EN LITEN EKORRES ÖDE

Förra veckan blev jag ombedd att skriva en kort novell för en indonesiskaklass.
Jag skriver aldrig sagor frivilligt eftersom min fantasi är ganska värdelös.

Min lärare blev dock nöjd och trodde att sagan var en traditionell saga från Sverige.
Jag förklarade att alltihop var från min egna fantasi och han bestämde efter det att sätta upp novellen i skolans entré, så att alla har möjlighet till att läsa den.

Jag läste igenom min lilla saga en gång till och kom fram till att den är ganska klyshig historia med en äcklig sötma moral. Å andra sidan, upptäckte jag flera doser självbiografi...
....eftersom mitt favoritdjur är Ekorre,
min favoritdryck är öl
....och jag drömmer alltid om en annan plats.

Nörd som jag är, har jag skrivit sagan i svensk version.
Om...

                                               EN LITEN EKORRES ÖDE

I ett ekorrsamhälle uppe i de nordligaste bergen bodde Jönsson. Han var grå med en päls tjock och varm. Hans vänner brukade kalla honom för bollen eftersom hans mage ensam var större än resten utav hans kropp. Anledningen till att hans mage lyckats bli så stor hade en förklaring. Under kvällarna brukade några människor sätta sig vid parkbänken precis vid det träd där Jönsson bodde. De var två personer och de hade tiggt hela dagen i centrala staden med hjälp av gitarr och sång. Det lät för jävligt och efter tretton timmars aktivt spelande i staden hade de lyckats få ihop 31 000 Rp. Staden där de bodde var både kall och dyr så vad deras pengar räckte till var en folköl att dela på. De satte sig sedan där på parkbänken vid ekorrarnas träd och drack. Jönsson hade alltid varit fascinerad utav människorna. Deras utseende var så lustigt tyckte Jönsson. De hade stora röda näsor som rann och deras händer skakade så av den kylan som omgav dem. Fingertopparna var blåa och den varma luften de andades ut blev ånga när det kontaktade de minusgraderna som fanns i luften. Det enda som kunde värma dem var folkölen de delade på och den hembrända sprit de tillsammans lyckats sno från en annan alkoholist. Alkoholen värmde deras blod och ju mer de drack desto mera högljudda blev de. Den lilla ekorren, Jönsson brukade sitta i sitt träd och lyssna på de fantastiska historier de delade med varandra.

***

Den ena mannen berättade för den andra om en plats där inga män frös till döds på en parkbänk. En plats där kvinnorna alltid bar blommor i sitt hår, en plats där träden alltid var gröna och där vattnet aldrig frös till is. Ingen led av depression och ensamhet. Inte som uppe i bergarnas dal. När männen slocknat för att de blivit för fulla ramlade deras burk ner på marken. Den var färdigdrucken men några droppar fanns det alltid kvar. Eftersom Jönsson var en mycket nyfiken ekorre smakade han på de droppar som fanns kvar i burken. Även om Jönsson var mycket stor för att vara en ekorre var han fortfarande minimal i jämförelse med de gigantiska människorna. Efter att han smakat på ölen blev han snabbt berusad, hans mage expanderade en bit och han började drömma om de ord de frysande alkoholisterna hade pratat om. Jönsson hade förvisso aldrig frusit för hans päls var så tjock, men han tyckte det lät så vackert med en plats där det var ljust och varmt. Han såg för sig själv kvinnliga söta ekorrar med ljusbrun vackert skinande päls som dansade på rosenblad. Inte som ekorrarna i hans träd som alltid sov och klagade. Ekorrarna klagade så väldigt. De klagade över att alla träden var svarta, över att det fanns mindre mat att dela på under julen och den kalla tiden på året. Jönssons flickvän klagade alltid på att hans mage såg ut som en boll.
-          Jönsson. Du måste sluta dricka öl och bygga en vinterbostad med de andra männen. Din late jävel!

