RAMADAN MUBARAK

Det här är andra gången som jag spenderar lebaran, eller ramadan i Indonesien. Denna gången i Jakarta och av sociala skäl har jag valt att medverka i fastan. Orsaken är ganska enkel. Ingenting är öppet på dagen och även om jag numera trivs med att laga min egna mat känns det lite oartigt att laga mat när ingen annan äter och det är ganska tråkigt att äta själv. Däremot dricker jag fortfarande vatten och mitt dagliga mitt-på-dagen-kaffe så fullt ”hardcore-fasta” är det inte.
 
Fastan har egentligen en ganska fin baktanke. Med det menar jag att folk fastar för att vi skall känna medlidande med de fattiga i samhället som inte har någon tillgång till vatten eller mat. Därför förtärs ingenting under de timmar solen är uppe men så fort klockan närmar sig 18.00 dukas bordet upp, fyllt med sötsaker och lyxiga mumsbitar. När detta bordet är framdukat kan man inte låta bli att undra vad orsaken var till att vi fastade nu igen? Hur mycket medlidande och sympati till de fattiga är det när kvällens bord är så många nivåer lyxigare än vad det är under perioder då det inte är fasta? Visst har man avstått från mat en hel dag, men detta tar man ju igen ganska rejält på kvällen. Så whats the point again? Och det mest ironiska av allt är att de är nog inga som lider så mycket under fastan än just den grupp som kategoriseras som fattiga. I Jakarta är det många som försöker hitta sitt levebröd genom att sälja street food lunchtid. Under fastan är det inofficiellt (?) förbjudet eftersom det kan ”fresta dem som fastar”. Så denna grupp som redan har det svårt att få in slantar för dagen får det ytterligare något svårare. Nu kan de inte sälja någonting eftersom det vore synd om dem som just nu inte äter för att känna medlidande med de fattiga. Nu finns det förvissa ställen som fortfarande är öppna men med fördragna gardiner så minoriteten som inte fastar ändå kan få äta. De flesta anser också att de razzior som utförts är fel. Det är den enskilde muslimen som prövas att motstå begär, klarar man inte detta är det individens fel och inte personen som säljer mat.
 
 
 
 
En lite rolig meme som kritik på att alla ställen som säljer mat skall hålla stängt med respekt för dem som fastar;
1. Ät inte framför mig, jag fastar!
2. Kattskrälle! Ha respekt fan, jag fastar!
3. Jamen fuck off! Utför inte fotosyntes, respect me!
4. Hedningar till myror! Ät inte....
 
Vad jag vet står det inte i koranen något om att det skall vara festmåltider varje kväll, men det står någonting annat som många tycks glömma bort. Nämligen om fastans olika nivåer. Den rituella nivån är en biff, man avstår mat så länge solen är uppe. Hur man tar igen sig/förbereder sig inför det står individen fritt. Nästa nivå är den fysiska nivån. Detta innebär att morgonmålet (som här kallas sahur och förtärs vid 03.00) skall vara mycket lätt, även tidpunkten för brytandet av fastan skall bara vara en tredjedel av vad man egentligen skulle stoppat i sig. Fastan bryts med tre dadlar och några klunkar vatten, that’s it. Men det är jobbigt och det är sunnah (ej obligatoriskt), så de flesta håller sig till festmåltidern när solen gått ned ändå. Jag vet att jag läst att det alltid skall vara ojämt antal dadlar (3,5,7) men har glömt bort orsaken. Nåväl, det lär bli mitt nya skäl till att dricka en tredje öl i fortsättningen. Av religösa skäl vore det oetiskt att dricka 2 som är ett jämt tal.
 
Det är inte alla som fastar bland muslimerna. Det finns de som anser att det tjänar de fattiga bättre av att betala zakat och med aktiv handling göra något för dem som inte har tillgång till mat eller vatten, än att tänka på dem som inte har mat och vatten om dagen och hetsäta vid solnedgång.
 
