MALANG

Det är sista veckan på långledigheten och Stacey föreslår att vi borde åka iväg någonstans. Lombok var för dyrt. Sumatera för långt bort så vi tänkte oss någonting innanför Java. Det blev en 8 timmars tågresa till Malang, östra Java.

Malang är östra Javas näst största stad med 1,2 miljoner människor. Under holländarnas kolonialtid i Indonesien var Malang en populär stad för europeiska besökare eftersom luften är något kallare i Malang och staden har fått namnet "Javas Paris".

Meningen av ordet Malang kommer från ett tempel:
God has destroyed the false and enforced the right.
Malang är också det javanesiska ordet för menghalangi (indo) som betyder förhindra.

MAS MENJENGKELKAN (MR FUCKING SUPERANNOYING)
Efter en natts resa på ett stökigt tåg, möter vi upp en av Staceys vänner Hari.
Hari har sedan två år tillbaka pendlat mellan sitt universitet i Australien och Malang. Hans engelska är trots detta inte någon höjdare. Han försöker dock med sitt hackiga uttal att beskriva allt vi passerar på vägen, från alla holländska kaféer och byggnader, till restaurangerna som ägs utav Malangs rikaste man. Denne man har åtta fruar och alla utav dem har en varsin restaurang. Vi stannar till för att äta frukost på en närliggande restaurang, Nasi Pecel. Jag kan inte förstå hur jag kunnat bo i Yogya fyra månader utan att testa denna delikata rätt; grönsaksröra med ris, jordnötssås, en liten krispig sojabönsbiff och ett jordnötschips.

Hari fortsätter med sin krångliga engelska trots att Stacey besvarar honom med rapp indonesiska som är flera gånger bättre än hans engelska. Han vill visa sina "engelskaskills" för sina vänner som inte talar engelska. Vi besöker Haris universitet och fem kvinnor bakom datorer talar ivrigt med mig och Stacey. Sedan börjar en ordfight mellan tre utav dem. De bråkar om var vi ska sova i natt, alla vill tydligen ha vita besökare i sina hem. Det slutar i alla fall med att vi ska bo hemma hos Yanti, en söt kvinna i 30-års åldern med kort hår. Yanti studerar engelska och Hari uppmanar henne att tala engelska med oss. Efter att Yanti hört oss tala indonesiska är hon dock mer sugen på att prata indonesiska med oss.
- Yanti! Prata inte indonesiska med dem! Why do you speak indonesian with them!?
- För... att de kan prata indonesiska?

Vi får från Hari veta att det inte finns några hantverk kända från Malang och att det inte finns några ställen att shoppa souvernirer på. Besviket vandrar vi runt i ett shoppingmal och dricker kaffe på något västländskt kafé. Hela tiden ger Hari komplimanger som att Stacey pratar väldigt flytande och bra indonesiska och att jag pratar mycket bra för att ha varit i landet fyra månader. Trots detta talar han bara engelska med oss.
- Ni borde öva er indonesiska med lokala vänner.
(Ja... Du vill ju uppenbarligen inte prata med oss...)
 
SEMPU ISLAND
Morgonen därpå skulle vi rest till Sempu klockan åtta. Men eftersom "Jam Karet" (Gummitid) alltid gäller i Indonesien blev vi upplockade klockan tio. Chauffören är Haris elev och när han förstår att vi talar indonesiska går han över till att prata javanesiska med Hari. Ett mycket oartigt drag som vi senare fick stöta på hela dagen med de människor vi mötte. Stacey och jag svarade med att prata snabb engelska på en hastighet Hari inte kunde följa.

När vi väl kom fram till avgångshamnen får vi en båt med en förare med häng ner till halva benen. Denna tjocka medelålders mannen tycker tydligen att det är en trevlig idé att visa halva röven medan han styr båten lika snyggt som han klär sig. Innan vi har kommit ut från hamnen så har vi hunnit krocka med två båtar. De två enda båtarna som finns i vår närhet för övrigt. Efter en halvtimma i väster riktning byter styrmannen riktning till öster. Efter en timma är vi vid hamnen igen.
- Det är ingen idé att åka till Sempu för Stacey har en skada på benet.
Det tog honom en timma att komma på detta.

