DET SNÖAR!

Denna lördagsmorgon vaknade jag bakfull och trött av att klockan ringde klockan sex. Jag skulle i väg på en utflykt tillsammans med elever och lärare på universitetet till lantmarken. När jag kommer till skolan noterar jag något. Alla är smutsiga. De har gråa fläckar på kläderna och de borstar försiktigt av sig. Jag frågor om varför och får lite olika skrattande svar.
- Merapis aska har kommit hit och virvlar i vinden.
- Känns det som att vara i Sverige nu eller? Det snöar i Yogyakarta!

Några få är lite rädda för askan och bär masker. Adik Sity, min lillasyster gav mig idag en mask och bad mig att ta det lugnt. Den ligger orörd i väskan och jag har inte sett anledning att oroa förrän min vän Ayu talar om att hon är sjuk och har svårt att andas på grund av att hon andats in farlig aska.

****

Utflykten idag var fylld av aktiviteter. Vi fick doppa oss, upp till vaderna med lera för att plantera gräs, vi kände oss lite som bönder. Sedan var det en "anklek" som gick ut på att plaska runt i leran och gripa tag i en stackars flyende anka runt halsen. Den som gör det först vinner.

Vidare, gav vi oss ut på en cykeltur, njöt av naturen, fick se Tempe-tillverkning, ro runt i båt och prova på att göra batikmaskar. Sist men inte minst fick vi också en utsökt indonesisk lunch/middag.

Lyckad tur!
*****

Ikväll var det gratis filmfestival i Yogyakarta där en svensk film visades. Nämligen Jalla Jalla. Jag lyckades lura med mig Stacey, Sity, Ira och Christina dit och alla var stormförtjusta. Fick en fråga om vad det är för attitydsproblem som finns i Sverige. De flesta tyckte dock det var en riktigt rolig film och när jag nyligen loggade in på Facebook såg jag en av mina vänner som citerat en rad från filmen i sin uppdatering.
- Jag brukade också ha en kuk. Jag var stolt över den. Pratade med den. Du har väl också haft en kuk?
Jag undrade då vad jag just printat på mina vänner för typ av intryck av mitt hemland.

DET SNÖAR I YOGYA!

GRAMMATIKLÄRARE, ENDRU

1. LÄRARE... 2. GRAMATIKLÄRARE TETTY


VI LEKER BÖNDER I LERAN

1. OKÄND 2. GUNTUR, Lärare 3. ADIT, Lärare

TILLVERKAR TEMPE

LUNCH

MOT MERAPI

SMS-KONVERSATION
- Hey Isa, vi drar till Merapi nu, du följer väl med? Vi behöver dig!
- Hm. Jag har ett stort prov imorgon så kan bara donera pengar. Inte följa med dit!
- Bara en stund! Hallå!
- Nej.
- Bra. Vi är utanför dig nu, var är du?!?!

Okej. Jag glömde. Egoism är tabu i Indonesien, och jag kände mig som eng stor sådan igår. Det slutade givetvis med att jag fick stänga skolboken, hoppas på det bästa för provet. Nu var det välgörenhetsprojekt på agendan.
Mot Merapi!

Med en minibuss och en liten donationssumma på knappt 500 spänn åkte vi till affären för att shoppa. Ett 40-tal paket smaksatta grötpåsar, storpack med dambindor, tjugo liter vatten, 15 kg nudlar  och lite godis var vad vi lyckades fylla tre kundvagnar med. Det blev några slantar över vad insamlingspåsen räckte till så vi fick pumpa 20.000 extra (16 SKR).
- Se! Kuvertet är tomt! Ni bler härmed vittnen till att det inte är någon korruption i spelet!
Mot Merapi!

I bilen på väg upp sitter jag tillsammans med Erass, Nisa+ syster, tyska Tom och Jonas från Nederländerna. Här och var möts vi av avstängda vägar och tvingas byta riktning för att ta oss fram. Men vi vet vart vi ska. Trots att det mörknat kan vi snart se tydliga konturer av Merapis figur. Vi är mycket nära och vi frågar varandra om vi är rädda. Någon säger lite. Andra skrattar.
PIP PIP I DISPLAYEN. Det är min telefon och det är dags för mig att bli rädd.
- Isabel, är du verkligen påväg till Merapi? Hon har just fått ett utbrott... Igen.
Jag läser högt och Erass studsar som en överenergisk femåring. Chauffören skrattar och säger att vi snart skall få kramas med döden.
Mot Merapi!

