ATT VARA SVART

Det finns ingen rasism i Indonesien. Ha? säger jag.
Det är för många öar, för många kulturer, för många religioner för att rasism ska kunna uppstå. Ha? Alla älskar alla i Indonesien. Får jag be om ett Ha? igen...?

I bland är jag trött på att höra röster från turistögons perspektiv. Självklart ser man bara det fina till en början, smutsen måste man skrapa fram, och den tiden har inte turisten i Yogyakarta. Jag såg inte heller rasism mina första månader men det gör jag nu.

Jag hör att de från Papua är ohyffsade. De är från Indonesiens fattigaste ö där de flesta har mörkare hy än på Java. Det gör dem kriminella. Ohyffsade. De pratar snabbt och konstigt. De är primitiva. De är svarta. Här om dagen sa en taxichaufför följande.
- Ser jag några från papua på natten låter jag dem aldrig åka med, de är alltid så fulla och bråkiga.

Det är en viss del afrikander i Yogyakarta också. Från Tanzania. Från Gambia. Från Sydafrika. I början förmodade jag att de var lika välbemötta som vi andra utlänningar men jag hade fel. Även om de ofta får samma varma leenden, mottas med samma nyfikna frågor "Var är du ifrån, vad gör du i Indonesien, hur är ditt land?" så finns det en rädsla för afrikaner. Vit hud är alltid vacker. Mörk hy kan aldrig vara en vacker person. Det är inte vad alla tycker såklart, men den generlla bilden är sådan.

"Nej, jag har blivit solbränd! Jag ser ut som en afrikan!!!" har jag hört en. två. tre. eller sjutton gånger från olika håll när en indonesisk vän återvänt från ett strandbesök. Det anses inte vara fel att säga det, för alla vet att se ut som en afrikan är något fel, något smutsigt.

I skolan där jag pluggat indonesiska finns några elever från Tanzania. Flera äldre är rädda för att undervisa dem.
- Ja det är så det är Bel, vad kan jag göra åt det? Särkilt de äldre Bel. De tycker att deras mörka hy är läskig och så sägs det att de luktar illa också. Så är de äldre. Så är Indonesien!

Här om dagen träffade jag en afrikansk kvinna som berättade för mig att det var svårt att leva i Indonesien för att det alltid var det där med vardagsdiskriminering.
- Jag har efter x antal månader i Indonesien inte kunnat hyra en motorcykel, de är liksom... rädda för mig... Ingen vill hyra ut till mig

Här omd dagen var jag och Abdo från Gambia tog och vandrade tillsammans i området mot kampus.
- Ser du hur roligt alla tittar på oss? sa Abdo och skrattade.
De tittade roligt på oss.
- Hey black skinn!!! Where are you from!!? Hey Black skinn!! Where are you going???
Abdo ignorerade orden. Han säger att han alltid ignorerar vad folk ropar efter honom. De flesta indoneser är faktiskt rätt okej ändå, menar han.

 "Kasihan mbak" hörde jag flera gånger viskas när vi vandrade. Stackars lilla tösen, betyder orden. Och ja. Det var mig de syftade på, varför vill en vit flicka umgås med en mörk man? För den äldre generationen är det tydligen något otänkbart.

Senare på kvällen ringde jag den person jag alltid pratar med när jag är upprörd.
- Menar du allvar Isabel? Jo... visst vet jag att den äldre generationen är rätt... tja... konservativ men ropa elaka saker, det gör man liksom inte!

Hur utbrett det är med hatet mot afrikaner vet jag inte....
Men jag vet att det finns.
Att det är kulturella krav som säger att man ska le och skaka hand med alla betyder inte att det finns ett förakt bakom dessa smile...

