lifeinthebigdurian

Förra veckan såg jag en kväll en mycket fängslande dokumentär i tvåan.

I dokumentären skildras en gatumusikants liv i Jakarta. Hennes historia är bara en i mängden av säkert hundra tusentals historier på Java om livet att försörja sig på gatan. Det är ett skamfullt sätt att tjäna ihop sitt levene på. En gatumusikants ställning är inte mycket högre än de vanliga tiggarna som de vanliga indoneserna föraktar.

 

Historierna är många och de påminner mycket om det som sägs om Göteborgs romer och fattiga människor som desperat mer om hjälp på gatan. De sägs vara bedragare eller kriminella.

Själv misstänker jag att det mer är den rika (det vill säga de andra, som inte tigger på gatan) sidans samvete som talar. Det är lättare att se det som att det är dem det är fel på än att erkänna sig själv vara en sån typ som inte vill ge en fem krona till en människa i nöd.

 

Dokumentären är i alla fall mycket sevärd om en kvinnas kamp för att försörja sig själv, tre barn, en arbetslös man och dessutom hinna med grundskoleutbildning med hoppet om att en dag få ett respektabelt jobb bort från gatan.

 

Jag har åkt många lokala bussturer i Indonesien och aldrig gått på en enda utan att ha stött på en gatumusikant eller pengamen som de kallas (dock har de flesta en betydligt sämre sångröst än kvinnan i repotaget).