ATT LÄRA SIG SPRÅK

Indonesiska, en version av malaysiska med mestadels dialektala skillnader. Språket talas av 250 miljoner människor och sägs kväva de lokala språken i takt med att allt fler lär sig indonesiska istället för javanesiska, balonesiska, sundanesiska, maduresiska, sasak, manjaresiska etcetera. På java är javanesiska huvudspråket men den yngre generationen verkar ha indonesiska som första språk, och javanesiskan som andra språk.

På busstorget i Haninge, strax utanför Stockholm finns en plastfabrik. Där arbetar kanske ett fyrtiotal personer med att  lösgodisbehållare till Karamellkungen, röda öskar och plasttillbehör till Elektrolux tvättmaskiner. Etniciteten på arbetarna är blandad. Turkiska och finländska medarbetare är de flest förekommande och många har jobbat där länge. Kanske tjugo år. Mannen som kallas Bibi är en av dem som varit där längst. Han monterar spikar i plastföremål varje dag. Klockan sju får han exakt 25 minuters lunchrast. Han kommunicerar med sina turkiska kollegor och skrattar medan han öppnar den enlitersstora plastlådan för att se vad hans fru tillagat idag. Han kan knappt ett ord svenska. Har aldrig behövt lära sig det. En arbetskväll sitter jag och en bosnisk medarbetare vid våra turkiska arbetskamrater. Den bosniske, äldre och magre mannen lyssnar och tittar avensjukt på hur roande våra kollegor verkar ha medan han själv, och jag i tystnad tömmer dagens medtagna lunchboxar. Till slut orkar inte bosniern lyssna längre.
-  Nej! Nu orkar jag inte. Vi svenska talar här. Vi är på svensk fabrik. Fan. Vi svenska pratar!

Det blir tyst i den annars livliga matsalen. Sedan skrattar någon. Okej. Bosniern får som han vill tänker de. Sedan övergår mina turkiska kollegor till svenska. Det är obekvämt och ovant men de försöker. De tittar på mig med osäkerhet. De vet att svenska är mitt modersmål och de vill inte missbruka språket framför mig. Bibi blir helt tyst. Bosniern skriker igen och undrar varför Bibi blir tyst, han är ju så jävla bra på att snacka annars. Bibi säger ingenting. Han tittar ut genom fönstret. Han vill inte att någon ska se vad han har i ögonvråna. Tårar. Tårar av skam och sorg över att inte ha lärt sig svenska efter alla dessa år. Han har aldrig behövt det. Ingen har uppmanat honom till det. De få gånger han gjort ett försök har han möts av hån. Svensken är kräsen med sitt språk och uttalas orden på fel sätt väljer svensken att skoja med uttalet eller att uppfatta personen som förståndshandikappad. Därför ”vill” inte Bibi prata.

Hakam känner på samma sätt. Men han låter inte hån och svenskars kräsna öron sätta stopp för hans vilja och behov att lära sig. Så han övar varje kväll. Tjugo minuter i en bilfärd mellan Haninge och Kvarnbergsplan i Huddinge. Det är de tjugo minutrarna han kör mig hem. Det var nervöst och konstigt i början. Femton år i Sverige och han har aldrig riktigt fått komma i kontakt med en svensk. Ingen ville kontakta Hakam så Hakam ville inte kontakta någon. Efter tre månader i Hakams bil har mycket skett och Hakams självförtroende och ordförråd tar sig uppåt i samma grad. En sten har trillat från hans bröst. Allting han behövde var lite positiv feedback. Någon som sa att det är okej att försöka utan att kunna 9000 ord, och utan att vara född med –son i efternamnet.

Ända sedan dess, 2008
har jag lärt mig något om språk. Uppmaning och självförtroende är viktigare än språkets svårighetsgrad. Indonesiska är ett lätt språk. Det beror på att språket saknar verbböjningar framför allt. Annars så skulle jag säga att det är det indonesiska folket som ligger bakom anledningen till att det är så lätt för många att lära sig språket. Deras välkomnande av främmande röster att tala, deras enorma uppmaningar och ansträngningar. Jag har sagt saker som att jag är lite billig istället för att jag är lite arg, att gränsen för att ta körkort i Sverige är 80 år. De rättar mig. Men de hånar mig aldrig. Dagligen sköljs jag istället med komplimanger om hur lätt jag har för språk, frågor om hur länge jag studerat innan jag kom hit, jag har hört hur lärare tillsammans har diskuterat min snabba utveckling och mina vänner vill ofta och gärna öva med mig. Även om de ibland tycker att det är roligt att skoja med hur formellt jag talar. Anledningen är att jag inte kan något annat.

På Java är den informella indonesiskan betydligt vanligare än den formella, den formella talas nästan bara med äldre och personer utanför Java. Men även mina vänner från andra indonesiska öar försöker vara snabba med att adoptera upp det informella språket. Anledningen som Sity uttrycker är att man blir sedd som en ”icke-indones” eller någon som försöker lära sig språket om man använder formellt tal. Priserna i affärerna blir dessutom mycket högre.
-   Ibland börjar folk snacka engelska med mig, för att de tror att jag är från något annat land när jag pratar formellt. Men jag är ju bara från Flores! En ö knappt 100 mil bort!


I morgon har jag mitt tredje prov för första nivån.
Så jag borde lägga ögonen i skolboken istället för att fundera över fenomenet Att Lära Sig Språk

Nu hör jag dessutom min australienska granne ropa:
- There is a massive rat in my rom. And I mean a MASSIVE!
Mysigt.