BARNEN SOM FÖRSVANN

Det är soligt väder. Det är det för det mesta i Jogjakarta när jag och Ika petar i oss dagens lunch, ris och sojabönsbiffar. Det är elever som just tagit examen, iklädda i långa färgglada mantlar och en svart fyrkantig hat. Vi hör ett publikt uttalande "Ett barn är försvunnet. Det är en flicka på sex år en knapp meter lång. Har någon sett henne?" Uttalandet upprepas under en timma och Ika säger missbelåtet "säkert kidnappning igen!"

Ika och jag äter lunch ganska ofta. Vi pluggar båda lag men på olika program. Hon är en ganska lat elev eftersom hon ofta skolkar för att kunna matcha med mitt schema så att vi kan luncha/ta en kaffe ihop och prata om VÄRLDEN. Hon brukar sucka åt min okunskap om hennes hemland, Indonesien.
- Om kidnappning är vanligt?! Isnabel... Herregud... Herregud... Det är helt sjukt vad vanligt det är!
Ika menar att det är många som utnyttjar små barn och vill ha dem för gratis arbetskraft.
- Något sådant har du aldrig sett i ditt land va?!

Enligt Den Nationella Komissionen För Barnskydd (Komnas Anak) så ökade kidnappning av barn med 20 procent det första halvåret 2009. Förslag som lagt för att stoppa detta är att ha fler kontroller i samhället, bättre överbevakning på skolområden och lekplatser.
Antal kidnappade barn under hela 2007: 37.
Antal kidnappade barn Januari till Juni 2008: 87.
Antal kidnappade barn Januari till Juni 2009: 102.
Antal kidnappade barn Januari till Maj 2010: 67
* Detta är antalet RAPPORTERADE kidnappningar. Mörkertalet kan vara mycket större eftersom största andelen kidnappade barn troligtvis är gatukidzen. De där som ingen riktigt bryr sig om...

International Labour Organization menar att 100 000 barn varje år blir offer för trafficking.
Mellan 40 000 och 70 000 blir sexuellt utnyttjade. Ungefär hälften. Störst risk för kidnappning är de barn som är under 12 år och chansen är något större som tjej än kille (60 procent)

De flesta kidnappningarna verkar ske i Jakarta.
- Jag är ganska säker på att Java är där det mesta sker, menar Ika som uppmärksammat väntar på att få höra mer om den lilla flickan som högtalarna gång på gång talar om.

2010 kunde 27 utav de som försvunnit räddas och fyra barn hittades döda.

Gatubarnen av Java brukar ofta bli offer för att bli tiggare eller "pemulung" (sopinsamlare som letar järn, koppar och material som kan säljas till företag för återanvändning). De blir också lätt utnyttjade för barnarbete och prostitution.

2010 gjorde barnkidnapparen Sortono sig känd för att ha kidnappat 96 mellan 14 och 17 år ungar i landet. Han tros ha sålt ungarna till 18 misstänkta personer men det har varit svårt att hitta köparna med tanke på att det har varit en "köp-och-försvinna"-affär vid tågstationen och Sortono själv har inte verkat veta vilka han sålt barnen till. Av de 96 barnen är 95 fortfarande borta. Sortono har erkänt 38 fall av kidnappning. Det finns även bevis för att barnen blivit utnyttjade sexuellt då Sortono för 25 000 Rp (knappt 20 svenska spänn) skall ha "lånat ut" dem till homosexuella män på en javanesisk tågstation

För övrigt vet jag inget om vad som hände efter att jag och Ika slängt i oss vårat ris och återgått till våra skolböcker. Var den lilla sexåriga flicka tog vägen? Äh... Jag tror faktiskt att hon hittade sin familj där någonstans i vimlet av firande studenter, fotografer och buffetbord... Det är inte inte på universitetsområdet, och det är inte de rika barnen som är utsatta. Det är barnen som sover oskyddade på gatorna som blir offrena...

