RAMADAN MUBARAK

Det här är andra gången som jag spenderar lebaran, eller ramadan i Indonesien. Denna gången i Jakarta och av sociala skäl har jag valt att medverka i fastan. Orsaken är ganska enkel. Ingenting är öppet på dagen och även om jag numera trivs med att laga min egna mat känns det lite oartigt att laga mat när ingen annan äter och det är ganska tråkigt att äta själv. Däremot dricker jag fortfarande vatten och mitt dagliga mitt-på-dagen-kaffe så fullt ”hardcore-fasta” är det inte.
 
Fastan har egentligen en ganska fin baktanke. Med det menar jag att folk fastar för att vi skall känna medlidande med de fattiga i samhället som inte har någon tillgång till vatten eller mat. Därför förtärs ingenting under de timmar solen är uppe men så fort klockan närmar sig 18.00 dukas bordet upp, fyllt med sötsaker och lyxiga mumsbitar. När detta bordet är framdukat kan man inte låta bli att undra vad orsaken var till att vi fastade nu igen? Hur mycket medlidande och sympati till de fattiga är det när kvällens bord är så många nivåer lyxigare än vad det är under perioder då det inte är fasta? Visst har man avstått från mat en hel dag, men detta tar man ju igen ganska rejält på kvällen. Så whats the point again? Och det mest ironiska av allt är att de är nog inga som lider så mycket under fastan än just den grupp som kategoriseras som fattiga. I Jakarta är det många som försöker hitta sitt levebröd genom att sälja street food lunchtid. Under fastan är det inofficiellt (?) förbjudet eftersom det kan ”fresta dem som fastar”. Så denna grupp som redan har det svårt att få in slantar för dagen får det ytterligare något svårare. Nu kan de inte sälja någonting eftersom det vore synd om dem som just nu inte äter för att känna medlidande med de fattiga. Nu finns det förvissa ställen som fortfarande är öppna men med fördragna gardiner så minoriteten som inte fastar ändå kan få äta. De flesta anser också att de razzior som utförts är fel. Det är den enskilde muslimen som prövas att motstå begär, klarar man inte detta är det individens fel och inte personen som säljer mat.
 
 
 
 
En lite rolig meme som kritik på att alla ställen som säljer mat skall hålla stängt med respekt för dem som fastar;
1. Ät inte framför mig, jag fastar!
2. Kattskrälle! Ha respekt fan, jag fastar!
3. Jamen fuck off! Utför inte fotosyntes, respect me!
4. Hedningar till myror! Ät inte....
 
Vad jag vet står det inte i koranen något om att det skall vara festmåltider varje kväll, men det står någonting annat som många tycks glömma bort. Nämligen om fastans olika nivåer. Den rituella nivån är en biff, man avstår mat så länge solen är uppe. Hur man tar igen sig/förbereder sig inför det står individen fritt. Nästa nivå är den fysiska nivån. Detta innebär att morgonmålet (som här kallas sahur och förtärs vid 03.00) skall vara mycket lätt, även tidpunkten för brytandet av fastan skall bara vara en tredjedel av vad man egentligen skulle stoppat i sig. Fastan bryts med tre dadlar och några klunkar vatten, that’s it. Men det är jobbigt och det är sunnah (ej obligatoriskt), så de flesta håller sig till festmåltidern när solen gått ned ändå. Jag vet att jag läst att det alltid skall vara ojämt antal dadlar (3,5,7) men har glömt bort orsaken. Nåväl, det lär bli mitt nya skäl till att dricka en tredje öl i fortsättningen. Av religösa skäl vore det oetiskt att dricka 2 som är ett jämt tal.
 
Det är inte alla som fastar bland muslimerna. Det finns de som anser att det tjänar de fattiga bättre av att betala zakat och med aktiv handling göra något för dem som inte har tillgång till mat eller vatten, än att tänka på dem som inte har mat och vatten om dagen och hetsäta vid solnedgång.
 