Hur går det för mig och fastan? Jag dricker alltså fortfarande vatten och kaffe dagtid, det är väl egentligen just vätskan som är det jobbiga för dem som fastar i en stad som ständigt är 30 grader het. Jag har fastat vid andra skeden i mitt liv och jag har alltid, till skillnad från vad folk säger, lyckats gå ner i vikt. Den första fastaveckan gick jag dock upp 1 kg men därefter har jag gått ner. Hemligheten är regelbundna mål. Inga äter nog så regelbundet som en fastande muslim som exakt på minutslaget stoppar i sig föda samma tidpunkt varje dag. Det är en befrielse när ljuden börjar låta från moskén vid maghrib. För mig brukar jag bryta fastan försiktigt med sött te, kokt rotfrukt och gröt gjord på gröna bönor och bananer. Därefter gymmet och vid hemkomst nattamat (rött ris och tempe). Jag vaknar inte upp till sahur om morgonen utan sover istället förbi det där. Min mage har börjat stramas åt och om jag lyckats få ett sex-pack skall jag föralltid lovorda ramadan till det, Ramahdan built this body. En annan orsak till att jag inte blivit smällfet av att fasta är såklart att jag inte dricker alkohol. Alla barer är stängda och försäljningen av öl är avstannad, inte över allt men då de flesta som jag känner är muslimer och blir påkomna om att öl faktiskt är haram under denna månaden (det är av någon anledning inte lika haram under övriga året) dricker jag inte en droppe alkohol. Sammanfattat känns det ganska hälsosamt och även om det låter dödstrist att fasta så är det någon trevlig gemenskaphetsfaktor i det. Vi lider alla samma lidande och vi sitter alla lika förväntansfyllda vid bordet och väntar på de ljuvliga ljuden vid solnedgång. Klara-färdiga-ÄT.

Våldtäkter och Mord... Men lite är det nog offrets fel.

Senaste tidens nyheter har handlat om gruppvåldtäkter. Det är nyheter som aldrig tar slut och diskussioner om dödsstraff och tvångskastrering dyker ofta upp på webben i form av debattartiklar och arga twitter/facebook-uppdateringar. Det är skolelever från grundskoleålder upp till tidiga gymnasieåldrarna det rör sig om. Senaste tidens snack har mycket varit om den unga flickan på 14 år som för en tid sedan först våldtogs, och sedan mördades av 14 unga killar. Sedan har våltäkshistorierna fortsatt…

 

Enno på näthinnan

För en liten tid sedan, ja det har nog gått en månad nu, läste jag en händelse som utspelade sig i Tangerang, strax norr om Jakarta, där en 29 år gammal tjej vägrade samlag med sin 15 årige pojkvän. Hon var rädd för att bli gravid och pojken blev såpass sur av hennes diss att han gick ut och gnällde för två kamrater i 20-årsåldern. Dessa tre gick sedan upp till tjejens rum, turades om att tortera och våldta kvinnan och allt slutade sedan med att en hacka penetrerades in i kvinnans könsorgan, och långt upp in I kroppen. Ja, detta blev denna kvinnans dödsorsak. Nyheterna pyntar en suddig bild av hennes avlidna kropp. Säkerligen sprids också de osuddade bilderna någonstans, för så brukar det vara för dem som mördats på brutala sätt. Så mycket lemlestade kroppar jag ofrivilligt fått se från Facebook och ibland även media i detta land. Kan ni inte låta offrena vara? Eller våra ögon vara… Några delningar har jag sett med titeln “Här är videon om vad polisen fick se av (offrets namn) kropp”. Nyfikenheten i den sociala medievärlden är brutalt avskyvärd. Historien om Enno och hennes dåligt censurerade förstörda kropp förföljer mig till sovtimmarna…

 

Våldtäkt för grovt för media

Hur våldtäkter presenteras i media förvirrar mig ibland. Många gånger dök ordet “digilir” upp, med betydelsen att byta ut, turas om eller bli roterad. “Skolelev blev roterad av fem ungdomar”. Visst förstår man att det är gruppvåldtäkt det handlar om, men att använda ordet roterad låter väl ganska missvisande? Förutom “blivit roterad” används också gärna ordet trakasserad eller misshandlad i fall där det är solklart att det rör sig om en våldtäkt. Varför inte kalla saker för sitt rätta namn, har jag frågat någa gånger. Svaret har varit “våldtäkt låter för grovt”. Ordet våldtäkt är alltså för grovt. Men det är inte för grovt att slänga upp bilder på mördade kvinnor som fått ett brutalt vapen uppstoppat i fi… ja.

 

Det andra jag ofta ser i media är kvinnor som mördas av sina män med orsaken av att “hon NEKADE sin man sex (“hustru-man-relation”) varför hon mördades”. Det där med att lägga skulden på offret. Tänker inte gå in närmare på det. Eller jo det tanker jag….

