EN VÄLDIGT HET OCH KYLIG KONFLIGT

En granne. Ett syskon. En tjuv. Indonesien har många ord för att beskiva landet som gränsar i norr. Själv brukar jag kalla landet Malaysia och trots många förklaringar vet jag fortfarande inte vad den där avskyn till Malingsia (= Tjuv-sia) beror på. Inte heller blev jag klokare av att läsa en bok om konflikten av en indonesisk professor, hans bok visar ingen fakta eller rot till grannhatet, författaren maler istället på irritation som tillhör en indones vardag. Hatet till grannlandet.


Panas Dingin, eller Hett - Kallt är titeln på boken som med drygt 250 sidor försöker förklara relationen mellan Indonesien och Malaysia; tvister om var gränsen går - vad Malaysia anser klart och tydligt tillhör Malaysia anser Indonesien klart och tydligt tillhör Indonesien, Kulturfejden - Malaysia menar att batik, redang (kötträtt från Sumatera) och javanesisk dans härstammar från Malaysia vilket har synts i deras kampanj "Malaysia, truely Asia". Indonesiska nationalister har känt sig kränkta och blivit nästan vansinniga utav denna löjliga fräckhet, hur kan man behandla sin granne på detta vis frågar de sig. Det tredje är behandlingen av indonesiska medborgare på malaysisk mark - för det ena så står 177 indonesiska medborgare i riskgruppen att bli dömda till dödsstraff för brott som narkotikasmuggling och mord och för det andra så har många fall visat att  indonesiska hembiträden i Malaysia blivit misshandlade och dessutom blir indoneser i allmänhet kallade "Indon" (ett hån för att visa någon att denna har lägre rank) när de arbetar i Malaysia.


Landskonflikten.
En av mina favoritplatser för dykning heter Sipadan, och ligger sedan 2002 på Malaysisk mark men hade mycket väl kunnat bli en indonesisk ö. Malaysia blev en brittisk koloni runt 1700-talet medan Indonesien blev en engelsk koloni runt 1500-talet. Malaysia blev självständigt 1957, medan Indonesien blev det 12 år tidigare, 1945. De nya nationerna var vilsna till en början men vad som kom att bli Malaysia var i huvudsak det som legat på kartan för den engelska kolonin medan Indonesien blev det som holländarna menat varit deras. Dock fanns det frågetecken i kartan, bland annat om öar och attraktiva fiskeområden i närheten av gränsen.



Sipadan, fanns varken på den Holländska eller Brittiska kartan men både Malaysia och Indonesien var väldigt ivriga på att få bli moder till denna ö. Konflikten landade i internationell domstol där 11 malaysiska och en indonesisk domare nådde beslutet att det skulle tillhöra Malaysia. Författaren till boken jag läser stormar och kokar över orättvisan att man valt att tillkalla ett jätteantal malayer men enbart en stackars indones för beslutet, varför det blivit på detta viset diskuteras inte. Jag antar dock att beslutet är fattat på internationella lagar för havet, där det är så simpelt beskrivet att den som först tar en orörd plats automatiskt blir ägaren. Min gissning är att de enkla fiskemännen som bodde på ön (som kanske egentligen inte brydde sig så mycket om de är malyer eller indoneser bara de fick sin firre) hade större koppling till Malaysia än Indonesien, på historisk, kulturell eller geografisk nivå. Detta blev dock en stor förlust för Indonesien som blev av med ett intressant olje, fiske och industriområde. Liknande konflikter pågår i områden i norra Kalimantan och attraktiva områden nära Singapore, där både Malaysia och Indonesien är glasklara på sin sak "Landet är MITT". På båda sidor av gränsen blir dessutom stackars fiskare (fattiga män som antagligen inte har den minsta aning vilken landssida deras båtar gungar på) blivit tagna av militär för tjuvfiske när de korsat gränsen. Det i alla fall påstås att malaysisk militär är bra mycket hårdare än indonesisk militär som kan vara förstående och ta det lättsinnigt att en malaysisk fiskare råkat segla en bit för långt söder ut för sin fisk.


