JAVA GOES METAL

I Jakarta pågår strider om landstillhörigheter och polisen har vållat ett ordentligt kaos senaste tiden. På Timor och Papua pågår konflikter mellan etniciteter, urspung och kulturer, på Ache tjurar FPI om att de vill införa sharialagar och på Kalimantan grälar folk om vilka öar som tillhör Indonesien, och vilka som tillhör Malaysia. Ibland verkar Yogyakarta som en lugn och stabil punkt i ett helt galet land. Men denna helg besökte Superman Is Dead, Bagaikan, Social Code och The Brandals Yogyakarta. En lugn och stabil punkt gick inte att skåda. Någonstans.

Begreppet Metal är känt i Yogyakarta. Inte bara att ordet är bekant, scenen för Undergroundmusic; deathmetal, punk och rock är rejält utvecklad.
-   Du borde åka till Monumen Yogya Kembali i helgen, utbrast Adit, en av mina lärare efter att han hört ryktet om att jag var ett hängivet metalfan.

Det var nog inte en känsla av stolthet och ord som ”vilket jävla grymt ös” som utroppades mellan medlemmarna i Social Code kvällen när de återvänt till hotellet efter sin spelning på Monumen Jogja Kembali. Bittert sitter de istället där, korkar upp en varsin Bintang – en svalkande tröst efter kvällens katastrofala spelning och tittar tyst mot varandra medan de hasar i sig flaskans innehåll.
-  Vad fan var det för shitpublik, mumlar kanske någon.

JAVA ROCKIN'LAND
Konserten denna kväll var ett försmak till den stora rockkonserten i Jakarta nästa helg. Bland Yogyakartas unga punkare är det Superman Is Dead (SID) och inga andra band som är inristade i deras hjärtan. Under de tre förgående bandens gig, indonesiska Bagaikan och The Brandals kanadensiska Social Code väljer en stor del av publiken att sitta ner. Längst fram vid scenen pågår såklart en sedvanlig moshpint av pojkar från 15 år och uppåt. Några bär svarta t-shirtar med något punkband. Andra rödrutiga hängslen och några har färgat de svarta hårtopparna lila. Några har släpat med sig sina flickvänner som de skyddar genom en omfamning runt axlar eller midja. Tillsammans med Gary, Jenny och Jane är vi de enda européer på festivalområdet, och enda sällskapet med mer än +1 tjej. Det gör oss lite intressanta. Några pojkar försöker diskret peta på oss i hopp om att trängseln inte ska få oss att märka av något. När Jenny skällt på sin pojkvän, Gary ett par gånger för att vara för intim börjar hon dock inse att Gary nog inte har fyra händer.
-  Ingen taffsade på mig. En enda gång, klagar Gry lite retsamt mot oss efteråt.

Skriken S-I-D hörs brummande genom alla spelningar. Speciellt under Social Code. Få talar engelska och ingen verkar sjunga med i deras texter.
- Yogya!!!!! How are you doing!?!?!
- (Tystnad)
-  I Said…. Yogya!!!! How are you doing?!?!
- (Tystnad)
- Are you ready for some rock, want some more?!?!?
- Yeaaa… uttalas tyst från fyra munnar.

Vi är de enda som uppfattar orden.  Resterande del av publiken ropar något annat. Nämligen S-I-D!

SUPERMAN IS DEAD GÖR ENTRÉ
Efter tre spelningar, cirka 3,5 timmar långt total, är det äntligen dags för favoritbandet, SID att ta fart. De jämförs ofta med Green Day och Blink 182 på grund av punkglada touch. Några låtar har engelskt innehåll och samtliga i publiken sjunger med trots att de inte riktigt vet vad det handlar om.
- Han sjunger Lady! Måste vara Lady Gaga! säger en i publiken till sin kompis efter att han funderat varför han kände igen ordet Lady som bandet tydligen sjöng.

DEN BRUTALA MOSHPINTEN
Min åsikt? Under sista spelningen skedde en radikal förändring i publiken. Rösterna från punkheadsen överröstar bandet, i en definitiv negativ mening. Sedan rör sig den lilla vågen av moshpint utåt, från att bara vara vid scenen till att infinna sig i hela publikområdet. Vi ramlar och trots att det är magra kropparna med flip-flop på fötterna som ramlar på oss istället för nitbärande ölberg med stålhättor (den svenska versionen) klarar vi inte av trängseln. Vi backar. Hundra meter. Två hundra meter. Moshpinten består. Till och med vid entrén, det är uppenbarligen ingen gräns till hur många som är tillåtna där inne. Efteråt tittar vi alla förvånande på varandra. Jag som varit på mängder av metalfestivaler, sett sataniska ritualer och blasfemiska hanteringar av grishuvuden har aldrig sett något liknande. Vi undrar nu alla hur många som blev mos under kvällen.
- En riktigt jävla intressant erfarenhet, sammanfattar någon av oss den här kvällen.