MOT MERAPI
- Hey Isa, vi drar till Merapi nu, du följer väl med? Vi behöver dig!
- Hm. Jag har ett stort prov imorgon så kan bara donera pengar. Inte följa med dit!
- Bara en stund! Hallå!
- Nej.
- Bra. Vi är utanför dig nu, var är du?!?!
Okej. Jag glömde. Egoism är tabu i Indonesien, och jag kände mig som eng stor sådan igår. Det slutade givetvis med att jag fick stänga skolboken, hoppas på det bästa för provet. Nu var det välgörenhetsprojekt på agendan.
Mot Merapi!
Med en minibuss och en liten donationssumma på knappt 500 spänn åkte vi till affären för att shoppa. Ett 40-tal paket smaksatta grötpåsar, storpack med dambindor, tjugo liter vatten, 15 kg nudlar och lite godis var vad vi lyckades fylla tre kundvagnar med. Det blev några slantar över vad insamlingspåsen räckte till så vi fick pumpa 20.000 extra (16 SKR).
- Se! Kuvertet är tomt! Ni bler härmed vittnen till att det inte är någon korruption i spelet!
Mot Merapi!
I bilen på väg upp sitter jag tillsammans med Erass, Nisa+ syster, tyska Tom och Jonas från Nederländerna. Här och var möts vi av avstängda vägar och tvingas byta riktning för att ta oss fram. Men vi vet vart vi ska. Trots att det mörknat kan vi snart se tydliga konturer av Merapis figur. Vi är mycket nära och vi frågar varandra om vi är rädda. Någon säger lite. Andra skrattar.
PIP PIP I DISPLAYEN. Det är min telefon och det är dags för mig att bli rädd.
- Isabel, är du verkligen påväg till Merapi? Hon har just fått ett utbrott... Igen.
Jag läser högt och Erass studsar som en överenergisk femåring. Chauffören skrattar och säger att vi snart skall få kramas med döden.
Mot Merapi!
Mot döden? Där satt jag. Den snålaste figuren i universum och tänker på döden och berget. Att jag är på väg för att hjälpa drabbade barn. Jag som aldrig gillat barn...
Mot Merapi!
VID MERAPI
Väl vid Merapi lastar vi fram alla gåvor och känslan som vilar över lägret är Lugn. Om jag hade tvingats lämna mitt hem, ...sova en millimeter från en främling på en hård halmmatta under obestämd tid på en plats där det inte finns något annat att göra än att vänta... Ja. Jag kan säga som så. Jag är imponerad över deras Lugn, deras tacksamhet och varma leenden. Vi slår oss ner med dem i skuggan ett tag, tänder några levande ljus och småpratar lite. De ler och förklarar att de redan varit där i tre dagar och de har ingen aning om hur länge till de kommer att vara där.
Vi stannar sedan en liten stund till. För att portionera mat i små plastpåsar. Chili, ris, nudlar, kött, potatis... Det finns av allt, men fortfarande inte tillräckligt. Runtomkring oss finns massor av frivilliga hjälparbetare. Jag blir fortfarande, efter två månader riktigt blödig av att se hur stort det indonesiska hjärtat är.
Lugna och något nöjda över oss själva drar vi tyst tillbaka till Yogyakarta. Vi kan skymta bergets konturer igen på färden.
- Om några dagar kommer vi att kunna se askan. Det är riktigt vackert. Det är också ett tecken på att faran är över.