Hemvägen från hamnen tog oss sedan 4,5 timmar. Varför det tog avsevärdigt mycket längre tid att åka TILL hamnen än FRÅN hamnen vet jag inte. Hela vägen fick vi stå ut med att lyssna på Haris handikappade engelska.
- Do you like french ries?
- French fries?... U mean kentang goreng iya?
- Bukan kentang goreng... French rice...
- French rice?
- French eyes!!
- French eyes? What is the indonesian word?
- Nasi goreng...
- Ahaaa... Nasi goreng...
(Fried rice!)
Ungefär sådär såg konversationen ut under fyra timmar. Och hela tiden hade han ett behov av att översätta ord från indonesiska som inte finns i engelskan, som exotiska frukter eller säljsmännen på gatan "kaki lima" (fem fötter). Dessutom ville han lära oss ord vi sedan länge kan.
- Hutan means forest... and batu means stone... Mega means big...

Kvällen slutar i alla fall bra när vi möter upp några ungdomar även om deras slang var lite lustig. I Malang är det nämligen populärt att uttala alla ord baklänges.
Exempel: "Gillar du min t-shirt?"
Kamu suka kaos ku? blir istället Kamu suka soak ku?

BUSSRESAN
Precis som resan i Malang blev även hemfärden en katastrof. Vi bestämde att ta minibussen och chauffören tyckte att det var en bra idé att placera de två största passagerarna på de minsta platserna ibussen längst fram brevid föraren. Stacey satt vid kanten och tog upp 1,5 säte medan jag satt inklämd mellan chauffören och Stacey. Då och då vaknade jag till av att chauffören drog i växelspaken och han var tvungen att slå mitt ben varje gång han skulle röra vid den.

Det är väldigt skönt att vara tillbaka i Yogya....

DET JAVANESISKA BRÖLLOPET

-  Jag vill be om ursäkt, jag vet att du vill se ett javanesiskt traditionellt bröllop. Men vi vill ha ett modernt bröllop och kanske bara ha ett par hundra gäster.
Vi har skojat om det länge, jag och Cecil. Om märkliga traditioner och vackra gulddräkter som man ofta ser på bilder i alla brölopskataloger. Bröllopet är en viktig ceremoni på Java och så gott som alla gifter sig eftersom det enligt tradition inte är tillåtet att bo tillsammans, man och kvinna före bröllopet. För Cecil är kanske detta inte sant då hon och pojkvännen redan bott tillsammans ett år, förvisso väldigt icke-officiellt. Ett par hundra gäster för ett bröllop är en väldigt mager siffra. Några tusen är annars inte ovanligt, eller åtminstone 500 personer. Giftemål och barn är en viktig del av det javanesiska livet, mycket eftersom ord som ”pensionera sig” och ”ålderdomsvård” inte existerar. Det gäller att ha några ungar som sköter den biffen.


Innan bröllopet fick jag veta att det var MODERNT och VÄSTLÄNDSK stil som gällde för det var det som Romain, Cecils franska man ville ha.
-   Klä dig i en formell klänning och drick inte för mycket öl.
-   Serveras det öl på bröllop?
-   Inte på indonesiska, men vi kör ”Bule”-style.

ETT MODERNT BRÖLLOP?

Jag hade aldrig tidigare varit på ett bröllop, vare sig Bule-style (västländsk) eller indonesiskt så jag fick måla fram Hollywoodbilden av hur ett bröllop skulle se ut:
* En vit brud
* En orgel
* Tjusigt uppklädda gäster.
* En präst som frågar om någon har några invändningar
* En sur ex-flickvän som skriker ”I OBJECT”
* Ett avslut med ”You might kiss the bride”. ¨

Dagarna innan bröllopet la jag ner stor tid på att fundera ut vad uttrycket ”formell klänning” innebar. Hollywood-bilden influerade mig igen och det blev en vit enkel klänning med små tjusiga svarta blommor på, likt en rollfigur ur Desperata Husfruar. That will do!?

... ELLER ETT JAVANESISKT BRÖLLOP?
Det där med BULE-bröllop visade sig vara en stor myt förstod jag när jag denna morgonen slog entré i den katolska kyrkan, Santo Paulus. Jag satte mig på andra raden och såg mig omkring. De andra bar javanesiska sidenkläder och färgglada saronger. Nåväl, som Bule sticker jag ut i vilket fall tänkte jag. Utanför kyrkan hängde bananlövsfigurer, något som tydligen skulle symbolisera att maken skall vara en god ledare för familjen.

