TERRORISMENS HOT

Femtio personer kan dö av ett jordskalv. En polis kan bli skjuten av en terrorist. Oavsett skadan och antalet döda så är det, det sista alternativet som ger uppmärksamhet. Terrorism. Förra veckan blev tre poliser mördade som en hämndaktion för de tre extrema islamister som mördades av polis i Medan, norra Sumatra tidigare i år. Indonesiska tidningar skriver dagligen om extremism. Det är ett problem i delar av landet och uppenbarligen oroas många av det. Ibland kan stämningarna från dagstidningen kännas lite väl anti-islamistisk men sedan är det viktigt att veta något om Indonesien. De flesta är medvetna om att islam och extremism är vilt skilda saker. Därför går det att kritisera extrema beteenden utan att den allmänna opinionen om en viss religion blir negativ.

BILDEN AV RELIGIONEN
I Sverige hörs ofta åsikten att islam bär skulden för all terrorism. Nej. Irriterande, att alltid påpeka det. Det är extremismen som håller i skulden. Det finns ett skäl till varför människor i Sverige lätt blandar ihop begreppen. För att Sverige, med sina två procent muslimer inte är vana vid islam. Det är något som är utskyfflat till källarvåningarna i förorterna och på Angereds rymdgator.

Historier om Åke Green och pastorn i Knutby applicerar inte direkt en mordisk bild av kristendom. De kristna är våra grannar. Tanten i det rödvita huset som plockar smultron i trädgården för barnbarnens besök, den intellektuelle läraren och politikern som minsann tillhör Verklighetens Folk.

Ungefär den bilden finns av islam här. Det är den artige konstapeln som hälsar vid skolentrén på morgonen, kvinnan i den mörkblåa slöjan i matbutiken som varje dag skrattandes berättar om dagens Discount. Islam är också de små barnen i blåvita skolkläder som försiktigt tågar fram på ett led och osäkert funderar på om de vågar ta sig över den högtrafikerade vägen. Terrorister? Inte en chans!

EXTREMISM OCH FPI
Den mest kända extrema organisationen i Indonesien är troligtvis Islamistiska Försvarsfronten (FPI). Dagligen skrivs arga insändare och rapporter om ett mindre terrordåd eller så hör man indoneser på gatan bekymra sig över FPI's existens. FPI’s senaste hittepå är protester mot den årliga Q-festivalen (gayfestival i Jakarta där närverk informerar om HIV och mänskliga rättigheter). Tydligen har det varit många protester från FPI under festivalens första år. Något som senare tystades ner för att sedan skruvas upp nu 2010, festivalens nionde år.

ISLAMS PÅVERKAN PÅ SITT FOLK
En studie av Islamiska universitet i Jakarta (UIN) visade nu i dagarna en ökad negativ attityd inom islam på en del håll i landet från 2001-2010. Detta året har 57,8 procent av den muslimska populationen (eller de som deltagit i undersökningen) en motvilja till att bygga nya kyrkor i Indonesien. Det är högsta siffran av motvilja sedan 2001 då siffran var 40,5 procent. Givetvis är det tråkigt att människor inte kan tolerera vitsen med religionsfrihet men jag undrar samtidigt:
- Hur ser siffran ut angående motviljan till att bygga moskéer hos svenska medborgare – eller troende kristna svenska medborgare?

Undersökningen talade även om att 27,6 procent av de tillfrågade inte kunde tänka sig att sätta sina barn i en skola med en kristen lärare (år 2008 var siffran 21,4 procent men högst 2007: 33,5 procent). Undrar om det verkligen innebär att muslimer skulle ha negativ inställning till kristna för att en viss procent inte vill ha kristna lärare. Som aetist, är jag inte speciellt förtjust i att hjärntvätta barn med vare sig kristendom, islam eller buddhism.
- Gör det mig till religionsfientlig? Kanske.

Det som var mest intressant från undersökningen av UIN var dock att attityden mot kristna var sämst på landsbygder där islam var dominant. Städer som är mer blandade av större religioner verkade ha mindre problem. Intressant.
Hur var det nu med mångkulturen och dess skadegörelse och hot för fred och välstånd?
Vad exempel härifrån visar, verkar det vara det motsatta.

Ett blandat folk skapar förståelse, perspektiv och kunskap.
Ett för monotont samhälle skapar illvilja, dumhet och en tro om att det som står skrivet i pappret är verklighetens enda sida.

MITT I VARDAGEN

VARDAGSRUTINER
Sömn, hunger och törst dog tillsammans med min biologiska klocka när jag landade i Jakarta för 18 dagar sedan. Jag har blivit hyperaktiv. Om jag inte sitter och läser gramatik, är jag på gymmet eller så vandrar jag runt med nyfunna vänner i regnet. Sova har jag knappt tid för, det brukar bli en eftermiddagsvila på någon timma runt 14.00 och sedan går jag och lägger mig 04 för att sedan stiga upp 06.30. Ändå är jag konstant pigg.

