lifeinthebigdurian

På mitt universitet finns det relativt många elever från Östtimor. Vissa utav dem ser sig själva som indoneser och tycker att det var ett dumt beslut ur ekonomiskt synsätt att Östtimor skulle bli självständigt från Indonesien år 2002 . Andra ser det som att de äntligen blivit fria från 24 års förtryck.

I Portugals händer.
Östtimor ramlade i kolonihänder redan på 1500-talet. Det var Portugal som kom att styra i det lilla området, beläget längst öster ut på den indonesiska kartan i flera hundra år. Ön blev dock snart intressant för en annan känd kolonimakt som sedan tidigare redan erövrat stora delar av Indonesien. Men nu var de också törstiga på ön Timor. Denna kolonialmakt var Holland. Efter bråk och gnäll kom dock Portugal och Holland på 1800-talet överrens om att dela stället på två, Väst och Östtimor. Västtimor tillsammans med större delar av det indonesiska öriket hamnade i händerna på Holland medan Östtimor blev en portugisisk erövring.
Portugal hade dock inget intresse alls utav att vårda sin koloni så på 1970-talet tillhörde Östtimor bland de fattigaste och outvecklaste områdena i världen. Analfabetismen var närmare 99 procent och barnadödligheten så absurt hög som 75 procent.
Frihetskämpar såsom José Ramos Horta var trött på portugisernas usla roll som storebroder roll så Horta startade på 70-talet en kamp för friheten. Även utan Hortas och frihetsorganisationernas hjälp skulle självständigheten bli ett faktum 1974 då Portugal upplevde politiska förändringar på hemmapland där den socialistiska revolutionen ledde till att man 1975 ändrade sitt synsätt om de gamla kolonierna. Portugal valde att släppa sin fyrahundra år gamla koloni och tillät självständighet utropas i Östtimor.
En självständighet som inte varade många dagar innan indonesisk militär invaderade området och skapade ett helvete för de flesta östtimorer på denna tid, drygt 200 000 miste livet som resultat av våld och svält från den nya kolonialledaren. 200 000 människor är det samma som en tredje del av Östtimors dåvarande population.


Vad skulle indonesisk militär in i Östtimor o göra?
Vad som verkar ha skrämt Indonesien med Östtimors självständighet var att självständigheten utropades i kommunismens namn. Konspirationsteorier drog igång och snart började indonesiska makthavare bli oroliga att kommunismen i grannlandet även skulle inspirera mindre grupper i Indonesien till att vilja bryta sig loss.
Indonesien valde inte först att gå till vapen utan försökte fredligt och schysst erbjuda Östtimor att bli en del av landet men detta med negativt resultat. Portugal insåg att en konflikt var på väg och stack huvudet i sanden för att slippa få en bricka i spelet. Östtimor var i kaos och Indonesien tänkte inte dra sig för våldsamma konflikter för att få vad de ville ha. Samma dag som Östtimors självständighet utropades, 28 november 1975 lät Indonesien trupper ta sig in i landet.

Läser man indonesiska versionen på Wikipedia, Sejarah Timor Leste (Östtimors historia) ser Indonesiens inflytande inte alls ut som några vargar som blodtörstigt satte tänder i var och varannan östtimoran för att de var kommunister. Nej. I denna versionen är det frihetskämparna och grupperna som ville skapa ett självständigt Östtimor som är vargarna. En av de större frihetsgrupperna mördade enligt indonesiska Wikipedia år 1975 60 000 civila - många kvinnor mördades, vars män var öppna anhängare av Indonesien och strax kom ett rop av hjälp - Hjälten, Indonesien skulle snart komma att rädda Östtimor från de ottäcka frihetskämparna och. Kommunismen. Det var alltså ett rop från Östtimor självt, Östtimor ville att landet skulle ockuperas av Indonesien.

Död och tortyr = Indonesiskt styre.
Bara den inledande invasionen 1975 tog livet av tusentals östtimorianer, vad tjugotals år förtryck skulle ge för slutsiffra är betydligt högre. Trots våldet, så var svälten ett större hot för utrotningen på Östtimor. Rester från den indonesiska militärens kemiska vapen förgiftade mat och vatten (huruvida detta var en önskad effekt är oklart). Indonesien var nöjd med sin nya, den 27e provinsen och uppmanade strax människor att flytta ut dit för att försvara den indonesiska kulturen.
Allt motstånd mot militären förbjöds.
Alla negativa uttalanden om indonesiskt styre förbjöds.
Visst fanns det dem som gav sig på protester och fortfarande hade drömmarna kvar om självständighet men dessa fängslades, upp till livstid om de inte lyckats fly utomlands.

Omvärldens tystnad.
Att säga Nej var lätt för omvärlden, Indonesiens invasioner fördömdes av FN och de flesta länder i världen men på reaktionsfronten var det dödstyst. FN nästintill blundade till vad som pågick och behandlade situationen som om att det var Portugal som fortfarande hade ansvaret för sin gamla koloni. USA och Australien verkade dock stödja, om på indirekt väg Indonesiens styre på området.
Australien erkände tidigt Östtimor som en indonesisk provins medan USA stödde på politisk och militär väg, bland annat har de stoppat FN resolutioner om att söka fred i Östtimor. Både Australien och USA har hjälpt till att utforma indonesiska soldater.
Anledning till detta agerande? Tja, de vill behålla en god relation till Indonesien och kampen mot kommunismen har i alla fall i USAs ögon inga hinder. Med tiden började uppgifter att läcka om våldet mot civilbefolkningen och Portugals "storebror ansvar" började synas när Portugal skickade stöd för att försvara den östtimorianska självständigheten.

