FUNDERINGAR EN SÖNDAGSMORGON

Just nu är det söndagsmorgon och jag funderar.
Funderar över alla erbjudanden jag fått om att flytta eller om jag borde förlänga min tid i bostaden med den hysteriskt skällande hunden.

ALT 1)Flytta en bit mer norr om staden för ett rum i ett hus med både tvättmaskin, kök och tillgång till motorcykel för samma peng jag betalar nu. Nackdelen är att jag behöver bo med en kvinna och vän som har lite tokiga humörsvängningar ibland.
ALT 2)Litet hus med en jättegrön tarzanmiljö runtom. Kvinnan som ägde huset är dock skeptisk till att hyra ut till en utländsk eftersom hennes förre hyresgäst var homosexuell, tysk och inte kunde betala hyran. Väljer jag att flytta in dit kommer jag få bo tillsammans med min helgalna hindukompis och en norsk alkoholist som blir djupt deprimerad var gång hon blir nykter.
ALT 3)Eller så kan jag flytta närmare nya skolan och hyra ett litet rum för en billigare peng än nu...
ALT 4)Eller så kan jag helt enkelt stanna...
Blir säkerligen det sistnämnda.

MYGGBITEN AV STALKERS
Sedan funderar jag över hur jag ska bli av med alla dessa stalkers. Inser hur bortskämt det är att vara svensk och van vid att man ska ha identiska rättigheter mellan könen.

Här får man vänja sig vid lustiga, jobbiga, fina, dumma, irriterande kommentarer överallt. En del tjejer vågar inte ens ladda på sina kontonummer eftersom försäljaren börjar stalka och hetsskicka sms efteråt.
- Äh, vadådå? De är ju harmlösa, bara lite fåniga, ansåg en kompis.

Ja. Sant. De är harmlösa och små, men det gör det inte mindre irriterande att jämt ha någon nisse strykandes utanför sitt hem. De leker Romeo och Julia, fastän att Juliorna i deras sagor inte vill inte leka.
Alla dessa middagsförfrågningar, envisa telefonringande (tack och lov har jag nytt nr nu), små gåvor och dessa lite märkliga rykten. Bland annat så är det en och annan som påstår sig vara min pojkvän. Och så ska jag tydligen gifta mig också. Det har denne kille talat om för alla i sin närhet utom mig.

De harmlösa men ack så jobbiga männen.
Lite som myggor. De ger kanske inga direkta skador men deras klåda är irriterande.

För övrigt så är de flesta männen härikring helcoola
(inser att jag kanske förmedelar en lite märklig bild som generellt inte stämmer. Men ja. Undantagen är ändock enormt jobbiga).


Dagens låt;
Nightwish - Wayfarer.
http://www.youtube.com/watch?v=rT6EOdQVHws

Home is where the way is...
My road goes on forever...
One more voyage to go

Helgens bästa: Har hittat en fantastisk Vegetarisk Restaurang.
Helgens sämsta: Missade dagens djungelpaintball för att jag var bakfull. Fail.

HETASTE NYTT

Under två veckor har min hjärna varit avstängd. Jag har sett nya platser och trillat runt i paradisets land. Nu har jag återkommit och börjat nosa på vad som skrivs i massmedia, börjat diskutera med läslusarna i stan och förstå vardagslivet igen. Merapi har blivit lugn, men lillasyrran Bromo har börjat koka. Indonesisk trafficking av unga kvinnor har förvärrats. Tvångsäktenskapet har visat sig vara dåligt för kvinnor. Fängelselivet innebär tydligen numera solsemester för den med en tillräckligt tjock plånbok.


