JUST NU SÅ...

Jag finns inte på FB längre.
Jag har nytt telefonnummer:  +6282133502257
Jag har massor utav visabeskymmer.
Jag lyssnar på shaggy dog... http://www.youtube.com/watch?v=G-Xyfsnd-ME
Jag har avklarat 1/5 tentor för veckan.
Jag har en vän som just fått 15 års inburning för att ha smugglat lite majja. (jag kommer antagligen ta upp det här med hur våldsamt olagligt droger är vid något senare tillfälle!)
Jag ska till Bali och plocka upp min syster om sisådär en vecka.
Jag ska även möta upp med en klasskompis jag inte mött på över tio år om en vecka.

GRÄVER I LAGARNA

- Jaså Sverige, jo ja. Jag kommer från Kanada, jag är jurist och jag var ett år som utbytesstudent i Uppsala... Du sa att du läste juridik i Indonesien? Ni har väldigt bra, kanske bland världens bästa utbildningar inom juridik i Sverige, så.... hur kommer det sig att du studerar här?

Frågan dyker upp varje gång jag förklarar att jag studerar juridik. Jag vet mycket väl varför men jag vet inte hur någon annan skall förstå vad jag menar.

- Alltså... Lagarna i Indonesien. Det är ju shit! Ärligt talat... Shit!

Jo, jag håller med om det också. Det är ett land där man blir SKJUTEN för att smuggla in majja, medan den som fälls för stora korruptionsbrott får bo några månader på hotel prodeo, "gratis hotell" (fängelse för de rika; påminner mer om hotell än fängelse, med undantaget att man på detta hotell inte får lov att "gå ut" under en bestämd tid). Det är ett land där man inte får gifta sig om inte mamma säger Ja och det är ett land som försöker leva tillsammans med gamla trraditionella Adat-lagar. Exempelvis har en kvinna på Java bara rätten till hälften utav den arvsrätt som en man skulle få ärva om exempelvis en förälder dör.

Ur ett praktiskt och svenskt perspektiv hade det antagligen varit betydligt smartare att leta rätt på en juridikutbildning i Lund eller Uppsala. Om vi bortser från det faktum att mina betyg och högskolepoäng är miltal ifrån ens en önsketanke om en plats där och att den svenska lagboken känns relativt torr och ointressant i mina ögon så är det något helt annat som lockat mig hit, till Jogja.

Det är roligare att studera ett shitsystem än ett perfekt system.
Faktiskt, så är det fantastiskt intressant att titta på olika fall, olika paragrafer i böckerna, den indonesiska kulturen, lagen och rättsfallens relationer. Man börjar inse hur shitsystem faktiskt kan uppstå.

Den som läser Kompas, en utav de indonesiska dagstidningarna, ser ganska snabbt att det finns en trend att alltid raportera om någon person som har bedrivit korruption i landet. Det är alltid en "korruptionskändis", Indotoppen för veckan. Just nu är det visst något om en kvinna med hög position inom Gorbal, demokratiska partiet som fifflat och just nu gömmer sig i antingen Thailand eller Kambodja.
Sedan några år har lagen skärpt sig om korruption, det verkar som ett ganska välfungerande system i boken.
Vi har sedan några år också en anti korruptionsbyrå, KPK som rapporterar, undersöker, snokar och flitigt letar fel i makten att göra bråk och rättssak om.
Vi har unga utbildade själar som talar om moral och hur fult det är med korruption.
Varför förekommer det då så mycket, varför ökar det så absurt hastigt?
För att.... Det är en del av kulturen!

