lifeinthebigdurian

Efter 15 månader som backpacker, soffsurfare, parkbänkslirare, däckad alkis i buskarna, kryssningspersonal, gäst i Fritzls källare och tältare har jag blivit med bostad.

STUDENTBOENDE I STOCKHOLM
Studentlägenheter finns bara för den som är uppsatt på listan ett antal år innan tanken kom om att den ville plugga. Annars får man hoppas på ett rum på blocket. Då brukar det vara priser så att innehavaren av lägenhet går med minst 200 procent vinst. Ett pris som 5000 spänn för 16 kvadrat förklaras vara rimligt. Fenomenet hyresrätter verkar dessutom dö ut och skyltarna
”BYGGS OM TILL BOSTADSRÄTTER” symboliserar att för den som inte har några mille att punga för sitt hem så…
Ja, vi har Bredängs parkeringsplats! Perfekt för den som söker äldre sällskap att panta burkar med, se bilar från alla årtionden och… ständigt vara nära eller mer korrekt, mitt i naturen! Studiemotivationen kan dessutom hållas på topp eftersom det inte finns några stundentpubar inom räckhåll och internetkopplingen urusel. Det finns inget annat att göra än att ha näsan i skolboken!

STUDENTBOENDE I YOGYAKARTA
Yogyakartas studentlägenheter är inget överflödigt. Jag uppskattar mitt egna rum till att vara cirka tolv kvadratmeter i storlek. I rummet finns en ny säng 90 cm bred, ett skrivbord och en garderob som man i Sverige bara kan skåda på kommunens sopstation. Mitt badrum fick just ett uppryck med en ny toaring och en duschkran. Tidigare fanns där bara en stor 50 litershink fylld med vatten från en tillhörande kran. Det indonesiska (asiatiska?) duschsystemet består av en gayung, öskar och en stor vattenhink. Man använder sedan öskaret upp och ner från hinken för att kasta vattnet över sig. De flesta indoneser jag mött skulle inte kunna tänka sig att tvätta av sig på annat sätt. Själv skulle jag aldrig föredra något annat än en riktig duschkran upphängd ovanför huvudhöjd. Om det alternativet finns.

För närvarande har jag varken AC eller fläkt men har lyckats stå ut ändå utan att bli allvarligt överhettad. Trots värmen har jag än inte fått besök av en enda kackerlacka. Rummen är oerhört lyhörda och jag hör alltid när mina grannars skype ringer, vilken musik de lyssnar på och vilka som försiktigt tassar hem lite senare än planerat. Varje morgon klockan fem hör jag imamens arabiska stämma kalla för dagens första bön. Det är inget unikt för denna plats, moskéer är utplacerade överallt i hela Yogyakarta och de hörs oavsett var man befinner sig. Det är dock inget störande. Snarare är det ganska mysigt att vända sig på kudden för att snart somna in igen i en dröm om
Aladdin i den arabiska natten.

Nere på vår gemensamma gård finns en hund som ser livsfarlig ut. Han är fastsatt i en lång kedja av metall och gör oerhört obehagliga läten varje gång någon passerar honom. Något gosande med denna vovve lär det aldrig bli. Men jag antar att han är en metaforisk trygghet för oss som bor här.

Det viktigaste är i alla fall att jag har god internetuppkoppling, och att jag bor centralt. Kostnaden för det hela är 400 svenska kronor i månaden. Elektricitet ingår men den brukar dö några timmar om dagen på grund av de aggressiva ovädren som slår till med deras heta monsunregn. Det är i mitten av regnperioden.

Hur som helst. Jag har något att kalla ”hemma”, ”mitt ställe”.
Jag är så jävla hemma!