 

En artikel jag öppnade skriven i går är en intervju med en psykolog som innehar expertkunskap på våldtäkter. Hon blir tillfrågad om vem det är vi skall beskylla för våldtäkterna (förövaren? – hallå yxskaft!)… Hon menar att det är komplext, eftersom det går inte att beskylla kvinnornas klädsel då även heltäkta kvinnor blir våldtagna och det behöver inte vara att de är oaktsamma om var de rör sig, det inte är ovanligt att det sker på platser som i skolan eller hemmet mitt på blanka dagen. DÄREMOT får man inte glömma att pojkar i puberteten har mycket hormoner “som är svårt att kontrollera” så det går ju inte helt att beskylla pojkarna för vad de gör heller. Kanske behöver män träna mer på att kontrollera sitt stora sexuella behov medan kvinnor försöker träna på att inte locka fram detta behov. Offret och skulden igen ja.

 

Våldtäkt enligt lagboken

Jag samtalade med en aktivist från någon kvinnorörelse här i Jakarta. Jag ville veta om hur lagen var utformad, och hur våldtäkt definieras i lagtext. Buttert blev svaret. Sammanfattningsvis menade hon på att våldtäkt endast innefattar vaginalt samlag (ej analt/oralt), endast mot kvinnor som är ogifta. Dessutom bör det helst finnas såväl vittnen som bevisliga skador på kroppen.

 

Jag blev nyfiken och googlade frågan, och jag stötte på följande i paragraph 285 KUHP som beskriver våldtäkt..

Barangsiapa dengan kekerasan atau ancaman kekerasan memaksa perempuan yang bukan isterinya bersetubuh dengan dia, dihukum, karena memperkosa, dengan hukuman penjara selama-lamanya dua belas tahun.

 

Förövaren är den person som använder våld/hot för att tvinga en kvinna som inte är hustrun till samlag. Denna person döms för våldtäkt i fängelse upp till 12 år. Ja ta mig fan, en kvinna som inte är förövarens hustru kan inte våldtas enligt lagen… Jag laser vidare en del lagar och föreskrifter online och hittar inget om att män kan bli våldtagna eller att hustrun kan bli våldtagen av sin man (förutom i fall där hustrun är under 15 år), däremot räknas både analt och oralt samlag skett på tvång som våldtäkt (kvinnoaktivisten hade fel om det men rätt om allt annat)…

 

När jag läser vidare får jag veta att det ändock finns två män i Indonesiens historia som blivit fällda för att ha våldtagit sina hustrur (fängelsestraff på 5 respektive 15 månader – kan tillägga att i det ena fallet blev kvinnan nästan av med livet och i det andra var det en “moralfråga” inblandad då det skedde på en plats synlig för allmänheten). Fallen beskrivs som intressanta eftersom samlag mellan ett gift par redan ses som något rimligt och samhället kommer att se på det som “tabu” om det rubriceras som våldtäkt då det “är en gift kvinnas förpliktelse att betjäna mannen”.

 

Det finns mängder av saker som upprör mig dagligen men skulle jag fortsätta på temat skulle detta bli en bok så jag slutar min upprördhet här. Jag hoppas på att flickan Ennos själ kommit till ro vart den än är och att människor en dag finner det lika motbjudande som jag, med att lägga upp bilder av lik och utnyttjade kropar i den sociala medians värld.

 

Bilden av hennes öde är fortfarande kvar i mitt huvud.  

I hate the smokers

Till en början tyckte jag att den där söta lukten var ganska mysig. Den sockriga lukten av de lokala cigaretterna som liksom blivit en påminnelse om Indonesien där allt är så sött. Även cigaretterna. Det tar dock inte speciellt lång tid att lära sig att hata cigaretterna. Cigaretterna. Arrogansen. Sjukdomarna. De ungas förfall.
 
Nästan alla röker, och det röks mycket. Jag har utan tvekan fler rökare i min umgängeskrets än icke-rökare och arrogansen mot vad de utsätter sina kroppar för är gränslös. När en väninna blott 20 år skrattar åt att hon senaste månaderna haft slem i halsen som inte försvinner och när ungdomar har svarta beläggningar bakom tänderna efter att ha rökt igenom hela barndomen blir jag i alla fall mörkrädd.
 