Jag äter väldigt oregelbundet och det är en jobbig process. Inte bara för att man får märkliga blickar eller för att det är jobbigt att stappla sig på en veckas indonesiskakunskaper. Nästan alltid kommer det fram några ungdomar, med snäppet högre engelskkunskaper än vart min indonesiska räcker till, och vill öva sina språkfärdigheter. Förutom att jag är ilsken och attackglad i samband med hungern, är de där blickarna lite jobbiga när jag med höger hand försöker skyffla in lite ris och sambal i munnen. Det ser nog lite dumt ut. Att jag som svensk, uppväxt i en gaffel och knivkultur försöker fint placera en klibbig risbunt i munnen. Det faller så lätt isär och kornen fastnar runt om hela handen. Java är känd för sina söta maträtter och den mest traditionella är Gudeg, jackfruit-röra blandat med kokosmjölk som serveras med ris. Det blir ofta min middag. Eller en grillad temphe ”soy-beancurd” med kål, sambal och ris.

Häromdagen var det lunchbjudning i skolan. Trots att skolan är katolsk firade vi Lebaran (Eid Al-Fitr) enligt muslimsk tradition till avslutning av Ramadan. Indonesien räknar fem religioner (islam, katolicism, protestantism, buddhism och hinduism) till sina stora religioner. Allmänna helgdagar innefattar såväl påsk, lebaran, islamskt som kinesiskt nyår och jul. Kanske är det därför Lebaran firades i min katolska skola, eller så var det för att visa internationella elever hur det går till.Lebaran handlar egentligen bara om att samla vänner och äta ris (med tillbehör ja) tillsammans. Enligt min muslimske vän John är det årets bästa dag.
- Man samlar alla vänner, äter, snackar politik, ger presenter till barnen och så dricker man öl!

DET DAGLIGA REGNET
Regnet kommer nästan dagligen runt två och håller sig ibland en timma. Ibland sju. Vid vissa tillfällen drar det igång till riktig storm och det går att se utomhusmöbler, matrester och paraplyer röra sig vilt i ett oregelbundet mönster. Givetvis föredrar jag att hålla mig inomhus då. Men inte ens där är det lattjo att vara under dagens stormar. Elektriciteten lägger av så det roligaste nöjet att räkna med är en omgång i Spindelharpan eller att läsa en bok med en svag mobilbelysning. Igår dog min mobil mitt i läsandet vilket ledde till att jag fick spendera två timmar med att titta på mitt vita (eller i stunden mycket svarta) tak.

HÄNGA MED AUSTRALIENARNA
Häromdagen drog mina australienska grannar med mig till gymmet. Det ligger på hotellet och har förrutom aerobic och ett gym en stor utomhusbassäng. Stilen är helt klart västländsk om man bortser från tonerna av Gamelan som hörs i nedvärvningen efter aerobicpassen. Gamelan är ett traditionellt instrument från Java och jag tycker att ljudet mest är ett mystiskt oväsen:
http://www.youtube.com/watch?v=I4YN4db-03g&feature=related

Att vara australienare på Java är ingenting ovanligt. Det är många studenter och restaurangägare. Idag var den slutliga matchen i den årliga serien av australiensk fotboll. De australienska barerna var därför fyllda av entusiastiska öldrickande ungdomar som spände blickarna skarpt in i tv-rutan. Där inne var såg jag efter en stund en tjej som verkade lika engagerad i matchen som jag. Hon var uppenbarligen inte australienare tänkte jag. Det var hon inte heller. Hon var från Singapore och hade just fått provanställning i singaporianska ambassaden i Jakarta. Hon berättade vidare att hon hade pojkvän från Finland och att hon rest till Sverige med båt året innan.
- Det var en blå båt med giraffer på, känner du till den?
Hon visar sedan en bild av något jag känner igen mycket väl. Min arbetsplats, Silja Galaxy. Världen är liten!

Annars är det inte mycket som påminner mig om Sverige här. Men så idag träffade jag en australienare som undrade om jag deltagit i den tysk-svenska festen kvällen innan där tydligen åtminstonne en svensk student deltagit. Australienarens kunskaper om Sverige i övrigt visade sig vara föga imponerande.
-  Är det i Sverige, eller är det i Schweiz modersmålet är Swahili?