1991 vaknade världen från tystnaden. En indonesisk invasion på en östtimoriansk kyrkogård tog livet från 300 civila vilket för första gången fångats på både bild och journalister kunde först nu få närbevakning om vad som faktiskt hända därborta.
En annan symbol för omvärldens uppvaknande var 1996 när biskop Carlos Belo och José Harta fick Nobels fredspris för sin kamp om Östtimors självstyre.
Under 1990-talet började världens missnöje synas över skötseln över "Östtimor-frågan" och också ett massivt missnöje över Indonesiens agerande. Krav ställdes, krav på Indonesien att lösa frågan och detta med fredens hjälp.

Självständigheten 1999.
1999 var det Habibie som satt vid makten i Indonesien, och han valde att sköta Östtimor på ett annat sätt än den förgående Soeharto. Året 1999 lät Habibie införa en folkomröstning för östtimoranerna huruvida de ville stanna kvar som indonesisk provins eller bli självständiga.
När resultaten från omröstningen kom stod det klart att närmare 80 procent ville ha ett självständigt Östtimor. Detta blev början på ett nytt kaos eftersom de som stödde Indonesiens inflytande i landet inte kunde acceptera siffrorna, svaret på valresultatet var att förstöra 80 procent av landets infrastruktur och 95 procent av skolorna försvann, en halv miljon östtimoraner satte sig landsflykt. Till sist skickade Australien in militär för att få en ordning på kaoset som nådde sitt slut 2002, då Östtimor äntligen kunde se sin självständighet.

En FN-domstol invigdes med åtalspunkterna: folkmord, brott mot mänskligheten, mord, våldtäkt och tortyr. År 2005 stod det klart att 84 personer var skyldiga medan tre personer friades.

En kommision har sedan efter självständigheten uppkommit med syftet att skapa vänskapsband mellan Indonesien och Östtimor, och kommisionen ser Indonesien som skyldig till konflikten och har där med krävt en offentlig ursäkt från Indonesiens nuvarande president, SBY. SBY sa 2008 att han "BEKLAGAR DET SOM HÄNT" men någon offentlig ursäkt har inte utgivits.

Ett kaos i fattigdom.
Olja. Enligt vissa var det detta som var östtimoranernas hopp, enligt vissa är det oljan som lockade Indonesien till att kämpa för denna provins och enligt vissa är det detta som intresserade Australien (vars närmaste granne i  Asien är just Timor) till att lägga vantarna i konflikten. Men. Hur som helst så har oljan inte gett de vinster som den nya nationen Östtimor hoppats på, för större delar av landet lever fortfarande i fattigdom, många tidigare revolutionärer som kämpat för självständigheten har hoppat av och 2006 ledde protester med dödsfall ute på gatorna, något som fick regeringen att kalla hjälp från Australien för att stanna av konflikten. Den genomsnittliga lönen var i landet mindre än en dollar om dagen vid denna tid. 2007 valdes den tidigare nobelpristagaren José Horta till president och även han har smakat av de gamla revolutionärernas missnöje när han 2008 blev allvarligt skottskadad utanför sitt hem. Sedan 2010 har en mager förbättring visats på ekonomin, men den förbättringen får inte glömma att över 40 procent fortfarande lever i fattigdom.


Det ser trasigt ut, men trots det menar de flesta östtimoraner jag möter i Yogyakarta på att det är en säker plats att vara på nu, det är en lugn och vacker plats, och så som så många indoneser så tillägger de glatt
- Ja, snälla, kom och hälsa på min ö!
Och kanske är det just vad Östtimor behöver, besökare och turister och eftersom landet numera inser att naturgas och olja inte är tillräckligt vill de nu satsa på turism, med bergsklättring, dykning och vita stränder som sin främsta lockelse. Turism sägs vara något som kommer bli centralt i nästa vals fråga, och nästa val kommer att hållas detta år.

Filmtips - Balibo
Filmen Balibo är berättelsen om fem australienska journalister (de enda utländska journalister som befann sig i landet vid denna tidpunkt) som år 1975 ville rapportera om den tysta indonesiska invasionen som snart var på väg till den nya nationen Östtimor. När indonesiskt befäl möter journalisterna i staden Balibo, som gränsar Indonesien och Östtimor, bestämmer de sig för att röjja undan journalisterna för det kommer inte att se snyggt ut om världen får veta om den blodiga ockupationen som pågår i Östtimor. Journalisterna avrättas på plats och deras utrustning bränns upp men några bevis finns kvar - det finns frihetskämpare från Östtimor som bevakar händelsen och deras historier blir snart utgångspunkten för denna film. Sedan efter filmen har även en indonesisk militär bekräftat händelsen, även om den överste militären som också är den som gett ordern att mörda journalisterna fortfarande förnekar händelsen.
I denna film uppmålas de 200 000 människor som mördats under nästan 25 år som en droppe i havet gentemot dessa fem vita journalister som mördats 1975. Det är givetvis tråkigt att vi inte får se mer ingripande om folkets egna historia men fortfarande så har filmen ett viktigt budskap;
Omvärldens läskigt tysta tystnad om ett land som håller på att utplånas, bit för bit, dag efter dag i 20-tals år.