I USA får visst servitriserna en låg lön för att resten minsann kommer från driksen.
I en av kurserna jag läser, "Administrativ Rätt" så fick jag automatiskt en koppling mellan yrket SERVITRIS i Usa och TJÄNSTEMAN i Indonesien. I nästa vecka kommer jag att ha tentor och en av avdelningarna från Administrativ rätt är just tjänstemännens roll. Att vara en tjänsteman är ett respektabelt jobb, de representerar en viss allmän service och är utpekade av staten. En av de stora fördelarna i yrket är att det är mycket svårt att bli av med sin tjänst om man väl fått in sin fot. De ses som representatenter av hur en god person skall vara och är intvingade till att ha mycket högre moral än andra medbrgare; för exempel så får man (om man är muslim) lov till att ha mer än en fru i normala fall men som tjänsteman är detta inte okej eftersom det är ett tecken på låg moral. Om en man som tjänsteman fortfarande vill ha mer än en fruga så får man skicka in en ansökan till bossen om saken och hoppas att det är okej.
En tjänsteman finns i fyra olika kategorier och ranksystemet beror på utbildning och hur länge man varit tjänsteman. Lönen börjar från 0,6 miljoner Rp (500 SKR) per månad och sträcker sig upp till 1,8 (1500 SKR) per månad. Det kan dock efter 32 års erfarenhet gå upp mot 3,4 miljoner (3000 SKR). En fjuttig lön som också är en stark anledning till korruptionen.
Tidigare sade jag att jag såg en likhet mellan amerikansk servitris och en indonesisk tjänsteman. Likheten är att de har låga löner eftersom de förväntas få pengar från annat håll. Den indonesiske tjänstemanen kräver betalt för att göra sina tjänster vilket såklart fryser ut den fattigare delen av samhället från sina rättigheter. Att bli tjänsteman är dock någonting populärt och i den javanesiska staden Lampung är det en mutekostnad på 2 miljoner Rp för att bli tjänsteman på grund utav tre fördelar.
1) Det är svårt, nästan omöjligt att få sparken
2) Det är lätt att få "credits" från banken
3) Man får en sjukförsäkring gratis
Kraven i Indonesien för att få jobbet är dock inte hellätta, efter 35 är det nämligen defintift passé att få en anställning (över 25 år är för övrigt relativt svårt att hitta nytt jobb över huvudtaget i Indonesien). Anledning till att det är 35 år är att man förväntas jobba som tjänsteman i MINST 25 år för att kunna spara till pensionen. Pensionsåldern är 60 år och om man skall hinna spara 25 år måste man därmed vara 35 år för att komma in. Förrutom åldern så är såklart utbildningen och en persons moral avgörande.

Rätten om att äga mark kan också ses som interasant. Det finns som på de flesta platser, statlig och privat mark i Indonesien. Staten har dock enligt lagen rätt att kräva tillbaka marken från folket i akuta situationer som naturkatastrofer om ägaren av marken får ersättning för detta. Exempel om en jordbävning drabbar Yogyakarta så kan ett akut sjukhus behövas och staten har då rätt att kräva en persons hem för att skapa ett sjukhus om den betalar det värdet som personen får lida och värdet utav marken. Det ser ganska acceptabelt ut i skriften men i praktiken har det använts på ganska sorgliga sätt flera gånger. Exempelvis i fallet om Kedung Ombo där flera lantbrukare, ett tusental tvingades flytta för att regeringen ville bygga en vattenkraftledning på deras mark som skulle försörja några tusen i området. Människorna som tvingades flytta fick kompensation på 250 Rp (0,10 öre)/m2 istället för 3000 (2 SKR)/m2 som de borde ha fått. För det andra hade folket som tvingats flytta inget fall, eller mycket att säga om när militären med sina stora vapen knackade på dörren och bad dem att flytta.
- Flytta, eller så sätter vi dig i fängelse med rubriken att du är kommunist!
Kommunism är olagligt i Indonesien och särkilt förr var det vanligt att man fängslade revoltfulla personer, eller hot för makten med rubriken "Kommunist". Idag, med demokrati och ny regering har militärens makt ramlat brutalt men den har fortfarande en betydelse. Fall som Kedung Ombo sker fortfarande.

Det finns mycket att säga om juridik, kultur och allmän moral som får saker att gå snett i ett land.
Efter åtta månader och ganska många böcker och artiklar så börjar det gå upp ett ljus om hur det råkat bli så tokigt här ute...
-----

Annars så...
* Den här veckan har jag varit lärare i Kaliurang, Merapi för högstadieelever i engelska. Skolan sägs vara den bästa i Jogja och eleverna (14 år) har studiematerial med läsböcker på en nivå mycket högra än vad jag ens läste i slutet på gymnasiet, högre nivå än vad jag läst, så att undervisa dem känns absurt när det är de som borde undervisa mig.
* Jag är fortfarande störd över att de bygger ett hotell brevid mig. Klockan är tolv och det borras fortfarande (nattetid)
* Har jag tentavecka nästa vecka

ÅH VAD JAG VILL HEM. ÅH VAD JAG VILL STANNA KVAR!

