BARNEN PÅ GATAN

När det talas om gatubarn i Indonesien är det inte Yogyakarta som först kommer på tal. Det är Jakarta, år 2010 fanns 5650 hemlösa ungar i huvudstaden medan det följande år, 2011 redan hunnit bli 12000. De är dock inte osynliga i Yogyakarta. De syns varje dag och jag springer in i dem i min vandring till skolan varje dag, de sitter ofta tiggandes vid trafikljusen.
.
Totalt i Indonesien talar vi om 233 000 gatubarn.
.
PENGARNA PÅ GATAN
I Jakarta talas det ofta om sexuella övergrepp som gatubarnen blir offer för, barnen må vara chockade men med tiden och när barnen kommit in i det tuffa gatulivet börjar de se de sexuella övergreppen som något de kan göra pengar på. Andra barn blir uttvingade av föräldrarna på gatan, för där kan de tigga mynt. Det finna även fall där vuxna tiggare "hyr barn" av föräldrarna för att få bättre chans att få en slant i mössan.
.
MORDEN PÅ BARNEN
I början av 2010 blev sitsen ännu läskigare för huvudstadens gatubarn. Det var efter att den så kallade Babe, gängledare för gatubarn, hade mördat åtminstonne sju barn under 12 år. Mannen hade haft sexuellt umgänge med samtliga, i vissa fall även efter att han haft ihjäl dem. Ett av offrena fick huvudet avkapat och hittades i en sjö vid östra Jakarta. Utav polisen beskrivs mannen som "våldtäksman, mördare men inte mentalt störd".
.
De arbetande barnen på gatan sägs gå ner i ålder. Förr kunde en "startålder" uppskattas till tio år, men nu har det trillat ner på bara ett par år. Att de hamnat där de hamnat. Ja, det har tre huvudorsaker.
1) De har inga hem eller familjer
2) De flyr från fattigdomen eller de dåliga tillstånden hemma
3) Deras familjer själva lever i fattigdom
.
TA BORT UNGARNA FRÅN GATAN?
Det lovas och lovas. Lovas. från politiker att nästa år, ja nästa år då skall gatubarnen rensas bort. De skall få hjälp att ta sig ton i samhället, komma innanför den mur som är så tjock mellan dem och verkligheten. Men det är bara löften. Orden har viskats sedan länge. I verkligheten blir gatubarnen sedda som kriminella, och polisen klår dem mer än gärna, lika gärna slår de sönder barnens "tiggarverktyg", de älskade instrumenten.
Makthavarna måste sluta se barnen som kriminella, och se dem som dem de är. Fattiga barn.
.
ETT NYTT PROJEKT
En av mina vänner, Marvin från Tyskland bodde i Yogyakarta under sex månader. Under denna tiden blev han chockad och äcklad av att se de små vandra på gatorna för att be om några Rupiah vid trafikljusen klockan ett på ljusa dagen med närvaron av en mycket intensivt stekande sol.
.
Bilden av barnen följde med honom till Tyskland. Väl där talade han om för sina vänner om sina upplevelser och att han ville samla i hop en fond innan han tog sig tillbaka till Indonesien några månader senare. Marvin fick medgivande och lyckades få ihop runt 10,000 euro. Väl i Yogyakarta samlade han i hop några av sina vänner och vi diskuterade tillsammans om vart pengarna skulle gå. Lösningen fick Marvin senare av flickvännen som länge velat undervisa gatubarnen engelska. Hon har dock alla gånger blivit nekad, främst från gatubarnens föräldrar som ansett att livet på gatan är mer lönsamt än att studera böcker. Ja, vad är det för mening med att skola upp någon som ändå kommer att komma ut på gatan igen? Kanske för att motivera dem att det går att komma till någonting annat.
.
En dag ringer i alla fall flickvännen upp mig och medan tårarna rinner på kinderna talar hon om att hennes dröm gått i uppfyllelse, hon har hittat en stor hjälporganisation som bland annat lär barnen tillverka sandaler, laga mat och andra aktiviteter som de sedan säljer. Pengarna Marvin har tagit med sig till Indonesien skall gå till denna organisation och till arbetsmaterial för dem, och vad som finare är, är att de har gett Marvin tillåtelse att ha engelskalektioner med dem varje torsdagseftermiddag. Lärarna skall komma dit voluntärt och det är det som nu beskymrar Marvin hur han skall locka dit folk. Men oron blir kortlivad, han behöver bara nämna projektet och 10 händer hoppar upp från hans vänner om vilka som kan tänkas hjälpa honom. Det inkluderar mig själv.
.
Att undervisa gatubarn är lite annorlunda än barnen i klassrummet. Barnen i klassrummet sitter vid sina bänkar och antecknar kanske lite av vad de ser från tavlan och håller sedan tyst. De kanske lär sig lite, men allt är i passiv form. När jag möter gatubarnen för att lära dem djur, kroppsdelar och sporter sker allt i aktiv form. Barnen skriker och matar in orden jag skriver upp som om det vore chokladbitar. De kommer fram till mig, frågar aktivt om hur man säger det ena och andra.
.
Barnen på gatan är överlevarsjälar. De har blivit tvingade till att ta vara på sig själva och de vet att ska man få någonting här i livet måste man ta det själv och inte vänta på att någon skall ge. Det är den främsta skillnaden mellan dem och barnen i klassrummen. Barnen i klassrummen har fortfarande någon som vakar och bryr sig om dem, någon som jobbar för maten de äter, någon som handlar kläderna de bär och någon som kör dem till skolan varje dag.... Sedan är det NÅGON som lär dem engelska. Barnen på gatan sjunger vid trafikljusen för sin mat, de klär sig i det som de hittar på övergivna platser och sedan går de själva med de brännande stegen vart de än ska. Sedan lär DE SIG SJÄLVA engelska. Och vem är det som kommer att komma någonstans i livet, ha ett hem, en familj och ett fint jobb? Klassrumsbarnen....
.
En av mina nya vänner genom organisationen har gett sin själ för barnen. Han åker till den lilla gatubarns-organisationen så ofta han kan, ser barnen antingen arbeta eller leka med varandra. Han organiserar lektionerna med dem, turer till zoon med mera. Jag bor i samma område som honom och stötte på honom när jag var på väg ut.
- Igår såg jag Dimas (en av pojkarna på barnhemmet) när jag tog mig hem från krogen. Han satt vid gatan och spelade gitarr. Helt fantastiskt vad den pojken spelar.
.
Ja, barnen har de alla talanger men ingen som ser till att de får dem utvecklade. UNICEF vill bland annat placera några av barnen på caféer eller de tekniskt kunniga på motorcykelsreparatör service för ett något bättre liv än att be om pengar vid trafikljusen.
Men att flytta dem från gatan verkar ta lång tid.
Från politiker och regeringar är det än så länge tomma löften.
För dem är gatubarnen kriminella. Och ingen vill hjälpa en kriminell.