KLÄDSEL. Cermonin
som var sagd skulle börja klockan tio drog väldigt långt ut på tiden. Klockan tio var vi nämligen bara fem personer inne i kyrkan. Att indoneser är dåliga på tiden är inget okänt för mig, men att det även gäller på högtidscermonier som bröllop förvånade mig faktiskt. Klockan halv elva var vi kanske ett femtiotal inne i kyrkan. Runt den tiden kom en guldklädd urtjusig flicka ut ur en taxi. Hon bar jasminblommor i håret, tunga guldsmycken runt hals armar och hängandes i öronen, en konstigt formad sarongklänning som fick henne att ta centimeterstora kliv medan hon vajjade fram, som en klumplig pingvin. Det var bruden, Cecil som gjort entré. Jag vet inte var hon fått sin kunskap om västländska bröllop men det är i alla fall inte från amerikanska Hollywoodfilmer. Strax därpå kom Romain, maken också. Han bar guldig puffig jättesarong. En lustig fez med en lång hårsvans därbak. Det såg ut som att han antingen var en färgglad hippie från 70-talet eller som att han var en jägare som satt fast djursvansen där bak på hatten. Han var barklädd om överkroppen och på nedre ryggen var en stor traditionell dolk fastsatt.

Prästen började sedan sitt tal
, om två kulturer som möts och om evig kärlek-snacket. Han varvade med indonesiska och att då och då framföra delar på franska vilket förvånade oss alla. Cecil och Romain satt där framme vid altaret, lyssnade och svarade på de där Hollywodd-bröllopsfrågorna fast i lite längre version. Några kunde inte hindra sig från att skratta när Romains franska accent visade sig när han skulle ge äktenskapslöften på indonesiska till Cecil. Sedan rullade det fram ett par ringar, Cecils moder höl tal och grät. Efter två timmars gudaprat var cermonin inne i kyrkan över – utan några ”Who wants to object” eller några ”You might kiss the bride”. Något som förvånade mig var att Gud tilltalades Allah, fram tills denna dagen har jag trott att titeln Allah var reserverad för muslimer. Men här kallas alltså även den kristne guden för Allah och inte Tuhan som annars är den neutrala formen för Gud.

Under cermonins gång hade det droppat in ytterliggare ett femtiotal personer. Jag vet inte mycket om Bule-bröllop men jag skulle gissa att det inte är okej att gå in och ut som man vill mitt under cermonin. Men ja. Det här är Indonesien.

WIJI DADI

Cermonin fortsatte utanför. Romain krossade ett ägg med sin högra fot och Cecil fick sedan tvätta av honom foten. Det är tydligen en symbol för att bruden nu skall vårda och underkasta sig sin make. Traditionen kallas Wiji Dadi och var extremt oaptitlig att behöva se. Man behöver inte vara extremfeminism för att tycka det. Cermonin fortsätter sedan när paret slår sig ner på ett par guldstolar och de matar varandra med små nötter. Sedan kommer en kopp med sött te och de ska hälla tet in i varandras mun. Efter detta blir det mat: buffe med traditionella rätter som köttbullesoppa (Bakso), sate (kycklingspett), grönsaker, frukter och självklart massor av ris. Den där ölen jag blev utlovad före bröllopet fanns inte. Det var apelsin saft och sött iste vi blev bjudna på.

Mitt första bröllop!
Det var inte i närheten av vad jag hade föreställt mig med orden:
 ”Vi vill ha ett traditionellt västländskt bröllop”.
Det blev mer i stil vad jag tror ett javanesiskt traditonellt bröllop skall vara.
Men det var inte 3000 gäster. Vi var inte ens 100...


Romain och Cecil, inne i kyrkan

Vi skulle klä oss formellt men enkelt sa de... Jag tyckte mig sticka ut lite...

Bruden, och Cecils mamma i bakgrunden

"Jag-ska-underkast-mig-dig-för-att-jag-är-kvinna" -ritualen...

Från vänster: Aya, Jag, Romain, Cecil, okänd och Bayu

UTE PÅ LANDSBYGDEN

Det är först när man lämnar Yogyakarta det blir uppenbart att man faktiskt inte är speciellt utstirrad som vit i Yogyakarta. Sjuttiofem kilometer bort från Yogyakarta, två timmar med motorcykel ligger Kutoarjo. Det är en liten stad i sydmellersta Java. Denna staden har sällan, eller kanske aldrig sett en utländsk besökare. Jag var där för att besöka familjen till Bayu, en av mina vänner från Yogyakarta.

DET JAVANESISKA HEMMET
Min väns hus var litet men väldigt typiskt för en indonesiskt familj. Där inne bor Bayus mormor, morfar, två farbröder med familj och Bayus lillasyster. Det var ett vardagsrum med två plaststolar och två stora madrasser på golvet och sedan en liten TV av förra... eller förrförrförra seklets model.

