lifeinthebigdurian

Det är alltid om pengar. Alltid om att slå sig fram först i kön och inte titta bakåt hur konsekvenserna blev för dem som inte var starka nog att hålla sin köplats. Det är alltid om pengar. Det är alltid om att le, ljuga och inskaffa en låtsasvänskap. Det är alltid om pengar. Det är alltid om pengar, karriär, sex och droger i Jakarta. Precis som vilken storstad som helst?



JAKARTA – VILKEN STORSTAD SOM HELST?
Jakarta var den första staden jag fick se av Indonesien, maj tidigare i år. Jag minns mitt första intryck tydligt när jag och en nybekant dansk fått betala skjortan för att komma från Jakartas flygplats med taxi till centrala Jakarta mitt i natten. Vi var trötta och överallt låg tunga moln av avgaser, människor som lagt sig för att sova i sitt egna urin i gatukanterna. Vi såg råttor som gnagde på gammalt ris. Vi kände en stank av fattigdom och vi blev bemötta av skumma män som erbjöd små snuskiga rum till extrapriser, bara för oss. Vi hamnade inne i ett svettigt trångt rum med stenhårda sängar utan lakan och en fläkt som fungerade ibland. Golvet hade inte blivit sopat sedan 1990-talet och rester från tidigare gäster syntes i hörnorna. Fanta. Kit-Kat. En gammal socka.

I Yogyakarta pratar vi illa om Jakarta hela tiden. Människorna i Jakarta har ingen själ, människor i Jakarta har ingen moral, människor i Jakarta har ingen kultur, människor i Jakarta vill ingen människa väl, människor i Jakarta är sanna egoister och tänker inte på något annat än en sak. Pengar. PENGAR. Det är vad alla säger, alla utom Nisa.

Nisa är en av Yogyas alla studenter med ursprung i Jakarta. Hon tycker dock inte om att vara i Yogya så hon håller sig i storstaden så ofta hon kan. Denna helg bjöd hon över mig och tyska Katherine till Jakarta för att hjälpa henne med ett modelljobb.
”Hey Beb, jag vill att du och Kath kommer över i helgen, jag har redan köpt flyg till er och mina föräldrar har fixat hotell åt er. Det är en tävling för lyxbilar i Indonesien och jag vill att du ska vara ikon för vår bil! Vi håller just nu på att designa kläder åt dig, så skicka hit dina mått snabbt! Visst kan du hjälpa mig… Beb?”

När jag och Katherine landade i Jakarta blev vi upplockade av Nisa och en av hennes homosexuella vänner, Frankie. Han var även vår designer och ”Sugardady” hela helgen. Vi hoppade in i deras bil och blev instruerade att vi skulle på en shoppingvända för att hitta skor för morgondagens modelljobb. Skorna vi provade var skor jag aldrig någonsin skulle ens titta på frivilligt. Vita stora boots med 20 cm klack – vad som ska tilläggas är att jag aldrig tidigare i min livsstid stått i ett par högklackade skor. Jag tillhör inte ens dem som smög in i mammas garderob under de första åren för att nyfiket och busigt provgå i dem. För Nisa var det dock inget beskymmer.
-          Eyye. Du behöver inte kunna gå i dem Beb, du ska bara stå vid bilen i dem, ta av dem när domaren är klar!

Efter detta hårda, utmanande jobb ansåg Nisa att vi förtjänade manikyr och massage för att bli fräscha inför morgondagen. Vi fick håret lockat i 50-tals/leksaksdocka-stil och naglarna målade i vitt. Denna procedur började klockan 22 och vi var klara runt 01. Då skulle vi ut och festa…

GLITTER, GLAMOUR OCH … ECSTASY
I Yogyakarta är det inte allt för mycket fest. Det finns några få klubbar och det finns några enkla barer. Jakarta skriker av fest och droger. I Yogyakarta är det obligatoriskt att tänka på klädseln eftersom linnen som visar axlar och byxor kortare än knäna kan klassas som lite väl vulgärt. Inte i moderna Jakarta. Axellösa klänningar, kort-korta kjolar och små toppar är nämligen ett inträdeskrav på Jakartas exklusiva klubbar. Vi rullade in klockan tre på natten i en av de mer kända ställena, Stadium. Riktigt obehagligt. Efter en stund kommer en man i trettioårsåldern fram och pratar med Nisa och bjuder in oss till sitt privata partyrum på nedervåningen. Både Nisa och Frankie var förtjusta i idéen och förklarar.
-          Alltså den här mannen. Han är fucking jävla känd! Han är typ rikast i Jakarta och han bjuder in oss på party!