And then... it was... WAR!
Malaysia och Indonesien har varit i ett riktigt krig med varandra. Ett sådant krig med vapen och bröder som kämpat för liv och fosterland. Det var september 1963 som hade sin grund i att den indonesiske presidenten Sukarno som inte gillade tanken på att Malaysia skulle bli ett självständigt land, oberoende av Storbrittanien. Sukarno som i många år lett kampen för ett självständigt Indonesien såg på något sätt ett självständigt Malaysia som ett hot för Indonesiens ganska nyvunna självständighet, han var orolig över att ön Borneo svävade i fara. I sina tal hånade han Malaysia som i hans mening bara var Storbrittaniens lilla docka, inte värd någon respekt. Den nationalistiske presidenten blev också flyförbannad när han fick höra om anti-indonesiska protester som rådde i Malaysias huvudstad, därefter han höll ett av de mest kända anti-Malaysia talen osm löd något såhär med min väldigt fria översättning;
Kalau kita lapar itu biasa (Om vi blir hungriga, så är väl det okej)
Kalau kita malu itu juga biasa (Om vi skäms, så är väl det också okej)
Namun kalau kita lapar atau malu itu karena Malaysia kurang ajar!
(För, om vi blir hungriga eller skäms så beror det på Malaysias "inteligensbrist")


När FN 1962 skulle bestämma om Malaysias fall protesterade Soekarno hårt till att Malaysia skulle få bli fritt från eget styre. Soekarno tog fram sin anti-Malaysia kampanj, kallad "Ganyang Malaysia" - Förstör Malaysia som propagerades överallt i Indonesien under slutet av 1963. 1964 tog sig indonesisk guerilla in på malaysisk mark för ett kortlivat krig, Indonesien visade sig vara mycket svaga med Malaysias stöd från omvärlden som gärna ville försvara det område som snart skulle bli en egen nation. När FN kom att erkänna Malaysia som ett nytt land blev det för mycket för Indonesien som valde att avsluta sitt medlemsskap om Malaysia fick vara med. Och så blev det. Indonesien är med det, det enda landet i FNs historia som någonsin avslutat sitt medlemskap, dock blev Indonesien snabbt medlem på nytt 1966.




Indonesiska medborgare i Malaysia
Författaren i boken Panas Dingin förklarar hur indonesisk arbetskraft, TKI har byggt Malaysia. Stolt talas det om Malaysias landssymbol, "Petronas Tower" är byggt på indonesisk arbetskraft. Det är drygt två miljoner människor som tvingas ut från Indonesien till Malaysia då Indonesiens regering är okapabel att erbjuda de runt 250 miljoner invånarna arbete. I Malaysia är lönerna högre och lockar många kvinnor över gränsen för att försörja sina familjer hemma i Indonesien, där blir de tvingade att lämna ifrån sig sina pass och sedan slava för en arbetsgivare helt utan skydd eller garanti för varken att deras pengar kommer fram eller andra rättigheter en indonesisk medborgare har - det försvinner med inlämnandet av passet. Det rapporteras då och då om grova misshandlar, frihetsberövningar och uteblivna löner hos de som jobbar dygnen runt hos malaysiska arbetsgivare. Tyvärr verkar det på håll vara så att indoneser ses som mindre värde än andra medborgare i Malaysia, en underklass som ofta förnedras. Indonesien har försökt med att försöka hindra kvinnor till att bli hembiträden eftersom regeringen inte kan skydda dem när de gått utanför landet. Men kvinnorna som väljer att åka, lämna familj och trygghet gör det av en enda orsak - de har inget annat val. Stannar de kvar i Indonesien riskerar de fattigdom och svält medan Malaysia ger ett alternativ, som tyvärr inte är riskfritt.




Kulturfejden - Malaysia truly Asia... Malaysia truly Indonesia?
Detta bråk började med en enkel reklam från Malaysias sida för att locka till sig turister. Slogan för reklamen var "Malaysia truly Asia", och ja förrutom just denna slogan så var det inte mycket som hade koppling till Malaysia där i. Det visas traditionell batik från Yogyakarta, soliga strandbilder från Bali, Redang - populär kötträtt från Sumatra, en äldre sång från ön Maluku etcetera - och allt detta, som kommer från de indonesiska öarna påstås i Malaysia - truly Asia vara Malaysia. Förvisso är det ganska svårt att med säkerhet veta vem som äger vad när det gäller kultur, särkilt eftersom både Malaysia och Indonesien uppstått som en kulturmix från Arabvärlden, Indien och Europa - och det för ganska många hundra år sedan, men jag väljer dock att stå på Indonesiens sida här; särkilt där det finns tydliga bevis för att batik har sitt ursprung i Yogya och att "balonesisk dans" är från Bali, men priset på allt är nog Bilderna. Malaysia har också soliga stränder, natur och i alla fall några öar - varför i all friden väljer man inte att ta bilder som är från Malaysia? Eller handlar det om en förtjusning i att provocera och reta galla på Indonesien? Come on lah, Malaysia.... Nu har ni gått för långt!
(Arg blogg på temat: http://nugrahaperkasa.blogspot.com/2009/08/pendet-dance-is-from-indonesia-not.html)





