LURA SKJORTAN AV TURISTEN!
Bali. Det började med en flygtur till Bali och några öl i en reaggebar. Därefter en dag med att försöka finna nya turistspotts mer än det jag redan sett av Balis och Indonesiens turisttätaste stad, Kuta. Utöver att dricka ölet bintang, sola och titta på första-gången surfare innehöll detta Bali-besök också en titt på minnesmonumentet från Balibomben 2002. Detta var platsen där ungdomarna en gång festade, vissa mötte de indonesiska cowboysen vars uppgift var att underhålla blonda kvinnor och göra vad hon än behagade, de surfande australienarna som ville koppla av med en stor stark efter dagens tuffa vågor var där och där fanns även resenärer från hela världen som hört att Bali vart ett coolt ställe att skaka rumpa på. Festerna på Legian har pågått i decennier och kalasen fram till år 2002 blev allt större och allt stökigare. Incidenten 11 september 2001 i USA med följden av kriget mot talibanerna fick allt fler extrema muslimska grupper (med al-Qaeda anslutning eller support) att se rött. Så var även fallet i Indonesien och tanken på "amerika-isering" är lika skrämmande för denna gruppens muslimer som ordet "islamisering" är för några välkända radikaler i väst. Skräcken för Amerika gav uttryck i två bomber i Kuta, med målet att ha ihjäl Islams fiende - Amerika. Resultatet blev 100 döda australienare, 38 indoneser, 23 engelsmän, 5 svenskar och.... 7 amerikaner.... Ja. Festen på Legian slutade med en eldboll inhoppades från någonstans och den en gång populära nattklubben är idag en minnessten med blommor med ständigt nya ögon riktade mot sig, mittemot detta moment är en nattklubb. Till höger om detta monument är en nattklubb. Till vänster är likaså en nattklubb. Festen går vidare. För oss andra.
Gili Trawangan. Från Bali finns det två båtar som går till Gili Trawangan. Den ena tar 3 och den andra 10 timmar. Den ena kostar 300-700 (beroende på hur rik man ser ut att vara) och den andra någonstans mellan 100-300 kronor. De billigaste priserna går dock att bita sig på vid kvällstid då försäljarna tröttnat. Så blev fallet för oss och utan ett försök om prutning gav säljaren oss genast priset 150 kronor. Resan kom oss senare att ta 12 timmar och överallt på vägen fanns säljare som menade att returbiljetterna på Gili Trawangan skulle vara dyra som skjortan och att det var klokt att handla så fort som möjligt. Med en något tränad reseinstinkt nekade jag dock dem alla och kunde senare få tag på billigare hemresor från Gili Trawangan. Men ja, det och rummen är nog det enda som är billigt på denna ön.
.
Men annars DYRT. Dyrt att äta. Dyrt att dricka. Dyrt med aktiviteter. Vi ansåg oss vara smarta när vi gått långt in på en avlägsen plats mitt på ön med ett enkelt kök med en tant som sålde mat vid ett ställe några indonesiska snubbar åt. Vi hävade i oss glatt utan att fråga om priset men fick när allt låg i magen veta att priset var detsamma som de finare restaurangerna vid stranden? Ja. Har man vit hud spelar det ingen roll var man går på Gili.
Men annars DYRT. Dyrt att äta. Dyrt att dricka. Dyrt med aktiviteter. Vi ansåg oss vara smarta när vi gått långt in på en avlägsen plats mitt på ön med ett enkelt kök med en tant som sålde mat vid ett ställe några indonesiska snubbar åt. Vi hävade i oss glatt utan att fråga om priset men fick när allt låg i magen veta att priset var detsamma som de finare restaurangerna vid stranden? Ja. Har man vit hud spelar det ingen roll var man går på Gili.
.
För övrigt har Gili-öarna några av de finaste stränderna i Indonesien. Snorklingen är magnifik med skölpaddor, färggladda firrar och koraller var man än stoppar huvudet i blöt. Lokalbefolkningen som på Trawangan är runt 800 personer är faktiskt schyssta typer som gillar att samla ihop turister, dricka bärs, spela gitarr och bjuda på lokalt vin. Den yngre generationen bär nästan alla dreads och bär t-shirtar med kungen Bob Marley. För övrigt är Gili Trawangan platsen förrutom Yogyakarta som jag är riktigt förtjust i, i Indonesien.
Senggigi. Senggigi är Lomboks huvudstad. Vi kom dit för att nyfiket ta reda på vad som var grejjen med ön. De första vi möter är några som vill sälja tur för att besöka Indonesiens högsta berg, Rinjani (3276 meter) för strax över en tusing. Vi tog en titt på vädret. Sedan en titt på vår budget. Sedan sa vi Nej tack.
Senggigi. Senggigi är Lomboks huvudstad. Vi kom dit för att nyfiket ta reda på vad som var grejjen med ön. De första vi möter är några som vill sälja tur för att besöka Indonesiens högsta berg, Rinjani (3276 meter) för strax över en tusing. Vi tog en titt på vädret. Sedan en titt på vår budget. Sedan sa vi Nej tack.
Senare söker vi hotell, vi blir lovade gratis skjuts till billigt hotell vid stranden. Vi går på knepet och det billiga hotellet är cirka Rp 100 000 dyrare än vad som utlovats. De säger därför att de kört fel och tar oss till nästa hotell. Det är billigt. Men långt från staden. Dessutom fick vi betala för skjutsen som skulle varit gratis.
.
Vi tittar på stranden på Senggigi. Det är svart korn och ett öppet hav med några svaga vågor som tar sig in. Några souvernirförsäljare hackar envetet på oss med livsnödvändiga prylar såsom; piprör, plastbrickor med orden "Lombok" och sjalar. Det är omöjligen Senggigi som Lombok-älskarna facineras av.