RIK? Ja. Det tror jag att jag kan gå med på. I rummet där nere var en hel privat klubb med bestämt utvalda personer. Det var tv-skärmar, sovrum och servitörer som passade upp på samtliga hela tiden. Men smakar det så kostar det. Från Nisa fick vi veta att hyra en timma i rummet kostade 1500 kronor, och en natt skulle gå på 20 000 svenska kronor. Det är mycket. Särskilt i ett land som Indonesien.

Det var inte många ölglas och shottar som flödade i rummet, det var framförallt Ecstasy, som alla förutom jag och Katherine stoppade i munnen vilket vi blev R-E-T-A-D-E för. Jag trodde att det fenomenet främst förekom i amerikanska ungdomsfilmer, men uppenbarligen är det även i Jakarta okej att hetsa personer som inte vill paja sitt psyke. Dessutom – även om man gillar droger är det inte speciellt smart att som utlänning ta droger i Jakarta. Vakterna (speciellt inne på den klubben där vi var) är väldigt insatta i drogproblematiken och söker särskilt efter utländska som deporteras illa kvickt från landet för att aldrig mer få komma in. För dem med indonesiskt blod är det annorlunda. Jag har sällan hört om någon som hamnat i trubbel för att gilla ecstasy. Hur som helst, natten rullade vidare och runt tio på morgonen lämnade vi klubben. Tydligen öppnar klubben fredagskväll för att stänga på måndagsmorgon.

10 TIMMAR FEST – 3 TIMMAR FRAMFÖR KAMERAN.
Ett par timmar senare, efter att ha vilat i ett hotell fick vi våra kläder. Vi såg ut som flygvärdinnor och efter att några makeupartister slängt på både smink i femtioelva lager och krullat vårt hår såg vi ut som horor. Även om folk menade på att vi såg ut som dockor.

Att modella var inte roligt. Vi fick stå stilla och glo tills munmusklerna fick värk av att le mot en miljon kameror. Tydligen var eventet det största bileventet i Indonesien och flera kända band skulle uppträda. Bland annat det band jag inte minns namnet på som spelas på varje klubb och varje restaurang man går till i Indonesien. Efter att ha smilat vid en bil och sett jury, tv, journalister och allmänt nyfikna komma förbi var det en befrielse att slänga av sig skorna. Nu skulle vi gå och se Indonesiens mest kända band. Jag kan säga att flygvärdinnorna i publiken blev mer utstirrade än snubbarna på scenen och efteråt försvann jag snabbt medan Katherine (som är ett stort fan till bandet) lyckades ta sig backstage för att prata en stund med dem. Tydligen trodde bandet att vi var riktiga flygvärdinnor som tagit sig direkt från jobbet till eventet, Katherine lyckades få samtliga bandmedlemmars nummer och hon talade sedan om att vi båda var välkomna till deras spelning i Yogyakarta nästa vecka. Inte för att jag gillar bandet – men för att få en ”jag-har-festat-med-kändisar-poäng” så kommer jag säkert att haka.

Efter denna dag var det fest igen.  

Klockan åtta på söndagskvällen var vi åter på eventet och alla väntade nervöst. För Nisas familj var eventet stort eftersom familjen spenderat cirka 200 000 svenska kronor för att renovera och fixa bilen. Vi satt där. Drack öl. Åt dounuts. Väntade. Klockan halv elva stod vi vid scenen och lyssnade till alla priser som delades ut. Femton priser blev givet till vårat team Aballs (betyder tydligen fattig på Jakarta-slang). Bland annat bästa kostym och bästa Honda. Klockan elva var det dags för fem av ett femtiotal bilar att nomineras till final. Aballs var en av dessa bilar. Vinnaren av hela eventet skulle vinna 210 000 svenska kronor… Och vinnaren. Ja. Det blev ABALLS.

Klockan två på natten åt vi middag på en västerländsk restaurang med västerländska priser. Sedan var det dags för fest igen. Vi åkte till Jakartas strand och drack öl tills solen gick upp. Då gick det upp för oss att vi missat vårt flyg till Yogyakarta och att Nisa var tvungna att beställa ett nytt.

Att jobba som modell verkar vara lika IQ-fritt som jag föreställt mig, fast med mer mat och utan krav på att vara snygg och smal – att vara europé, fet, kvinna och vit räcker.

Har både fått äta dounots och dricka öl! - Något som en riktig modell bara får lov till att låtsas stoppa i munnen om kamerorna swishar förbi dem!