DÖDSKRASH

Skolan går långsamt. Jag äter. Sover mycket. Är förkyld. Tillvaron är trög och därmed inte gett mig något som motiverat bloggandet på ett tag. Mitt liv alltså. Landet I är fyllt av händelser. Som att Indonesien just nu är den tredje mest snabbväxande ekonomin efter Indien och Brasilien. Indonesiska språket omdiskuteras nu till att bli "Asiens nationella språk". Och här om dagen skakades hela Java utav tragedin som ledde till att nio personer lämnade jordelivet mitt i centrala Jakarta.

Jag var själv i Jakarta i helgen för ett ärende på den svenska ambassaden och det var ett människovimmel vill jag lova. Det är tid för Imlek, det kinesiska nyåret som firas av 3 % av befolkningen. Må låta som en fjuttig siffra, men det var tillräckligt många för att skapa kaos i trafiken. Alla ville ut från Jakarta, hem till familjen. Flygbiljetter och tågbiljetterna var helt slut på terminalen för hela helgen. I trängseln på tågstationen Gambir närmade vi oss istället busstationen där enda alternativet hem till Yogyakarta var en buss utan AC och fungerande motor vilket ledde till en 22 timmars bussresa (mot slutet bytte vi buss till den buss som avgått nästa morgon, 12 timmar efter vår buss. Den hade hunnit i kapp oss). Ja efter en helvetesresa är det en paradisdush och ett klick på fjärrkontrollen för att se senaste nytt... Vi ser....

Vi ser en stor svart sönderkrashad bil, på samma plats jag befunnit mig cirka 30-40 timmar tidigare. Reportern talar om att en kraftigt berusad och drogpåverkade kvinna kört rakt in i ett hav av människor vilket ledde till att åtta personer dog omedelbart, och ett litet barn senare på sjukhuset. Att händelser som denna inte händer allt mer ofta förvånar mig. Ungefär 45 timmar tidigare hade jag suttit och druckit Juice tillsammans med en vän (född, uppvuxen och fortfarande i Jakarta) i Jakartas rikare kvarter. Hon klagade sig på den nya pojkvännen och talade om att de varje torsdag fram till söndag inte sov. De proppade i sig sabu och drack ungefär 5 000 kronor per kväll (dag?) och så fortsatte det. Min vän, som alltid tillhört den indonesiska över-överklassen har sedan ung spenderat kvällarna på nattklubbarna. Alla tar piller för att orka och trots den stenhårda lagen, som tilloch med kan ha dötsstraff som utgång så är det ingen som tvekar till att svälja det ena eller det andra. Vissa åker hem med taxi. Andra åker hem med BIL. Dessvärre är inte detta enbart ett storstadsfenomen, varje helg ser jag personer i Yogyakarta som överförfriskat glatt sätter sig på mopeden. Det gäller inte bara indoneserna, utan även européer som varit här så länge att de glömt den gamla moralen och det smutsiga i att dricka och köra som är så SJÄLVKLART på deras hemmaplaner. Gudskelov har inte partydrogerna sett en väg hit - det är ännu enormt svårt med en dessutom aktiv och aggressiv letande polis som burar in vem som haver, efter enbart lukten på brajj.
Hur som helst, kvinnan i partybilen som hade ihjäl nio gångtrafikanter den där dagen sades ha sabu i sitt blod. Jag kommer inte på tänka på någon annan än min juice och partyälskande vän. DET HADE KUNNAT VARA HON.
Eller vem som helst. Jakarta stinker utav eländet, och kanske kan detta bli ett litet varningstecken?

Pratandet om olyckan har flugit vidare. Alla lägger en kommentar om hur tragiskt det är och ett "har du hört?". Människors nyfikenhet nådde nyss sitt klimax på Facebook. Jag såg för en stund sedan hur ett nytt inlägg landat i min profil, ett videoklipp med titeln "olyckan på Gambir". Utan att riktigt veta vad det är öppnar jag det och mänsklig etik, respekt för den döde och allt vad det kallas hade inte kunnat vara lägre. Vad jag ser i detta videoklopp är ett live-inslag efter olyckan. En kille/tjej har alltså tagit någon enklare form av kamera och filmat gatan med kroppar utliggandes här och var. Det är blodiga huvuden, stela kroppar, på flera olika platser, inte något som skett i en smäll utan i omgångar (att avgöra från placeringarna). I slutet sitter en förtvivlad fader med ett spädbarn i arm. Spädbarnets ögon är lika öppna som dess mun och fadern håller en mjölkflaska i handen som om att han tror att barnet skall sjunga, dansa och skratta om denne bara får lite mjölk. Förrutom mjölken försöker fadern hålla bort tre människor med kamera. Förrutom mannen som uppenbarligen filmat detta klipp så står två andra runt mannen med det döda barnet i famn. Av kvaliten att dömma så är det filmklipp jag ser av en privatperson, men de andra kamerorna ser ut att tillhöra media? Mannen lyckas inte skydda sitt döda barns ansikte från kameran. Detta ansikte cirkulerar nu på internet tillsammans med åtta andra kroppar, mellan vänners "facebook-loggar" på internet. "KOLLA-DET-HÄR-FAN-VAD-HEMSKT!!" säger man till varandra utan en tanke på att de bidrar till offrenas olycka. Vem vill först höra att sin bästa väninna/fader eller son just blivit påkörd med dödlig utgång på stan, för att sedan filmas och ses utav alla via facebook. Är det vad man vill se på NYHETER när man loggar in på facebook. Min pojkvän sitter en bit bort och ger bara en kommentar.
- Var är etiken? På tv censurerar journalisterna i alla fall ansikterna när de har mage att filma den sortens scener

Ja. Var är etiken?