Mot döden? Där satt jag. Den snålaste figuren i universum och tänker på döden och berget. Att jag är på väg för att hjälpa drabbade barn. Jag som aldrig gillat barn...
Mot Merapi!

VID MERAPI

Väl vid Merapi lastar vi fram alla gåvor och känslan som vilar över lägret är Lugn. Om jag hade tvingats lämna mitt hem, ...sova en millimeter från en främling på en hård halmmatta under obestämd tid på en plats där det inte finns något annat att göra än att vänta... Ja. Jag kan säga som så. Jag är imponerad över deras Lugn, deras tacksamhet och varma leenden. Vi slår oss ner med dem i skuggan ett tag, tänder några levande ljus och småpratar lite. De ler och förklarar att de redan varit där i tre dagar och de har ingen aning om hur länge till de kommer att vara där.

Vi stannar sedan en liten stund till. För att portionera mat i små plastpåsar. Chili, ris, nudlar, kött, potatis... Det finns av allt, men fortfarande inte tillräckligt. Runtomkring oss finns massor av frivilliga hjälparbetare. Jag blir fortfarande, efter två månader riktigt blödig av att se hur stort det indonesiska hjärtat är.


Lugna och något nöjda över oss själva drar vi tyst tillbaka till Yogyakarta. Vi kan skymta bergets konturer igen på färden.
- Om några dagar kommer vi att kunna se askan. Det är riktigt vackert. Det är också ett tecken på att faran är över.

Med Nisa, Merapi


SE UPP FÖR LAVA

Så var det dags igen. Det var längesen hennes glödheta kroppsvätska rann över landskapet senast. Eller egentligen inte. År 2006 hade hon ett utbrott där 600 personer evackuerades och två personer dog. Men det är inte sedan början på 90-talet hon senast hade ett så aggressivt anfall som i förrgår. Denna gång har över 11 000 människor evakuerats och den senaste dödssiffran ligger på 28 personer. Merapi, 2,6 mil norr om Yogyakarta.

Det var ett spädbarn som blev första dödsoffret. Runt sjutiden i går kväll kom budet om att Merapi exploderat och att en några månader gammal baby dött samtidigt som ett oräkneligt antal människor vårdades på sjukhusförläggningar vid området. Nyheten om att Merapi skulle få ett anfall är ingen överraskning. I flera veckor har diskussionerna pågått, och i flera veckor har klättring och populära sportsaktiviteter varit förbjudna. Ändå är sjukhusen fyllda med brännskadade. Ändå har 28 personer redan dött. Anledningen kan vara att det inte har gått att utspå exakta tidpunkten för utbrottet mer än ett ”när som helst” som det viskats om i flera veckor. Situationen i dag är dock bättre än vad den var på 1930-talet då över 3000 människor satte livet till. Det var tiden innan instrument för att mäta vulkanaktiviteten fanns.

SITUATIONEN I YOGYAKARTA
Luften är varm. Det är vad det sägs i alla fall. Personligen märker jag inte av något. Det är alltid varmt i Yogyakarta, oavsett om Merapi kastar ut lava eller inte.
-   Tycker du inte att det är sjukt varmt? Men igår då. Igår var det oerhört varmt det är jag säker på, påpekar en nervös Tetty ständigt.
Det är möjligt att temperaturen stigit en grad. Enligt de lokala blir det alltid lite varmare vid ett vulkanutbrott. Det är även lite gråare toner i luften, säger de. Det finns nämligen ett dammoln av aska som dansar där i. Inte heller det har jag märkt av. Dagen idag har varit lika klar, varm, regnig och vacker som tidigare dagar.

- Vi brukar alltid bära masker efter ett vulkanutbrott, det finns så mycket att se upp med i luften!
Det har jag hört många säga. Och jag har blivit rekommenderad att skaffa en mask. Trots det har jag inte sett någon i praktiken med en mask på käften, inte ens de som verkar vara mest oroade över händelsen. 2,6 mil bortifrån Merapi är det svårt att ana vad som har hänt.

AYO! KE MERAPI!
Kom igen! Vi drar till Merapi! De orden fick jag på Facebook av Erass. Jag trodde han skämtade ett ögonblick innan han förklarade att han startat en donationsfond för att samla ihop pengar för att köpa mjölk till spädbarn och skyddsmasker till drabbade människor i Merapi. Vi var påväg att ta motorcykeln i väg igår kväll men den fina tanken och idéen blev inställd. Anledningen var att Erass bara lyckats skrapa ihop 200,000 Rp (180 Skr).

