera sina sista dagar på. Begravning beskrev han som en kall tillställning. Syskonen och föräldrarna diskuterade ivrigt om vad HON lämnat efter sig... Bilen... Huset... Marken.... Saker som inte ens var hennes, men som blivit skrivit i hennes namn för att den brittiske mannen inte fått lov till att investera i någonting själv. Det finns ingen lag som skyddar hans egendomar nu, för allt skall ärvas till hans flickväns giriga släktingar.
- Var finns bilen parkerad någonstans? frågar modern kyligt honom under begravningen.
Det finns inga bevis om vad som hänt kvinnan. Vem som ligger bakom mordet eller varför det hänt. Men den brittiske mannen är övertygad.
- Det är hennes familj.... Så måste det vara....

Hur långt är du beredd att gå för ett lite bättre liv?


Lustigt att en och samma plats kan betyda PARADIS för den ene... och HELVETE för den andre...

Trodde jag var lycklig när jag hittade det svenska fiket "SMÖRGÅS" men lyckan blev kortvarig. På menyn fanns "Smörgås mess" i betydelsen ovan. På "Smörgås classics" fanns tapas för 2, bakad potatis, greksallad och American Cheescake.
- Ursäkta, är ägaren verkligen svensk?
- Ja. Hur visste du det?
(ja jag undrar då det. Vi har en svensk som inte vet något om svensk mat, eller förstått innebörden av ordet Smörgås)