BROMO - NÄSTA VULKAN PÅ TUR
Allt sedan Merapi började sitt explosionskalas har fler vulkaner lagts till på varningslistan. För närvarande har experterna uppmätt ökad aktivitet och osäkert läge i 22 utav landets närmare 200 vulkaner. En av dem är Javas mest kända, Bromo. Bromo är mest känt i turistöron som den vackra naturrikedomen i östra Javas kant, ett perfekt stopp för den som bär vägen från Jakarta/Yogya till Bali. I tisdags fick vulkanen den högsta varningslampan innan erruption på skalan; "Awas". Det är nu förbjudet att befinna sig inom tre kilometers radie från Bromo. Förvisso skall Bromo inte jämföras med världens mest aktiva vulkan, Merapi. Bromo är inte ens i närheten av samma fara som den vulkan som i år tagit livet från 375 människor.

TRAFFICKING
Problemet med alla unga indonesiska kvinnor som sticker över gränsen för att arbeta som hemmafruar i Malaysia och Saudiarabien har länge varit ett hett tema i såvål småpratet i taxibilarna, tidningarna och i barerna. Men nu har det blommat ut ännu en bit. Anledningen är att en tjej anmällt övergrepp på det mest brutala sätt i Malaysia. Hon hade våldtagits av atbetsgivarna och fått munnen uppskärd. Slutligen blev hon dumpad i en park. En situation som väckt diskussionen:
 - Vad ska vi göra åt alla unga flickor som utnyttjas i arbetsgivarnas hem?
Situationen sägs vara svår. När flickorna gjort entré till sin arbetsgivares hem blir myndigheter och makt utestängda från att göra något. Arbetsgivaren bestämmer allt och ingen kan säga ett ljud om situationen. Tidningarna har varit fyllda med insändare i ämnet och de flesta är upprörda och skriker att Indonesien borde göra något för sitt folk och inte stödja denna trafficking-branch. Mitt i alla upprörda insändare gick det att finna en röst som lät lite annorlunda. Den var fortfarande upprörd men inte för att kvinnorna utnyttjades i hemmen de hamnat i, utan upprörd för att han tyckte synd om de stackars män som slår och utnyttjar sina hemmafruar. Anledningen var för att i hans hemland (Saudiarabien) var oerhört dyrt att inskaffa hushjälp och att man för den pengen kunde förvänta sig höga krav. Men flickorna från Indonesien pratar sällan arabiska och luktar dessutom ibland illa.
- Det är klart att man blir upprörd när man betalar så stora pengar och inte får något för det. Försök sätta er in i deras situation.
Försöker. Försöker. Försöker.
Nej jag FAIL-AR.

TVÅNGSÄKTENSKAPET VERKAR OHÄLSOSAMT (OH YEAH?)

Tvångsäktenskap börjar bli en bit mer ovanligt var dag ju mer Indonesien utvecklas. Men det finns fortfarande. Oh ja. Det finns. Nu har man börjat göra undersökningar i Jakarta om effekterna på de unga flickor mellan 10-18 år som tvingats in i ett äktenskap och kommit fram till att de är negativa (Nähä!?!). I en mening är det fler hälsoproblem och mindre chans till utbildning för de kvinnor som tvingas till äktenskap. Enbart 38% gick ut ur grundskolan (som är obligatorisk i Indonesien ja). Det finns för närvarande ingen lag i Indonesien som förbjuder unga flickor till äktenskap innan de nått vuxen ålder.

OCH DITT STRAFF BLIR... SOLA, BADA OCH PIÑA COLADA!
Fängelsesituaionen är också ett spännande tema. Har man pengar kan man nämligen leva som en kung i tiden i fängelset vilket retar gallfeber på både media och vanliga människor. Korruptionen i landet är långt från nedtystad, det är öppet och hur mycket det vanliga folket än hatar systemet så är det inget de kan göra åt. Nyligen pratas det om Gayus som nyligen blivit dömd för korruptionsbrott. Precis som andra i landet med den domen är straffet varken långt eller smärtfyllt. Faktum är att med pengarna är det ganska soft att vara fånge. Gayus valde att betala den mutbara polisen med en liten slant för en bit fridom. Just nu smetar han in sin hud med solkräm på en av Balis stränder. Alla känner till problemet. Alla avskyr det men ingen kan göra något eftersom det bara är så.
Pengarna är alltid viktigare än lagarnas och moralens kraft.

