DEN VITES INFLUENSER PÅ KALIMANTAN
KALIMANTAN är en vacker grön plats med en enorm fauna. Krokodiler, elefanter, köttätande blommor, björnar, tigrar, ormar etcetera har sitt hem här. Det är en stor variationen av arterna på plats men deras utrymme ellimineras en bit för var dag. Franska oljeföretag, varav Pertemina, är det största tar plats och girigheten för att motta de tjocka sedlarna är betydligt viktigare än att bevara djurrikedommarna. Förrutom att förstöra natur och kultur gillar också den Vite Mannen i Kalimantan att inskaffa en eller flera indonesiska flickor. Även om Kalimantan är rikt, den rikaste ön i hela Indonesien så finns det unga kvinnor i en position där de omöjligen kan tacka nej till en färskt öppnad plånbok.
- Jag tror att vartenda Bule på oljeföretagen här har köpt sig en kvinna, får jag höra om och om igen från både Imel och Rudi.
Det är dock inte bara snuskiga äldre gubbar i kategorin Bule och inte bara unga, mycket vackra kvinnor i kategorin Indonesisk glädjeflicka. En historia berättar om en ful medelålders kvinna som lyckats få en rik engelskman på fall. Han skall ha gett henne en bil och ett hus i centrala Balikpapan. Både Imel och Rudi är övertygade om att hon använt sig av magi. Hon är ett typiskt exempel av de svartkonster vissa tar till för att få sin vilja fram.
- Vad är annars i huvudet på den Bulen? Han kan få en mycket snyggare tjej än så!
De orden är bevis för att svart magi verkligen fungerar. Svart magi är något som skrämmer Imel och hon pratar om att på inlandet, där finns det dem med en kraft så stark att de kan döda andra med sin tankeförmåga.
Vita människor. Ett ovanligt fenomen som skapar massor av historier på Kalimantan. Varför Kalimantan bara attraherat oljeinvesterare vet jag inte, för, för mig är Kalimantan en av de mest intressanta platserna i hela Indonesien. Hittills har jag sett två andra vita människor sedan jag kom hit. En på marknaden och den andre var Alex i hans hem. Naturen, de vänliga människorna och den goda maten är tre stora portioner till att förälska sig i Kalimantan.
Under gårdagen fick jag höra följande ord.
- En av mina anställda har just fått barn och den andra är i moskéen för att be... Kan du hoppa in i kassan en stund?
- Absolut inte.
Fem minuter senare stod jag dock i kassan, läste av streckkod efter streckkod och frågade om det fick lov att vara något annat. Att jag var ett ovanligt exemplar i Kalimantan märktes på deras skratt, frågorna om vem tusan jag var och de nyfikna blickarna. Sällan hade jag tidigare varit så nervös.
När det gäller bemötandet finns det en skillnad med Yogyakarta som gör att jag blir medveten om att jag är på en rik plats. De kommenterar min kropp ständigt och kallar mig slank och smal. Det har jag aldrig hört på någon annan i Indonesien eller Asien. I Yogyakarta blir jag kallad fetto, men här ses jag som normal eller till och med smal. Det är inte övervikt som råder på Kalimantan, men de flesta har i alla fall lite fett utanför skelettet.
PÅMINNANDET OM DENNA LAURA
Jag är inte den första Bulen som pratar indonesiska i Kalimantan. Mina vänner och nya bekanta retade mig under hela gårdagen för att ha en engelsk accent. Jag försvarade mig med all kraft och att deras anklagelser var omöjliga eftersom jag inte ens talar engelska med engelsk dialekt. De jämförde mig med en känd artist i Indonesien som heter Laura som trots 8 år i landet fortfarande bär sin engelska dialekt. Bullshit sa jag. Senare på kvällen fick jag dock ett bittert besked. Vi besökte en kaffeteria varav servitören säger följande
- Aku cinta Laura!! (Jag älskar Laura)
Tydligen var servitören helt övertygad om att jag var Laura, antagligen på grund av accenten. Det fick alla att skratta och en annan (jag!) att hålla bitter min.