LEBARAN
INGA SYNDIGA TANKAR
Den som kallar sig halvreligös och säger att Allah nog är viktig men att det inte behöver vara en så märklig grejj av det ändrar lite inställning under den nionde månaden i den muslimska kalendern. Nu skall det bes, och det är rop om förlåtelse för årets synder, familjen skall respekteras på högsta nivån och så skall man undvika vad som kallas "syndiga tankar".
- Hur undviker man en syndig tanke, frågar jag ibland på mitt arroganta icke-religiösa sätt.
- Ja. Man undviker att se på bilder med snygga pojkar, svarar en flicka med ett brett leende medan en annan menar att man undviker samtal med negativa toner.
Jaha. Så enkelt är det alltså....
INGET VATTEN
För en av mina vänner är VATTNET det jobbigaste. Hon stiger upp tidigt på ottan, runt tre eller fyra för att dricka litervis med vatten för att orka med den tunga fastedagen.
- Vissa klarar inte av att avstå mat. Men för mig är det vatten. Under ramadan blir jag som besatt av vatten och är jätteorolig att jag ska börja dagen med att vara törstig.
I en stad där det är 35 grader är väl inte det så väldigt märkvärdigt.
Det är ingen plågotid Ramadan. Nej för all del, det är en lyckans tid. För det är i denna månad som de första verserna ur Koranen skapades. Gud uppenbarade sig för profeten Muhammed. Ramadan, fastan, är en spirituell tid. Fastan är obligatorisk enligt koranen och är muslimernas version av judarnas jom kippur.
INGEN ALKOHOL
En kväll är jag och några vänner oerhört trötta på Ramadan. Vi vill ha öl. Livemusik har försvunnit. Barerna är stängda men vi vet att det fortfarande säljs öl på Cirkle K (Indonesiens Pressbyrån). När vi kommer in är kyldörren överplanchad med en jilbab-bärande kvinna som ler mot oss med ett försiktigt leende. Vi öppnar kyldörren där de sköna uppenbarar sig, ölflaskorna. Om det är en affisch över kyldörren, och att det inte syns att det fortfarande säljs öl så räknas det nog inte. En bekant ung man ropar "Ms Isabel" några gånger där jag står och väljer ut den kallaste flaskan. Jag känner inte igen karln, men han förklarar att han jobbar på immigrationsverket och ofta utfärdar mina ärenden (vilket han tar god tid till vill jag lova!). Ja, jo jag kände nog igen ansiktet men i hårdrocksförklädnad och en liten flaska öl i hand var han inte densamma stränge karln i uniformen på kontoret. Han flinar när han ser att jag greppar tag i en flaska och säger att "Fröken Isabel är minsann en oanständig dam". Jag svarar inte (med tanke på vilken betydelse han har för stämplarna i mitt pass) men ger honom blicken av att
"Du är en jävla hycklare, där du står med din egna öl och kallar mig oanständig."
När jag skall betala kommer det andra intressanta. Försäljaren ställer min öl i en plastpåse och knyter igen just under flaskmunnen. Jag förklarar att vi skall sitta precis utanför och förtära innehållet och att en plastpåse är överflödig men han svarar mig
- Mbak, det här är Ramadan. Du förstår. Ja. Det blir bäst om jag slår in den i påsen.
Jag flinar åt idiotin. Det han inte säger är orden F P I. Ordet FPI har samma skrämseleffekt som Voldermort i Harry Potter. Inget man pratar om, men är väl medveten om. FPI är en utav de islamska extremare rörelserna i Jogja och de gillar visst att bråka sägs det. Men med en kyldörr med en sexig beslöjad kvinna och en plastpåse runt ölflaskorna tror man sig visst ha lurat hela organisationen. Bra Jobbat Cirkle K!
MENS - INGEN FASTA
En morgon under Ramadan sover en väninna över hos mig. På morgonen tjuter ett lyckoskrik från badrummet och jag frågar henne vad som står på. Hon förklarar glatt att hon får röka idag och att hon kan bjuda mig på lunch på ett Lotek hak i närheten. Hur sa?
- Jag har MENS! fortsätter hon glatt.
Ja. Det är då första gången jag gratulerat någon för att denne har mens eller känt att de där idiotdagarna i månaden har något bra att bjuda på. Den som fastar under mensen syndar.
RAMADANS AVSLUT
Ramadan avslutas i Lebaran, Idul Fitr. Jag blir medbjuden utav två systrar till deras hemort, Temanggung. Vi åker dit den 29e och är alla osäkra på om när fastan egentligen skall avblåsas. Det har med månens position får jag veta men de vet inte riktigt om det exakta datumet än, för det är något olika på olika platser. Den äldre systern suckar djupt och säger något jag hör ofta "Det är då inte lätt att vara muslim". Under natten sover inte systern utan håller sig vaken och uppdaterad med Twitter och Black Berry Mail. På morgonen säger hon trotsig t till sin moder att hon inte tänker fasta idag. Dottern förklarar att hon från Twitter läst att 90 procent av alla muslimer avslutar fastan denna dag. Mamman, som i de flesta indonesiska familjer fattar inte något beslut utan att familjens överhuvud uttalat några ord; PAPPAAAAA.... ropar hon och förklarar snabbt vad dottern sagt. Pappan nickar och säger OK. Den som fastar trots att fastan är slut syndar nämligen. Så nu är det tillåtet för mat och dryck på dygnets alla timmar. Förvirrande när man inte vet när fastan faktiskt avslutas.