Behovet av Nationalitet

Det finns tre australienska tjejer som bor i mitt ”kos*”. De studerar till att bli lärare i indonesiska och verkar vid första anblick inte vara så förtjusta i att vara i Yogyakarta. De tränar på hotellet ett par block längre ner på gatan. De går på fransk yoga. De besöker andra australienska vänner i staden. De beställer hem pizza. De går till Moviebox och ser amerikanska filmer. De går ut och ser på australienska fotbollsmatcher. Inne i deras lägenheter syns bilder på familj, någon australiensk flagga och en hög DVD-filmer. Det går nästan att undra om de är medvetna om att de lämnat Australien? 

Själv skulle jag aldrig slänga upp den svenska flaggan på väggen. Inte för att jag att jag hatar Sverige. Inte alls för att jag skäms över att vara svensk. Flaggan hänger inte på min vägg för att svenska flaggan inte har något med jaget att göra. Jag kommer aldrig att känna mig ett med en flagga. Aldrig. Den som vill identifiera sig med ett land och en nation är självklart fri att göra det, men jag är bara inte den killen - I'm just not that guy!

BEHOVET AV HEMLANDET
Visst finns det behov av ursprungskänsla. Svenska är mitt modersmål och det är en enorm frihet att kunna prata utan att låsa in mig i ett stängt ordförråd, och skära loss en del av identiteten för att jag inte kan finna motsvarande uttryck i andra språk än just svenska. Det har varit enormt skönt att träffa svenska resenären Olof några dagar. Skönt att kunna beklaga över svenska valsiffror utan att förklara begreppen av svensk demokrati, vem fan Fredrik Reinfeldt är och främlingsfientlighetens roll i olika svenska städer.
Förutom det känner jag mig ofta stolt när det talas om svenska välfärdsystemet. Jag tycker det är helcoolt att Sverige betalar högre skatter än de flesta länder för att alla ska ha lika rätt till vård, skola och omsorg. Jag tycker den politiska moralen är värd att hylla, våra kompetenta journalister som offentliggör alla små som stora brister i makten. Även om det bara handlar om att handla en bit Toblerone med fel kort.

ÖPPENHETENS SKÖNHET
Men kommer frågan om var jag ska äta middag, åker jag hellre med Yankee och Sity till ett lokalt warung och lyssnar till en gitarr, Sitys vackra röst till ”Rasa Cinta” med en portion Tempe Bakar brevid mig, än att ta mig till Girl’s night, ett hotell några block bort för att äta italiensk pizza och lyssna till hur den ena och andra australienska tjejen saknar sina pojkvänner. Jag älskar att bemötas av ett skratt när jag säger något knäppt i stället för en skeptisk blick med en matchande kommentar.
Indonesisk öppenhet mot svensk skepticism.

Det lustiga är att trots att jag kulturellt är betydligt mycket närmare den svenska (jag föredrar att leva individualistiskt framför kollektivt, anser att könstillhörighet är av föga betydelse i hur vi ska leva våra liv etcetera) så är det oerhört lättare att infinna sig i ramen för att bli accepterad i Indonesien. Det finns inte så många sociala regler. Det mångreligiösa och mångkulturella samhället har inte plats för det. Det finns liksom alldeles för många etniciteter, kulturer, musik, religioner, politiska åsikter för att klara av sociala regler. Visst finns det konflikter. Det kommer olikheter (speciellt med religiös inverkan) alltid att innehålla och det finns naturligtvis en anledning till att både Östtimor och Nya Papua skärt sig loss från Indonesien 1997. Men med en lång historia har människorna i Indonesien lärt sig att leva med olika kulturer, och ofta ser de hur de kan ta lärdom från det snarare än att glo på varandra som existentiella hot.

FINNS BEHOVET AV NATIONALITET?
Det där man säger att man aldrig känner sig så ETT med sitt hemland som när man lämnar det kanske stämmer. Eller så gör det inte det. Det beror antagligen på var man hamnar, hur stor acceptansen och gästfrivänligheten är hos dem man träffar. Men exempelhistorian om svenskarna i USA som bär folkdräkt, firar midsommar med dagars förberedelse av blommor, kläder, dans och mat, hus prydda med svenska matlagningsböcker, musik och prydnader…
Det behovet kommer jag nog aldrig att förstå.

På min vägg finns ingen svensk flagga. Men där hänger två balonesiska masker.
På mitt bord står ingen dalahäst. Men där står två avlånga javanesiska trägubbar som håller upp sina utåtputande ölkaggar.

Och i min lilla etta , platsen som känns hemma, finns jag. Här finns också mina tankar. Om hur skönt det är att känna sig så svensk men osvensk på samma gång.  

*Kos = Byggnad för studentlägenheter, ofta väldigt små och enkla ettor i närheten av ett kampus.

