Vi talar om Korruption
Oavsett om vi talar om skola, tankar, läst från nyheterna, skvaller i min omkrets så har vi ett ständigt uppkommande tema som rör oss alla i Yogyakarta mer eller mindre varje dag.
Vad är det?
Korruption.
Namnet på presidenten, som lyckats bli vald två gånger heter SBY. Huvudfrågan för de indonesiska väljarna har varit korruption när de har kollat på sina valsedlar och det senaste valet var 2009 där presidenten glatt lovade en ny kamp mot korruptionen i landet, hur kommer det sig då att korruptionsmättningarna visade att korruptionssiffran nästan hade dubblats till 2010?
VARDAGSKORRUPTIONEN Den korruption som jag luktar på dageldags och den korruption jag ser mattar ut mina vänner; psyikiskt och fysiskt är den enkla vardagskorruptionen. Det är poliser, läkare, tulltjänstemän, skatteförvaltning, immigrationsverket som vill ha en liten bonus för att utföra sina vardagliga vardagsuppgifter. Jag hör ibland lektorer skrattandes blinka på ögat när de säger att alla som ger mig X ger jag ett A i slutbetyget. Alla elever skrattar för det är ett enda stort skämt frågan om korruption, men jag vet inte om jag vill delta i skratten, för på många platser är detta ett allvar. Jag ser småsaker varje dag. Det är vänner som tvingas betala extra slantar på immigrationsverket för att få tillbaka sina pass, trots att detta är en kostnadsfri service. Det är poliser som lägger saker åt sidan om man betalar bra. Om man som utlänning tycker att det där med visaregler är krångligt kan man med rätta kontakter enkelt köpa sig ur det där. Jag klagar ofta om systemet för att förlänga visa, och hur hårda de är med visareglerna i det här landet.
- Jag känner en farbror på immigrationsverket, du vet han kan...
- Jag har en vän som kan fixa ett års visa åt dig för en...
Stopp! Det är så äckligt. Mina vänner som och ena sidan påstår sig veta exakt hur illa landets korruption slår på de fattiga, dem själva och hur det bromsar landets utveckling ber mig bakom ryggen av sina fina moralkaketal att bidra till ett Indonesien där plånboken skall avgöra hur det skall gå. Nej tack. Snälla!
Jag känner en indonesisk kvinna, Nana som har gjort sitt namn känt i Yogyakarta för hennes goda pizzor. Vartenda bule, västlänning vet vem Nana är och hon har många goda vänner från Holland, England, Tyskland och Australien. Hennes kontaktnät har också gett henne ett namn hos immigrationsverket.
- De vill att jag ska skicka ett par pizzor en gång i månaden för att de skall förenkla visaprocedurerna för mina vänner. Ha!? Billiga horor är vad de är! Ett par pizzor och problemen är lösta.
Hon gör det.
Skickar sina pizzor från "Nana-mias pizzeria" till immigrationsverket och problemet sägs vara löst.
Vardagskorruptionen besvärar förståss inte dem med pengar på värsta sättet. Det är väl ganska gött att kunna betala en liten extrapeng och förbise alla små administrativa krångelijoxer, eller hur? Den som blir drabbad är förståss den som inte har pengarna, den betalningssvage som inte kan följa med. Röster från Yogyakartas fattiga talar dagligen om förödmjukelsen, hjälplösheten och den finansiella stressen de känner inför rättsystemet som kräver pengar av alla tjänster de skall utgöra. De har redan en tight budget, de kan inte strama åt det ännu mera när självklara rättigheter plötsligt får en prislapp. Det är en kulturell korruption som pågår och en av de äckligare historierna kommer från en god vän till mig.
Hon är i 25 års åldern, har varit arbetslös sedan en månad och har just hittat ett nytt jobb med samma lön som det förgående på restaurangen Via-Via. Hennes förgående jobb, restaurangen Via-Via är välkänd bland alla turister i Jogja och ägaren är från Belgien och tar priser som är en ganska bra bit över den vanliga standarden i Yogyakarta. Restaurangen är välbesökt och affärerna rullar bra för ägaren. Min vän arbetade där, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan för en lön på 650 000 Rp per månad. Det motsvarar ungefär 500 svenska kronor och är 250 000 Rp under den tillåtna minimlönen i Yogyakarta. Minimlönen ligger nämligen på 900 000 Rp men min vän ser inget hopp iatt försöka klaga. Hon har inte RÅD till sina rättigheter och så länge polisen blir betald för att tiga käften så finns det ingen anledning för dem att rycka in över några underbetalda servitriser. Förrutom detta blev min väns fritid hotad. Hon tycker nämligen om att umgås med vänner på Bintang bar och på Nanamias pizzeria på fritiden men folk pratar, och var gång hon gick till de vanliga ställena för att umgås fick hon samma samtal
- Du jobbar på Via-Via. Du får inte vara på Bintang Bar, gå därifrån!
