UTE PÅ LANDSBYGDEN

Det är först när man lämnar Yogyakarta det blir uppenbart att man faktiskt inte är speciellt utstirrad som vit i Yogyakarta. Sjuttiofem kilometer bort från Yogyakarta, två timmar med motorcykel ligger Kutoarjo. Det är en liten stad i sydmellersta Java. Denna staden har sällan, eller kanske aldrig sett en utländsk besökare. Jag var där för att besöka familjen till Bayu, en av mina vänner från Yogyakarta.

DET JAVANESISKA HEMMET
Min väns hus var litet men väldigt typiskt för en indonesiskt familj. Där inne bor Bayus mormor, morfar, två farbröder med familj och Bayus lillasyster. Det var ett vardagsrum med två plaststolar och två stora madrasser på golvet och sedan en liten TV av förra... eller förrförrförra seklets model.

När jag besöker dem sitter de alla på madrasserna på golvet och ser någon fotbollsmatch på tv. Vi dricker sött kaffe och de tittar lite nyfiket på mig. Några av dem har aldrig sett en vit människa i deras liv och de ber om att få känna lite på min arm, för att se om jag är en riktig människa och inte har smetat på mig 50 kg vitkräm, eller kanske att jag skulle kunna vara någon robot från någon annan planet. Det är okej att de rör mig. Men konstigt.

Tvätta sig och vila. Det är vad man alltid gör i ett javanesiskt hem som gäst. Det känns konstigt, för hemma i Sverige skulle jag aldrig bli hembjuden till någon och bli tillfrågad om jag inte ska ta och vila en stund och tvätta av mig.
Här är det inte ens en riktig fråga, det är ett krav. Jag svarar att jag redan tvättat mig idag vilket är ett knäppt svar för en javanes. Här ska man tvätta sig tre gånger om dagen. Så är det bara.
- Du måste tvätta av dig först.
Deras badrum är enkelt. Det är en stor balja med vatten och en plasthink som simmar runt. Iskallt vatten.
Duschkran är något som bara finns i de rikas hem och för de moderna hemmen i Asien. Annars är det en vattenbalja och en hink som gäller.

KVÄLLSAKTIVITETER
Efter att ha vilat blir det middag. Farbrodern pratar på snabb indonesiska med mig. Han väljer att prata om korruption och hur dålig presidenten är. Jag förstår ungefär 10 procent utav vad han säger när han klagar om indonesiska skolsystemet, om hororna som håller till på gatan bakom den korrupta polisstationen i staden och om hur dåligt det politiska stemet är. Men han försvarar i alla fall människorna.
- Det indonesiska samhället är bra. Människor här är så enormt trevliga men våra politiker är shit. Shit.
Sedan försvarar han kommunismen, något mycket ovanligt i Indonesien eftersom kommunism är förbjudet. Han klagar över hur presidenten fängslar och felbehandlar kommunismanhängare. Att demokrati bara är en myt i Indonesien innan han skrattandes reser sig upp och leker med några barn på granngården.
- Du vet. Här får alla leka. Vi bryr oss inte om samhällsklasser, vi bryr oss inte om åldrar och vilken bakgrund vi har. Inget jävla Jakarta här inte!

Sedan samlas resterande familjen för att se på Sinetron och äta rischips. Några av Bayus vänner kommer över och slår sig ner med javanesiskt röd vin. Vi har bara ett glas och vi låter det gå runt medan vi broderligt delar på flaskan medan tv-rutan visar något olyckligt förälskat par i en såpa.
- Här ute finns inga klubbar. Inga caféer och ingen underhållning. Bara den där gamla tv-rutan.
När de äldre lagt sig tar en utav pojkarna fram en flaska med balonesisk whiskey från en svart plastpåse och glasrundan går vidare. Ju mer de dricker, ju hellre vill de gå över till sitt modersmål javanesiskan. Indonesiskan är för alla i rummet bara ett andra språk.
- När ska du ta och lära dig javanesiska då? Kan du inte försöka i alla fall!? Lite måste du kunna. Hur många år har du varit här egentligen?
När jag svarar fyra månader är det sällan någon som tror mig. Mycket för att jag inte är som den bulen de är vana vid att se. Jag läser mycket. Vet vad som händer. Förstår deras kultur relativt bra och jag kan redan relativt mycket indonesiska. Men inte någonting på javanesiska mer än "ora iso" (jag kan inte).

Sedan plockar någon fram en gitarr, och de sjunger några sånger tills det är dags att dra sig tillbaka.

De är alla avundsjuka på mitt västländska ärv.
Och jag är avundsjuk på deras enkla liv. Deras samhörighet och ömhet mot varandra.