DET AVSLUTANDE FIRANDET
Den 31:a är det Lebaran. Jag blir ombedd att sova medan de andra skall bege sig till moskén för att be, en timma eller två. Men de kommer aldrig iväg. De har tydligen missat Sholat och en familjeskara av fyra ansikten tittar besviker på varandra medan de säger att det då inte är lätt att vara muslim. Istället väntar vi till sju och drar oss vid den tiden i väg till systrarnas farmor. Vi blir bjudna på mat. Det är med tvång jag känner risklumparna nästan vill klättra upp innan jag ens riktigt svalt ner det, och det här är bara början utav en dag där det ständigt kommer att bjudas på kakor och saft av släktingar hit och dit. Hos farmodern är det ett tjugotalpersoner samlade och min telefon börjar tjuta utav sms från vänner i Jogja "Mohon, maaf lahir n batin" lyder orden. Det betyder ungefär "Snälla, förlåt för min födsel och för mitt inre". Det är dagens betydelse. Man skall samlas, och man skall förlåta för allt dumt man gjort under årets gång. Men mitt svar på mina inkomna sms blir enbart "Ha en trevlig lebaran". Det känns lite för mycket i mina icke-religiösa ögon att be om ursäkt för att jag finns till mina vänner. Om någon skall ursäkta så får det vara mamma och pappa ty de är mer ansvariga för den biten än vad jag är. Nåväl. Dagens stora cermoni tar fart i farmors hus. Det börjar med att familjens nästäldste lägger sitt huvud mot den äldstes knän, sittandes på huk och ber om ursäkt för årets galenheter. Denne skall då bli förlåten, sätta sig brevid den äldste och den tredje äldste ber sedan först om ursäkt till den äldste och sedan den näst äldste för att sedan ta sin plats i ledet. Så fortsätter det till familjens yngsta; nämligen mina vänner. När den yngsta systern ser sin äldre syster smäller hon dock till henne på kinden istället för att babbla något om förlåtelse. Så är cermonin avslutad.
Nästa dag är det rundtur runt till mammans del av familjen för samma procedur.
UNGDOMENS REVOLT
Den tredje är datumet då systrarnas hem skall besökas. Tillsammans med deras kusin låser vi dock in oss på deras rum och inväntar att gästerna skall försvinna.
- Lustigt, varje år så vill de likt förbannat att vi ska närvara. Men i verkligheten bryr de sig inte ett skvatt om vi sitter ute och pratar med dem eller inte.
Lebarans första betydelse: Matvåldtäkt
Lebarans andra betydelse: Social stress
Helt plötsligt kommer tiden tillbaka, den där tiden jag glömt för längesedan. Ja. Barndomen. Hur mycket jag avskydde de där släktträffarna med frågorna om vem och vad jag skulle bli en dag. Ja, jag skulle bli vakt på hunddagis eller kanske gatumusikant och de skrattade bara i ett "ja du lilla vän, du är för ung för att veta vad du vill om världen" så istället för att lyssna på idiotprat och vuxna människors nyfikenhet sprang jag och gömde mig lugnt under matsalsbordet på övervåningen. Det var fint där. Nu, femton år senare gömmer jag mig igen. Men nu för att slippa vuxnas hån om min konstiga accent, deras frågor om jag vet vad ris är för någonting och om jag kan bli mätt utan bröd och ost i mitt land. Så då. Då i deras rum, gick det upp för mig att jag under 15 års tid inte förändrats ett piss. Det är omvärldens ögon som ändrats om mig; svarar jag att jag ska bli gatumusiker som vuxen i nutiden tittar de på mig med oro och inte med ett enkelt skratt som om att framtiden kommer att snygga till det där. Nu för tiden behöver jag inte gömma mig under ett matsalsbord (det vore lite opassande för en 24:åring och dessutom ganska trångt för en 24:åring) men jag kan välja att inte närvara. Men mina vänner som också passerat 20 blir fortfarande behandlade som 12åringar. De förväntas bära rosa pyjamasar med nallar på, de får inte röka, de får inte prata efter klockan tio och de har inte rätt till ett privatliv.
- Du kan nog inte förstå Isabel. För du förstår inte Indonesien. Men mamma och pappa sa tidigare, när vi skulle be om ursäkt för årets synder vad de var besvikna över. De sa att de inte har råd att ge mig ett privatliv och att anledningen har religionen på sin sida. Att de vill att jag ska bära jilbab överallt.
Jag undrade över vad hennes svar blev, om hon agerade trotsande tonåring eller om hon backade lugnt så som många indonesiska flickor gör framför sina föräldrar.
- Jag svarade. Över min döda kropp att jag tänker bära Jilbab.
Det är vad jag som 24 år, eller 12 år också hade svarat. Jag är inte mer mogen nu.
Jag har bara inga regler att slå revolt mot.