Hat för hatets skull
Den där boken som jag läste, Panas Dingin, rabblar kanske upp tio olika anledningar varför Malaysia är dumma och Indonesien är offer, för att vara så snälla och förstående. Dock så tycker jag enbart att det är det ovanstående som handlar om riktiga konflikter, resten är enbart en hets om att locka fram ett onödigt hat, vilket också gör boken oerhört farlig för den som inte vet vad den läser. En ung okritisk indonesisk nationalist skulle kunna använda den informationen till att blåsa upp en ny konflikt istället för att stänga av den som pågår (vilket författaren ändock menar är hans syfte - stänga av konflikten).


Exempelvis säger författaren att det är MALAYSIAS fel att några män blev sura på, och misshandlade en indonesisk domare i boxning. Det är ocksa MALAYSIAS fel att en islamsk militant nätverk (undergren till Al-Qada) skickade folk (bland annat två personer från Malaysia) till att spränga en nattklubb på Bali som ledde till hundratals döda. Det beskrivs med att "MALAYSIA SKICKADE TERRORISTER TILL VÅRT LAND"...



Jag menar....Hey... Inte riktigt så, coola ner dig! Det är väl inte så troligt att Malaysias regering skickar två hjärntvättade sektmedlemmar för att spränga nattklubb på Bali (med syftet att döda amerikaner)....


Svalka ner den där heta ilskan med ett isflak...
Eller värm det där kyliga hatet med en kopp malaysisk teh tarik.
Lägg Av....



ÖNSKAR DIG GOD BÄTTRING ÖSTTIMOR

På mitt universitet finns det relativt många elever från Östtimor. Vissa utav dem ser sig själva som indoneser och tycker att det var ett dumt beslut ur ekonomiskt synsätt att Östtimor skulle bli självständigt från Indonesien år 2002 . Andra ser det som att de äntligen blivit fria från 24 års förtryck.

I Portugals händer.
Östtimor ramlade i kolonihänder redan på 1500-talet. Det var Portugal som kom att styra i det lilla området, beläget längst öster ut på den indonesiska kartan i flera hundra år. Ön blev dock snart intressant för en annan känd kolonimakt som sedan tidigare redan erövrat stora delar av Indonesien. Men nu var de också törstiga på ön Timor. Denna kolonialmakt var Holland. Efter bråk och gnäll kom dock Portugal och Holland på 1800-talet överrens om att dela stället på två, Väst och Östtimor. Västtimor tillsammans med större delar av det indonesiska öriket hamnade i händerna på Holland medan Östtimor blev en portugisisk erövring.
Portugal hade dock inget intresse alls utav att vårda sin koloni så på 1970-talet tillhörde Östtimor bland de fattigaste och outvecklaste områdena i världen. Analfabetismen var närmare 99 procent och barnadödligheten så absurt hög som 75 procent.
Frihetskämpar såsom José Ramos Horta var trött på portugisernas usla roll som storebroder roll så Horta startade på 70-talet en kamp för friheten. Även utan Hortas och frihetsorganisationernas hjälp skulle självständigheten bli ett faktum 1974 då Portugal upplevde politiska förändringar på hemmapland där den socialistiska revolutionen ledde till att man 1975 ändrade sitt synsätt om de gamla kolonierna. Portugal valde att släppa sin fyrahundra år gamla koloni och tillät självständighet utropas i Östtimor.
En självständighet som inte varade många dagar innan indonesisk militär invaderade området och skapade ett helvete för de flesta östtimorer på denna tid, drygt 200 000 miste livet som resultat av våld och svält från den nya kolonialledaren. 200 000 människor är det samma som en tredje del av Östtimors dåvarande population.


