Sa Nära... Sa Langt.... BORTA

Wakatobi, ett litet ö-paradis pa Sulawesis sydöstra kust är främst känt för att ha perfekta platser för dykning. Pa grund av sitt läge, langt bort fran andra turistdestinationer pa Sulawesi och för att det tar ungefär lika lang tid att ta sig dit fran Makassar som det tar för mig att resa fran Yogyakarta, i sydostasiens sydostiska spets till Sveriges huvudstad. Med batbyten och flyg tog det för oss 26 timmar. Vissa säger att den fantastiska snorklingen och dykningen är värd besväret. För mig blev allt en KATASTROF. 

Var resa började i Makassar, där jag och min tyska vän Helly möter upp med vart resesällskap Hesti pa flygplatsen. Efter att ha kramat adjö till min syster (som hälsat pa mig nagra veckor) och yttrat om att vi nog ses nästa ar började resan mot KENDARI. Kendari tillhör fortfarande Sulawesis fastland och min närmsta vän i Indonesien, Aya har sitt ursprung i denna lilla ort. Planen var att hon skulle resa med oss men pa grund av tentaproblem följde hon inte med pa var tur. Väl i Kendari möter vi i alla fall upp med Ayas mamma och andra släktingar. Det gar för första gangen upp för mig att Ayas familj är mycket känd och högt respekterad pa den ort  vi befinner oss pa. Dels för att fadern är en stor politiker och modern har visst en viktig roll pa en islamsk förening. Andra familjemedlemar äger stor mark och ett antal hotell runtomkring. Det är nagonting Aya aldrig nämnt nagonting om vilket förvanar mig med tanke pa hur människor pa Java annars gillar att skryta om sin ställning och slantar. Aya har istället troget malat upp bilden av sig själv som en halvfattig student som ocksa ofta uttlar orden "Jag hatar rika människor".

Naväl, efter lunch med min bästa väns moder och andra släktingar var det dags att ta den 5 timmars langa batturen till Bau-Bau, Boton. Batfärden blev lite för mycket för mig och min tyska vän som fick allas blickar riktade mot oss. HELLO MISTER blev sedan nagot vi fatt hora cirka 80-90 ganger om dagen. När vi anlänt i Bau-Bau blev vi uppmötta utav ännu en släkting till Aya som lät oss duscha pa hennes hotell innan hon ocksa bjöd oss pa mat. Mot kvällen började den 8 timmars langa batturen mot nästa destination, Wangi-wangi, Wakatobi. Pa grund utav en kraftig försening pa 6 timmar dröjde det länge innan vi anlände i Wakatobi. Väl i Wakatobi var planen att vi skulle ta oss till ännu en bat, nästkommande dag pa tre timmar till vad som kallas PARADISET, med andra ord; HOGA. Jag och Helly räknade ut att vi skulle hinna tillbringa lite mindre än 20 timmar i Hoga innan vi skulle tvingas tillbaka igen.

Med 20 kg tyngds resetröthet i bade ögon och själ bestämde vi oss att stanna pa Wakatobis huvudö tva dygn istället. STORT misstag. Vi hade hört att snorklingen skulle vara relativt fin även pa Wangi-wangi sa vi hyrde snorkelutrustning och tog oss till snorkelomradet för ett par timmar. Väl där var det första vi sag i vattnet tomma burkar och kitkatpapper. De första minutrarna var det inte mycket mer intressant i vattnet men sa smaningom fick vi se lite färgglada firrar som swishade förbi, ingen utav dem som jag inte sett pa annan snorklingsplats i sydostasien och INGEN som var värd 26 timmars resa.

En utav oss, Hesti bestämde sig för att se vad det där HOGA var medan jag och Helly inte orkade bli besvikna en gang till utan höll oss kvar pa Wangi-wangi.  Nästkommande dag kommer sms:et fran Hesti:
"Hoga är paradiset. Det är färgglatt, jättemycket turister, kul folk och snorklingen är fantastisk! Jag ska se om jag kan omboka mitt flyg och stanna nagra dagar extra. Vi var pa fel ö tidigare"
Vi VAR pa fel ö? Jag och Helly är fortfarande kvar.

Det blev ingen mer snorkling. Vi spenderade istället var tid med att sitta pa världens langsamaste internetkafe, äta äcklig mat och lyssna till de lokala som skrek HELLO MISTER I LOVE YOU. Det är vad en 26 timmars battur gav oss.

Pa kvällen dök dock Bayu Pedas (den hete bayu) upp pa ett matställe. Bade jag och Helly blev som stormförtjusta i den pojken som lagade mat medan vi satt som sma tonarsflickor och glatt tittade pa medan Bayu hackade grönsaker och stekte ris. Efter maten höll vi oss kvar nästan en timma, vi ville be om hans nummer men eftersom vi bada just förvandlats till 12 aringar i blygaste art blev det ingenting med det utan vi betalade notan, började vandra mot hotellet i besvikelsen över att vi inte orkat ens be om numret - vi hade nog kunnat roa oss med roliga sms pa baten nästa dag med det. Men besvikelsen blev inte langvarig. Plötsligt aker Bayu Pedas förbi oss med sin motorcykel och undrar om vi vill ha skjuts till vart hotell. Det vill vi. Väl pa hotellet stammar Bayu medan han ber om mitt telefonnummer.
Dagen därpa börjar ett dygns resa tillbaka till Makassar och Bayu Pedas är definitivt det enda intressanta vi sag under tiden i Wakatobi.

Nu har jag redan ankommit till Papua för att slas utav nästa besvikelse.
Varan plan om att aka till Raja Ampat för att dyka och snorkla pa Indonesiens vackraste marina plats dog.
1) Det finns bara tva resort pa Raja Ampat varav det billigaste ar 70 euro per person och natt
2) Ett dykpaket kostar ungefär 20 000 euro.... Ungefär det dubbla av vad jag antagligen skulle tjäna pa ett heltidsjobb i Sverige....

Jaha.... En vecka av att inte kunna göra nagot igen da.... Underbart....
Semester.... Inlast pa ett hotell i en smutsig ort, ett stenkast fran Paradiset....

Sa Nära....
Men Ända...
Sa LANGT borta....