- Det är dags för Europa, Isnabel. Vi kommer ändå aldrig att höra hemma här. För de vill inte att vi ska höra hemma här.

Jag har en tysk vän i Singapore. Hon är den enda jag anförtror mig åt när det här landet gör mig galen. Hon säger bara åt mig att boka en biljett till Sverige, hon har redan bokat sin till Tyskland. Efter ett år i sydostasien har hon fått nog. Ibland håller jag med henne, och längtar till att få träffa nya människor utan en bestämd uppfattning om mig jag måste försvara mig mot. I Sverige blir det inte en massa frågor om bröd och ost, inte förfrågningar om jag inte kan köpa alla personer i baren på öl, jag blir inte frågad om jag vet vad ISLAM är för någonting och jag blir inte sedd som en arrogant, rik, intelligent jävel som inte har någon livserfarenhet eller förståelse för en fattig mans livsbörda.
Åh, vad jag saknar att inte slås mot fördomar! Jag vill inte alltid tvingas bevisa för andra att jag inte är någonting vad de tror att jag är!

Min tyska vän säger åt mig att vi alltid kommer bli sedda som feta, oavsett om vi bantar oss smala på under 40 kilo. Vi kommer alltid bli kallade för fetton och vår klädsel är alltid sexigare än vad en indonesisk tjej bär. Det är så det är. För vit hud innebär nakenhet och är sett som "syndarnas hudfärg". Vi är alltid vackrare i deras ögon, vad vi än klär oss i och hur gula tänder vi än har, hur feta ölmagar vi än har. Lustigt, för jag känner mig alltid enormt ful vid sidan av indonesiska kvinnor, som är enormt vackra många gånger.
Åh vad jag saknar att höra ordet "Du är vacker" och veta att det inte innebär "Du är vit". Jag saknar att inte känna mig så förbannat tjock, och att vara i ett land där det faktiskt är ofint att kalla en kvinna tjock!

Av mina indonesiska vänner är det bara en enda som kan se med "bule-perspektiv". Hon använder aldrig ordet bule för att hon menar att det är fult och att ordet faktiskt härstammar från smutspartiklar som fastnat i huden på vita buffalos (hm, mjäll?). Hennes pojkvän är en bule och hon menar att ingen av hennes indonesiska vänner förstår henne. Under åtta månader i Indonesien är hon faktiskt den enda jag vet som kan se skillnad på en ful och en snygg Bule. För henne är hudfärgen lika viktig som storleken på lilltån när hon tittar på en karl.
- Åh ***, vilken snygg Bule du har skaffat dig!
- Nej. Han är inte snygg och för att vara tysk är han faktiskt rätt kort och har inga speciella drag. Han är inte snygg, men jag uppskattar hans kvalitéer, varför frågar ni mig inte om hans personlighet istället?
(Hon är även den första personen, var som helst i världen jag mött som kallar sin pojkvän för ful). 
Min vän bryr sig som sagt inte alls om hudfärgen och när vi senast var ute och solade använde hon en låg solskyddsfaktor. Våra indonesiska vänner retade henne.
- Ja men hörru, varför använder du sådan låg solskyddsfaktor?! Du kommer ju få färg?!
- Jag vill inte ha cancer. Om jag blir lite mörkare eller lite ljusare gör det samma! Who the heck cares?
- HAHHAHAH... Ja, för bule gillar mörk hud ja? Åh, du vill ha mörk hud så att bule'rna ska gilla dig?!
Resterande tid av dagen kallades min vän "Gjord För Bule". En gång var det kanske kul (NEJ) men efter en hel dag var det inte kul för mig, Chris och verkligen inte för min vän.  Min vän tittade på mig och är medveten om mina ansträngningar för att anpassa mig till landets värderingar.
- Det är en sak som är tragiskt Snowbell... Du kommer aldrig, inte ens efter tio år i landet, efter flytande bahasa, och hur jävla bra du än hajjar kulturen bli sedd som en indones vännen... Aldrig.... Jag skäms över att säga det. Men du förstår nog vad jag menar. En bule är alltid en bule.
Jodå, visst förstår jag exakt. Och av denna anledning är Aya den enda äkta vännen jag har i det här landet. Visst har jag många andra vänner, och jag tycker extremt mycket om dem för att de är så coola och öppna människor men jag kommer aldrig att veta av deras sanna anledningar till att vara vän med mig (är det coolt? vill de öva upp sin engelska? vill de låna pengar - alla bules är ju rika!). Och det har jag accepterat, och de säger alla till mig.
- Du måste acceptera det om du vill hålla dig kvar i Indonesien. Att du är en BULE. Men passa dig för dem som vill utnyttja dig för mycket bara.