Så... Vad fan är grejjen med Lombok?
.
Vi stöter på några av alla dessa försäljare med dagsturer runt om i Lombok. Efter att ha bläddrat i pärmar verkar turerna runt om i Lombok innehålla följande Snorkling, Vattenfall, Sasak Village & Kuta Beach samt bergsvandring upp på Rinjani. Vi konstaterar att vädret är för dåligt för Rinjani, eftersom vi just kommer från Gili känns snorkeltur som en repitition, vattenfall känns föga imponerande så vi bestämde oss för att ta oss en rundtur för att se Lombok och den lokala Sasak-kulturen. Med biljetterna i hand säger försäljaren försiktigt till mig.
- Nå du kan vara glad över att din pojkvän är indones. Jag vågar ju inte ge några bule-priser till någon av min egen sort hahahaha.
.
Tja. Till det har jag bara en sak att säga; Kyss mig i Arslet! På Lombok lurar man lokalbefolkningen lika gärna som de utländska turisterna. Kan man - så gör man!
.
Jag tar senare en titt på en svensk artikel; http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/asien/indonesien/article12030848.ab som är skriven av en av alla dessa som vill hålla myten uppe om Lombok som en oslipad diamant. "Balis orörda granne" - Jo. Det finns en anledning till att det inte är rört. Det finns inget att röra. Så som så många resejournalister så vill även denne tvätta bort Lomboks tomhet med att få två tredjedalar av artikeln att handla om de tre gili-öarna. Fortsättningsvis beskrivs Senggigi på följande sätt;
"Motsvarigheten till Balis Kuta Beach heter Senggigi, ett turistnäste med hotell i alla prisklasser, souvenirshoppar och diskotek som stänger på morgonen. Men Senggigi bjuder på svårslagbara stränder. Bäst gör sig orten när fiskeflottan kommer in med sina båtar i den spektakulära solnedgången och lyktorna lyser upp himlen som en by på havet."
.
Att våga jämföra Balis partyliv som är det bästa i hela Indonesien och bland de bättre i sydostasien med spökstaden Senggigi är en skam. Diskotek som stänger på morgonen? Ja det fanns en mager karaokebar och ett par ställen med livemusik där en äldre publik stillsamt tuggar i sig en Nasi Goreng till en stor stark. Mer party än så finns det inte. Svårslagbar strand? Pliiiiiiiz änna! Bara en lantorts-svenne med flera års solbrist och med mycket liten solorts-vana skulle kunna säga det. Stranden är svart. Havet är sopigt.
Så. Även resejournalistiken hjälper till att måla upp Lombok som ett paradis som faktiskt inte finns. Fy skam!
Södra Lombok. Den "packagetour" vi valt med bil till några ställen på södra Lombok kostade oss kanske 500 svenska silvermynt för fyra personer. När vi på morgonen sätter oss i bilen frågar chauffören oss "Jaså, vart vill ni då". Frågan är seriöst ställd trots att chauffören antagligen mycket väl vet vad vi betalt för. Han hoppas att vi har glömt, men med en karta lyckas vi minnas alla platser vi blivit utlovade dagen innan. Det börjar med en marknad. Lustigt. Vilken asiatisk stad man än är, och vilken "packagetour" man än beställt så skall det ingå en lokal marknad. Det var föga imponerande (att tillägga: 3 vegeterianer av 4 möjliga) att se levrar och grisfötter utlagda på marken med ett gäng flugor ovanför sig. Vi fortsatte ganska genast.
.
Vad vi senare fick se var en tygfabrik med vävnaden Songket. Från barnsben lär sig kvinnorna på Lombok att väva och brodyren, gjord av antingen bomull eller banantråd tar 2 veckor upp mot en månad att göra och resultatet är mycket vackert. På denna fabrik fick vi först se kvinnorna väva, och senare provbära songket-klädseln. Några priser vågade ingen av oss prata om.
.
Nästa aktivitet på listan var att se de traditionella husen. Detta var egentligen höjdpunkten på turen men våra föreställningar om att få se familjer i deras traditionella kläder, fråga dem om deras liv och se lite från deras dagliga aktiviteter och kanske få syn på dans eller matkultur - så.... mötte vi några "de-tre-små-grisarna"-hus och en guide som förvisso hade sin bakgrund i byn, men som på senare år avlägsnat sig. Han berättade faktiskt ingenting som jag kan minnas på efterhand. Ingen av oss var i vilket fall imponerade.
.
Sista stoppet blir stranden Kuta. Stranden är vit och det är tomt på människor runtom oss. Det är faktiskt en ganska trevlig strand och havet bjuder på små vågor och en privat simtur. Restaurangen är dock sådär. Maten smakar tråkigt och priserna är dyra, dessutom påkommer skatter till priset.
- Jag har då aldrig sett skatter i Jogja, eller någon annan restaurang i landet. Här på Lombok verkar det då förekomma. Ja. Vad som är säkert är att det inte är skatter från regeringen. Det är för dem själva...
Jaså. Vi är lurade igen... Förvånande.
.
Sista dagen får jag ett sms från Jogja, en vän som ursprungligen kommer från Lombok talar om att han har en vän som kan ta mig till Rinjani gratis om jag vill. Tyvärr är detta sista dagen så det blir ingen tur till Rinjani. Bilderna säger att det är fint. Vännerna som varit där säger att det är fint, men vad vet jag? Det verkar som att det är såpass dyrt att ingen skulle våga erkänna om de inte var nöjda med vistelsen. Så som det gäller resterande Lombok.
Men.
Om någon frågar mig om vad jag tyckte om "Balis orörda granne" så kommer jag svara.
- Det finns inget att röra.
haha vad vet jag, vi var där 30 timmar typ haha, SYND att du inte gillade det!!