ANNAT OM BARNKIDNAPPNING:
http://www.thejakartaglobe.com/home/experts-urge-steps-to-reduce-child-kidnapping-in-indonesia/341397
http://www.fabioscarpello.com/Journalist/archives/2745
http://freewestpapua.wordpress.com/2009/11/21/indonesian-authorities-kidnap-200-papuan-children-from-their-families-and-dump-them-in-west-java/
http://arsipberita.com/show/suspect-admits-to-kidnapping-molesting-and-selling-96-children-135590.html
http://bataviase.co.id/node/543159

LAGEN LÄTTAR UPP

Ibland anser jag (alltid) att Indonesiens lagar är i grottstadiet. Det gäller allt från orden i civilrättsbalken om att gifta kvinnor inte får göra någonting utan makens godkännande till att man kan få två års fängelse för att ha snackat illa om Indonesien/förolämpat flaggan på något vis. Nyligen har en nyhet för lagstiftningen inom immigrationslagen hoppat upp i nyheterna. Den har fått alla utländska medborgare, gifta med en indonesisk medborgare att JUBLA. Äntligen ett litet steg bort från grottan! Eftersom jag känner och annan som är gift med indonesisk medborgare kan jag se anledningen till jublet...

Indonesien gillar nog inte oss, utlänningarna med tanke på alla komplikationer som behövs för att få permanent uppehållstillstånd. Det talas om att ändra den gamla lagen från 1992. För närvarande så måste ett tillfälligt uppehållstillstånd förnyas varje år och man får inte äga mark eller vara ansvarig ägare till en bostad.

Nu skall det ändras ”för att skydda den indonesiska familjen som blir drabbat om familjen skall splittras av alla krångliga regler”. Nu sägs presidenten snart vara i ögonblicket att signera godkännandet av en ny immigrationslag. Denna lag innebär att…
-     Den som gifter sig med en indonesisk medborgare automatiskt får medborgarskap så länge som den indonesiska partnern kan ge ett sponsorskap.
-   En utländsk person är tillåten att stanna i Indonesien även efter skiljesmässa om de varit gifta i tio år.
-   Deras gemensamma kids kan också få permanent uppehållstillstånd även om barnet vill ha den utländske förälderns medlemskap.

-    En utländsk medborgare med uppehållstillstånd som lämnar Indonesien för en längre tid får lov att komma tillbaka igen så länge som personen i fråga ansöker om ”multiple re-entry permit”.

 Smakar det så kostar det dock för dessa tillstånd är väldigt dyra!

Citerat från Jakarta Globe den 8 april;
"Half-French, Isabelle has been married to an Indonesian for five years and the couple have one child.   She said that in the past, she had been forced to go through the complicated process of annual Kitas renewal and regretted she was not allowed to work.
“What if my husband falls ill? Then I need [a job] to take care of our child,” she said.

Julie Mace, a representative of the International Rainbow Alliance and the Indonesian Mixed Marriage Society, said she would wait for the implementation phase of the law before passing judgement. She expressed hope that related institutions such as the Ministry of Manpower and Transmigration would strictly abide by the law, especially when it came to the rights of foreign spouses to work"

DET ÄR INTE DIN RELIGION

- Vet du vad Isa, ibland skäms jag så över min religion.
- Det... det är inte din religion Budi!

Det
är i detta fall något vi ser på tv-rutan framför oss. Vi sitter på Budis golv i hans lilla mörka etta utan fönster och fläkt. Det är en varm fredagskväll och vi har en flaska Anggur, javanesiskt rödvin att dela på som diskret är förpackad i en svart plastpåse. Det skall bli en kul kväll, en paus från en vecka utav tentor så vi förtjänar något hjärndödande en stund.