Yogyakarta är ett halvoroligt område ur klimatsynpunkt. Något mer beskymrande än vulkanutbrotten är jordbävningarna. De är vanliga men sällan något att bry sig om. Sedan maj 2006 är många dock extra oroliga för de små bullrerna som brukar uppstå någon gång i månaden. Året 2006 dog 5000 personer i Yogyakarta.

Jordbävningar och vulkanutbrott i Yogyakarta.
Tsunami som i går bröt ut utanför Sumatra och svalde över 100 människor.
Var ska nästa olycka ske?

DEN FETE, DEN RIKE

Pengar, Fett och Välstånd. Bilden av den fete som någon med plånbok och hälsa lever kvar i Indonesien. Med en smula utbildning och hjärntvätt av västländska ideal håller dock den bilden på att förändras.

Jag har redan börjat vänja mig vid att folk kallar mig "Fattie" i bland och jag har blivit frågad om jag verkligen ryms i min säng. Min säng är +1 meter bred. Jag har inget måttband, men min bild i mitt huvud är att jag skulle få en ganska lustig figur om jag vore längre än en meter på bredden. Kanske har jag en självförnekande kroppsuppfattning. Eller så är jag i ett land som är så vana vid figurer av skelett och ben att bara några enstaka kilo över svältgränsen räknas som stort.

I bland var det lättare att inte förstå indonesiska. Det gäller speciellt shoppingen. I går fick jag för mig att jag skulle utöka min garderob. Jag gick in i affärerna för att se om jag kunde hitta något i L eller XL. Jag hör flickorna i affärerna fnittra. De talar högt till varandra om hur fet jag är och hur löjligt det är att ens försöka hitta något. Jag har som sagt redan vant mig vid att vänskapligt bli kallad för lite stor, som ett konstaterande, i bland något positivt men att höra det där hånet kommer jag nog aldrig vänja mig vid. Det blev ingen ny tröja igår.

Om det är jobbigt för mig, så är det nog inget emot vad det är för några av de australienare jag känner här. En av dem klagar ständigt över hur hon blir hånad och utskrattad var hon än är. Hon är stor i kroppsformen men lever hälsosamt och tränar ganska frekvent. I Indonesien finns dock bilden av stor kropp och stor i maten i större upplaga än hemma. När vi åt tillsammans vid ett tillfälle skrattade kyparen åt att hon inte ville ha mjölk i kaffet.
- Vill du inte bli fetare än vad du redan är eller?
I skolan retar lärarna henne ständigt. Även om hon fortsätter att förklara att bli kallad fet är en förolämpning och att det är något som uppfattas som sårande för henne. Jag har själv en lärare som påpekar min kropp och hon tycker att det är konstigt att jag inte äter frukost på morgonen.
- Men alltså. Du måste väl ändå äta ganska mycket? Har du någonsin inte varit fet? fick jag höra någon gång.
Ibland blir man sugen på att bita tillbaks och påpeka likheterna med deras skelettformade kroppar som en svältande hyena. Men jag låter bli. Jag har ingen aning om hur det är att kalla någon smal. Jag har lärt mig att det är en miljon gånger värre att bli kallad HUND än FITTA/BITCH.

Trots att ordet TJOCK är betydligt mer okej att säga än i Sverige så är det inte alla som skulle säga det. De flesta av mina vänner jag tagit upp ämnet med tycker att det är oerhört oartigt och fel att kalla någon för fet. Vissa skäms och förklarar om att äldre i bland har bilden av den fete som någon med pengar och makt. De förstår inte hur det skulle kunna vara något negativt att kalla någon fet.

***

Några ord om vulkanen Merapi:
Har fått några frågor om Merapi. Ja. Det är sant att hon snart ska få ett utbrott och att människor i bergen blivit evackuerade. Sedan en tid tillbaka har det blivit förbjudet att klättra i området. Hur stark hennes explosion kommer att bli är det ingen som vet. Vad jag hört från de flesta är avståndet till Yogya dock för stor för att någon lava kommer att ta sig hit. Men rök och stoff kan säkerligen lägga sig över staden.

RFSL och Indonesien:
Fick denna länk skickad till mig i går om RFSL's samarbete med homosexuellas rättigheter i går.
Fann den intressant:
http://www.rfsl.se/?p=4257&aid=11879