FESTIVALEN Q! RÖR OM KÄNSLORNA I YOGYA
Ett land där allt är accepterat. Religionernas alla färgspektrum. Heligheten från de blåklädda nunnorna till syndarna i svartmetalens replokaler. Den transsexuelle. Den prostituerade. Den blyge. Den högljudde. Det är inte helt sant. Faktiskt inte sant över huvudtaget. Även om alla välkomnas, sker det inte utan konflikter. Under veckans filmfestival (Q!) med gaytema har protester och argsinta kommentarer flödat. Det har speciellt varit från FPI. Protesterna var så oroliga att flera visningar stängdes av under festivalens gång.
2002 fick Indonesien sin första queerfestival, Q! Det var i Jakarta och eventet skapades av en grupp journalister som vill klistra upp ämnet homosexualitet och HIV-frågan på tapeterna. Då, och fortfarande är Q! den enda queer-filmfestivalen som finns i ett muslimskt land. Detta året hålls festivalen i sex städer, från Jakarta till Yogyakarta, Surabaya, Malang, Bali och Makassar.
PROTESTERNA
Den religiösa gruppen Förenade Islam (FPI) har inte varit speciellt överförtjust i idén om en queerfestival. 2002 och 2003 bröt stora protester ut i Jakarta. Det första året blev hotellet där festivaldeltagare bodde attackerat. FPI hotade med att ta till våld om inte festivalen skulle ställas in. FPI fick som de ville. Dagen därpå bröt organisationen upp rummen till alla de 150 festivaldeltagarna för att försäkra sig om att alla lämnat platsen. Mellan åren 2004 till 2009 höll de sig tysta. Nu 2010 har de dock valt att visa upp sina trynen igen. Dock utan att någon har kommit till skada. I Jakarta skedde några demonstrationer på gatorna och nu när festivalen nått Yogyakarta protesterades det något efter onsdagens filmvisning på lokalen LIP (förening för HBTQ i Yogya). Själv hade jag just lämnat platsen när protesterna nått dit. Det var inte våldsamt. Men tydligen ganska obehagligt. Tillräckligt obehagligt för att festivalen skulle bli inställd under torsdagen. Enligt min vän och lärare som arbetar voluntärt med festivalarbetet, Ira var det senare ett krismöte om de vågade fortsätta festivalen.
- Vi blev tillfrågade om vi verkligen ville fortsätta eftersom vår säkerhet har blivit satt på spel.
För Ira och de flesta andra var det dock självklart. De ville fortsätta. Att stänga av festivalen hade varit att slå ett självmål och låta FPI hålla i bollen.
PINK HOME MADE, en kort reflektion
Under festivalveckan har jag bara haft tid till att se en film, den indonesiska ”Pink Home Made”. Blandade sorgliga och roliga sketcher som lekte med publikens fördomar. En historia handlar om två killar varav den ena har homoerotiska drömmar varje natt. Killen är feg, verkar ha svårt för tjejer och håller sig gärna för sig själv. En kyckling. Hans kompis, motsatsen med utseende, styrka och tjejer retar sin kompis för hans drömmar varje dag. Han är en hingst. I slutet av historien hittar dock den fege kycklingen mannen en tjej. Han blir kär. Det gör den tuffe hingsten olycklig eftersom det är han som är den homosexuelle utav männen. En annan sketch visar en clown som kidnappat en brud till ett hustak i Jakarta. Kvinnan är nygift och livrädd eftersom hon inte förstår hur hon hamnat med sammanknutna armar på taket. Hon har gift sig för att få pengar. Clownen som kidnappat henne är hennes framtida mans älskare. Clownen bryr sig dock inte om pengarna utan älskar mannen på riktigt. Det är en sorglig historia där clownen ger upp. Han vet att han inte har en chans att vinna mot kvinnan hans älskare är gift med. Därför har han nu tagit henne till taket för att berätta hur hon ska göra för att tillfredsställa den man som clownen älskar.
Historierna fortsätter och budskapet är väl ganska tydligt?
Den homosexuelle, transexuelle och bisexuelle är inte en speciell stereotyp. De har känslor. Kan vara vem som helst. Har samma förvirrade tragiskromantiska känslovärd som den heterosexuelle.
För mig som redan är uppväxt med den inställningen känns filmen klyche. Men en diskussion med en av mina vänner här om dagen fick mig att tänka om. Min vän har egentligen ”ingenting emot avvikande sexualiteter” ”många vänner är homosexuella” MEN… de är sjuka.
- Homosexuella män är sexmissbrukare och är besatta av att omvandla heterosexuella män. Lesbiska kvinnor har tidigare blivit våldtagna eller felbehandlade av män och vågar bara anförtro sig kvinnor.
Det var längesedan jag hörde någon med en sådan stängd syn. Jag önska att jag var mer öppen för åsiktsfriheten men jag kan verkligen tappa all min tolerans och tålamod när någon likställer homosexualitet med en sjukdom. Vi blev ovänner en stund. Hur som helst visade denna diskussion att information, klyschiga filmer och berättelser från verkligheten om att HBTQ-personer är friska vanliga jävla människor faktiskt behövs.
Idag avslutas festivalen Q! i Yogyakarta för att dra vidare till nästa stad. Nästa år blir det tionde året. Några prideparader finns inte i Indonesien men Ira tycker att det är enormt häftigt och beundras av att det finns i Europa.
- Parad skulle vi inte våga ha här. FPI är bråkiga nog. En filmfestival är lite mer i skymundan och retar inte upp folk på samma sätt.