Indonesia... Indonesia...

JUST BACK TO NORMAL....

Åter till det vanliga. Tillbaka till mitt älskade Yogyakarta och allt är som vanligt här. Visst kunde jag se ett litet lager av grå smuts på mitt dörrhandtag när jag öppnade dörren efter min resa, men luften känns ändå betydligt bättre. Ögonen svider inte när jag går ut, givetvis så skall man fortfarande vara försiktig. Bakterierna är osynliga.

I Yogyakarta har jag pratat med mängder av människor och vi har hjälpts åt att lugna varandra. Det har under veckornas tid pågått massor av rykten och det gör åtminstone mig förbannad. En av mina lärare och vänner, Adit berättar att han hela tiden varit i Yogyakarta och att situationen aldrig varit allvarlig på riktigt här. Han förklarar om sin irritation mot tv-medierna.
- De sprider lögner, som skapar såväl rykten som panik. Under de senaste veckorna har jag åkt ut och pratat med flyktingar och talat om vad som verkligen händer.
Vad som verkligen händer? Om ett solklart svar kunde blomstra fram om det... Merapi har kastat ut lava och aska och det är inget trevligt för den som befinner sig inom 10 km från vulkanen. Yogyakarta är 30 km bort och vissa utav oss blir lite trötta, sjuka av att andas in den inte alltför rena luften. Luften har dock senaste veckan blivit allt renare och många som insjuknat mår redan bättre. Förvisso ångrar jag inte att jag var borta under den värsta stunden, det är ingen som kan säga att det är direkt nyttigt att andas in aska. Men det där ryktet om att lavan skulle svälja hela Yogyakarta är förståss bullshit.

Allt är som vanligt här. Under helgen pågick en kulturfestival i skolan där vi utländska elever skulle klä oss i "nationaldräkten för vårt land" och läsa en indonesiskt dikt översatt till vårt språk. En svensk nationaldräkt är inte direkt vad jag har liggandes i garderoben så jag tog på mig en javanesisk batikskojorta och en hatt från Borneo istället. Det lustiga var att jag av utländska elever fick frågan "var är du ifrån?" och "Är det där svenska nationaldräkten?"... De indonesiska kunde dock inte sluta skratta. Såg nog lite märkligt ut när de afrikanska, tyska, japanska och vietnamesiska eleverna bar sina äkta nationaldräkter medan jag såg ut som en flicka ur stambefolkning i östra Kalimantan.
--------------------------------------------------------------------------------------------------

LITE ALLMÄN FAKTA FÖR OSS SPRÅKNÖRDAR
I skolan rullar allt också på som vanligt och det känns skönt att komma tillbaka till klassrummet där jag faktiskt förstår vad det pratas om. Ute på gatan talas det alltför informellt och språkstrukturen känns så märklig att det är svårt att hänga med. Efter två veckor har jag dock släpat med mig lite informellt tal intil klassrummet och det märktes tydligen att jag varit i en muslimsk familj. Det råkade hoppa upp arabiska ord.

Indonesiskan är ett skönt språk med influenser från såväl holländskan, arabiska, portugisiska, persiska, engelska och fillipinskan.

Från portugisiskan har vi för exempel bendera (bandeira- flagga), bangku (banco-bänk), bola (bola- boll), boneka (boneca - docka), botol (bothela - flaska), dua (dua - två), garpo (garfo - gaffel), gereja (igreja - kyrka), jendela (jenela - fönster), keju (queijo - ost), minggu (domingo -söndag)

Från arabiskan kabar (nyhet), manfaat (fördel), masyarakat (samhälle), adil (jämlik), akhir (avsluta), daftar (innehåll), kuliah (ämne), kertas (papper), nafas (andas), syariat (krav), mungkin (munkinim - kanske)

Från persiskan: anggur (vinbär), baju (kläder), bau (lukta), bibi (faster), cara (sätt), istana (palats), pasar (marknad), sakar (medveten), sabun (tvål), taman (park), tamasya (utsikt)

Även i SVENSKA språket kan vi hitta ord jag känner igen som: advokat, handuk, bensin, gratis, apotek, blus, butik (samtliga ord från holländskan men har identisk stavning med svenskan, inga av dessa ord stavas på samma sätt i holländskan).