Vad skulle indonesisk militär in i Östtimor o göra?
Vad som verkar ha skrämt Indonesien med Östtimors självständighet var att självständigheten utropades i kommunismens namn. Konspirationsteorier drog igång och snart började indonesiska makthavare bli oroliga att kommunismen i grannlandet även skulle inspirera mindre grupper i Indonesien till att vilja bryta sig loss.
Indonesien valde inte först att gå till vapen utan försökte fredligt och schysst erbjuda Östtimor att bli en del av landet men detta med negativt resultat. Portugal insåg att en konflikt var på väg och stack huvudet i sanden för att slippa få en bricka i spelet. Östtimor var i kaos och Indonesien tänkte inte dra sig för våldsamma konflikter för att få vad de ville ha. Samma dag som Östtimors självständighet utropades, 28 november 1975 lät Indonesien trupper ta sig in i landet.

Läser man indonesiska versionen på Wikipedia, Sejarah Timor Leste (Östtimors historia) ser Indonesiens inflytande inte alls ut som några vargar som blodtörstigt satte tänder i var och varannan östtimoran för att de var kommunister. Nej. I denna versionen är det frihetskämparna och grupperna som ville skapa ett självständigt Östtimor som är vargarna. En av de större frihetsgrupperna mördade enligt indonesiska Wikipedia år 1975 60 000 civila - många kvinnor mördades, vars män var öppna anhängare av Indonesien och strax kom ett rop av hjälp - Hjälten, Indonesien skulle snart komma att rädda Östtimor från de ottäcka frihetskämparna och. Kommunismen. Det var alltså ett rop från Östtimor självt, Östtimor ville att landet skulle ockuperas av Indonesien.

Död och tortyr = Indonesiskt styre.
Bara den inledande invasionen 1975 tog livet av tusentals östtimorianer, vad tjugotals år förtryck skulle ge för slutsiffra är betydligt högre. Trots våldet, så var svälten ett större hot för utrotningen på Östtimor. Rester från den indonesiska militärens kemiska vapen förgiftade mat och vatten (huruvida detta var en önskad effekt är oklart). Indonesien var nöjd med sin nya, den 27e provinsen och uppmanade strax människor att flytta ut dit för att försvara den indonesiska kulturen.
Allt motstånd mot militären förbjöds.
Alla negativa uttalanden om indonesiskt styre förbjöds.
Visst fanns det dem som gav sig på protester och fortfarande hade drömmarna kvar om självständighet men dessa fängslades, upp till livstid om de inte lyckats fly utomlands.

Omvärldens tystnad.
Att säga Nej var lätt för omvärlden, Indonesiens invasioner fördömdes av FN och de flesta länder i världen men på reaktionsfronten var det dödstyst. FN nästintill blundade till vad som pågick och behandlade situationen som om att det var Portugal som fortfarande hade ansvaret för sin gamla koloni. USA och Australien verkade dock stödja, om på indirekt väg Indonesiens styre på området.
Australien erkände tidigt Östtimor som en indonesisk provins medan USA stödde på politisk och militär väg, bland annat har de stoppat FN resolutioner om att söka fred i Östtimor. Både Australien och USA har hjälpt till att utforma indonesiska soldater.
Anledning till detta agerande? Tja, de vill behålla en god relation till Indonesien och kampen mot kommunismen har i alla fall i USAs ögon inga hinder. Med tiden började uppgifter att läcka om våldet mot civilbefolkningen och Portugals "storebror ansvar" började synas när Portugal skickade stöd för att försvara den östtimorianska självständigheten.

1991 vaknade världen från tystnaden. En indonesisk invasion på en östtimoriansk kyrkogård tog livet från 300 civila vilket för första gången fångats på både bild och journalister kunde först nu få närbevakning om vad som faktiskt hända därborta.
En annan symbol för omvärldens uppvaknande var 1996 när biskop Carlos Belo och José Harta fick Nobels fredspris för sin kamp om Östtimors självstyre.
Under 1990-talet började världens missnöje synas över skötseln över "Östtimor-frågan" och också ett massivt missnöje över Indonesiens agerande. Krav ställdes, krav på Indonesien att lösa frågan och detta med fredens hjälp.