Intolerans möts av intolerans

Hemma pratar alla om valet. Om hur ett parti som varken tror på demokrati eller jämlikhet och dessutom har flertal politiker med rötter i nazismen kravlat sig in i riksdagen. Det är förvånande sägs det. Trots att politikerna valt att skippa debatten med antingen ignorans eller smutskastning. Här talar alla om ett annat hot. Konflikten med Malaysia. Malaysia säger sig ha blivit orättvist behandlat av Indonesien, som säger sig ha blivit bedragna av Malaysia. De vägrar lyssna på varandra. Precis som i Sverige väljer man att möta intolerans med intolerans.

Varje dag har jag fyra timmars lektioner i indonesiska. Jag har totalt sex lärare och det är ingen av dem som behandlar mig som deras elev. De behandlar mig som en vän. Förutom att hetsa indonesiska språket diskuterar vi ofta kulturella och politiska skillnader mellan just Indonesien och Sverige.

KAMPEN OM KULTUREN
Ira, en av mina kvinnliga lärare beklagar sig över malayerna under dagens lektion. Trots att det är Indonesiens närmsta granne, med samma religion, matkultur och språk, trots deras gemensamma kamp mot kommunismens intrång i sydostasien finns ett stort hat på gränslinjen mellan länderna. Snacket om hur mycket bättre det är att vara född Indonesien är ingenting det viskas om.

Som kvinna i Malaysia kan man aldrig få praktisera någon annan religion än islam och inte heller får man gifta sig med en icke-muslim. En politisk ledare i en tidning kan inte skrivas efter egen vilja från skillnad till öppna och liberala Indonesien.

Deny Hamdani, skrev i måndags i Jakarta post, om det kulturella bråket mellan Malaysia och Indonesien. Malaysia har tydligen startat ett turistprogram balinesisk dans används som lockbete (givetvis skulle en malay aldrig kalla det BALONESISK dans). Det har fått människor, särkilt de nationalistiskt lagda i Indonesien att vilja slita håret av sig. De snor vår kultur säger de. Samtidigt har baloneserna inga problem med att använda ”Sayang Rasa” en mycket gammal låt från Malaysia som huvudnummer i deras dansuppträdanden. Sno kultur var det ja.

TVISTERNA OCH KIDNAPPNINGARNA VID BORNEO
Landsgränserna Malaysia och Indonesien verkar vara något luddigt. Konflikten om Borneo började på 60-talet och har inte helt dött ut. För en knapp månad sedan arresterades tre indonesiska fiskemän vid Riau öarna. Malaysia menar att det är deras öar, Indonesien att de tillhör dem. Tidningarna skriver och stora rubriker i landets stora tidningar. Mycket handlar om indonesiska presidenten,  Susilo Bambang Yudhoyono’s (SBY’s) slappa reaktioner. Han vågar inte agera vilket beskylls på en svag militär och skräcken för vad som händer med de två miljoner indonesiska migranter som arbetar i Malaysia.
De kommer att skicka tillbaka allihopa till Indonesien om fel beslut tas, skyller presidenten på.

Från en malaysisk blogg, Malaysiabrowser står dock en motsatt sanning. Där skrivs om sju malaysiska män som blivit kidnappade runt Riau öarna av indonesiska regeringen. Orsaken var att malayerna fiskat på olagligt vatten. Dessa män släpptes senare.
- Konflikten om kulturen och öarna lär alltid pågå. Vi menar att öarna är indonesiska och de att öarna tillhör Malaysia. Vem som har rätt? Det har jag egentligen ingen aning om, säger min lärarinna, Ira.

MISSHANDELN AV INDONESISKA HUSFRUAR
En annan konflikt som Ira ser som allvarligare är situationen för alla indonesiska kvinnor som tar sig till Malaysia för att arbeta som husfruar. De blir misshandlade. Ira tror inte att det är ett rasistiskt brott mott indoneser, utan att det har med synen på husfruar generellt att göra. En sådan förtjänar ingen respekt. Samtidigt erkänner hon att det främst är indoneser som arbetar i de malaysiska hemmen.
-  Jag har aldrig hört talas om att en malaysisk kvinna skulle arbeta som husfru.

Anledningen till att indonesiska kvinnor ofta tar sig över gränsen, inte bara till Malaysia utan även till Singapore och Saudiarabien är för att lönerna är bättre där än hemma i Indonesien.

Sedan kommer vi in på situationen i Sverige. Hur ett parti som beskyller en hel religion, Iras religion, till att vara farlig och ett hot för Sveriges trygghet, just kommit in i riksdagen. Hur ett parti slänger ut all sin rädsla, alla landets komplexa problem indirekt på islam. Sedan väljer politikerna att möta smutsen med att vissla lite.
Wow. Jag trodde verkligen att Sverige var ett modernt land, säger hon.

Jo. Så håller vi på.
Smuts kastas på smuts. 
Intolerans möts med intolerans.