lifeinthebigdurian

-  Jag vill be om ursäkt, jag vet att du vill se ett javanesiskt traditionellt bröllop. Men vi vill ha ett modernt bröllop och kanske bara ha ett par hundra gäster.
Vi har skojat om det länge, jag och Cecil. Om märkliga traditioner och vackra gulddräkter som man ofta ser på bilder i alla brölopskataloger. Bröllopet är en viktig ceremoni på Java och så gott som alla gifter sig eftersom det enligt tradition inte är tillåtet att bo tillsammans, man och kvinna före bröllopet. För Cecil är kanske detta inte sant då hon och pojkvännen redan bott tillsammans ett år, förvisso väldigt icke-officiellt. Ett par hundra gäster för ett bröllop är en väldigt mager siffra. Några tusen är annars inte ovanligt, eller åtminstone 500 personer. Giftemål och barn är en viktig del av det javanesiska livet, mycket eftersom ord som ”pensionera sig” och ”ålderdomsvård” inte existerar. Det gäller att ha några ungar som sköter den biffen.


Innan bröllopet fick jag veta att det var MODERNT och VÄSTLÄNDSK stil som gällde för det var det som Romain, Cecils franska man ville ha.
-   Klä dig i en formell klänning och drick inte för mycket öl.
-   Serveras det öl på bröllop?
-   Inte på indonesiska, men vi kör ”Bule”-style.

ETT MODERNT BRÖLLOP?
Jag hade aldrig tidigare varit på ett bröllop, vare sig Bule-style (västländsk) eller indonesiskt så jag fick måla fram Hollywoodbilden av hur ett bröllop skulle se ut:
* En vit brud
* En orgel
* Tjusigt uppklädda gäster.
* En präst som frågar om någon har några invändningar
* En sur ex-flickvän som skriker ”I OBJECT”
* Ett avslut med ”You might kiss the bride”. ¨

Dagarna innan bröllopet la jag ner stor tid på att fundera ut vad uttrycket ”formell klänning” innebar. Hollywood-bilden influerade mig igen och det blev en vit enkel klänning med små tjusiga svarta blommor på, likt en rollfigur ur Desperata Husfruar. That will do!?

... ELLER ETT JAVANESISKT BRÖLLOP?
Det där med BULE-bröllop visade sig vara en stor myt förstod jag när jag denna morgonen slog entré i den katolska kyrkan, Santo Paulus. Jag satte mig på andra raden och såg mig omkring. De andra bar javanesiska sidenkläder och färgglada saronger. Nåväl, som Bule sticker jag ut i vilket fall tänkte jag. Utanför kyrkan hängde bananlövsfigurer, något som tydligen skulle symbolisera att maken skall vara en god ledare för familjen.

KLÄDSEL. Cermonin som var sagd skulle börja klockan tio drog väldigt långt ut på tiden. Klockan tio var vi nämligen bara fem personer inne i kyrkan. Att indoneser är dåliga på tiden är inget okänt för mig, men att det även gäller på högtidscermonier som bröllop förvånade mig faktiskt. Klockan halv elva var vi kanske ett femtiotal inne i kyrkan. Runt den tiden kom en guldklädd urtjusig flicka ut ur en taxi. Hon bar jasminblommor i håret, tunga guldsmycken runt hals armar och hängandes i öronen, en konstigt formad sarongklänning som fick henne att ta centimeterstora kliv medan hon vajjade fram, som en klumplig pingvin. Det var bruden, Cecil som gjort entré. Jag vet inte var hon fått sin kunskap om västländska bröllop men det är i alla fall inte från amerikanska Hollywoodfilmer. Strax därpå kom Romain, maken också. Han bar guldig puffig jättesarong. En lustig fez med en lång hårsvans därbak. Det såg ut som att han antingen var en färgglad hippie från 70-talet eller som att han var en jägare som satt fast djursvansen där bak på hatten. Han var barklädd om överkroppen och på nedre ryggen var en stor traditionell dolk fastsatt.

Prästen började sedan sitt tal, om två kulturer som möts och om evig kärlek-snacket. Han varvade med indonesiska och att då och då framföra delar på franska vilket förvånade oss alla. Cecil och Romain satt där framme vid altaret, lyssnade och svarade på de där Hollywodd-bröllopsfrågorna fast i lite längre version. Några kunde inte hindra sig från att skratta när Romains franska accent visade sig när han skulle ge äktenskapslöften på indonesiska till Cecil. Sedan rullade det fram ett par ringar, Cecils moder höl tal och grät. Efter två timmars gudaprat var cermonin inne i kyrkan över – utan några ”Who wants to object” eller några ”You might kiss the bride”. Något som förvånade mig var att Gud tilltalades Allah, fram tills denna dagen har jag trott att titeln Allah var reserverad för muslimer. Men här kallas alltså även den kristne guden för Allah och inte Tuhan som annars är den neutrala formen för Gud.

Under cermonins gång hade det droppat in ytterliggare ett femtiotal personer. Jag vet inte mycket om Bule-bröllop men jag skulle gissa att det inte är okej att gå in och ut som man vill mitt under cermonin. Men ja. Det här är Indonesien.

WIJI DADI
Cermonin fortsatte utanför. Romain krossade ett ägg med sin högra fot och Cecil fick sedan tvätta av honom foten. Det är tydligen en symbol för att bruden nu skall vårda och underkasta sig sin make. Traditionen kallas Wiji Dadi och var extremt oaptitlig att behöva se. Man behöver inte vara extremfeminism för att tycka det. Cermonin fortsätter sedan när paret slår sig ner på ett par guldstolar och de matar varandra med små nötter. Sedan kommer en kopp med sött te och de ska hälla tet in i varandras mun. Efter detta blir det mat: buffe med traditionella rätter som köttbullesoppa (Bakso), sate (kycklingspett), grönsaker, frukter och självklart massor av ris. Den där ölen jag blev utlovad före bröllopet fanns inte. Det var apelsin saft och sött iste vi blev bjudna på.

Mitt första bröllop!
Det var inte i närheten av vad jag hade föreställt mig med orden:
 ”Vi vill ha ett traditionellt västländskt bröllop”.
Det blev mer i stil vad jag tror ett javanesiskt traditonellt bröllop skall vara.
Men det var inte 3000 gäster. Vi var inte ens 100...


Romain och Cecil, inne i kyrkan

Vi skulle klä oss formellt men enkelt sa de... Jag tyckte mig sticka ut lite...

Bruden, och Cecils mamma i bakgrunden

"Jag-ska-underkast-mig-dig-för-att-jag-är-kvinna" -ritualen...

Från vänster: Aya, Jag, Romain, Cecil, okänd och Bayu