Självständigheten 1999.
1999 var det Habibie som satt vid makten i Indonesien, och han valde att sköta Östtimor på ett annat sätt än den förgående Soeharto. Året 1999 lät Habibie införa en folkomröstning för östtimoranerna huruvida de ville stanna kvar som indonesisk provins eller bli självständiga.
När resultaten från omröstningen kom stod det klart att närmare 80 procent ville ha ett självständigt Östtimor. Detta blev början på ett nytt kaos eftersom de som stödde Indonesiens inflytande i landet inte kunde acceptera siffrorna, svaret på valresultatet var att förstöra 80 procent av landets infrastruktur och 95 procent av skolorna försvann, en halv miljon östtimoraner satte sig landsflykt. Till sist skickade Australien in militär för att få en ordning på kaoset som nådde sitt slut 2002, då Östtimor äntligen kunde se sin självständighet.

En FN-domstol invigdes med åtalspunkterna: folkmord, brott mot mänskligheten, mord, våldtäkt och tortyr. År 2005 stod det klart att 84 personer var skyldiga medan tre personer friades.

En kommision har sedan efter självständigheten uppkommit med syftet att skapa vänskapsband mellan Indonesien och Östtimor, och kommisionen ser Indonesien som skyldig till konflikten och har där med krävt en offentlig ursäkt från Indonesiens nuvarande president, SBY. SBY sa 2008 att han "BEKLAGAR DET SOM HÄNT" men någon offentlig ursäkt har inte utgivits.

Ett kaos i fattigdom.
Olja
. Enligt vissa var det detta som var östtimoranernas hopp, enligt vissa är det oljan som lockade Indonesien till att kämpa för denna provins och enligt vissa är det detta som intresserade Australien (vars närmaste granne i  Asien är just Timor) till att lägga vantarna i konflikten. Men. Hur som helst så har oljan inte gett de vinster som den nya nationen Östtimor hoppats på, för större delar av landet lever fortfarande i fattigdom, många tidigare revolutionärer som kämpat för självständigheten har hoppat av och 2006 ledde protester med dödsfall ute på gatorna, något som fick regeringen att kalla hjälp från Australien för att stanna av konflikten. Den genomsnittliga lönen var i landet mindre än en dollar om dagen vid denna tid. 2007 valdes den tidigare nobelpristagaren José Horta till president och även han har smakat av de gamla revolutionärernas missnöje när han 2008 blev allvarligt skottskadad utanför sitt hem. Sedan 2010 har en mager förbättring visats på ekonomin, men den förbättringen får inte glömma att över 40 procent fortfarande lever i fattigdom.


Det ser trasigt ut, men trots det menar de flesta östtimoraner jag möter i Yogyakarta på att det är en säker plats att vara på nu, det är en lugn och vacker plats, och så som så många indoneser så tillägger de glatt
- Ja, snälla, kom och hälsa på min ö!
Och kanske är det just vad Östtimor behöver, besökare och turister och eftersom landet numera inser att naturgas och olja inte är tillräckligt vill de nu satsa på turism, med bergsklättring, dykning och vita stränder som sin främsta lockelse. Turism sägs vara något som kommer bli centralt i nästa vals fråga, och nästa val kommer att hållas detta år.

Filmtips - Balibo
Filmen Balibo är berättelsen om fem australienska journalister (de enda utländska journalister som befann sig i landet vid denna tidpunkt) som år 1975 ville rapportera om den tysta indonesiska invasionen som snart var på väg till den nya nationen Östtimor. När indonesiskt befäl möter journalisterna i staden Balibo, som gränsar Indonesien och Östtimor, bestämmer de sig för att röjja undan journalisterna för det kommer inte att se snyggt ut om världen får veta om den blodiga ockupationen som pågår i Östtimor. Journalisterna avrättas på plats och deras utrustning bränns upp men några bevis finns kvar - det finns frihetskämpare från Östtimor som bevakar händelsen och deras historier blir snart utgångspunkten för denna film. Sedan efter filmen har även en indonesisk militär bekräftat händelsen, även om den överste militären som också är den som gett ordern att mörda journalisterna fortfarande förnekar händelsen.
I denna film uppmålas de 200 000 människor som mördats under nästan 25 år som en droppe i havet gentemot dessa fem vita journalister som mördats 1975. Det är givetvis tråkigt att vi inte får se mer ingripande om folkets egna historia men fortfarande så har filmen ett viktigt budskap;
Omvärldens läskigt tysta tystnad om ett land som håller på att utplånas, bit för bit, dag efter dag i 20-tals år.