TRAFIKSÄKERT?

Igår fick jag mitt körkort. Eller åtminstonne en lapp om att jag får lov att sitta bakom ratten på en bil. Det har tagit mig ungefär sju år att nå hit (med ett sexårigt uppehåll efter mitt misslyckande 2005) och hur mycket det har kostat i antalet körlektioner, riskutbildningar och allt annat i paketet vill jag inte ens tänka på. Hade jag varit indonesisk medborgare hade det kostat mig runt 700 svenska kronor och mitt körkort hade legat i handen på mindre än en dag från att jag bestämt mig att jag vill ha mig ett körkort.
 
Att ringa ett samtal och betala 700 kronor för ett körkort är inte den lagliga vägen, men den definitift vanligaste vägen och det skulle inte förvåna mig om detta inte också gäller grannländerna ute i sydostasien. Det är polisen som utfärdar körkortstillstånden och med anledning av deras ganska låga löner i ett land där korruption är en småsak som många fortfarande inte reagerar allt för stort på så frestas ofta dessa poliser till att be om en liten peng för att utföra vissa tjänster. En peng som konstapeln kan behöva för att försäkra sina barns framtid eller ens klara de huvudsakliga behoven för månaden.
 
"Lagarna vi har är väldigt bra, det är inget fel alls på dem. Problemet är bara att inte en enda lag fungerar i praktiken om pengar blandas in. Allt går att köpa sig ur!" är något man ofta hör i Indonesien, i nästan alla sammanhang, i vilka problem vi än talar om. Det finns mängder av lagar, och många utav dem ser nästan identiska ut med vad som finns i våra egna lagböcker i Sverige, ett system som mycket är nästan direkt nedärvt från den gamla kolonisatören Holland. Å andra sidan så kan vi säga att det inte finns några lagar alls, om du är beredd på att betala för att slippa rättvisans gång. Trafikskolor existerar, trafikregler finns också men det är svårt att säga alls hur många, om ens några anlitar en trafikskola. Av dem jag känner och träffat i Indonesien har nästan alla, innan de ens suttit i förarsätet på en bil skaffat sig ett körkort för en "direkt-i-fickan-till-polisen-summa". Någon har fått det i present, eftersom hennes pappa är polare med snuten och de flesta andra betalar sina körkort, och många gånger inte för att de är lata eller inte vill lära sig hur man kör trafiksäkert. Anledningen är att det är för dyrt. Jag minns en vän som för ett tag sedan kommenterade trafikskolorna i Indonesien
- Det är ju nästan omöjligt att ta körkort på laglig väg! Man behöver betala mängder utav lektioner. och sedan skall man ha ett prov som är omöjligt att klara. Jag känner en kille som är lastbilschaffis sedan 10 år och ville sedan ta ett körkort. Och han klarade inte provet! Vad säger det?!
 
Ja. Vad säger det? För personlig del så känns det ganska självklart att ett lagligt körkort är svårt och "omöjligt" i jämförelse med 200 kronor och ordet KLART. Vad är inte svårt i jämförelse med det? Och ja, vad säger det när en yrkeschaufför efter 10 år i trafiken inte klarar ett körprov. Ja, kanske är det så att proven och kraven för att klara testerna är oerhört höga, eller så är det så att denna yrkeschaufför kör som majoriteten utav personerna i trafiken. Förjävligt;
Omkörning? - Man trycker ner handen bestämt på tutan och svänger ut på sidan av vägen och tänker bestämt att idioten på andra sidan vägen (som befinner sig på sitt körfält) får flytta på sig, för JAG ska fram.
Hastighetsgränser? - Köra så fort det går. En bra chaufför är den som kör fortast utav alla, oavsett hur det ser ut.
Alkhol i trafiken? - Ja nu är det ju inte alla som dricker i Indonesien, och långt från alla som gör det i trafiken men det är ändå chockerande vanligt och det är i flesta fall då som olyckorna är höga. Den som tar sig till baren på kvällen, tar sig alltid dit med en moped och den tar sig alltid hem med en moped, vilket tillstånd det än må handla om.
 
Dödsolyckona låg 2010 på 19 873, vilket jag tycker är en förvånandsvärt låg siffra i ett land med 250 miljoner där folk kör som galningar. Det har iaf ökat markant år för år sedan 1992 då dödsolyckorna låg på 9 819 personer. Detsamma gäller, allvarliga personskador som 1992 låg på 13 363 och 2010 låg på 26 196, de totala olyckorna har på dessa 18 år gått från 19 920 till 66 488 olyckor (http://www.bps.go.id/tab_sub/view.php?kat=2&tabel=1&daftar=1&id_subyek=17&notab=14). 2011 verkar dödsolyckorna blivit ännu fler, nämligen 33 000 och 80 procent av dessa olyckor är mopederna inblandade, det mest vanliga transportmedlet i landet. (http://www.antaranews.com/berita/317789/tahun-2011-ada-33000-tewas-akibat-kecelakaan-lalu-lintas). I Sverige (som förmodligen också har ett mindre mörkertal, inga dödsfall som "faller bort") brukar siffran ligga på 300-400 per år på en befolkning på 9 miljoner för att jämföra.
 
Varför jag då anser att 33 000 dödsfall i trafiken på ett år låter lågt? Därför att trafikanter över lag inte respekterar varandra, för att bilar, mopeder och gångtrafikanter alla delar samma väg. Och framförallt för dem jag sett ta sig hem efter krogbesöken om kvällarna. En gång såg jag en fransman som var så drucken att han nästan var tvungen att luta sig mot sin moped för att få balansen. Efter det spydde han i sin hjälm och han tog sedan glatt på sig denna hjälm medan sörjan rann ner och värmde hans huvud medan han glatt åkte iväg. Att jag såg denna man några dagar senare vid liv i samma bar är mig ännu en gåta.
 
Många jag känner har sett personer dö i trafiken, ofta de oskydade mopedtrafikanterna. Deras kroppar hamnar snabbt under ett större fordon och deras kött pressas sedan utav ett visst antal ton, en köttfärs lämnas på gatan som sedan polisen betalar personer som bor i närheten av olyckan att städa upp för. En liten peng avgör som nämnts väldigt mycket i detta land. Många lokala bor har alltså fått syner på näthinnan som i Sverige enbart ägs utav tågloksförare som varit verksam inom yrket i ett stort antal år.
 
Avslutningsvis. Jag är nöjd över att jag inte provade på att köra under min tid där borta...