DU ÄR EN HUND
För fyra månader sedan blev jag hungrig. Jag hade ankommit från Jakarta till Yogyakarta en tidig morgon och var alldelles för trött för att bry mig om något annat än att hitta ett hotell och sova. Klockan sju, hade det mörknat och jag hade tagit mig upp och ville bara ut till närmsta restaurangen för att peta i mig en bit mat. Alternativet var Bintangbar, mötesplatsen för indoneser med utländska gäster. Det visste jag inte då, men jag slog mig ner vid restaurangens minsta bord. En kort kille med långt krulligt hår knackar lite på trädbordet där jag sitter och synar menyn.
- Jag hatar att se människor äta ensamma! Sätt dig med oss!
Han hette Erass. Indirekt anledningen till att jag senare mött Cecilia, Sity och Rozi. Indirekt anledningen till hur idéen formades om att flytta till Indonesien. Eller i alla fall till varför det blev just Yogyakarta. Erass har visat hur man lever livet i en av Indonesiens mer liberala städer.
Nu har det gått fyra månader. Jag hade blivit hungrig igen och Erass talade om för mig via Facebook att han återvänt från sin hemö, Bali efter ett längre besök. Vi bestämde att mötas upp på Bintangbar igen. Erass beskrivs av de flesta som GALEN. Som hårdrockare, långhårig, bisexuell och hindu sticker han ut ganska mycket från den stereotype indonesen. Ett par av mina vänner vill inte ha något med honom att göra, av anledningen ”att han har gått för långt”. Den här kvällen försökte Erass övertala mig om att både pierca mig, skaffa dreadlocks, tatuering och motorcykel. Det sistnämnda gick han väldigt alvarligt med. Att jag inte har körkort spelar ingen roll. På frågan om de där poliskontrollerna jag sett så ofta, får jag bara svaret.
- Du betalar bara Rp 20.000 (17 SKR) i böter och du får åka vidare, förklarar Erass och ett par tyska killar bosatta i staden.
Korruption i all ära. Ja. Alkohol och trafik är inte heller ett problem, vad jag vet finns det inte några lagar emot att sitta bakom ratten och samtidigt förse munnen med vodka. Det är normalt.
Senare in på kvällen bestämmer vi oss för att åka till en klubb.
- Saya akan bule sendiri di sana malam ini? (Kommer jag att vara den enda ”bulen”(utländska/vita) ikväll?)
Helt klart ja. Det blir intressant och jag spenderar första timmen med att försöka kommunicera med Yogyakartas tandlöse, redlöst berusade gangster. Inte speciellt spännande och efter en stund tycker Eras att vi borde byta bord.
- Alltså, hörde du? Han kallade dig Hund?!
Jaha tänker jag tar ett nytt glas öl och slår mig ner vid vårt nya bord. Jag har blivit kallad värre saker. Jag är den enda som tar milt på saken. Snart skulle en scen uppstå. Gangstern kommer nämligen med en bultande kropp fram till oss. Han är ganska stor och med sin skalliga hjässa, mustach, mörka klädsel och avsaknad av framtänder ser han riktigt obehaglig ut. Han pratar med mig. Snabbt. Jag förstår inte vad han säger, men jag förstår att han är arg. Jag låter Erass sköta snacket.
- Han undrar om du sagt till folk att han kallar dig Hund?
Nej. Det har jag inte. Det var ju Erass som talade om det. Erass översätter och Gangstern blir galen, spänner armarna och knyter ena näven för att med full fart slå Erass. Som tur är, är Gangstern lite för full för att få till ett ordentligt slag. Tur. Helt plötsligt tystnar musiken, lamporna tänds och ögon från alla håll magnetiseras mot oss. Klubben har ingen ordningsvakt så om miljön på klubben förändrades för att markera ett fel eller för att besökarna skulle se slagsmålet bättre vet jag inte. Reaktionen från vår sida var dock att lämna klubben omedelbart.
- Att snubben är Yogyas största gangster shiter jag i. Jag är balones och inget förstör en balones stolthet. Inget, talar Erass om.
En del säger att Erass ljuger och överdriver en del, så en stund undrar jag om det där med att jag blev kallad hund verkligen var sant, jag hade ju trots allt aldrig hört det. Senare blev jag allt mer övertygad om att det faktiskt var så. Att gangstern kallat mig för en hund. Hela natten har telefonen ringt och jag har fått sms med så mycket slang att jag inte klarat av att hänga med på allt. Många skriver nämligen bara ut vartannan eller var tredje bokstav i orden på indonesiska. Men jag kunde se hur tonen i smsen förändrades. Från Förlåt mig, jag förstår om du aldrig vill se mig igen, som var temat på de åtta första smsen till en betydligt mer argsint ton. Det avslutande sms:et löd lite annorlunda.
- Du är sannerligen av rasen Hund. Jag hoppas att du äter ensam.