lifeinthebigdurian

-   Du borde verkligen packa din väska. Jag knackar på din dörr om vi behöver dra. Okej?

Det var så överraskande. Jag måste ha sovit djupt, för jag hörde inte när moskén ropade ut sin varning i natten om att Yogyakarta inte längre var säkert. Jag sov när åsksmällen brakade loss, som faktiskt inte var en åsksmäll, utan en lavaeruption. Jag sov förbi jordbävningen som var klockan ett på natten. Min efterblivenhet tar inte slut där, inte ens fyra dagar senare. Jag förstår fortfarande ingenting av det här!



Klockan tre på fredagseftermiddagen knackade min indonesiska granne, Nadia på min dörr och signalerade att vi skulle bort. Nadia bor två dörrar bort men före denna fredag hade vi aldrig sagt mer än ordet Hej till varandra, om ens det. Vi tog på oss våra munmasker och solglasögon för att vandra ut i dammet. Ute på gatan var målet att hitta en taxibil för att ta oss till busstationen. Det brukar vara så lätt att få tag på en taxi och ”taxifickan” på Gejayan brukar vara fylld med fyra rosa bilar. Nu var det tomt. De förbipasserande taxibilarna visade oss handflatan. Upptagen! Efter tio minuters väntande stannade en taxibil för oss och vi åkte iväg för att möta Nadias australienska kamrater, Karoline och Mikael vid busstationen. Väl där fick vi höra att alla bussbiljetter ut från stan redan var slutsålda. En kvinna med spädbarn i famn grät och rusade i panik mellan biljettkassorna. Hon fick samma besked vid alla biljettkassor. Oavsett vilken stad hon bad om att få resa till.
-    När lokalbefolkningen, vill fly staden i all hast, då vet man att det är något jävla illa som pågår, säger Karoline, en av Nadias australienska vänner som inte vill stanna en minut längre i Yogyakarta.

Karoline och Mikael är båda studenter i Yogyakarta. Karoline studerar islamsk ekonomi och Mikael språk. De bor tillsammans med en indonesisk familj i centrala delen av Yogyakarta. De bestämde sig för att lämna staden när de fått ett mail från en lärare ”Alla lektioner är inställda tio dagar. Jag föreslår att ni tar semester och ser till att ni får lite frisk luft över helgen”. Undermeningen som inte nämndes med risken för att skapa panik var förstås ”Get the hell out of here.”

HÄLSNING FRÅN AMBASSADEN
Den australienska ambassaden säger att de vill att alla australienska medborgare skall till ambassaden med pass och förbereda evakuering från Yogyakarta om gränsen av säkerhetsområdet skulle sträcka sig till 25 kilometer. Just nu har säkerhetsområdet blivit 20 kilometer i radie. Denna gräns ligger bara 6-7 kilometer bort från Yogyakarta. Den mer blygsamma svenska ambassaden ber resenärer hålla sig uppdaterade och vara försiktiga i området, men någon tvångsevakuering är det inte tal om. Den svenska ambassaden varnar även att Merapis eruptioner troligtvis kommer fortsätta sitt beteende i ytterliggare två veckor.

FLYKTEN FRÅN YOGYA
I vår grupp på fyra personer försökte vi nu leta rätt på en taxi. Alla bussar var som sagt slutsålda så vi fick ta till alternativ två. Att lämna Yogyakarta med taxi. Med askregnet blev plötsligt stadens klassklyftor mycket tydliga. Vi, de rika, kunde hoppa in i en taxi och be om att få lämna staden illa kvickt. De fattiga badade istället i grå sörja, vissa sopade gatorna och en man målade om ett hus med klarröda färger över det gråa dammet. Jag hade aldrig sett så många gatusopare eller renhållare i Yogya förrut och av alla tillfällen de kunde välja att städa på hade jag definitivt minst förståelse för det nu. Nu. Mitt i askvirvlet, som bara skulle bli mer och mer.
-  Städa era lungor i stället, ville jag säga till dem.