Åh. Jag saknar landet där fördomar, om än existerar i starkadte drag, i alla fall är ofint/smutsigt och tecken på låg moral. Här är det för accepterat.

**********************************************************************''''
Det finns dock saker som får mig att vilja stanna kvar...

*** Att sitta på golvet med javanesiska kvinnor och män i åldrarna 3-60 år och dela en flaska billig whisky eller Arrak och lyssna till ett språk (javanesiska) jag inte förstår ett dyft från (mer än de få fraser Yola lärt mig).***

Jag: Yola, jag är trött på alla Bule-hunters i Bintangbar, jag orkar inte med folk som vill bli vän med mig just för att jag är en bule...
Yola: Ja, åt helvete med Bintangbar, du är ingen bule längre, du är "orang lokal"! Kom så får du träffa mina javanesiska vänner ikväll... Fast de kommer nog bara prata javanesiska...
Yolas vän: Aslinya dari mana?
(Indonesiska: Var är du ifrån?)
Jag: Aku wong Jowo! (Javanesiska: Jag är från Java!)
Yolas vän: Wooh... Emang bisa bahasa java iya? (Indonesiska: Wow, så du snackar javanesiska?)
Jag: Asuuuuu... (Javanesiska: "Hund"(Åt helvete med det där!))


**** Jag älskar javanesisk kultur och att nästan alla här ute antingen kan måla/sjunga/spela teater eller gitarr. Fick igår kväll denna tavla från en nybekant (konstnär). ****

**** Vet inte hur ofta jag hyr cykel och skriker fula ord till alla trafikanter på vägen och hur simpelt det än må låta så underhålls jag fortfarande utav det...***

*** Sitta på en matta, dricka öl/kaffe och lyssna till någon som spelar gitarr är ett måste för alla i den yngre genartionen om lördagskvällarna.... Alla får vara med... ***

*** De asiatiska kidsen är mindre bortskämda, gnälliga och egocentrerade än vad de är på andra sidan jorden. Yula beskriver ofta sin dotter Salfira med orden "Hon är inte mitt barn, hon är min kompis". Det är så det är här. Alla får vara med och man gör inte skillnad på stor/liten, fattig/rik, smart/korkad ***






'***Serambi!!!****

SAGAN OM ACEH

Kravet om att införliva Sharialagar. Göra Aceh självständigt från Indonesien. Skapandet av gerillagrupper. En indonesisk militär som svarar gerillagrupperna med övervåld, utnyttjande av människor, muthandel och brott mot mänskliga rättigheter. 15 000 människor döda. En konflikt som styrdes från gerillagruppen GAM, vars högsta ledare smidde sina vapen och planer i…. Sverige.
                                    

SJÄLVSTÄNDIGHET
Aceh Merdeka, Aceh Merdeka var en gång de stora slagorden i norra Sumatera, nordvästra Indonesien. Acehs medborgare vill ha vad Papua och Östtimor redan fått, bli självständiga från Indonesien. Aceh, högst upp i norra Sumatera är den del av Indonesien där islam är som allra starkast. I slutet på 50-talet lät sig den indonesiska regeringen godkänna att Aceh skulle få bli sett som en ”speciell provins” där de islamska vanorna och lagarna fått en högre respekt än i övriga Indonesien. Aceh är ekonomiskt mycket viktigt för Indonesiens ekonomi eftersom det finns stora gas- och oljeresurser i området, så mycket som 30 procent av Indonesiens gas kommer från Aceh. Aceh ansvarar dessutom för 11-15 procent utav landets exportintäckter. Bortsett från att Aceh är en viktig inkomstkälla så ville regeringen inte släppa Aceh med tanke på att detta kanske skulle locka andra oroliga provinser i Indonesien till att börja gnälla om självständighet. Sverige säger sig vara kritiska till Indonesiens förtryck men går inte så långt att de kräver att Aceh skall bli ett eget land, men en ”autonom stat.”


