lifeinthebigdurian

Idul-Adha (Eid Al-Adha) är den andra av den muslimska högtiden Eid ud-Adha. Det är till minne av Ibrahims villighet att offra sin son enligt guds order. Idul-Adha firas cirka 70 dagar efter ramadan (fastan) och sker tillsammans med att pilgrimsfärderna har återkommit från Mekka.

Tillsammans med Imels mamma

* Här är mina upplevelser av att fira Idul-Adha i Balikpapan, östra Borneo :

KLOCKAN FYRA PÅ MORGONEN börjar ljuden från moskéerna i Balikpapan. Det är lite högre och lite längre än vad ett vanligt anrop till Sholad brukar vara med mellanösterns mystik i form av arabiska ord i oregelbundet långa toner som börjar i låg styrka, för att sedan skruvas upp och borra sig in i moskégrannarnas öron. Ljuden komponeras inte med musikinstrument, utan istället med andra människoröster och dessa röster behöver inte alls följa en tråd eller det tonläge som första stämman satt ut. Ojämna vågor strömmar in i öronen på den som är bosatt i närheten och på något oförklarligt sätt låter det riktigt vackert. Om jag inte hade bott hos en muslimsk familj, och ändå var tvungen att stiga upp senast klockan fem denna morgon, hade jag antagligen irriterats av ljudet utifrån som inte hade slutat klockan sex när vi lämnade huset.
-   Det låter som sång, fast tyvärr behöver sångaren inte ha någon musikalisk förmåga för att yla.

Jag har sagt det förut. Denna morgon sa jag det igen. Det mottas som vanligt med skratt och en liten pik om att jag borde lära mig att förstå islam och vad det hela handlar om lite bättre.
-  Det är inte musik Isabel. Det är inte heller sång, Isabel. Det är bönekallan.

IFÖRD I ASIATISK BATIK och en sjal att dölja mitt huvud åkte vi; Imel, hennes mamma, hembiträdet med söner och jag till Lapangan Merdeka (Fältet för Självständighet) där en av Balikpapans största moskéer finns. Klockan sex på morgonen är gatorna redan fyllda av människor som rusar iväg till närmsta moské. Tidigare har jag uppfattat Balikpapans som en religiöst välblandad befolkning men denna morgon ser det ut som ett tv-inslag från Mekka. Inte en icke-muslim befinner sig på gatan och ytterst få bär andra färger än vitt. Jag tittar på mig och sedan på Imel som var svartklädda och frågade om saken.
-   Givetvis får vi klä oss i vilka färger vi vill, men färgen vit är populär eftersom det för vissa symboliserar ren- och helighet.

VÄL PÅ PLATS har mängder av människor samlats och jag är van, särkilt i Balikpapan med att få ögon på mig för mitt utländska utseende. Men ingenting av tidigare upplevelser kan påminna om detta. Det första vi möts av är en polisman som pekar på mig och utbrister ”BULE!” i stor förvåning innan han blir förstummad och inte kan göra annat än att glo. De flesta andra skrattar och tittar lite beundransvärt på mig. Som att vara muslim, utländsk och vid en av Balikpapans största moskéer är något häftigt. Den engelsk-indonesiska språkliga blandningen Imel och jag använder gör mig ett par nivåer märkligare igen.

UTANFÖR FÄLTET SLÄNGER VI tillsammans upp tidningspapper som underlag för bönemattorna. Jag och Imel delar på en matta eftersom vi ändå inte tänkt be idag. Vi sitter och väntar på att klockan skall slå sju och böneakten skall börja. Runt omkring oss finns försäljare som säljer rosa sockervadd och ballonger. Aldrig tidigare har jag förknippat Svampbob eller Spindelmannen som muslimska symboler men denna morgon höll nästan vartenda barn ett upplåst exemplar av dessa figurer.


BÖNEN PÅGÅR I TIO MINUTER OCH allt jag förstår från de arabiska orden är förståss ”Allah Akbar”. Efter bönen är avslutad håller en man tal och han förklarar varför Idul-Adha firas. Det är ett firande för alla dem som gjort pilgrimsfärd till jordens heligaste plats, Mekka, Saudiarabien. Båda Imels föräldrar har varit där och Imel hoppas på att få komma dit en dag hon också.
-   Det är en av de fem pelarna för att vara muslim. Men är man fattig är det förstås okej att inte åka dit.

DE FEM PELARNA. Jag får det mer invecklat förklarat om vad det innebär.
1)      Ha en tro på gud(Shahadah)
2)      Utföra dagliga böner (Salah)
3)      Årligen fasta under Ramadan (Sawm)
4)      Hjälpa fattiga människor genom allmosor (Zakat)
5)      Någon gång under livstiden vallfärda till Mekka(Hajj) 

IDUL-ADHA ÄR OCKSÅ ett tillfälle att göra en insats för andra människor. En tid före ceremonin pågår en insamling för att köpa kor, getter och bufflar. I praktiken är det dock nästan bara kor och getter som inhandlas.
- Buffalo är alldelles för dyrt, förklarar Imels hembiträde Elisabeth.

EFTER SHOLAD ÄR DET DAGS FÖR MASSLAKTERIER på öppna gator. Symboliken skall givetvis vara en påminnelse om Ibrahims offrande av sin son enligt koranen. Offret kallas quirbani. Längs vägen hem ser vi mängder av kor och getter fastkedjade. Vissa skärs av vid halsen och stora forsar av blod ligger utspritt vid trottoaren. Ritualen ser riktigt brutal ut men ändamålet har ändå ett gott syfte.
-  Några dagar innan Idul-Adha får stadens fattiga matkuponger utdelade och idag kan de använda dem för att få en bit kött, förklarar Imel.

FÖR OSS BÄR VÄGEN MOT IMELS FARBROR. Där stannar vi för lite snack innan det bär vidare mot Imels hem.  Väl hos Imel blir vi alla serverade med mängder av mat. Normalt brukar köksbordet inte vara så grönt som det är idag, men eftersom de ville ”visa min vegetariska diet respekt” fanns flera av mina indonesiska favoriträtter framdukade. Soto (nudelsoppa), potatiskrotetter och tofu. På bordet fanns givetvis också Kentan, något jag hjälpt till att förbereda med Elisabeth ett par dagar tidigare. Det är högtidens mest nationella snack och är ris som under två timmar kokas tillsammans med kokosmjölk innan det inpaketeras i bananlöv för att kokas igen och lagras ett dygn. Det är oerhört gott och helt klart värt den långa tillagningsprocessen.



Efter matvåltäkten i julaftonsform blir det dags för mig att börja min resa till Yogyakarta. Att komma till Balikpapan har varit fantastiskt intressant och en hård utmaning språkligt eftersom Imel och hennes far är de enda i familjen med engelskakunskaper.

Från Indonesiens renaste och mest miljömedvetna stad, Balikpapan, hem till askan. Yogyakarta.

Ps. Kan väl lika väl nämna det innan oro uppstår; jag är inte på en hundra mils avstånd i närheten av att konvertera till islam. Jag behåller min övertygade ateist-agnostiska läggning en sväng till!