Cigaretterna glorifieras. För cigaretterna är från västvärlden. Allt från västvärlden är bra. Reklam med de sportsliga sexiga unga killarna som tänder en cigarett efter en löparrunda. Går det ens att tänka sig något mindre sportsligt än cigaretter? Sport handlar om god syreupptagning, rent inre system och ett ungdomligt yttre skapat av god kroppskötsel. Cigaretter däremot förstör lungorna och syrets chans att få komma in till blodet, smutsar till systemet och skyndar på det yttre åldrandet. Hur kan det ens vara lagligt att pyssla med marknadsföring så falsk som sådan? Sport = cigaretter? Sexiga kroppar = cigaretter?
 
Jag blir lika förbannad när jag öppnar Facebook. Profilbild efter profilbild. Svartvit bild med ett rock'n'roll-målat ansikte och cigarettrök. Det är coolt. Det är trendigt. Facebook som har sådan moralpanik åt andra betydligt harmlösare bilder borde snarare ägna sin meningsfulla blockeringstid till att blockera dessa användare som faktiskt skadar pauuw riktigt.
 
Jag går inte ut till klubbar längre. För jag blir så vansinnigt trött av att inte kunna andas, det är så lite syre att även mina intensivrökande vänner vägrar ta sig dit. Ögonen svider av rökmolnen. De vänner man tagit sig ditt med dimmas ut av all smogg. Det värsta är... De antal gånger jag tagit mig ut till nattklubbarna och möts av orden
"Ja, det är inträde ikväll. Men på köpet får du ett paket cigaretter - GRATIS!"
"Jag röker inte."
"Du får dem ändå. Ta dem bara!"
Jag har tagit emot paketet och slängt det i första närmsta papperskorg vartenda gång.
 
Även när jag handlat inne på Cirkle K (motsvarande Pressbyrån) kommer frågan ibland upp.
"Var det bra så? Inget annat?"
"Nej tack."
"Inte ens cigaretter. Vi har just nu promo om..."
"NEJ TACK!"
 
Hur kan ett helt land vara så arrogant mot ett sådant hälsoproblem. Det sägs att 65 % av alla män i detta land röker och att Indonesien placeras som nummer 3 bland rökkonsumenter. Och hur kan alla dessa cigarettsäljande arroganta pengakåta jättar med att skapa reklam inriktat till 13-åringar med bilden av att det är vettigt att röka?
 
Och folk dör unga. I stroke. I diabetes. I hjärtsjukdomar. I lungsjukdomar.
Ett paket cigaretter kostar runt 15 kronor. Den som konsumerar ett paket om dagen skulle kunna spara hälften av vad minimilönen är här i Yogyakarta om denne valde att icke konsumera cigaretter.
 
300 000 personer stryker med varje år. Och minns ni? Det var i Indonesien reportaget gjordes om den där lilla två åringen som redan var starkt nikotinberoende. Det är många små barn som röker och föräldrar försvarar det med "ja, men de måste väl få sin veckopeng. De har rätt till det".
 
Ibland när diskussionen kommer upp om varför jag hatar cigaretter och om allt elände det bär med sig kommer frågan ....
"men, hur blir det då med rökarnas rättigheter?". Rökarnas rättigheter att förpesta luften?
 
Ja. Vad ska man svara?
"Men vad om mina rättigheter att spruta anti-insektsmedel in i din mun?"
 
Arrogans.

Ett land i forandring?

Jakarta. December 2013. Det är nu två år sedan jag senast satte min fot i landet och lukten som redan slår mig på flygplatsen är en blandning av sötma från de lokala cigaretterna, bilarnas tjocka avgaser, oljan kayu putih som indoneser smörjer in sig med mot alla möjliga problem, däribland stoppa bakterier, förkylningar, torr hud och motverka infektioner från insekter. Mitt i denna luften igen. En underlig blandning av sötma och svårandad luft, precis så som jag minns den indonesiska stadsmiljön.
 
Vi hoppar in i en taxi och min pojkvän som varit borta fran sitt hemland 1,5 år börjar genast en konversation med taxichauffören.
- Vad har hänt sedan sist?
Ja. En ny guvernör har tagit plats i Jakarta. Joko “Jokowi” Widodo från samma by som min pojkvän har valts ut och det är nog sällan detta land skådat en person som nått en sådan enorm populäritet. Den negativa synen om att ett korrupt och fattigt land aldrig kan förändras har börjat bytas ut mot tankar om att något kanske är på gång. Jokowi har en mer "mänsklig hållning" sägs det och under detta år som guvernör har han både genomfört ett program för fri hälso- och sjukvård samt ett program för fri utbildning. Det satsas mängdbelopp för att förändra Jakarta för att de som tidigare inte har haft råd skall få möjlighet till ett nytt liv. Det pratas om ett nytt Jakarta.
 