Min vän blev deprimerad, förrutom skulder, eftersom hennes lön inte täckte till hennes månadskostnader så blev hon också berövad på sin fritid. Tillslut fick hon sparken, vilket definitivt är en förlust för Via-Via. Min vän var nämligen populär hos kunderna eftersom hon kunde tipsa folk, lätt bli vän med dem hon skakat hand med och alltid sympatiserar med alla, oavsett åsikter. Efter att min vän blev uppsagd är vi många som aldrig vill återkomma till restaurangen, hur god deras falafel än må vara. Så hon blev arbetslös, vilket hon är till den 15 april, då hon skall till en ny restaurang på en lön med 600 000 Rp per månad, till och med mindre än vad den tidigare är. Just nu lever hon på ingenting vilket syns på hennes kropp som kraftigt magrat. Det förstod jag häromdagen när hon oanmälld kom hem till mig med smutsiga kläder och mörka ringar under ögonen. Hon hade inte ätit på flera dagar, mopeden som hon har är på kredit och hon har inte kunnat betala på två månader, hyran på 300 000 Rp hade hon klarat av med ett lån. Hon stod nu darrandes vid dörrkanten och bad om att få låna pengar. I vanliga fall säger jag alltid Nej, för att det är många som behöver hjälp men när jag såg min vän i detta skicket var det inte en tanke av tvekan.
Inte när hon senare hamnade på sjukhus och behövde hjälp igen heller.
Hon kommer ofta hit. Ringer aldrig. Lägger sig i min säng. Vrålar ut hur mycket hon hatar alla vita.
Tänder en cigarett. Jag protesterar men hon röker ändå. Hon sätter på laptopen och spelar poker för att glömma alla problemen. Hon säger att poker är det enda som får henne på gott humör nu för tiden.
- Indonesia. Fucking shit. Fucking shit. Fucking corrupt. Fucking salary. Indonesia.... Det säger hon gång på gång. Och jag är väldigt villig att hålla med.
POLITISK KORRUPTION. Det är korruption i småskalan det, uppe på den högre nivån hittar vi en annan form av korruption. Det handlar om företag som försöker köpa sig loss från tvister, eller politiker som försöker smyga sig till makt. Via en anti-korruptionsbyrå, KPK har Indonesien sedan början på 2000 försökt ta sig ur denna form av korruption men 2008 hände något märkligt som förargade de flesta i landet. Två huvudpersoner inom denna organisationen heter Chandra och Bibit men 2009 blev de hårt anklagade för korruption med misstankarna mot sig om att de skulle ha mottagit 5,1 miljoner dollar för att släppa en utredning mot ett företag som misstänktes vara inblandat i korruption. Detta visade sig vara felaktigt och vara en metod för presidenten, SBY att få bort de svarta misstankarna mot presidenten själv. Att han skall ha mutat den konkurshotade banken Century Bank. Om Century Bank skulle stötta deras valkampanj skulle presidenten pumpa liv i den döende banken. Det verkar troligt från många källor men än finns inga bevis.
VARFÖR KORRUPTION? Det verkar finnas många förklaringar till varför Indonesien kan hittas som 111/150 på listan bland världens mest korrupta länder.....
1) Det är en ny Demokrati, och vet än inte hur de skall stå på sina ben
2) Trovärdigheten är låg, eftersom få tror att det finns något parti som skiljer sig från ett annat i kampen mot korruptionen
3) Tjänstemännens löner är låga och det administrativa systemet verkar inte fungera så som det ska. Det är alltså bara en viss del utav inkomsterna som kommer från lönerna. De blir sällan belönade för att bete sig på gott sätt och de blir sällan bestraffade för att leka med korruption
4) Informationslacka. För visso är pressen fri i Indonesien och det är fritt fram att anklaga presidenten hur mycket man vill men insynen är inte på topp. Det finns mycket politiker kan dölja eftersom det inte finns någon som granskar dem med tillräckligt mycket möda
5) Problem med den privata sektorn. De flesta företagen ägs utav familjeföretag vilket leder att relationer blir mer viktiga än vad reglerna är.
Hur ska man ändra en kulturell korruption?
Som sedan så länge är accepterad?
