lifeinthebigdurian

Merapi har fått eruption igen. De orden börjar bli allt för vardagliga.
Börjar nästan bli en fras man är likgiltig och reaktionslös mot.

Klockan elva i gårkväll, torsdag kom följande sms:
"Viktig information. Merapis aska består av mycket små korn och är giftig att inandas. Det är viktigt att skydda ögon och näsa. Snälla var försiktig med vad du äter."

Sedan blev det tyst i min telefon. Det blev tyst överallt. Lamporna dog. Fläkten stannade och det blev irriterande varmt. Det är inget konstigt. Strömmen dör så gott som varje dag och är ibland är den avstängd bara några minuter, ibland någon timma eller två. Ikväll la den av lite längre än vad som är normalt. Klockan tre vaknade jag av att lampan tändes. Jaha, strömmen har varit nere fem timmar. Irriterad gick jag upp, släckte lampan och somnade igen. Jag hörde några grannar skrika till varandra som om att de vore upprörda över något. Inget jag brydde mig om. Snart var jag den enda i hela staden som inte visste. Inte visste att Merapi runt midnatt fick sitt hittills värsta utbrott.

MIN MORGON I ASKREGNET
Inte ens på morgonen när jag klev upp klockan sju visste jag något. Jag gick ut genom dörren och tittade mig inte omkring mer än vad jag brukar. Det var ont om tid innan dagens första lektion började. Blicken mötte inte  det röda taket rakt framför mig när jag öppnade dörren, hade den gjort det hade jag sett att taket inte längre var rött. Det var grått. Välkommen Abu Hujan, du har nu nått Gejayan!

Nedanför trappan stod den gamla kvinnan; husvärden och sopade marken. Brevid henne låg hunden fastkedjad och sov. Jag gick ut tog till vänster för att vandra tjugo meter. Där. Där vid stora vägen såg jag något. Eller. Det var precis vad jag inte gjorde. Det var ovanligt tomt vid en av stadens mer livade gator, luften var mycket oklar, som en ”smutsig dimma”. Några människor vandrade på trottoarerna. De bar alla masker eller en handuk över ansiktet. De som inte hunnit inskaffa det drog upp sina skjortor över ansiktet, eller bara händerna. Det såg ut som en stad i panik. Bilar passerade. De såg ut att ha fått snö blandat med luftföroreningar på vindrutorna. Alla tittade på mig, för jag såg så förvånad ut och jag bar inte någon mask. Än. Efter frenetiskt letande efter den mask Sity tidigare gett mig blev jag snart också maskerad.
-  Jag har just landat mitt i filmen, The Day After Tomorrow, viskade jag till mig själv

Medan jag stod där hördes en bekant röst…

VÄRSTA UTBROTTET HITTILLS.
-  Isabel, har du inte hört nyheterna?!

Det är Tetty, en av mina lärare och hon sällskapar mig till skolan, en knapp fem minuters gångfärd. På vägen uppdaterar Tetty mig om att Merapi fick ett nytt utbrott klockan tolv i natt och att människor i panik flytt sina hem, lavan har arbetat sig längre fram än tidigare och många människor förklaras vara döda. Femtiosex personer i nuläget och 75 000 personer har blivit evackuerade och området som evackueras verkar bli större var dag.

I skolan sätter vi oss i fikarummet. Väntar. Det är oerhört tyst. Oerhört tomt, bara jag och Tetty som bor alldeles i närheten är på plats. Vi inväntar information. Rektorn förklarar senare att alla lektioner för dagen är inställda. Många bor långt bort, i områden betydligt värre drabbade än stället vi är på. En lärare kunde inte ens öppna dörren för att gråa massor av moln täckt hela utomhusmiljön.

På vägen tillbaka till mitt hem tittar passerar jag Alfamart och går in för att köpa lite bröd. Jag ser att det för en gångs skull är fyllt och folk shoppar som om de inte sett mat på länge. Som om de förbereder för en lång resa. På gatan kliar ögonen. Det är dammigt. Mina kläder är dammiga. Jag går hem, tittar omkring och ser då dam liggandes överallt.

Milda makter! Hur kunde jag missa det när jag gick ut frågar jag mig själv. Nu sitter jag här inne och räknar med att stanna här resten av dagen. En av mina koskamrater förklarade att jag borde packa en Emergencybag, i fall att. Tidigare har det sagts att vi är säkra i Yogya men nu ryktas det att om ett nytt allvarligt anfall kommer i natt, så måste även vi flytta på oss.

VI EVACKUERAR TILL CENTRALA JAVA OM ETT PAR TIMMAR.
INTERNET? INGEN ANING. KONTAKTA MITT INDONR:
+6282138165371
----------------------------------------------------------------------------------------

BESÖKET HOS EN SJUK VÄN
Under onsdagen flyttade man människor ytterliggare femton kilometer bort från Merapi. Dödssiffran från torsdagsmorgonen var 40 personer. Det senaste årtiondet har Merapi svalt 1600 personer. Så många som 1300 av dem blev offer 1930, innan vulkanutbrotten var förutsägbara.

Åskregnet fortsätter över bestämda delar i Yogyakarta. Under torsdagen hälsade jag på min syster, Sity som bara bor ett par kilometer bort. Hon är drabbad och hade igår varit sjuk i tre dygn, precis som flera av hennes grannar. Hon började dock bli bättre även om hon fortfarande är yr, febrig och har halssmärta. Det regnade. Något människor verkar tycka är bra eftersom det får dammet att sjunka undan. Lite av de gråa små dammkornen var ändock synligt på Sitys vita fönsterbräck.

Iförrgår förklarade en kompis i mitt kos att det gick att skymta Merapis utbrott från oss. Gråa moln på avstånd. Häftigt menade hon. Hur häftigt det är med att människor dagligen måste evackueras, en och annan betala med sitt liv och hur stadsborna insjuknar. Ja. Jag håller inte med min Kos-kamrat. Jag tycker vulkanutbrotttet  är väldigt o-coolt.

Jag tycker informationen som varit än så länge inte varit någon höjdare, men följande artikel tycker jag sammanfattar läget ypperligt bra:
http://www.thejakartaglobe.com/home/death-toll-from-merapi-now-at-56/405026