lifeinthebigdurian

Femtio personer kan dö av ett jordskalv. En polis kan bli skjuten av en terrorist. Oavsett skadan och antalet döda så är det, det sista alternativet som ger uppmärksamhet. Terrorism. Förra veckan blev tre poliser mördade som en hämndaktion för de tre extrema islamister som mördades av polis i Medan, norra Sumatra tidigare i år. Indonesiska tidningar skriver dagligen om extremism. Det är ett problem i delar av landet och uppenbarligen oroas många av det. Ibland kan stämningarna från dagstidningen kännas lite väl anti-islamistisk men sedan är det viktigt att veta något om Indonesien. De flesta är medvetna om att islam och extremism är vilt skilda saker. Därför går det att kritisera extrema beteenden utan att den allmänna opinionen om en viss religion blir negativ.

BILDEN AV RELIGIONEN
I Sverige hörs ofta åsikten att islam bär skulden för all terrorism. Nej. Irriterande, att alltid påpeka det. Det är extremismen som håller i skulden. Det finns ett skäl till varför människor i Sverige lätt blandar ihop begreppen. För att Sverige, med sina två procent muslimer inte är vana vid islam. Det är något som är utskyfflat till källarvåningarna i förorterna och på Angereds rymdgator.

Historier om Åke Green och pastorn i Knutby applicerar inte direkt en mordisk bild av kristendom. De kristna är våra grannar. Tanten i det rödvita huset som plockar smultron i trädgården för barnbarnens besök, den intellektuelle läraren och politikern som minsann tillhör Verklighetens Folk.

Ungefär den bilden finns av islam här. Det är den artige konstapeln som hälsar vid skolentrén på morgonen, kvinnan i den mörkblåa slöjan i matbutiken som varje dag skrattandes berättar om dagens Discount. Islam är också de små barnen i blåvita skolkläder som försiktigt tågar fram på ett led och osäkert funderar på om de vågar ta sig över den högtrafikerade vägen. Terrorister? Inte en chans!

EXTREMISM OCH FPI
Den mest kända extrema organisationen i Indonesien är troligtvis Islamistiska Försvarsfronten (FPI). Dagligen skrivs arga insändare och rapporter om ett mindre terrordåd eller så hör man indoneser på gatan bekymra sig över FPI's existens. FPI’s senaste hittepå är protester mot den årliga Q-festivalen (gayfestival i Jakarta där närverk informerar om HIV och mänskliga rättigheter). Tydligen har det varit många protester från FPI under festivalens första år. Något som senare tystades ner för att sedan skruvas upp nu 2010, festivalens nionde år.

ISLAMS PÅVERKAN PÅ SITT FOLK
En studie av Islamiska universitet i Jakarta (UIN) visade nu i dagarna en ökad negativ attityd inom islam på en del håll i landet från 2001-2010. Detta året har 57,8 procent av den muslimska populationen (eller de som deltagit i undersökningen) en motvilja till att bygga nya kyrkor i Indonesien. Det är högsta siffran av motvilja sedan 2001 då siffran var 40,5 procent. Givetvis är det tråkigt att människor inte kan tolerera vitsen med religionsfrihet men jag undrar samtidigt:
- Hur ser siffran ut angående motviljan till att bygga moskéer hos svenska medborgare – eller troende kristna svenska medborgare?

Undersökningen talade även om att 27,6 procent av de tillfrågade inte kunde tänka sig att sätta sina barn i en skola med en kristen lärare (år 2008 var siffran 21,4 procent men högst 2007: 33,5 procent). Undrar om det verkligen innebär att muslimer skulle ha negativ inställning till kristna för att en viss procent inte vill ha kristna lärare. Som aetist, är jag inte speciellt förtjust i att hjärntvätta barn med vare sig kristendom, islam eller buddhism.
- Gör det mig till religionsfientlig? Kanske.

Det som var mest intressant från undersökningen av UIN var dock att attityden mot kristna var sämst på landsbygder där islam var dominant. Städer som är mer blandade av större religioner verkade ha mindre problem. Intressant.
Hur var det nu med mångkulturen och dess skadegörelse och hot för fred och välstånd?
Vad exempel härifrån visar, verkar det vara det motsatta.

Ett blandat folk skapar förståelse, perspektiv och kunskap.
Ett för monotont samhälle skapar illvilja, dumhet och en tro om att det som står skrivet i pappret är verklighetens enda sida.