Vi hoppade in i taxin utan att veta vart vi ville men Mikael som var lite mer påläst om Javas geografi föreslog storstaden Semarang i norra delen av staden. Ingen hade något att invända om det. Från Semarang fanns det också båtar till turistön Karimunjawa förklarade Mikael. Ingen av oss hade tidigare varit där så vi bestämde oss för att ta lite semester. På vägen hörde jag en klagan från Karoline.
- Mina öron är fyllda av aska, hur ser era ut?

Jag kontrollerade inte mina öron. De var säkerligen lika smutsiga som min hud och mitt torra hår. Vulkanaska fanns över allt! Och jag var mer intresserad av hur lungorna såg ut än av hur läget var i öronen.

EN DÖD STAD
Vägen dit, fyra timmar i taxi kläddes vid ett tillfälle av en riktigt obehaglig syn. En syn av en död stad med svartförkolnade träd och gråa gator. Staden var övergiven och Karoline var dödsorolig.
-    Vilken riktning är vulkanen, är du säker på att vi inte är på väg dit? Frågar hon chauffören en två eller 49 gånger.
Chauffören pekade hela tiden i en riktning öster ut. Inte förrän en eller två timmar i taxin hade gått blev Karoline helt lugn. Vi skrattade allihop åt Karoline då. Hade vi vetat då vad Karolines lärare hade att säga senare på telefon hade vi inte skrattat. Ett dygn senare förklarade läraren nämligen att staden vi passerat måste ha varit den värst drabbade staden vid Merapi, eftersom staden ligger på vägen mot Semarang. Den staden kände vi alla igen, för det har synts på TV den senaste veckan. Vi hade sett askmoln och poliser med gasmasker som på nyheterna brutit sig in i hus för att se vad som fanns kvar, eller om något fanns kvar. Vi hade sett bränder, lava och aska. Mangelang, precis väster om vulkanen. Vi åkte rakt igenom staden för att fly UNDAN vulkanen i tron om att vi var på säker mark. Ironiskt.

VISTELSEN PÅ KARIMUNJAWA
Karimunjawa var tyst. En ö i centrala java med dyra bungalows och en liten strand. Det var tyst och luften var ren. Hur högljutt och smutsigt det är i Yogya går först upp för oss nu. För här gick det att uppleva äkta tystnad och den rena luften har gjort oss trötta. Vi har vilat mycket, rensat lungorna från aska. Vi vet inte vad vi gör här, hur länge vi är här eller vad vi ska roa oss med.
Under dagarna har det kommit några andra från Yogyakarta som är här av samma anledning. En fransyska jag känner genom en gemensam bekant i Yogyakarta kom fram och hälsade idag. Situationen med askan har blivit värre förklarar hon. Från de två centimeter som var när jag lämnade Yogya till ett par decimeter. Mer för varje dag. Ett par australienska tjejer som kom till Karimunjawa under måndagen förklarade att nästan alla butiker nu var stängda och övergivna i Yogyakarta. Det hade vi redan hunnit få uppleva innan vi åkte. Mikael var nämligen påväg för att hämta sin tvätt när ett par kvinnor stoppade honom.
-   Familjen på tvätten har redan tagit sitt pick och pack och stuckit.
Mikael fick i Karimunjawa leva på Karolines extrakläder eftersom alla hans kläder befann sig i ett öde tvätteri i Yogyakarta.

Jag kan inte njuta av att snorkla med hajar, titta på gröna klippor och andas de friska vindarna vågorna bär med. Mina tankar är i Yogyakarta. Är orolig.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Jag förstår ingenting. Ingenting av det här!
Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få uppleva en dag där jag tvingades fly från en vulkan.
Jag trodde aldrig för mitt liv att jag skulle få uppleva en dag där jag stod i duschen för att skrubba bort vulkanaska från kroppen.
Det här är surealistiskt.

STÄNG AV DENNA FRUKTANSVÄRT DÅLIGA KOMEDI. JAG VILL SE NÅGOT ANNAT