Under Jakartas broar är det fullt med folk som inte har möjlighet att bo någon annstans. Dagligen andas de i smoggen, badar i avgaserna och lever i skuggan av samhället. Med Jokowis nya program för att bygga tillfälliga hem för dem som inte har någonstans att ta vägen påstas problemet om hemlösheten vara löst. Det är ett hälsosammare Jakarta, även trafiken och dess trafikstockningar sägs ha mildrats med den nya guvernörens hungriga engagemang i staden, vägarna skall byggas ut och bilarna som sakta glider fram någon cm i minuten skall med Jokowi börja rulla. Det hoppas man.
 
Jokowis namn har till och med gjort sig känt internationellt och när hans favoritband Metallica besökte Jakarta visade de glatt sitt stöd till den nuvarande guvernören genom att efter spelningen skänka en gitarr till Jokowi (som senare beslagtogs av antikorruptionsbyran KPK med motiveringen att denna gåva kunde ses som korruption).
-----------------------------------------------------
 
Ute i Javas byar ar allt sig likt. Vi besöker min pojkväns släktingar, blir i vardera hem bjudna på riktigt sötat te som ger den ovane (mig) nästan huvudvärk och frågorna om Sverige och hur det går att leva med både kyla och utan ris ställs av nästan samtliga släktingar.
 
Min pojkväns farfar möter med glädje upp sin sonson och känner igen mig från ett besök ett par år tidigare
- Jaså, där har vi londo (javanesiskt uttryck for holländare).
Min, och vår svenska väns närvaro med vita hud, långa kroppar och blåa ögon gör honom påmind om sin ungdom när han deltog i kampen för friheten från först Holland, och senare också Japan. Han tittar på oss och berättar skrattandes att han brukade skjuta på sådana som oss, men tillägger snabbt att han föredrog "våran sort" (holländarna) framför de japanska kolonisatörerna. Stolt berattär han hur japanerna lurades när de valde ut lokala indonesiska män till att vakta deras vapen, långa vassa spjut som sedan beslagstog av dem själva för att försvara sig mot, och besegra Japan. Min pojkvän ler och nickar, han har hört historierna förut. Många gånger förut.
 
--------
Tillbaka i Yogyakarta, staden där jag tillbringade över 1,5 år har mycket förandrats. Affärer har stängt. Affärer har öppnat. Priserna har gått upp i viss grad i samband med bensinpriserna. Jag möter gamla vänner, och nya. Jag frågar en av dem, Rendi, om hans uppfattning om Indonesien, kommer det att bli ett bättre land, vad händer när det blir val nästa år?
- Nej, svarar Rendi, nyutbildad advokat som redan hunnit tröttna pa fallen av korruption han sett ramla in pa sitt arbetsbord.
- Värst är det i Kalimantan där lokala politiker mutas för att skövla ner skog till framställning av palmolja och gummitillverkning.
Han suckar och talar om att kollegor redan nu låter sig mutas av klienter och att han skäms men försöker att på de sätt han kan förhindra och övertala kollegor om framtida konsekvenser av handlandet. även om inte Indonesien kommer att ändras på en natt, så finns det i alla fall en vilja om att snurra at en annan riktning - en vilja som Rendi har. Det behövs fler Rendi - många sådana.
- Nej, Indonesien är inte på väg mot förändring menar även Usman, en fotbollsälskande kille som tidigt gav upp sina drömmar om att själv bli fotbollsspelare.
- De egna färdigheterna räknas inte, vill man inte betala så hamnar man inte i landslaget. Där är det bara plånboken som bestämmer vem som skall vara med, inte hur bra man spelar.
 
är Indonesien verkligen inte pa väg mot en förändring?
Lite grann? Ekonomin växer och är nu en av de starkaste i sydostasien i jämförelse med början av 1990-talet då Indonesien tillhörde ett av världens fattigaste länder. Människor utbildar sig, pressen informerar dagligen om nya korruptionsskandaler som är bland de hetaste nyheterna och fyller ut många vardagssamtal. Unga människor utbildar sig och de vill någonting, de vill ha ett korruptionsfritt land och även om det kanske fortfarande i maktens händer är få som rör ett finger för förändring så finns det dem som faktiskt vill och tror på ett friskare land, och allting maste ju trots allt börja fran noll.