Och det vanliga ordet Apa (vad) har betydelsen ja.. apa i svenskan...
Och det vanliga ordet mana (var) har betydelsen fitta i sydafrikanska...
Tycker dock fortfarande att indonesiskan är världens coolaste språk!

SELAMAT IDUL-ADHA

Idul-Adha (Eid Al-Adha) är den andra av den muslimska högtiden Eid ud-Adha. Det är till minne av Ibrahims villighet att offra sin son enligt guds order. Idul-Adha firas cirka 70 dagar efter ramadan (fastan) och sker tillsammans med att pilgrimsfärderna har återkommit från Mekka.

Tillsammans med Imels mamma

* Här är mina upplevelser av att fira Idul-Adha i Balikpapan, östra Borneo :

KLOCKAN FYRA PÅ MORGONEN
börjar ljuden från moskéerna i Balikpapan. Det är lite högre och lite längre än vad ett vanligt anrop till Sholad brukar vara med mellanösterns mystik i form av arabiska ord i oregelbundet långa toner som börjar i låg styrka, för att sedan skruvas upp och borra sig in i moskégrannarnas öron. Ljuden komponeras inte med musikinstrument, utan istället med andra människoröster och dessa röster behöver inte alls följa en tråd eller det tonläge som första stämman satt ut. Ojämna vågor strömmar in i öronen på den som är bosatt i närheten och på något oförklarligt sätt låter det riktigt vackert. Om jag inte hade bott hos en muslimsk familj, och ändå var tvungen att stiga upp senast klockan fem denna morgon, hade jag antagligen irriterats av ljudet utifrån som inte hade slutat klockan sex när vi lämnade huset.
-   Det låter som sång, fast tyvärr behöver sångaren inte ha någon musikalisk förmåga för att yla.

Jag har sagt det förut. Denna morgon sa jag det igen. Det mottas som vanligt med skratt och en liten pik om att jag borde lära mig att förstå islam och vad det hela handlar om lite bättre.
-  Det är inte musik Isabel. Det är inte heller sång, Isabel. Det är bönekallan.

IFÖRD I ASIATISK BATIK
och en sjal att dölja mitt huvud åkte vi; Imel, hennes mamma, hembiträdet med söner och jag till Lapangan Merdeka (Fältet för Självständighet) där en av Balikpapans största moskéer finns. Klockan sex på morgonen är gatorna redan fyllda av människor som rusar iväg till närmsta moské. Tidigare har jag uppfattat Balikpapans som en religiöst välblandad befolkning men denna morgon ser det ut som ett tv-inslag från Mekka. Inte en icke-muslim befinner sig på gatan och ytterst få bär andra färger än vitt. Jag tittar på mig och sedan på Imel som var svartklädda och frågade om saken.
-   Givetvis får vi klä oss i vilka färger vi vill, men färgen vit är populär eftersom det för vissa symboliserar ren- och helighet.

VÄL PÅ PLATS
har mängder av människor samlats och jag är van, särkilt i Balikpapan med att få ögon på mig för mitt utländska utseende. Men ingenting av tidigare upplevelser kan påminna om detta. Det första vi möts av är en polisman som pekar på mig och utbrister ”BULE!” i stor förvåning innan han blir förstummad och inte kan göra annat än att glo. De flesta andra skrattar och tittar lite beundransvärt på mig. Som att vara muslim, utländsk och vid en av Balikpapans största moskéer är något häftigt. Den engelsk-indonesiska språkliga blandningen Imel och jag använder gör mig ett par nivåer märkligare igen.