Hur går det för mig och fastan? Jag dricker alltså fortfarande vatten och kaffe dagtid, det är väl egentligen just vätskan som är det jobbiga för dem som fastar i en stad som ständigt är 30 grader het. Jag har fastat vid andra skeden i mitt liv och jag har alltid, till skillnad från vad folk säger, lyckats gå ner i vikt. Den första fastaveckan gick jag dock upp 1 kg men därefter har jag gått ner. Hemligheten är regelbundna mål. Inga äter nog så regelbundet som en fastande muslim som exakt på minutslaget stoppar i sig föda samma tidpunkt varje dag. Det är en befrielse när ljuden börjar låta från moskén vid maghrib. För mig brukar jag bryta fastan försiktigt med sött te, kokt rotfrukt och gröt gjord på gröna bönor och bananer. Därefter gymmet och vid hemkomst nattamat (rött ris och tempe). Jag vaknar inte upp till sahur om morgonen utan sover istället förbi det där. Min mage har börjat stramas åt och om jag lyckats få ett sex-pack skall jag föralltid lovorda ramadan till det, Ramahdan built this body. En annan orsak till att jag inte blivit smällfet av att fasta är såklart att jag inte dricker alkohol. Alla barer är stängda och försäljningen av öl är avstannad, inte över allt men då de flesta som jag känner är muslimer och blir påkomna om att öl faktiskt är haram under denna månaden (det är av någon anledning inte lika haram under övriga året) dricker jag inte en droppe alkohol. Sammanfattat känns det ganska hälsosamt och även om det låter dödstrist att fasta så är det någon trevlig gemenskaphetsfaktor i det. Vi lider alla samma lidande och vi sitter alla lika förväntansfyllda vid bordet och väntar på de ljuvliga ljuden vid solnedgång. Klara-färdiga-ÄT.

Våldtäkter och Mord... Men lite är det nog offrets fel.

Senaste tidens nyheter har handlat om gruppvåldtäkter. Det är nyheter som aldrig tar slut och diskussioner om dödsstraff och tvångskastrering dyker ofta upp på webben i form av debattartiklar och arga twitter/facebook-uppdateringar. Det är skolelever från grundskoleålder upp till tidiga gymnasieåldrarna det rör sig om. Senaste tidens snack har mycket varit om den unga flickan på 14 år som för en tid sedan först våldtogs, och sedan mördades av 14 unga killar. Sedan har våltäkshistorierna fortsatt…

 

Enno på näthinnan

För en liten tid sedan, ja det har nog gått en månad nu, läste jag en händelse som utspelade sig i Tangerang, strax norr om Jakarta, där en 29 år gammal tjej vägrade samlag med sin 15 årige pojkvän. Hon var rädd för att bli gravid och pojken blev såpass sur av hennes diss att han gick ut och gnällde för två kamrater i 20-årsåldern. Dessa tre gick sedan upp till tjejens rum, turades om att tortera och våldta kvinnan och allt slutade sedan med att en hacka penetrerades in i kvinnans könsorgan, och långt upp in I kroppen. Ja, detta blev denna kvinnans dödsorsak. Nyheterna pyntar en suddig bild av hennes avlidna kropp. Säkerligen sprids också de osuddade bilderna någonstans, för så brukar det vara för dem som mördats på brutala sätt. Så mycket lemlestade kroppar jag ofrivilligt fått se från Facebook och ibland även media i detta land. Kan ni inte låta offrena vara? Eller våra ögon vara… Några delningar har jag sett med titeln “Här är videon om vad polisen fick se av (offrets namn) kropp”. Nyfikenheten i den sociala medievärlden är brutalt avskyvärd. Historien om Enno och hennes dåligt censurerade förstörda kropp förföljer mig till sovtimmarna…

 

Våldtäkt för grovt för media

Hur våldtäkter presenteras i media förvirrar mig ibland. Många gånger dök ordet “digilir” upp, med betydelsen att byta ut, turas om eller bli roterad. “Skolelev blev roterad av fem ungdomar”. Visst förstår man att det är gruppvåldtäkt det handlar om, men att använda ordet roterad låter väl ganska missvisande? Förutom “blivit roterad” används också gärna ordet trakasserad eller misshandlad i fall där det är solklart att det rör sig om en våldtäkt. Varför inte kalla saker för sitt rätta namn, har jag frågat någa gånger. Svaret har varit “våldtäkt låter för grovt”. Ordet våldtäkt är alltså för grovt. Men det är inte för grovt att slänga upp bilder på mördade kvinnor som fått ett brutalt vapen uppstoppat i fi… ja.