EN BLODIG HISTORIA
Det går inte riktigt att säga när konflikten på Aceh började men det har sin bakgrund i islamska hårt kontrollerade lagar, historiska missförhållanden och den ökade javanesiska populationen som började ta inflytande i Aceh på 50-talet.
Aceh var den provinsen i Indonesien som slet hårdast mot holländarna under deras kolonimakt på 1800-talet och Aceh blev också den del av Indonesien som sist koloniserades. 1873 satte nyfikna holländare först sina klor in i Aceh som dessförinnan lyckats vara en suverän nation i närmare 500 år. Holländarna menade att de ville kontrollera britterna på den malaysiska sidan att få inflytande på indonesisk mark. Aceh var dock hårda och gav inte upp sitt land förrän de erfaret många strider mot holländarna med väldigt många offer. Eftersom Aceh är starkt muslimskt sägs det ha varit en av anledningarna till det aggressiva motståndet mot de giriga kristna kolonisatörerna. Först 1910 kunde holländarna hurra över att Aceh nu var i deras ägo.

 Regeringens inflytande efter Indonesiens självständighet från Holland på 50-talet var inte populärt eftersom Java och huvudstaden Jakarta uppfattades av många som korrupt och icke-muslimskt. De från Java ansågs få bättre jobb med både högre positioner och löner än vad de som ursprungligen var från Aceh fick. Det skapade ilska. Det skapade avundsjuka. I Aceh har även amerikanska ExxonMobil tagit ett fotfäste och utvinner resurser på platsen. 1953 ställde sig många från olika delar av Indonesien på en sida och skapade Negara Islam Indonesia (den islamska staten Indonesien). Denna grupp blev nöjda när uppropen möttes med svaret att regeringen gav Aceh titeln ”speciell provins” 1959. Uppropen från Negara Islam Negara sades vara ganska milda förhandlingar utan att allt för många behövde sätta livet till.  

EN PROTESTRÖRELSE TAR FORM
1976 skapades rörelsen för ett självständigt Aceh (GAM, Gerakan Ache Merdeka) utav Hasan di Tiro med hoppet om självständighet från Indonesien av nationalistiskt slag och få en egen regering. GAM existerade mellan 1976-2005 och bestod av cirka 3000 gerillasoldater. 15 000 människor fick sätta livet till i dessa strider. Målet var att Aceh skulle bli befriat från den tortyr och dessa våldtäkter ”holländarna och INDONESERNA” orsakat befolkningen på Aceh. Di Tiro anser att det skedde ett kolonialbyte efter andra världskriget när Aceh, istället för att bli självständigt bollades från Holländarnas händer in i Javas ficka. GMA började sitt våld 1977 när en amerikan mördades efter en attack på Mobil Oil. Under 1979 slaktades nästan alla som öppet tillhörde GAM, Hasan di Tiro själv flydde landet. Till Malaysia. Vid denna tidpunkt var GAM svagt men med lite hjälp från Libyen i form av vapen och träning kunde GAM trappa upp sin aktivitet i Aceh.
1997 var nog Acehkonfliktens tyngsta år eftersom det var mitt inne i ekonomiska krisen, och acehneser som arbetat i Malaysia tvingades hem eftersom möjligheterna för jobb hade tagit slut. Dessa acehneser ilsknade av vetskapen om att regeringen använde 95 procent utav naturresurserna i området. Bara fem procent gick acehneserna själva! Förutom försöken att förgöra den indonesiska militären attackerade även GAM javanesiska immigranter, misstänkta ”indonesiensympatisörer” och javanesiska symboler. När en ny regering trädde fram 1998 lovades acehneserna kompensation för det övervåld de blivit utsatta för från militären och en undersökning skulle startas. Dessa fina ord verkade dock vara… Enbart fina ord. Ingenting hände.