Men tv-rutan framför oss visar något som inte är så kul. Vi hör en nyhetsuppläsare oavsiktligt smutskasta en hel religion genom att rapportera om ett enstaka fall om en självmordsbombare. Hon säger att en man just gjort sig själv till tomatsalsa inne i en moské i Cirebon på västra Java. Det var fredagseftermiddag den 15 april och mannen bakom dådet beskrevs som "mystisk snubbe som aldrig snackade med sina grannar". Farbrodern var tydligen glad över nyheten om att hans brorson sprängt sig själv.
- Han var skum och såg liksom hat och ondska när folk ville samlas för en kopp kaffe.
Snubben bakom dådet var ledaren för den näststörsta muslimska organisationen i Indonesien, Muhammadiyah. Det är riktigt märkligt att han ligger bakom attacken eftersom han för en tid sedan hade uttalat sig om självmordsbombare på ett institut för kultur och mänsklighet.
- Bara dårar gör sånna dära handlingar.
Såg han sig själv som en dåre? Denna attack anses vara den mest allvarliga attacken senaste tiden av islamska islamister, även om vissa Al Qaida-länkade fall av terrorattacker har förekommit de senaste tio åren så har det varit relativt lugnt de senaste åren. Motivet verkar vara oklart och en ledare för radikala organisationen Jemaah Islamiya uttalar sig argt om händelsen i Jakarta Globe
- Det är haram (förbjudet) att spränga sig i en MOSKÉ! Enbart kafir gör sådant!

SPRÄNGD I EN MOSKÉ
I nyheterna fortsätter nyhetsuppläsaren att tala om hur unik denna händelse är, första gången av sitt slag som en självmordsbombare firar av sig själv inne i en moské. Det låter lite ironiskt när hon säger så, som att det behöver tilläggas något unikt med varje självmordsbombsattack för att det inte skall låta som "ännu en självmordsattack". Vad blir det nästa gång? 
Första gången en självmordsbombare har mp3 spelaren på och lyssnar till Celine Dion medan han slaktar sig själv. Unikt. Unikt.

Nyhetsuppläsaren får Budi att skämmas. Hon får en cirka 200 miljoner människor att skämmas. I stunden hon berättar om händelsen funderar 200 miljoner människor ut hur de ska försvara sig, sin religion och identitet som inte har någonting att göra med det de ser i tv-rutan. De vill fortsätta använda orden att Islam är fredens religion och de vill fortsätta bli bemötta med respekt eftersom Indonesien är världens mest öppna muslimska samhälle. Detta rykte är ansvarsfullt och sårbart och är väldigt lättstött utav extremism.

TILLBAKABLICK PÅ TIDIGARE ATTACKER.... VI BACKAR TILL....
Balibomben Episode ett, 2002. Det var antagligen det tyngsta slaget mot islams rykte som hittills uppstått i Indonesien. Hela världen kände till det. Hela världen började från denna oktoberdag bilda sig en ny uppfattning om vad det där Indonesien var för jävla shitland där folk spränger sig i luften för Allahs viljas skull. Att vara muslim i denna tid började bli något mycket tungt och något som krävde god argumentationsförmåga för att undvika bli dömd som terrorist. Troende muslimer tvingades försvara och noga bevisa att de inte hade något stöd till vad som hände på Bali och att de kanske själva kände något av offren som försvann denna natt. En hel nation var i sorg. Vad var det som hände?

Det är beskrivet som det mest aggressiva terrordådet i Indonesiens historia. Det var lördagskväll och det var dags för fest igen i staden Kuta, Indonesiens största turistmagnet som lockar till billig öl, sexiga kvällsföreställningar på klubbarna och mycket annat smått och gott. På två utav de mest välbesökta klubbarna skulle två utav de tre bomberna explodera och det var just dessa två som gav dödlig utgång. Den ena var en självmordsbomb och den andra var placerad i en bil, just utanför en utav nattklubbarna. Den ena klubben kallades Paddy’s Pub och det var den som attackerades i anslutning med en man i förklädnad av en backpacker bar med sig en självmordsbomb och det dröjde inte långt innan den andra bomben inne i en vit bil exploderade utanför klubben Sari. Dödssiffran landade på 202 personer;  88 australienare och 38 indoneser, sedan blev ett 240-tal personer skadade. Tre kroppar identifierades aldrig och de kremerades på Bali i september 2003 närmare ett år efter händelsen. Det tog inte lång stund att lista ut att det var religiösa kopplingar till dådet och den extrema organisationen Jemaah Islamiya fick ansvaret och tre medlemmar blev senare dömda till dödsstraff. En vecka efter dådet kunde en arabisk nyhetskanal rapportera några ord av Osama bin Ladin som menade att Balibomben var en indirekt hämndaktion för stödet på USAs krig mot terrorism och Australiens inblandning i kriget för Östtimors självständighet från Indonesien. Hans ord skall ha varit:

”Du skall dödad, just så som du dödar och bombad, just som så du bombar”.

  Aku Bakar Bashir var ett namn som fick hatrubriker i tidningarna när det bevisades att denne man var den spirituelle ledaren för organisationen. Aku Bakar Bashir dömdes till två och ett halvt år bakom lås och bom men satte bara av 18 månader utav denna tiden eftersom hans kopplingar till brottet var så pass indirekta. Tydligen hade några utav hans anhängare nämnt för honom att de ville begå jihad i Bali och Aku Bakar Bashir svarade med att ge tummen uppåt utan att fråga över huvud taget om vad jihad innebar, vilket fick honom att senare inför rätten säga att han inte hade den minsta aning att hans anhängare hade en massiv dödsbomb i sinnet. Aku Bakar Bashir hade även mage att anklaga USA som de skyldiga bakom dådet. Den 9 november 2008 kom domen med dödsstraffet för tre män som var inblandade i attacken, de avrättades med arkebusering (avrättning med gevär) på ön Nusakambangan på den centraljavanesiska provinsen, en plats som används för just terroristbrottslingar, mördare och droglangare. Det har därmed fått namnet ”Indonesiens Alcatraz”. Den 9 mars 2010 dog mannen som misstänks ha satt loss en av balibomberna med en mobiltelefon. Han dog i en skottlossningshistoria med en polis i Jakarta. Vad var motivet till allt det här då? Jo. Enligt en utav de åtalade var planen att ha ihjäl så många amerikaner som möjligt. Det blev inte så många amerikaner för på dödslistan fanns bara tre amerikanska namn, på listan fanns även fem svenska namn.

EPISOD 2

År 2005 var det dags för Jemaah Islamiya att slå till igen, Balibomb episod två! Denna gången var fokuset på
Jimbaran Beach Resort och tjugo människor miste livet medan ett hundratal skadades. Precis som i balibomben 2002 var det turiststaden Kuta händelsen tog plats, femton utav de döda var indoneser medan fyra var australienare och en var japan.

ANDRA FALL AV TERRORDÅD:
2009 -
Hotellbomben i Jakarta. 7 döda: tre australienare, två holländare, en nya zeländare och en indones. 50 personer skadades. JI låg bakom dådet.
2003 - Marriot Hotelbomben, 12 döda; 8 indoneser, ett par kineser, en dansk och en holländare. 150 skadade. Hotellet var en "västländsk symbol" och har använts av amerikanska ambassaden vid några tillfällen. JI låg bakom dådet.
1999 - Bomb i en moskékällare som inte var självmordsbomb.


Budi ser lite ängslig ut.
Det irriterar mig, för jag tycker att han skall ha känt mig länge nog.
Länge nog för att veta att JAG VET.

Jag vet mycket väl att terrorism och islam inte är samma sak och att jag inte ser 200 miljoner människor som potentiella tomatsalsa-kandidater. Jag frågar Budi om den där bombaren hade kallat sig för något annat... Säg technomusikälskare och smällt sig i bitar för Technoljudets ära, hade Budi då skämts över att gilla techno?
Han skrattar och skakar på huvudet med den där blicken som säger att han tycker att
"nu är du allt lite barnslig Isa". Jag skrattar inte och upprepar något jag sagt tidigare.
- Snubben på tv är en salsatomatskandidat och har inget med DIN religion att göra.
Det där är inte din religion.