ÅH VAD JAG VILL HEM. ÅH VAD JAG VILL STANNA KVAR!

- Det är dags för Europa, Isnabel. Vi kommer ändå aldrig att höra hemma här. För de vill inte att vi ska höra hemma här.

Jag har en tysk vän i Singapore. Hon är den enda jag anförtror mig åt när det här landet gör mig galen. Hon säger bara åt mig att boka en biljett till Sverige, hon har redan bokat sin till Tyskland. Efter ett år i sydostasien har hon fått nog. Ibland håller jag med henne, och längtar till att få träffa nya människor utan en bestämd uppfattning om mig jag måste försvara mig mot. I Sverige blir det inte en massa frågor om bröd och ost, inte förfrågningar om jag inte kan köpa alla personer i baren på öl, jag blir inte frågad om jag vet vad ISLAM är för någonting och jag blir inte sedd som en arrogant, rik, intelligent jävel som inte har någon livserfarenhet eller förståelse för en fattig mans livsbörda.
Åh, vad jag saknar att inte slås mot fördomar! Jag vill inte alltid tvingas bevisa för andra att jag inte är någonting vad de tror att jag är!

Min tyska vän säger åt mig att vi alltid kommer bli sedda som feta, oavsett om vi bantar oss smala på under 40 kilo. Vi kommer alltid bli kallade för fetton och vår klädsel är alltid sexigare än vad en indonesisk tjej bär. Det är så det är. För vit hud innebär nakenhet och är sett som "syndarnas hudfärg". Vi är alltid vackrare i deras ögon, vad vi än klär oss i och hur gula tänder vi än har, hur feta ölmagar vi än har. Lustigt, för jag känner mig alltid enormt ful vid sidan av indonesiska kvinnor, som är enormt vackra många gånger.
Åh vad jag saknar att höra ordet "Du är vacker" och veta att det inte innebär "Du är vit". Jag saknar att inte känna mig så förbannat tjock, och att vara i ett land där det faktiskt är ofint att kalla en kvinna tjock!

Av mina indonesiska vänner är det bara en enda som kan se med "bule-perspektiv". Hon använder aldrig ordet bule för att hon menar att det är fult och att ordet faktiskt härstammar från smutspartiklar som fastnat i huden på vita buffalos (hm, mjäll?). Hennes pojkvän är en bule och hon menar att ingen av hennes indonesiska vänner förstår henne. Under åtta månader i Indonesien är hon faktiskt den enda jag vet som kan se skillnad på en ful och en snygg Bule. För henne är hudfärgen lika viktig som storleken på lilltån när hon tittar på en karl.
- Åh ***, vilken snygg Bule du har skaffat dig!
- Nej. Han är inte snygg och för att vara tysk är han faktiskt rätt kort och har inga speciella drag. Han är inte snygg, men jag uppskattar hans kvalitéer, varför frågar ni mig inte om hans personlighet istället?
(Hon är även den första personen, var som helst i världen jag mött som kallar sin pojkvän för ful). 
Min vän bryr sig som sagt inte alls om hudfärgen och när vi senast var ute och solade använde hon en låg solskyddsfaktor. Våra indonesiska vänner retade henne.
- Ja men hörru, varför använder du sådan låg solskyddsfaktor?! Du kommer ju få färg?!
- Jag vill inte ha cancer. Om jag blir lite mörkare eller lite ljusare gör det samma! Who the heck cares?
- HAHHAHAH... Ja, för bule gillar mörk hud ja? Åh, du vill ha mörk hud så att bule'rna ska gilla dig?!
Resterande tid av dagen kallades min vän "Gjord För Bule". En gång var det kanske kul (NEJ) men efter en hel dag var det inte kul för mig, Chris och verkligen inte för min vän.  Min vän tittade på mig och är medveten om mina ansträngningar för att anpassa mig till landets värderingar.
- Det är en sak som är tragiskt Snowbell... Du kommer aldrig, inte ens efter tio år i landet, efter flytande bahasa, och hur jävla bra du än hajjar kulturen bli sedd som en indones vännen... Aldrig.... Jag skäms över att säga det. Men du förstår nog vad jag menar. En bule är alltid en bule.
Jodå, visst förstår jag exakt. Och av denna anledning är Aya den enda äkta vännen jag har i det här landet. Visst har jag många andra vänner, och jag tycker extremt mycket om dem för att de är så coola och öppna människor men jag kommer aldrig att veta av deras sanna anledningar till att vara vän med mig (är det coolt? vill de öva upp sin engelska? vill de låna pengar - alla bules är ju rika!). Och det har jag accepterat, och de säger alla till mig.
- Du måste acceptera det om du vill hålla dig kvar i Indonesien. Att du är en BULE. Men passa dig för dem som vill utnyttja dig för mycket bara.

Åh. Jag saknar landet där fördomar, om än existerar i starkadte drag, i alla fall är ofint/smutsigt och tecken på låg moral. Här är det för accepterat.

**********************************************************************''''
Det finns dock saker som får mig att vilja stanna kvar...

*** Att sitta på golvet med javanesiska kvinnor och män i åldrarna 3-60 år och dela en flaska billig whisky eller Arrak och lyssna till ett språk (javanesiska) jag inte förstår ett dyft från (mer än de få fraser Yola lärt mig).***

Jag: Yola, jag är trött på alla Bule-hunters i Bintangbar, jag orkar inte med folk som vill bli vän med mig just för att jag är en bule...
Yola: Ja, åt helvete med Bintangbar, du är ingen bule längre, du är "orang lokal"! Kom så får du träffa mina javanesiska vänner ikväll... Fast de kommer nog bara prata javanesiska...
Yolas vän: Aslinya dari mana?
(Indonesiska: Var är du ifrån?)
Jag: Aku wong Jowo! (Javanesiska: Jag är från Java!)
Yolas vän: Wooh... Emang bisa bahasa java iya? (Indonesiska: Wow, så du snackar javanesiska?)
Jag: Asuuuuu... (Javanesiska: "Hund"(Åt helvete med det där!))


**** Jag älskar javanesisk kultur och att nästan alla här ute antingen kan måla/sjunga/spela teater eller gitarr. Fick igår kväll denna tavla från en nybekant (konstnär). ****

**** Vet inte hur ofta jag hyr cykel och skriker fula ord till alla trafikanter på vägen och hur simpelt det än må låta så underhålls jag fortfarande utav det...***

*** Sitta på en matta, dricka öl/kaffe och lyssna till någon som spelar gitarr är ett måste för alla i den yngre genartionen om lördagskvällarna.... Alla får vara med... ***

*** De asiatiska kidsen är mindre bortskämda, gnälliga och egocentrerade än vad de är på andra sidan jorden. Yula beskriver ofta sin dotter Salfira med orden "Hon är inte mitt barn, hon är min kompis". Det är så det är här. Alla får vara med och man gör inte skillnad på stor/liten, fattig/rik, smart/korkad ***






'***Serambi!!!****
Julia

Snowbell?! Sötaste smeknamnet ever ju! Tänkte att jag måste kommentera då Carolina alltid retar mig för att ha så mkt fördomar och min förkärlek för att genaralisera..människor i din närhet "Indonesien" är tydligen värre än kungsbacka syrran, ha!