lifeinthebigdurian

BALIKPAPAN, östra Kalimantan, den indonesiska delen av Borneo, är än så länge ingenting emot tidigare föreställningar. Minnet av Borneo kommer från april när jag och Fleo besökte Malaysiska Sabah. Vi reste runt i naturrikedomarna, kastade vatten på varandra från vattenfallets klara vatten, vandrade runt i djungelliknande skogar och dök bland gigantiska jättesköldpaddor. Borneo är känt för just det. Sin natur, med världens näststörsta biodiversitet efter Brasilien men det finns också något annat som sopar undan den fantastiska naturen. Oljan. Kalimantan är en av Indonesiens rikare öar och Balikpapuan är med sina 600 tusen invånare en av Kalimantans största städer.
-  Välkommen till djungeln, ja äntligen är du här! Blir Imels första ord när vi ses på Balikpakuans flyghållsplats.

De beryktade oljeraffinerier som Balikpapan är känt för syns inte men det är uppenbart vad oljan har gjort med staden. Oljan har skänkt rikedom, små färgglada hus som miniatyrer av Aladins palats uppspelta på alla gröna kullar och på en plats ligger en finklippt golfbana. Kalimantan, vilken djungel. Rikedomens djungel.

****

VARDAGSLIVET I DEN INDONESISKA ÖVERKLASSEN

Imel arbetar och driver en lokalbutik mitt i staden. I dag har hon mycket att göra eftersom en av hennes anställda just kläckt ur sig en unge. I Indonesien brukar man normala fall förbereda sin arbetsgivare två, eller i alla fall en vecka innan barnet skall komma för att hinna sätta in en vikarie. Kvinnan som jobbar för Imel gifte sig för fem månader sedan och att hon redan nu ska föda är fyra månader lite för tidigt än vad som tycks vara okej enligt landets moralen. Kvinnan var helt enkelt rädd för Imels reaktion och lät bli att säga något tills ögonblicket med födseln blivit av. Förutom matbutiken, äger familjen också en klädesbutik och Imel är snart på språng med att få igång ett turistkontor.

Imel har som de flesta på Balikpapuan indonesiska som första språk. Eftersom Balikpapuan är en ganska ny stad med influenser från andra öar och städer finns det inget lokalt språk. Imels mamma arbetar tillsammans med Imel i matbutiken medan fadern arbetar på ett oljeraffineri. Eftersom det är mycket människor från USA, Frankrike och Australien på hans arbetsplats har han lärt sig en hygglig engelska.

Imels lillasyster och make bor i närheten och deras hushållerska är både stum och döv. Hennes ögon och händer är hennes medel för att upptäcka världen. Hon älskar att laga mat och hon gör det ordentligt bra. Det bästa hon vet är att se sina gäster äta något hon lagat och peka tummen uppåt med ett stort leende på läpparna åt henne. Efter det är hennes livsuppdrag än en gång fullföljt. Idag hade hon bakat potatisplättar och grönsakspaj med sambal. Enormt gott.





*****

DEN VITE MANNEN OCH HANS ASIATISKA KVINNOR
Öknamnet Bule-Hunter är enormt fult att kalla någon. Innebörden av orden är en indonesisk vacker tjej som letar vita karlar med tjocka plånböcker. Men jag vet inte hur jag ska beskriva Yola, en festprinsessa från Yogyakarta utan att inkludera beskrivningen Bule Hunter. Dagen innan jag skulle flyga till Balikpapuan får jag ett meddelande på Facebook som ser ut som de flesta meddelanden från någon bosatt i Yogya dessa tider.
-   Hur mår du och var är du? Är du kvar i Yogya? Är du säker?

Yola berättade att hon skulle till Balikpapuan till sitt ex eftersom hennes hem blivit insnöat i aska (inom 15 kilometers avstånd från Merapi). Yola är vacker och är mycket förtjust i västländska män. Yola föreslår att jag ska ta mig över till henne och dricka upp hennes exmans öl tillsammans med en av hans nuvarande thailändska flickvänner Dada.
Jag kom dit. Det största huset jag hittills sett i Indonesien med swimmingpool, biljardbord, väggar fyllda av balonesiska masker, gigantiska tv-skärmar och antika möbler. Det är som att kliva in i Hugh Hefners hem. Den thailänska flickvännen, Dada, påminner starkt om en karaktär som skulle falla Hefner i smaken. Vacker, modemedveten och lång men med en IQ som i jämförelse får Anna Ankas uttalande värt ett nobelpris. Yola gillar inte hennes expojkväns stil.
-  Jag vet inte hur många flickvänner han har nu. Men det är många.

Dada visar inte några stora intelligensnivåer när hon presenterar sig. Hon är mycket lik en av hororna på Bangkoks gator med femtio kilo smink i ansiktet, blonda hårförlängningar och en kort kjol. Hon har just shoppat böcker för att lära sig indonesiska. Yola bläddrar igenom hennes böcker och hånar Dada.
-  Hon har köpt fyra böcker ”Belajar Bahasa Inggris untuk Beginner”… (studera engelska för nybörjare). Hur ska hon lära sig INDONESISKA från det?

Dada är inte en blyg tjej. Hon slår sig ner med en jordgubbsbakelse hon just inhandlat och berättar om sitt liv. Hon är från Bangkok, hatar att festa och älskar att agera modell som hon arbetat med från att hon var 17 år. Hon är nu 23 år gammal och vill gärna visa sina bilder för mig som nästan alla visar hel eller halvnakna bilder på en ung thailändska. Yola lyssnar lite på vårat samtal och undrar vad Dada tänker med på sin framtid.
-  Alex säger att jag får stanna hur länge jag vill, säger hon.

Det svaret bekymrar Yola eftersom hon själv har varit 23 år och förälskad i denna Alex. Yola är rak och varnar om att Alex kommer att tröttna på Dada innan hon fyllt 24 år för att det alltid har varit på det sättet. Alex tycker inte att tjejerna är något att ha när de slår över från att vara ungdomliga tonårsflickor till att bli vuxna. Yola är nu 27 år och förklarar att hennes tid med Alex fick henne att rutna. Dada svarar att hon ändå inte är intresserad av Alex mer än ekonomiskt.
-   Han kan inte skada mig. Jag är lesbisk.

Jag hinner bara möta Alex snabbt när han är på väg mot sitt kontor. Något större intryck av honom får jag inte mer än att jag ser att han har mer rynkor i ansiktet än hårstrån på huvudet.


Yola och Imel, hemma hos Alex...


Jag kom till Kalimantan för lite semester och natur.
Men som vanligt, har jag mest fått uppleva galna/tragiska/underbara livshistorier från den indonesiska vardagen.