***

Jönssons fru skötte hela dagarna deras gemensamma, bortskämda ekorreungar. De ville alltid ha så mycket. De var bortskämda och ville bara gnaga på hasselnötter trots att de visste att hasselnötter var svåra att få tag på. Jönsson hatade sina egna barn. Det enda han såg fram emot med sitt liv var att smyga ut på kvällarna och lyssna på när nersupna männen talade. En kall januarinatt hände dock något. Männen som slocknat denna natt som alla andra nätter på parkbänken vaknade inte nästa morgon. De hade dött av kylan. Förfärad förstod Jönsson att hans kvällar med öl slattarna var slut. Han funderade länge och noga. Sedan bestämde han sig. Han skulle förverkliga männen på parkbänkens dröm och lämna sin shittråkiga fru och asjobbiga ungar. Han skulle i väg till söder! I väg till solens rike!

***

När Jönsson lämnade den nordliga dalen packade han bara med sig tre hasselnötter. De var dyrbara och han hade hört att hasselnötter inte fanns där nere i söder. Han vandrade dagar. Han vandrade nätter. Han vandrade tills han en dag hittade vad han sökte. Paradiset. Det var som att titta på ett vykort. Ekorrarna var ljusbruna och magra, de dansade i solen och kastade sand på varandra. De log mot Jönsson. För första gången i sitt liv kände Jönsson sig accepterad.
-          Här i söder vill jag bo!
Eftersom Jönsson var den enda gråa ekorren i det nya samhället var de andra både rädda och nyfikna på Jönsson. De ville lyssna på historier om hans liv uppe i de nordliga dalarna. De ljusbruna ekorrflickorna tvättade Jönssons smutsiga hud med rosenblad och tropiska blomsterdofter. Kvinnorna här nere är verkligen något annat än den gnälliga frun Jönsson hade i nordliga dalen. Jönsson ville berätta för dem om hur vidrigt livet där uppe var, hur egoistiska ekorrarna var och hur bortskämda hans äckliga ungar var. Men Jönssons nya vänner avbröt honom.
-          Wow, vad häftigt att du är från de nordliga dalarna. Där är det kallt och alla ekorrar har tjock mjuk, grå päls! Inte som här där vi dör för att luften är så förgiftad och svälter för att trädbladen är så ruttna.

***

Jönsson vågade inte klaga. Han insåg att det soliga paradiset kanske inte var så vackert för alla. Eftersom Jönsson var tjock med sin boll gjord av öl på magen trodde alla andra ekorrar att han kom från en förmögen bakgrund. Jönsson vågade inte erkänna om hans lathet, att hans fru gjorde allt hemma och allt han dög till var att smyga ut på kvällarna för att dricka rester från ölburkarna där. Så han skrattade och höll med alla fina historier om de nordliga bergen. Eftersom Jönsson ansågs vara rik förväntade de andra sig att han skulle dela med sig av de ljuva hasselnötterna han släpat med sig från norr. Egoism accepteras inte här förstod Jönsson, här bryr man sig om varandra så Jönsson försökte bli som dem. Han bjöd på sina nötter, lyssnade till de bruna ekorrarnas vackra historier om norr och deras kärlek till hasselnötterna och drömmar om den luft som alltid var ren. Ju mer de talade, ju mer längtade Jönsson hem. Så en dag när han tröttnat på att de andra ekorrarna alltid pratade i ett språk han inte förstod och förklarade hur lycklig han måste vara för att vara från en så vacker plats som De Nordliga Dalen bestämde sig Jönsson för att återvända. Han ville till paradiset med välstånd, kyla, frisk luft och hasselnötter.

***
En dag packade han sina saker och vandrade hem igen. Hans fru hade hittat en ny man och ungarna kände inte igen Jönsson. Ute var det kallt och Jönsson frös. Han var inte välkommen in till sina gamla kompisar och ingen ville veta av honom. Jönsson la sig under parkbänken där alkoholisterna en gång brukade somna efter att ha blivit för berusade. Jönsson somnade där, och under nattens kyla frös hans blod till is och han dog. Hans sista tanke var
-          Alla önskar vi att vi var födda på en annan plats. Alla vill vi finna lyckan någonstans. Finna det paradis som inte finns.

ninna

ååå det borde sannerligen bli en svensk folksaga!!! jätte fin historia