lifeinthebigdurian

Det finns tre australienska tjejer som bor i mitt ”kos*”. De studerar till att bli lärare i indonesiska och verkar vid första anblick inte vara så förtjusta i att vara i Yogyakarta. De tränar på hotellet ett par block längre ner på gatan. De går på fransk yoga. De besöker andra australienska vänner i staden. De beställer hem pizza. De går till Moviebox och ser amerikanska filmer. De går ut och ser på australienska fotbollsmatcher. Inne i deras lägenheter syns bilder på familj, någon australiensk flagga och en hög DVD-filmer. Det går nästan att undra om de är medvetna om att de lämnat Australien? 

Själv skulle jag aldrig slänga upp den svenska flaggan på väggen. Inte för att jag att jag hatar Sverige. Inte alls för att jag skäms över att vara svensk. Flaggan hänger inte på min vägg för att svenska flaggan inte har något med jaget att göra. Jag kommer aldrig att känna mig ett med en flagga. Aldrig. Den som vill identifiera sig med ett land och en nation är självklart fri att göra det, men jag är bara inte den killen - I'm just not that guy!

BEHOVET AV HEMLANDET
Visst finns det behov av ursprungskänsla. Svenska är mitt modersmål och det är en enorm frihet att kunna prata utan att låsa in mig i ett stängt ordförråd, och skära loss en del av identiteten för att jag inte kan finna motsvarande uttryck i andra språk än just svenska. Det har varit enormt skönt att träffa svenska resenären Olof några dagar. Skönt att kunna beklaga över svenska valsiffror utan att förklara begreppen av svensk demokrati, vem fan Fredrik Reinfeldt är och främlingsfientlighetens roll i olika svenska städer.
Förutom det känner jag mig ofta stolt när det talas om svenska välfärdsystemet. Jag tycker det är helcoolt att Sverige betalar högre skatter än de flesta länder för att alla ska ha lika rätt till vård, skola och omsorg. Jag tycker den politiska moralen är värd att hylla, våra kompetenta journalister som offentliggör alla små som stora brister i makten. Även om det bara handlar om att handla en bit Toblerone med fel kort.

ÖPPENHETENS SKÖNHET
Men kommer frågan om var jag ska äta middag, åker jag hellre med Yankee och Sity till ett lokalt warung och lyssnar till en gitarr, Sitys vackra röst till ”Rasa Cinta” med en portion Tempe Bakar brevid mig, än att ta mig till Girl’s night, ett hotell några block bort för att äta italiensk pizza och lyssna till hur den ena och andra australienska tjejen saknar sina pojkvänner. Jag älskar att bemötas av ett skratt när jag säger något knäppt i stället för en skeptisk blick med en matchande kommentar.
Indonesisk öppenhet mot svensk skepticism.

Det lustiga är att trots att jag kulturellt är betydligt mycket närmare den svenska (jag föredrar att leva individualistiskt framför kollektivt, anser att könstillhörighet är av föga betydelse i hur vi ska leva våra liv etcetera) så är det oerhört lättare att infinna sig i ramen för att bli accepterad i Indonesien. Det finns inte så många sociala regler. Det mångreligiösa och mångkulturella samhället har inte plats för det. Det finns liksom alldeles för många etniciteter, kulturer, musik, religioner, politiska åsikter för att klara av sociala regler. Visst finns det konflikter. Det kommer olikheter (speciellt med religiös inverkan) alltid att innehålla och det finns naturligtvis en anledning till att både Östtimor och Nya Papua skärt sig loss från Indonesien 1997. Men med en lång historia har människorna i Indonesien lärt sig att leva med olika kulturer, och ofta ser de hur de kan ta lärdom från det snarare än att glo på varandra som existentiella hot.

FINNS BEHOVET AV NATIONALITET?
Det där man säger att man aldrig känner sig så ETT med sitt hemland som när man lämnar det kanske stämmer. Eller så gör det inte det. Det beror antagligen på var man hamnar, hur stor acceptansen och gästfrivänligheten är hos dem man träffar. Men exempelhistorian om svenskarna i USA som bär folkdräkt, firar midsommar med dagars förberedelse av blommor, kläder, dans och mat, hus prydda med svenska matlagningsböcker, musik och prydnader…
Det behovet kommer jag nog aldrig att förstå.

På min vägg finns ingen svensk flagga. Men där hänger två balonesiska masker.
På mitt bord står ingen dalahäst. Men där står två avlånga javanesiska trägubbar som håller upp sina utåtputande ölkaggar.

Och i min lilla etta , platsen som känns hemma, finns jag. Här finns också mina tankar. Om hur skönt det är att känna sig så svensk men osvensk på samma gång.  

*Kos = Byggnad för studentlägenheter, ofta väldigt små och enkla ettor i närheten av ett kampus.