UTANFÖR FÄLTET SLÄNGER VI
tillsammans upp tidningspapper som underlag för bönemattorna. Jag och Imel delar på en matta eftersom vi ändå inte tänkt be idag. Vi sitter och väntar på att klockan skall slå sju och böneakten skall börja. Runt omkring oss finns försäljare som säljer rosa sockervadd och ballonger. Aldrig tidigare har jag förknippat Svampbob eller Spindelmannen som muslimska symboler men denna morgon höll nästan vartenda barn ett upplåst exemplar av dessa figurer.


BÖNEN PÅGÅR I TIO MINUTER OCH
allt jag förstår från de arabiska orden är förståss ”Allah Akbar”. Efter bönen är avslutad håller en man tal och han förklarar varför Idul-Adha firas. Det är ett firande för alla dem som gjort pilgrimsfärd till jordens heligaste plats, Mekka, Saudiarabien. Båda Imels föräldrar har varit där och Imel hoppas på att få komma dit en dag hon också.
-   Det är en av de fem pelarna för att vara muslim. Men är man fattig är det förstås okej att inte åka dit.

DE FEM PELARNA
. Jag får det mer invecklat förklarat om vad det innebär.
1)      Ha en tro på gud(Shahadah)
2)      Utföra dagliga böner (Salah)
3)      Årligen fasta under Ramadan (Sawm)
4)      Hjälpa fattiga människor genom allmosor (Zakat)
5)      Någon gång under livstiden vallfärda till Mekka(Hajj) 

IDUL-ADHA ÄR OCKSÅ ett tillfälle att göra en insats för andra människor. En tid före ceremonin pågår en insamling för att köpa kor, getter och bufflar. I praktiken är det dock nästan bara kor och getter som inhandlas.
Buffalo är alldelles för dyrt, förklarar Imels hembiträde Elisabeth.

EFTER SHOLAD ÄR DET DAGS FÖR MASSLAKTERIER
 på öppna gator. Symboliken skall givetvis vara en påminnelse om Ibrahims offrande av sin son enligt koranen. Offret kallas quirbani. Längs vägen hem ser vi mängder av kor och getter fastkedjade. Vissa skärs av vid halsen och stora forsar av blod ligger utspritt vid trottoaren. Ritualen ser riktigt brutal ut men ändamålet har ändå ett gott syfte.
Några dagar innan Idul-Adha får stadens fattiga matkuponger utdelade och idag kan de använda dem för att få en bit kött, förklarar Imel.

FÖR OSS BÄR VÄGEN MOT IMELS FARBROR.
Där stannar vi för lite snack innan det bär vidare mot Imels hem.  Väl hos Imel blir vi alla serverade med mängder av mat. Normalt brukar köksbordet inte vara så grönt som det är idag, men eftersom de ville ”visa min vegetariska diet respekt” fanns flera av mina indonesiska favoriträtter framdukade. Soto (nudelsoppa), potatiskrotetter och tofu. På bordet fanns givetvis också Kentan, något jag hjälpt till att förbereda med Elisabeth ett par dagar tidigare. Det är högtidens mest nationella snack och är ris som under två timmar kokas tillsammans med kokosmjölk innan det inpaketeras i bananlöv för att kokas igen och lagras ett dygn. Det är oerhört gott och helt klart värt den långa tillagningsprocessen.



Efter matvåltäkten i julaftonsform blir det dags för mig att börja min resa till Yogyakarta. Att komma till Balikpapan har varit fantastiskt intressant och en hård utmaning språkligt eftersom Imel och hennes far är de enda i familjen med engelskakunskaper.

Från Indonesiens renaste och mest miljömedvetna stad, Balikpapan, hem till askan. Yogyakarta.

Ps. Kan väl lika väl nämna det innan oro uppstår; jag är inte på en hundra mils avstånd i närheten av att konvertera till islam. Jag behåller min övertygade ateist-agnostiska läggning en sväng till!