JAG TAR BUSSEN

* Några väljer att åka Becak, den indonesiska versionen utav Indiens Rikshaw. Det är magra män, i utslitna kläder som ofta är över 40 år gamla. Åtminstone ser det så ut, men solen, de långa arbetsdagarna, den dagliga vistelsen i avgaserna och den tunga bördan för de små benen kan mycket väl få dem att se äldre ut. De klampar dagligen på sina små, små men vältränade ben runt och runt med några personer sittandes bakom sig, som säkert väger det dubbla av vad han själv väger. Kanske 5000 Rupiah, för ett par kilometer, en svensk fem krona. Oftast cyklar han dock utan ett tungt släp där bak för oftast är det ingen som vill åka.

* Några andra väljer att åka moped. Nästan alla av Yogyakartas unga, från 15 till 30 år gamla har en moped. De känner sig fria. De sicksackar trafiken fram, hånar åt trafikstockningarna och stannar ibland till för att köpa en liter bensin som bevaras i en flaska Coca Cola eller Teh Manis. 60 kilometer. 70. 80. 90. De åker fort och olyckorna är nästan obekräkneliga.

* Några, inte så många, men några åker bil. De är ofta lite rika, har lite pondus och ett familjenamn folk känner till. Det ger kompisar att ha körkort, för sällan ser man någon åka bil ensam, för han eller hon bjuder gärna med sig den eller dem som han eller hon känner. Mäktigt.

* Några åker taxi. De är ofta turister, men rika personer också. För en tur som med mopeden hade kostat ett par tusen rupiah kostar nu plötsligt tjuogofemtusen. Shitdyrt. Otroligt. Shitdyrt. Det är vad de säger, och jag håller alltid med innan jag funderar på vad det skulle kosta i svenska kronor. En tjugolapp för en knapp mil? Mja. Inte så shitdyrt.

Men jag har aldrig någonsin åkt Becak.
Jag åker inte sä ofta moped.
Jag åker verkligen inte bil.
Jag åker sällan taxi.
Jag åker buss.

ATT ÅKA BUSS
Varje morgon ställer jag mig cirka 06.15 utanför den lokala matbutiken för att vänta på bussen till kampus. I bland får jag vänta ett par minuter, i bland tjugo minuter, i bland fem och ibland 40 minuter. Jag vet att bussen kommer men aldrig när. När den slitna 15-20 manna skrothögen med texten "JALUR 7" långsamt rullar fram börjar jag svänga med armen och en man som håller ena armen innanför bussen som stöd medan halva kroppen är utlutad ropar "keeeeee kiriiiiii" till chauffören som svänger av.

Jag måste vara noga beredd för bussen stannar inte. Det gör den aldrig. Den saktar in och jag måste kasta mig in i det stora hållet, där en dörr borde finnas. Sedan rullar vi. Bussen har två utgångar men det finns ingen dörr, vilket ur fläktsynpunkt är väldigt härligt men ur säkerhetssynpunkt helt urkorkat. På bussen arbetar två personer. En chaufför och en bussassistent. Bussassistenten är alltid en man som brukar luta sig ut för "dörröppningen" och se om någon vill åka med, är det så så skriker han med sin gälla röst samtidigt som han bankar på fönstret. Han håller även koll på trafiken bakom och ropar "Koooossoooong", att kusten är klar till chauffören när vi åker.

Sedan går han runt och samlar in pengar från oss. Det är 2,500 Rupiah. Vägen är ostabil och bussen är gammal. Det tar cirka femton minuter att åka till kampus och när det är dags att stiga av finns det givetvis inga stoppknappar utan får istället ropa MAS! Ofta blir assistenten den första som lägger märke till detta och han slår på fönsterrutorna och skriker för att göra föraren redo att svänga åt sidan.

För det mesta är det ganska okej att åka buss. Varmt. Och ibland vill folk jag inte vill prata med prata med mig.
Men det är väl det.

För en vecka sedan var jag med om en incident.

Det var en man som blev förbannad och började skrika åt en yngre kvinna. Han skrek om pengar, drog upp sin skjorta och drog aggressivt i sin egna kropp, han slog sig på bröstet, nöp sig på bröstvårtan. Han tog sedan ner sin skjorta igen och knäppte upp sitt bälte, drog ner brallorna och skrek om pengar igen. Kvinnan var lugn och tjaffsade bara tillbaka. Efter den där blottaren började jag fundera på att om jag inte skulle ta och skaffa en moped istället.

Igår var jag med om en annan incident.

Jag skulle möta upp min vän, Aya, på kafé Parsley för att arbeta på en essä. Jag gillar inte att ta med mig laptopen ut men jag gör det ändå cirka en gång i veckan. När jag ska gå av är tre män väldigt artiga. Det gjorde mig inte helt misstänksam för människor är generellt väldigt artiga utan att riktigt vilja något mer med det, en kulturell grej liksom. Men jag blir ändå misstänksam för en man ställer sig vid öppningen och nästan vill vinka av mig, medan två andra män står honom väldigt nära. Jag vänder mig i någon säkerhetsåtgärd för att hålla koll på hur nära den där mannen bakom egentligen står. Det visar sig vara väldigt nära för jag får se honom hålla i det jag älskar mest i HELA världen. Jag blir ursinnig. Halva min laptop, är utanför väskan, det är tur att den är stor och att man ofta få skaka lite i väskan för att laptopen skall vilja gå ut helt för han har liksom bara lyckats med halva och längre än så blir det inte. Jag gören u-sväng kör en storkram runt min laptop och väska i ett samtidigt som jag knuffar med en egentligen ganska svag rörelse mannen som försökt röra på min käraste ägodel. Men han faller motståndslöst ner på sin plats längst bak i bussen. Han och de andra männen hade säkert lätt kunnat ta över kontrollen här för jag är bara en och jag är ingen stark en. Men det gör de inte. Att diskret sno prylar kan de, men de kan inte det där med VÅLD. Jag skriker fula ord, som Asuuuu.... Vilket är ett av få javanesiska ord jag känner till. Det betyder faktiskt bara hund eller voff-voff men ordet hund är oerhört fullt att kalla en person, man skriker det inte ens till tjuvar. Bussens assistent vinkar av mig där fram och jag håller hela tiden hårdkramandes runt min laptop. Jag håller min blick mot tjuvarna en stund.
Oförglömligt.

För de tittar tillbaka med en stor rädsla. Det är nästan så att jag tycker synd om dem. Tre fattiga, magra män som letar levebröd på att plocka saker ur andras väskor - om det nu finns något av värde där i. Det var liksom det som jag kunde se i deras lite sorgsna och stilla ansikten. Som om de skämdes över att göra något de inte vill göra men ändå MÅSTE göra för att alternativen är för få eller svåra. Kanske skämdes de över vad de gjort. Eller så skämdes de bara för att de blev upptäckta och inte fick med sig ett objekt de kunde sälja för några hundra tusen Rupiah på marknaden för stöldgods i stan.
Nåväl.
Hur mycket jag än sympatiserade med dem i den där stunden så kunde jag inte ge dem min dator.
Jag har mitt liv här i.
Alla mina vänner finns här i form av olästa e-mail och statusuppdateringar på Facebook.
Mina arbeten finns här.
Min koll på världen med kompass, Jakarta Globe och Dagens nyheter.
Min dagbok.
Min fritid i
musik, spel och film.

Utan min laptop är jag död.