När jag besöker dem sitter de alla på madrasserna på golvet och ser någon fotbollsmatch på tv. Vi dricker sött kaffe och de tittar lite nyfiket på mig. Några av dem har aldrig sett en vit människa i deras liv och de ber om att få känna lite på min arm, för att se om jag är en riktig människa och inte har smetat på mig 50 kg vitkräm, eller kanske att jag skulle kunna vara någon robot från någon annan planet. Det är okej att de rör mig. Men konstigt.

Tvätta sig och vila. Det är vad man alltid gör i ett javanesiskt hem som gäst. Det känns konstigt, för hemma i Sverige skulle jag aldrig bli hembjuden till någon och bli tillfrågad om jag inte ska ta och vila en stund och tvätta av mig.
Här är det inte ens en riktig fråga, det är ett krav. Jag svarar att jag redan tvättat mig idag vilket är ett knäppt svar för en javanes. Här ska man tvätta sig tre gånger om dagen. Så är det bara.
- Du måste tvätta av dig först.
Deras badrum är enkelt. Det är en stor balja med vatten och en plasthink som simmar runt. Iskallt vatten.
Duschkran är något som bara finns i de rikas hem och för de moderna hemmen i Asien. Annars är det en vattenbalja och en hink som gäller.

KVÄLLSAKTIVITETER
Efter att ha vilat blir det middag. Farbrodern pratar på snabb indonesiska med mig. Han väljer att prata om korruption och hur dålig presidenten är. Jag förstår ungefär 10 procent utav vad han säger när han klagar om indonesiska skolsystemet, om hororna som håller till på gatan bakom den korrupta polisstationen i staden och om hur dåligt det politiska stemet är. Men han försvarar i alla fall människorna.
- Det indonesiska samhället är bra. Människor här är så enormt trevliga men våra politiker är shit. Shit.
Sedan försvarar han kommunismen, något mycket ovanligt i Indonesien eftersom kommunism är förbjudet. Han klagar över hur presidenten fängslar och felbehandlar kommunismanhängare. Att demokrati bara är en myt i Indonesien innan han skrattandes reser sig upp och leker med några barn på granngården.
- Du vet. Här får alla leka. Vi bryr oss inte om samhällsklasser, vi bryr oss inte om åldrar och vilken bakgrund vi har. Inget jävla Jakarta här inte!

Sedan samlas resterande familjen för att se på Sinetron och äta rischips. Några av Bayus vänner kommer över och slår sig ner med javanesiskt röd vin. Vi har bara ett glas och vi låter det gå runt medan vi broderligt delar på flaskan medan tv-rutan visar något olyckligt förälskat par i en såpa.
- Här ute finns inga klubbar. Inga caféer och ingen underhållning. Bara den där gamla tv-rutan.
När de äldre lagt sig tar en utav pojkarna fram en flaska med balonesisk whiskey från en svart plastpåse och glasrundan går vidare. Ju mer de dricker, ju hellre vill de gå över till sitt modersmål javanesiskan. Indonesiskan är för alla i rummet bara ett andra språk.
- När ska du ta och lära dig javanesiska då? Kan du inte försöka i alla fall!? Lite måste du kunna. Hur många år har du varit här egentligen?
När jag svarar fyra månader är det sällan någon som tror mig. Mycket för att jag inte är som den bulen de är vana vid att se. Jag läser mycket. Vet vad som händer. Förstår deras kultur relativt bra och jag kan redan relativt mycket indonesiska. Men inte någonting på javanesiska mer än "ora iso" (jag kan inte).

Sedan plockar någon fram en gitarr, och de sjunger några sånger tills det är dags att dra sig tillbaka.

De är alla avundsjuka på mitt västländska ärv.
Och jag är avundsjuk på deras enkla liv. Deras samhörighet och ömhet mot varandra.

DE ONDA ANDARNA

Bukti Bintang. Beläget uppe på höjden på Yogyakarta ligger en plats där man kan skåda hela stjärnhimlen. Eller egentligen är stjärnhimlen små upplysta lampor från husen i Yogyakarta, och en natt utan dimma ser det ut som att himlen är förenad med staden. Det blinkar. Igår satt vi där och drack Bintang (öl som passande till platsen betyder just Stjärna). Efter en öl vill min vän springa in till skogen för att pissa men ångrar sig snabbt med orden
- Det finns spöken där. Jag har ett sjätte sinne, och jag ser dem ofta.

