ATT VARA SVART
Det är för många öar, för många kulturer, för många religioner för att rasism ska kunna uppstå. Ha? Alla älskar alla i Indonesien. Får jag be om ett Ha? igen...?
I bland är jag trött på att höra röster från turistögons perspektiv. Självklart ser man bara det fina till en början, smutsen måste man skrapa fram, och den tiden har inte turisten i Yogyakarta. Jag såg inte heller rasism mina första månader men det gör jag nu.
Jag hör att de från Papua är ohyffsade. De är från Indonesiens fattigaste ö där de flesta har mörkare hy än på Java. Det gör dem kriminella. Ohyffsade. De pratar snabbt och konstigt. De är primitiva. De är svarta. Här om dagen sa en taxichaufför följande.
- Ser jag några från papua på natten låter jag dem aldrig åka med, de är alltid så fulla och bråkiga.
Det är en viss del afrikander i Yogyakarta också. Från Tanzania. Från Gambia. Från Sydafrika. I början förmodade jag att de var lika välbemötta som vi andra utlänningar men jag hade fel. Även om de ofta får samma varma leenden, mottas med samma nyfikna frågor "Var är du ifrån, vad gör du i Indonesien, hur är ditt land?" så finns det en rädsla för afrikaner. Vit hud är alltid vacker. Mörk hy kan aldrig vara en vacker person. Det är inte vad alla tycker såklart, men den generlla bilden är sådan.
"Nej, jag har blivit solbränd! Jag ser ut som en afrikan!!!" har jag hört en. två. tre. eller sjutton gånger från olika håll när en indonesisk vän återvänt från ett strandbesök. Det anses inte vara fel att säga det, för alla vet att se ut som en afrikan är något fel, något smutsigt.
I skolan där jag pluggat indonesiska finns några elever från Tanzania. Flera äldre är rädda för att undervisa dem.
- Ja det är så det är Bel, vad kan jag göra åt det? Särkilt de äldre Bel. De tycker att deras mörka hy är läskig och så sägs det att de luktar illa också. Så är de äldre. Så är Indonesien!
Här om dagen träffade jag en afrikansk kvinna som berättade för mig att det var svårt att leva i Indonesien för att det alltid var det där med vardagsdiskriminering.
- Jag har efter x antal månader i Indonesien inte kunnat hyra en motorcykel, de är liksom... rädda för mig... Ingen vill hyra ut till mig
Här omd dagen var jag och Abdo från Gambia tog och vandrade tillsammans i området mot kampus.
- Ser du hur roligt alla tittar på oss? sa Abdo och skrattade.
De tittade roligt på oss.
- Hey black skinn!!! Where are you from!!? Hey Black skinn!! Where are you going???
Abdo ignorerade orden. Han säger att han alltid ignorerar vad folk ropar efter honom. De flesta indoneser är faktiskt rätt okej ändå, menar han.
"Kasihan mbak" hörde jag flera gånger viskas när vi vandrade. Stackars lilla tösen, betyder orden. Och ja. Det var mig de syftade på, varför vill en vit flicka umgås med en mörk man? För den äldre generationen är det tydligen något otänkbart.
Senare på kvällen ringde jag den person jag alltid pratar med när jag är upprörd.
- Menar du allvar Isabel? Jo... visst vet jag att den äldre generationen är rätt... tja... konservativ men ropa elaka saker, det gör man liksom inte!
Hur utbrett det är med hatet mot afrikaner vet jag inte....
Men jag vet att det finns.
Att det är kulturella krav som säger att man ska le och skaka hand med alla betyder inte att det finns ett förakt bakom dessa smile...
Hej!
Såg att du studerar/studerat i Yogyakarta och undrar om du skulle kunna komma med lite tips om hur man lättast fixar bostad där. Jag och en kompis ska skriva vår kandidatuppsats där och behöver någonstans att bo. Har du några tips? Tacksam för svar! (Helst på mail) //Michelle