FRIA ÄKTENSKAPET
I Indonesien är familjebanden viktiga. Det förväntas att de unga tar hand om de gamla, man ska bo hemma tills dagen man gifter sig (om familjen ännu tillhör de traditionella och mer gammelmodiga gergongerna) och försörja föräldrarna på ålderns höst. Cecilia har en mamma och fyra syskon. Pappan dog i en trafikolycka för två år sedan. Cecilia är inte gift. Ändå lämnade hon sin moders hem för mer än ett år sedan vilket inte är speciellt uppskattat. Eftersom modern är starkt katolsk och traditionsbunden har Cecilia talat om för sin mor att hon bor tillsammans med några vänner i en studentlägenhet. Det är inte sant. Cecilia bor tillsammans med sin franska pojkvän i ett fräscht och stort hus, inte långt från där jag själv bor. Cecila beskriver sin relation med sin mamma som dålig, hon träffar henne "bara" någon gång i veckan. Hon ser att jag har ett skeptiskt ansiktsuttryck när hon förklarar det.
- Du är europé Isa. Du förstår inte Indonesien. Familjen är. Familjen är Allt.
Cecilia och Romain ska gifta sig i december. Cecilia har inte vågat säga något till sin mamma, hon är rädd att inte få tillstånd. Hon råkade dock nämna ämnet i ett katolskt forum på Facebook, något Cecilias lillasyster fick syn på och skvallrade om för deras mamma. Idag är dagen då Cecilia skall möta sin mamma och be om tillstånd. Hennes förhoppningar om mammans reaktion är låga.
Trots deras dåliga relation ber Cecilia mig följa med till hennes mamma. Hon tittar spänt på mig som om att det är viktigt. Efter att jag sagt Ja kommer nästa tjänst.
- Jag vill att du ljuger för mig.
Cecilia hittar på en historia om att hon varit min guide under ett år i Indonesien för längesedan och att jag nu precis blivit upphämtad på flygplatsen för att hälsa på. Jag är här för att leta efter en läkarskola och eftersom jag redan varit i Indonesien tidigare talar jag språket.
Cecilia är nervös på vägen dit. Hon säger sedan att hon är livrädd för sin mamma.
- Alltså. I Europa... Slår föräldrarna sina barn ibland?
Hon förklarar sedan att hon ofta blev slagen med rotting av föräldrarna som barn och att en av hennes systrar fortfarande blir slagen. Huden brukar svullna. Det är svårt att gå och märken brukar uppenbara sig här och var. Cecilia tror på att hon kommer bli slagen efter att hon berättat om hennes giftemålsplaner.
När vi är framme mottas vi varmt av en kortvuxen och mager kvinna på ett golv. Hon gör smycken av små stenar, vilket tydligen är vad hon försörjer sig på. Hennes lilla kropp och sköra röst gör det svårt att måla fram henne som en skräckfigur. Vi slår oss ner på golvet och pratar. Det börjar mjukt och det dröjjer en stund innan Cecilia nämner om giftesmålet. Det hettar då till väldigt snabbt. De attackerar varandra verbalt tills mamman blandar in mig i diskussionen.
- Om en utlänning vill gifta sig med någon i ditt land, behöver ni be om tillstånd hos föräldrarna då?
Jag är tyst. För jag tycker frågan är konstig. Men mamman ger sig inte och frågar förargat några gånger till.
Cecilias mamma börjar sedan gråta. Hon undrar varför hennes dotter inte kan gifta sig med en indonesisk kille. Vad är det för fel på dem? De talar ju indonesiska och de bryr sig om familjen, inte som den där franske slusken. Hon gråter och skriker. Jag förstår inte mycket. Samtalet är mer på javanesiska än indonesiska. Men jag förstår delen där mamman plötsligt anklagar Cecilia för faderns död. Påståenden om hur besviken fadern skulle bli om han såg Cecilia nu. Hur dålig människa hon är.
Till slut orkar inte Cecilia mer och hon ber mig ta farväl. Jag tar hennes mamma i hand och hon ler och ber blygsamt om ursäkt för sitt beteende. Cecilia försöker ta hennes mamma i hand men mamman vägrar ta i den. TEROS! skriker hon istället (försvinn).
I taxin berättar Cecilia om vad som sades. Att hon får lov att gifta sig men att hon aldrig mer kommer få träffa sin mamma efter det. Hon vill inte veta av sin dotter eftersom hon anser att Cecilia är egoistisk eftersom hon inte bor hemma längre. Cecilia är uppgiven.
Familjen eller friheten?
Jag nämner sedan om Cecilias storasyster. Systern är 31 år gammal, bor hemma och satt och tittade på tv under besöket. Apatisk. Olycklig. Jag undrar om Cecilia vill bli som sin syster. Då ser hon plötsligt mer säker ut.
Hon vill inte bli hennes syster. Hon vill inte bli hennes mammas skugga och göra små stenhalsband var dag. Friheten är kanske viktigare än familjen ändå?
Ibland.
Är jag riktigt jävla glad över att vara född där jag är född i.
En värld där frihet är något annat än ett TV-fenomen.