Kvinnliga gerillasoldater

LÅT OSS FLY!... TILL… SVERIGE!
Hasan di Tiro stannade inte sin flykt från landet i Malaysia, han och andra stora namn inom GAM tog 1980 sats långt norrut, till Sverige! Förutom GAM’s sultan, di Tiro fanns även personer som kallade sig för premiärminister och utrikesminister för utbrytarstaten Aceh. GAM fick nu ett fotfäste i stockholmsförorten Norsborg. Därifrån, Norsborg dirigerades sedan GAM’s agerande nere i Aceh. I åratal har den indonesiska regeringen krävt att svenskarna skall agera mot GAM’s exilledning i Stockholm. Ärendet har varit känsligt och på svensk mark dröjde det ganska många år innan någon vågade peta i ärendet. Indonesien har många gånger höjt sin röst mot Sverige och diskuterat med både Laila Freidvalds och Anna Lindh för att få någon av dem att reagera mot Hasan di Tiro eller någon av de andra personerna i GAM som befinner sig i Sverige. Problemet för Indonesien har varit att samtliga blivit svenska medborgare och de har därför inte kunnat be om utlämning. Både Lindh och Freidvalds menade att Sverige varit åsiktslösa och varken uppmanat eller inbjudit GAM till att ha sin verksamhet i Sverige.

Demostration i Stockholm för Acehs självständighet

I början på 2004 greps dock flera medlemar av SÄPO i Stockholm och deras datorer konfiskerades för att innehålla material om planering av bland annat folkmord.
 "Den indonesiska regeringen uppskattar både det handfasta engagemanget och de konkreta åtgärder som vidtagits av den svenska regeringen - särskilt av dess åklagarmyndigheter - för att inleda en rättsprocess mot vissa personer som är misstänkta för att uppvigla till väpnat uppror på indonesiskt territorium från svenskt territorium". (Utrikesdepartementet, Jakarta)


Sjuk och bräcklig, år 2008 efter närmare 30 år i Sverige återvände sultanen Hasan di Tiro till Indonesien. Han möttes utav 70 000 jublande anhängare men bara efter knappt två år i Indonesien, precis när han skulle återfå sitt indonesiska medborgarskap avled den 84 år gamle Hasan di Tiro i augusti 2010.

MILITÄRENS ÖVERVÅLD
Det var på håret att fred skulle slutas 2002 när regeringen sade att Aceh skulle få behålla 70 procent av inkomsterna intjänade i området (tidigare var det fem procent) samtidigt som Sharialagarna skulle få gälla och agera självständigt mot övriga Indonesien. Men den viktigaste frågan – SJÄLVSTÄNDIGHET diskuterades aldrig så parterna var fortsatt oeniga och striderna tog snabbt fart igen. Den indonesiska militären, Tenaga Negara Indonesia (TNI) har från flera håll kritiserats då de misstänkts ha lockats in i illegala affärer med bland annat heroin, mutning när de tvingat butiker till lägre priser med hot om kidnappning och skydd från fabriker i Aceh. Konflikten i Aceh har öppnat vägarna för illegala aktiviteter eftersom den ger begränsad insyn för media och undantagstillstånd som gör Aceh till ett revir endast för militären. Det finns även rykten om att TNI skulle sälja vapen till GAM. Det finns alltså ett intresse för TNI att hålla kvar konflikten, deras prioriteringar handlar inte om att sluta fred eftersom de tjänar på konflikten. Givetvis har befolkningen i Aceh blivit desperata på lösningar och många väljer att gå med i GAM som enda målet att besegra indonesiska armén. Detta utnytjas utav ledarna i GAM som arbetar för att rekrytera de hämndlystna vars föräldrar som mist sitt liv från TNI’s våld.

KONFLIKTENS… SLUT…
Inget ont som inte för något gott med sig, det skulle i detta fall vara tsunamin som svepte in över Aceh i början på 2005 och orsakade förintelse och att 10 000 miste livet men det blev också stoppet för gerillasoldaterna som kastade in handuken och avtalade fred med regeringen. De gav upp sina krav om självständighet som de så länge, nästan 30 år hade betalat med sitt blod för. Regeringen tvingades dra tillbaka militärstyrkorna från området och godkände att GAM skulle få bilda sitt egna parti. Förutom eget parti fick de även land och amnesti.   Konflikten räknas vara bland de mest längsta i världen där indoneserna vägrar internationell inblandning samtidigt som GAM vägrar tillåta något annat än självständighet.

Aceh är enda platsen i Indonesien där Sharialagar tillämpas

THE BLACK ROAD, AUSTRALIENSK DOKUMENTÄR:
http://www.youtube.com/watch?v=V6sxo9h5Igc