 

Det andra jag ofta ser i media är kvinnor som mördas av sina män med orsaken av att “hon NEKADE sin man sex (“hustru-man-relation”) varför hon mördades”. Det där med att lägga skulden på offret. Tänker inte gå in närmare på det. Eller jo det tanker jag….

 

En artikel jag öppnade skriven i går är en intervju med en psykolog som innehar expertkunskap på våldtäkter. Hon blir tillfrågad om vem det är vi skall beskylla för våldtäkterna (förövaren? – hallå yxskaft!)… Hon menar att det är komplext, eftersom det går inte att beskylla kvinnornas klädsel då även heltäkta kvinnor blir våldtagna och det behöver inte vara att de är oaktsamma om var de rör sig, det inte är ovanligt att det sker på platser som i skolan eller hemmet mitt på blanka dagen. DÄREMOT får man inte glömma att pojkar i puberteten har mycket hormoner “som är svårt att kontrollera” så det går ju inte helt att beskylla pojkarna för vad de gör heller. Kanske behöver män träna mer på att kontrollera sitt stora sexuella behov medan kvinnor försöker träna på att inte locka fram detta behov. Offret och skulden igen ja.

 

Våldtäkt enligt lagboken

Jag samtalade med en aktivist från någon kvinnorörelse här i Jakarta. Jag ville veta om hur lagen var utformad, och hur våldtäkt definieras i lagtext. Buttert blev svaret. Sammanfattningsvis menade hon på att våldtäkt endast innefattar vaginalt samlag (ej analt/oralt), endast mot kvinnor som är ogifta. Dessutom bör det helst finnas såväl vittnen som bevisliga skador på kroppen.

 

Jag blev nyfiken och googlade frågan, och jag stötte på följande i paragraph 285 KUHP som beskriver våldtäkt..

Barangsiapa dengan kekerasan atau ancaman kekerasan memaksa perempuan yang bukan isterinya bersetubuh dengan dia, dihukum, karena memperkosa, dengan hukuman penjara selama-lamanya dua belas tahun.

 

Förövaren är den person som använder våld/hot för att tvinga en kvinna som inte är hustrun till samlag. Denna person döms för våldtäkt i fängelse upp till 12 år. Ja ta mig fan, en kvinna som inte är förövarens hustru kan inte våldtas enligt lagen… Jag laser vidare en del lagar och föreskrifter online och hittar inget om att män kan bli våldtagna eller att hustrun kan bli våldtagen av sin man (förutom i fall där hustrun är under 15 år), däremot räknas både analt och oralt samlag skett på tvång som våldtäkt (kvinnoaktivisten hade fel om det men rätt om allt annat)…

 

När jag läser vidare får jag veta att det ändock finns två män i Indonesiens historia som blivit fällda för att ha våldtagit sina hustrur (fängelsestraff på 5 respektive 15 månader – kan tillägga att i det ena fallet blev kvinnan nästan av med livet och i det andra var det en “moralfråga” inblandad då det skedde på en plats synlig för allmänheten). Fallen beskrivs som intressanta eftersom samlag mellan ett gift par redan ses som något rimligt och samhället kommer att se på det som “tabu” om det rubriceras som våldtäkt då det “är en gift kvinnas förpliktelse att betjäna mannen”.

 

Det finns mängder av saker som upprör mig dagligen men skulle jag fortsätta på temat skulle detta bli en bok så jag slutar min upprördhet här. Jag hoppas på att flickan Ennos själ kommit till ro vart den än är och att människor en dag finner det lika motbjudande som jag, med att lägga upp bilder av lik och utnyttjade kropar i den sociala medians värld.

 

Bilden av hennes öde är fortfarande kvar i mitt huvud.