Jag kan inte låta bli att le. För det är svårt att säga om det går att stöta på någon som inte tror på dessa fantastiska myter Indonesien är fyllt av. Vackra, vansinniga och totalt otrovärdiga historier.

DROTTNINGEN AV SÖDRA JAVAS HAV.
En saga som det ofta talas om är Drottning av södra Javas hav. Hennes namn är Nyai Roro Kidul och ser till överdelen ut som en vacker sjöjungfru medan hennes nedersta del ser ut som en orm. Hon har makten att ta själen från vem som än hon behagar. Hon sägs ha kontroll och makt över vågorna och havet i Java. Tsunamin 2006 var ett exempel på när hon blev riktigt arg. En del menar även på att Nyai bär ansvaret för vulkanen Merapis aktiviteter.
Nyai var en gång en vacker drottning på Java, men efter att hon blev förhäxad med svart magi led hon av en hemsk hudsjukdom som fick hennes hud att fjällra likt en orm bestämde hon sig för att ta sitt liv och hoppa och förenas med havets vågor. Där nere i vattnet kunde hon återfå sin skönhet.

DUKUN
En dukun är en shaman som är vanligt förekommande ute på landsbygden. Han bedriver svart magi och är ett alternativ för de människor som inte har möjlighet att ta sig in till stora staden för att få riktig läkarvård. Dukun finns, och är högt respekterade även i de mest ortodoxa muslimska områden. En dukun tros ha helande krafter och använder sig av sådant som medicinska örter, djur och offergåvor. Deras huvudansvar är att hålla onda demoner borta (många sjukdomar beskylls av onda demoner). Det finns både goda och onda dukun så man bör vara på sin vakt med vilka man stöter på. Det finns bland annat dem som kan orsaka offret kronisk diarré och med offergåvor som opium, vapen och naglar kan en dukun orsaka sitt offer huvudvärk, illamående och kräkningar tills offret träffar en annan dukun som kan hjälpa denne ur detta. Dukun finns överallt i Indonesien, främst på Java men också i Kalimantan, Sumatera och Bali. Deras huvuduppgift brukar vara att överföra sjukdomar (ond ande?) från den sjuke till något djur (oftast kyckling).
Minns hur en vän stolt en gång sa
- I min hemby i Sumatera blev min farfar botad av cancer eftersom den onda anden överfördes till en kyckling. Kycklingen dog på direkten efter att den överfått anden.

I bland kan jag tycka det är väldigt osunt med denna tro eftersom det får folk att förlita sig på magi och vodoo snarare än det riktiga läkarrummet. Samtidigt skulle jag aldrig håna eller försöka läxa upp någon som väljer att tro på dukun och deras makt av två själ,
1) För det första är religion en privatsak.
2) För det andra så finns det för många människor inga riktiga möjligheter att någonsin ta sig till en riktig läkare, av ekonomiska anledningar och brist på läkarvården i allmänhet. För dem spelar dukun en riktig roll, för om de inte kan få tro på lite magi innebär det att de blir hopplösa. Pseudoeffekten är trots allts bättre vård än ingen vård alls.

BANYUWANGI
Banyuwangi är det ställe i Indonesien där tron på svart konst är starkast, det ligger på västra Java, inte allt för långt från Bali. Svart magi innebär där framtidsspånande, kärleksmagi, läkande massage och orsakandet av andras död. Allting beskylls med svart magi. Plötslig död. Misslyckandet i karriären. Sjukdomar. Äktenskapsproblem. Allt detta sägs mycket troligt vara orsakat utav en lokal dukun. I andra delar av Indonesien beskylls ofta korruption med svart magi.

Indonesien slås ofta av naturkatastrofer. Jordbävningar. Tsunami. Översvämningar.
- Vi måste lära oss att bruka jorden bättre så att gudarna/andarna inte blir arga.
Allt beskylls med arga andar och gudar.

****

Ja. Efter att ha lyssnat till spökhistorier uppe på stjärnhöjden på Bukti Bintang ville min vän åka hem, han blev påmind om hur en av hans vänner blev skadad genom vodoo. En dukun hade använt sig av en docka, tryckt en nål in i den och orsakat hans väns död.
Han tittade sig sedan runtom som om att det vore någonting obehagligt närvarande. Själv kunde jag bara se staden nedanför med de små ljusen som glittrade från husen likt små stjärnor.

Det var tillräckligt med magi för mig.

Nyai Roro Kidul